Spökhuset

Här kommer en spökhistoria från förr.

Denna händelse utspelades ungefär 1905.

En far med sin tonårsson från byn där jag bor hade fått ett tillfälligt jobb i byn Gyljen utanför Överkalix.

De skulle båda jobba i skogen, och räknade med att behöva stanna där i en dryg vecka innan arbetet var färdigt.

De sökte efter någonstans att bo, och fick tips om ett hus som stod tomt, där de kanske skulle kunna bo den tid de skulle stanna i Gyljen..

Men de fick samtidigt veta att ingen vågade bo där, så det var därför som det huset var tomt.

Eftersom de två från Brännberg inte var särskilt skrockfulla eller rädda för spöken, så tackade de ja till erbjudandet och kontaktade fastighetsägaren för att hyra ett kök med sovalkov på övervåningen.

 När de kom in efter den första arbetsdagen i skogen så ordnade de med middagsmaten och förberedde för den lunch som de skulle ha med till skogen nästa dag.

Lite senare gick de och lade sig för natten, då de var trötta efter en dags hårt slit i skogen.

Sonen somnade snart, men fadern hade svårt att somna, då han låg och funderade på det han hört berättas om att ingen annan vågade bo där.

Vid tiden för midnatt så hörde han ljud från nedervåningen, det lät som om någon gick där, men ljudet upphörde snart, och han somnade för natten.
De sov sedan båda gott hela natten, och arbetade i skogen hela dagen fram tills det mörknade.

När de sedan gick i säng så hade fadern svårt att somna, med tanke på att han hört konstiga ljud natten före.
Han hade ju inte berättat något om det för sonen, då han inte ville skrämma upp honom i onödan, så sonen somnade direkt.

Vid midnatt hörde fadern samma ljud från nedervåningen igen, han låg vaken i mörkret och hörde hur någon gick omkring där nere.
Sonen sov då gott sedan någon timme.

Fadern hörde sedan tydligt att någon sakta gick uppför trappan, mot rummet som de hyrde.
Men sedan blev det helt tyst.
Fadern hade svårt att somna, men efter att ha legat vaken i mörkret en lång stund så somnade även han.
Inget mer ljud hördes den natten.

Nästa kväll så somnade sonen än tidigare, trött och slut efter det hårda arbetet i skogen.
Fadern däremot var klarvaken, och låg stilla och lyssnade efter ljud.

Vid midnatt upprepades samma ljud av steg från nedervåningen,och sedan även ljudet av att någon gick uppför trappan.
Det knarrade och gnisslade i trappan som var gjord av trä.
Fadern hörde även hur någon försökte öppna dörren in till rummet som de hyrde, någon drog försiktigt i dörrhandtaget, men så upphörde ljudet, och det blev lugnt resten av natten.

 Ännu en hård dags arbete låg framför de båda i skogen, fadern hade i alla fall fått några timmars sömn efter att han legat vaken en lång stund i det mörka huset.

Nästkommande natt så var den annars lugne mannen en aning spänd, och hade svårt att komma till ro och somna.
Nu hade han ett stearinljus tänt i alkoven där de båda låg. Sonen sov gott sedan några timmar då fadern åter hörde det knappt hörbara ljudet av steg från nedervåningen, som sedan hördes något bättre då den knarrande trappan skvallrade om att någon var på väg uppför den i nattens mörker.

Fadern hörde åter hur någon tog i dörrhandtaget till rummet som de hyrde, och hur dörren knarrade till då den öppnades.
Stearinljuset i alkoven slocknade plötsligt.
Han hörde tydlig att någon också kom in i köket vid alkoven där de sov, någon som ännu var en aning andfådd sedan denne gått uppför trappen.
Han hörde ljudet av att någon andades därinne i mörkret.

Då frågade fadern rakt ut i mörkret: -vem är det?

Inget svar kom, men sekunden senare hördes en kraftig smäll som fick huset att skaka och fick fadern på benen. Även sonen vaknade direkt och klev upp.
De tände fotogenlampan i köket, men ingen annan än de båda fanns där.
De störtade snabbt nedför trappen för att se en skymt av den som varit där.

De öppnade ytterdörren och tittade ut, men utanför dörren låg nysnö, det hade snöat hela kvällen, och det fanns inga spår i snön av att någon annan hade kommit in i huset, och heller inga spår av att någon sprungit därifrån.
Snön låg vit och orörd där utanför.

Nästkommande natt så hade de båda svårt att somna sedan fadern känt sig tvungen att berätta för sonen om de ljud han hört de senaste nätterna.

Men inget konstigt ljud hördes den natten i huset, allt var lugnt och stilla.
Så förblev det även de följande nätterna som de stannade kvar i huset utanför Överkalix.
Inget mer onaturligt hördes.

Vad var det som de båda hade hört där i huset där ingen annan hade vågat att bo under en lång tid?
Det fick de inget svar på, men de båda berättade om vad de upplevt där i nattens mörker då de kom hem igen.

Denna berättelse bekräftades av en person från just byn Gyljen för tonårssonens son på 1980-talet, då en kvinna berättade för honom att ingen ens vågade gå in i det huset.

Det hans far och farfar en gång upplevt var alltså sant.

Simprovet.

Här är en berättelse som jag förut hört under min uppväxt här i byn, och som jag nyss hörde igen.

Händelsen utspelades troligen en sommar på 1910-talet, men jag är inte helt säker på vilket år det hela utspelade sig, Händelsen kan ha inträffat något senare än så.

Någon mil från vår by finns Klöstersjön, där bredvid bodde en familj för ungefär 100 år sedan, och som var vanligt så hade de många barn och husdjur som man hade för nytta och för att få mat till hushållet.

En dag kom barnen på att det skulle varit intressant att se om några av djuren på gården kunde simma.

Men det var svårt att se hur simkunnigheten var bland djuren då djuren inte själva ville kliva ned i sjön.

Därför lastades djuren i en roddbåt/eka som barnen rodde ut en bit på sjön.

På denna tid var det inte någon som hade några större problem med att ro en båt, även de flesta av barnen bemästrade denna färdighet.

För att snabbt se hur simkunnigheten var bland djuren så kastade barnen ned djuren i sjön från båten.

Hunden hade inga större problem med att simma till land, likaså katten kunde själv simma in till land.

Grisen sjönk som en sten direkt de kastade den i vattnet, och försvann ned i djupet

Tuppen hade problem då den mest flaxade omkring på vattenytan utan att komma någon vart, och det stackars fåret kom heller ingen vart för ullen blev genomblöt och tung. Barnen hade stora problem med att rädda fåret, som även det höll på att sjunka, ullen var genomblöt och fåret var för tungt att dra upp i båten, så de höll fast fåret och rodde in mot land. Tuppen hade varit lättare att plocka upp i båten. Men grisen var borta, vilket var synd då den skulle varit mat till familjen den kommande vintern. Barnen funderade på hur de skulle förklara grisens försvinnande för sina föräldrar?

Barnen spanade ned mot botten men kunde inte se grisen någonstans.

De rodde in mot land med de genomvåta och utmattade djuren.

När de sedan nått land så fick de syn på grisen som kom upp ur sjön vid stranden en bit bort. Grisen hade sprungit/simmat på botten av sjön tills den kom in till stranden, den klev själv upp ur vattnet och var så i säkerhet även den.

Det sprutade visst vatten ur grisens tryne när den kom upp ur sjön.

Barnen drog en lättnadens suck, för de hade hunnit med att räkna bort grisen, de hade trott att den drunknat när den sjönk till botten av sjön.

Här under en bild på min egen morfar tillsammans med sin granne, som faktiskt var ett av barnen från Klöstersjön som en gång i unga år genomfört det nyss beskrivna simprovet bland gårdens husdjur.

Erikssons potatisland i Brännberg på 1970-talet.

Min morfar Ossian Eriksson  med "Klöstersjö-Gustav" Bilden är från 1970-talet.

De var båda födda samma år, 1902, och båda lämnade jordelivet under 1980-talet.

Mor

Här är den första bilen i Brännberg, mitt i bilden syns Karolina Nordberg, till höger hennes son Nils.

Till samlingen med sällsamma berättelser från Brännberg kommer här några berättelser som faktiskt en gång publicerats i tryck, i den lilla boken 'Mor' från 1947.

Boken skrevs av Nels Nordberg, och berättar om olika händelser ur hans mors liv.

De olika berättelserna beskriver hans mors starka tro på Gud, och ger en glimt av hur livet var i denna skogsbygd i början av 1900-talet.

Jag hade turen att få en göra en kopia från en kopia som finns hos min granne som nu är 94 år.

Helgelseförbundets förlag, Motala 1947

Nels Nordberg var en känd profil här i byn, och han kanske mest är ihågkommen för sin snällhet, att han hjälpte de som behövde hjälp.

Det är med stolthet som jag nu får återge några av dessa gamla berättelser från en annan tid, för länge sedan, men ändå, alldeles nyss.

Nels, eller Nils som han egentligen hette, började kalla sig Nels efter att han bott en tid i USA.

 Bilderna 1, 3 och 4 och text publicerad med tillstånd av Nels Nordbergs dotter Christina.

Nels Nordberg

Älgjakten

Far hade gått i fjorton dagar och sökt älg, men ingen funnit. Modet sjönk, allteftersom dagarna gingo. Sin missräkning lät han mor höra för att göra henne intresserad av saken. ’Knarve du på’ var det enda mor hade att uppmuntra med. Sista dagen av jakten kom, och den var regnig och grå. Redan tidigt vaknade far, men då han såg hur dåligt jaktväder det var, så beslöt han att ge upp och ej pröva lyckan mer. Mor var tyst en stund och bad. Men så sade hon: -Idag ska du gå.

-Gå, sade far, men vart ska jag gå?

-Du ska gå längs sjön och följa rågången till åskiftet, där ska du få älg.

Far gick, och just där mor anvisat fann far en stor älg stående. Han lade an och sköt. Älgen stupade, och bara ett par timmar efter samtalet på morgonen var far hemma igen med budet om jaktlyckan.

När jag nu talar om jakt så kommer mig i minnet om hur mor fångade en sjöfågel på skogsvägen borta vid sjön. Det hade kommit bud om att jägmästaren och någon till ville spisa middag hos oss, det var ju glest mellan gårdarna och långt till närmaste handelsbod. Mor hade ej annat än bröd och mjölk i matväg, och det blev därför ett bekymmer för henne att ordna för middagen. Ett par kilometer från oss på andra sidan sjön bodde närmaste granne, och dit begav sig mor och bad dem sätta ut fångstredskap i sjön för att fånga någon gädda. Nästföljande morgon skulle hon hämta den.

Grannarna satte ut fångstredskapen i sjön och nästa dag kom mor för att hämta middagsmaten, hon blev därför icke lite förvånad då den hjälpsamme grannen lät henne veta att intet hade fångats under natten. Nu blev mor bekymrad, det var ej många timmar tills gästerna skulle komma. Hon hade intet annat att göra än att bege sig på hemväg. Medan hon gick där på stigen samtalade hon med Gud: -’Vad menar Du Gud? Du hade ju lovat mig hjälp om jag gick hit’. Så där fortsatte hon stigen fram i tankar och bön. Då såg hon en gräsand slå sig ned på stigen alldeles framför henne. Följande en plötslig ingivelse böjde mor sig ned och fick tag på en ”träklack” en sådan där skarpkantad träbit som blir vid trädfällning. Först efteråt tänkte hon på hur egendomligt det var att trädklacken låg just där.

Så snart hon fått den i sin hand så kastade hon den med kraft mot anden och träffade så att andens huvud slogs av. Nu var det klart för henne vad Gud ville att gästerna skulle få till middag, men den tiden på året så var inte fågeljakt lovlig, och det var inte utan bävan hon bjöd sina gäster till bords.

Medan de spisade så grep mor tillfället att vittna om bönhörelsen som givit dem middagsmat, och så tillade hon: ”vill nu herrarna anmäla mig för olaga jakt så får ni det, men jag hade intet annat att bjuda på”. Gästerna satt där förvånade och tysta. Någon anmälan om olaga jakt hörde mor förstås aldrig av.

Bild från gården i Altervattnet, vid Brännberg.

De stulna näbbskorna.

Det var länge sedan det skedde, men jag kommer ihåg saken mycket väl.

På den tiden fanns ingen landsväg till Brännberg, utan folk från skogarna häromkring följde stigar i terrängen fram till järnvägen, och gick sedan längs denna till Brännberg, dit man dit man ibland hade ärende till post, järnväg eller handelsbod. Nu var det vanligt att kvinnorna medan de vandrade genom skogen hade ett par sämre skor på, och bar ett par bättre i handen för att byta i skogskanten innan samhället uppnåddes. Där lät man skorna stå kvar under ett enkelt regnskydd, tills man var på återväg. Nu hände sig att mor en gång ställt ett par näbbskor där, men då hon kom från Brännberg på väg hem och skulle byta skor, var dessa försvunna. Någon hade under hennes vistelse i samhället stulit skorna.

Under vägen hem talade hon med Gud och bad Honom låta tjuvgodset bränna så under tjuvens fötter så att denne måste bli tvungen att återställa skorna. Hemkommen talade hon om saken för jungfrun och de andra, även nämnde hon sin bön om att tjuven icke skulle behålla det stulna. De hemmavarande skämtade då med mor och frågade om de finge gå och hämta skorna.

"-Nej inte än" svarade mor, jag ska säga ifrån när ni få gå.

Några dagar senare sade mor "-Nu kan ni få gå efter skorna".

Vår jungfru Anna blev sänd åstad att hämta dem, och mycket riktigt, skorna stodo där mor hade ställt dem.

Tjuven hade inte kunnat behålla dem.

Mors tro kom inte på skam.

Järnvägsbygge i närheten av Brännberg vid den tiden när Karolina just hade flyttat till gården i Altervattnet tillsammans med sin man.

Mor och unionskrisen

Jag kommer ihåg en liten episod från 1905 då det var nära att vi fått krig med Norge.

Spänningen var olidlig också här i våra bygder. Krisen hade nått kulmen och man ansåg att krig eller en fredlig uppgörelse hängde endast på några få timmar.

Mor var på besök hos vänner i Brännberg och stämningen där var mycket upprörd. På grund av informationen genom järnvägsmyndigheterna var alla inställda på ett enda, att om några timmar är det krig.

Kvinnor grät och alla var upprörda då mor kom dit, men hon var lugn.

Inte heller kunde deras oro rubba henne ur sinnesjämvikten. Hon var som vanligt.

Då måste man fråga henne: -hur kan du vara så lugn, då du vet hur det står till? Krig är oundvikligt.

Lugnt och stilla svarade mor,: -det blir inte något krig.

Förvånade frågade man, hur vet du det?

Och svaret kom: -"Till mig har Gud sagt, dina ögon skola icke se din man eller dina bröder gå ut i krig."

Som vi vet så blev krisen upplöst i fredliga uppgörelser, till lycka för båda parterna.

Men medan ännu två länders militärledningar och diplomater gingo ovissa om utgången så hade Gud uppenbarat detta för en enkel kvinna i Norrbottens obygder.

Klicka på bilden så den blir större för att kunna läsa om järnvägsarbetarens omvändelse.

Det finns förstås fler berättelser i den lilla boken, men med dessa här så får ni ändå ett smakprov ur boken som i det stora hela varit praktiskt taget helt okänd, i alla fall nu, i vår tid.

På ett sätt så är idag boken ett historiskt dokument från en annan tid än vår.

Karolina Nordberg föddes i Alvik utanför Luleå den 19 april 1856.

När hon var trettiofem år gammal så gifte hon sig och året efteråt så flyttade hon tillsammans med sin man till gården i Altervattnet några kilometer från Brännberg, med en fin utsikt över sjön Statträsket.

Där bodde hon sedan kvar fram till sin död 1937.

Här nedan visar jag dödsannonsen över Karolina, den fann jag i en ask med urklipp bland saker från min egen farmor. Hon hade sparat Karolinas dödsannons där.

Än finns gården kvar vid sjön, men nu används huset bara om sommaren.

Gården i Altervattnet, bild från Birger Morén.

Berättelsen om bönestenen i skogen.

Min granne Gerhard visade mig dessa bilder här under:

Tack Gerhard. Utan dina berättelser vore jag så mycket fattigare.

Svenskudden, den yttersta utposten.

Svenskudden

Ungefär 20 kilometer från vår by finns en plats som heter Svenskudden. 

Jag fick berättat för mig att det är platsen där den förste svensken bodde i området när allt annat i regionen var lapp land. Sedan dess har platsen kallats för Svenskudden.

Kanske var Svenskudden en gång den ytterst utposten av Svea rike mot Lappland, som då inte med någon självklarhet ansågs som en del av Sverige, men det kom ju att ändras.

Så flyttade fler och fler svenskar in i området och lapparna trycktes tillbaka, bort från sina gamla marker.

För mig har den berättelsen gett platsen Svenskudden en status av nybyggarland och varit ett levande bevis på den svenska koloniseringen av Norrland.

Jag hade aldrig varit där förut, men en höstdag åkte jag närmaste vägen ditåt för att se den platsen, för den närmaste vägen ditåt når inte riktigt fram till Svenskudden, men man ser platsen över sjön vid vägens slut.

Spegelblankt Junkerträsk med Korpfligget i bakgrunden.

Jag gick in i området från en vägbom bortanför byn Åkerholmen, och fick gå någon kilometer.
Sjön låg spegelblank, och där på andra sidan sjön såg jag Svenskudden.

Om jag skulle köra bil dit från den plats där jag stannat och fotograferat så skulle det bli en omväg på nästan sju mil (70 kilometer!) innan jag skulle komma fram till Svenskudden där på andra sidan sjön.
Tvärs över sjön var platsen bara två kilometer bort, och om vägen bara fortsatt 1500 meter till så hade jag kunnat promenera runt sjön.
Så nära, men ändå så långt ifrån.

Junkerträsk med Lappträskberget i bakgrunden.

Berget bakom Svenskudden heter Lappträskberget, och när man ser på en karta så ser man att namnen på bergen bakom det bär samiska namn som Paktevare, Roavvegielas och Stuortjåkkå.

Där börjar nog det mentala Lappland, även om gränsen till landskapet Lappland finns många mil därifrån.

Där vid Lappträskberget sköts en varg för några dagar sedan av Länstyrelsen, läs mer här.

Kanske markerar denna vägbom ändå gränsen till det mentala Lappland? 

Det kändes nästan så.

När jag kom hem så undersökte jag vad jag kunde finna om Svenskudden, var det verkligen så att detta en gång var den yttersta utposten av Sverige, där områdets enda svensk bodde?

Då fann jag följande notis:

Svenskudden, Överluleå

'Svenskådda, grundläggaren var en på sin tid beryktad lappman Lars Svensk.

Ja, där ser man.

Platsen är uppkallad efter en man som hette Svensk i efternamn, och han var ingen inflyttad svensk utan en same.

Hur som helst så hade jag en härlig promenad där och visst är Svenskudden ännu den ytterst utposten, men inte av Sverige, utan av Bodens kommun.

Svenskudden finns just i kanten av Bodens kommun, gränsen till Älvsby kommun går uppe på Lappträskberget, och till bebyggelsen i Svenskudden når man bara via Älvsbyn.

Junkerkölen

På vägen till Svenskudden ser man berget Junkerkölen på en mils avstånd, berget sägs ha fått sitt namn av att det liknar en upp och nedvänd båt.

Däruppe fanns för länge sedan en liten tjärn, men en kvinna som hade sina kor på bete däruppe var orolig att korna skulle gå ner i tjärnen och drunkna, så hon började gräva för att sänka vattenytan i tjärnen.
Det bar sig inte bättre än att vattnet skar upp en stor fåra i sin väg nedför berget, och av den lilla tjärnen på bergets topp finns sedan dess endast en liten pöl kvar.

Från den före detta tjärnen rinner än idag en liten bäck (dike) och på en plats på bergets sydsida faller den nedför en nästan lodrät vägg.
För många år sedan var jag där, och där vattnet faller ned för berget kan man gå in bakom vattenfallet utan att ens bli våt.
Utsikten över området tillsammans med vattnet som faller gör det till en av de mer märkliga upplevelser som går att finna i vårt närområde. Bästa tiden för denna upplevelse är vid vår- och försommartid då bäcken är fylld av vatten.
Kanske inte lika storslaget som det här men ändå något åt det hållet.

Men det var ju förstås en helt annan historia.
Kanske jag gör en ny utflykt dit upp på berget någon annan gång, då kan jag ju ta med kameran och fotografera.

Ha en toppenfin dag!

Författaren från skogsbygden.

Birger Vikström 1921 - 1958
Foto från boken Gårdarna vid älven.

För några år sedan läste jag i tidningen om en författare som föddes i en av byarna i trakten, han hette Birger Vikström och föddes i byn Långsjön vid Bredåker 1921.
Från den plats där jag bor är det ju bara lite mer än en mil till byn Långsjön, den byn ligger bortanför Svanåmyren härifrån sett.
Ändå hade jag aldrig förut hört talas om honom.

Birger Vikströms familj kom att flytta till byn Granbergsträsk i norra Västerbotten redan när Birger var i unga år, och familjen hann däremellan bo även här i byn där jag nu bor. Fadern arbetade en tid vid det sågverk som fanns här förut.
Märkligt att jag aldrig hört talas om den här författaren, som ju faktiskt bott i denna by, om än bara för en kort tid för länge sedan. Redan i grundskolan borde vi väl fått lära om Birger Vikström, som ju faktiskt kom att ge ut flera böcker.
(Det känns nästan skamligt att jag inte fick lära om honom under min uppväxt.)

Fadern dog en kort tid efter flytten till Västerbotten, och modern dog när Birger endast var 14 år gammal.
Han kom då tillbaka till Norrbotten och till släktingar i byn Bredåker vid Lule älv där han fick tjänstgöra som bonddräng, en tillvaro som han aldrig skall ha trivts med speciellt mycket.

Han visade tidigt sina förmågor att uttrycka sig med det skrivna ordet, han läste tidningar och böcker på all sin lediga tid och ansågs lite annorlunda av sin omgivning.

Här nedan kan ni läsa om när Birger en gång besökte byn där jag nu bor för att vara med på en skidtävling; och detta blir därför en slags berättelse från byn där jag bor.

Glada grabbar i Brännberg på 1930-talet.  (ingen av dessa är Birger)

På skidtävling i Brännberg.

"-Vi anmälde oss till en skidtävling i Brännberg. Inte var vi några skidåkare, men vi fick för oss att vi skulle vara med så vi skrev och anmälde oss.
På söndag morgon när vi kom till Brännberg gick vi in på caféet.
Där plockade vi fram en litersflaska med mjölk ur ryggsäcken och ställde den på bordet och så hade vi med oss limpa och smör.
När servitrisen kom med kaffet tittade hon lite undrande på oss.

-Er känner jag inte igen, sa hon. Vilken idrottsförening tävlar ni för?
Birger och jag såg på varandra. Inte var vi med i någon förening.
Storheden drog Birger till med. Vi tävlar för Storhedens idrottsförening.
-Den föreningen har jag aldrig hört talas om, sa flickan.
Var ligger Storheden?
Åh, den ligger långt härifrån. Långt borta i skogen."

(Storheden var en plats vid byn Åkerby vid Luleälven, där Birger och hans arbetskompis jobbade med skogsarbete./egen anm.)

Järnvägsstationen i Brännberg vid tiden för Birger Vikströms besök.
Nu finns byggnaden vid travbanan i Boden, tyvärr så har den inte kvar detta utseende längre.

Utdrag ur ett ode av Birger Vikström;

"Åkte vi Brännbergsloppet även med mycket möda.

Fyllde vi före loppet med svällande föda.

Svettigt och svårt det var att följa den krokiga banan.

Slokade snart betänkligt den idrottsliga fanan.

Fjärran syntes oss målet, benen vek sig inunder.

Konkurrenterna körde förbi med brak och dunder.

Aldrig kom jag till målet i denna sorgliga tävlan.

Rulle och Arne avstod även från fåkunnig ävlan

efter usla pokaler som delades ut omsider

till de energiska djävlar som åkt på skapliga tider."

Detta skrivet till Rulle och Arne med anledning av att de fyllt år.

Utdrag ur boken Gårdarna vid älven, tryckt vid Beckmans tryckeri i Boden

 Klarakvarteren i Stockholm, här vid Sergels torg.

Birger Vikström kom att tillbringa slutet av sitt liv i Klarakvarteren i Stockholm, där han träffade likasinnade och där fanns även tidningsredaktionerna. Han trivdes där, men kom ändå aldrig att rota sig i Stockholm.
Han kom att tillhöra den sista gruppen av bohemer som bodde i stadsdelen innan nästan allt revs och det nya city växte fram, med Sergel city som det absoluta centrum.

Birger Vikström smittades av tuberkulos 1949, och han tillbringade lång tid på olika sanatorier, för att lindra smärtan användes morfin, något man tror ledde till författarens död dagen före julafton 1958.
Han hittades död i ett rum på Hotell Saga i Stockholm, han blev endast 37 år gammal.

Här är de böcker av Birger Vikström som jag lånat från biblioteket.

Jag har nu lånat några böcker på biblioteket för att lära mer om vem Birger Vikström var.
Det liksom glimmade till i bibliotekariens blick när jag frågade efter något av Birger Vikström.

Jag har även hittat en till 'berättelse från Brännberg' där han skriver om en händelse från tiden när han var liten och familjen bodde här i Brännberg.
Han grävde då en grop framför grannens dörr så denne trillade däri.
Efter den händelsen fick Birger betydligt mer respekt för den ilskne grannen, något han målande beskriver i sin biografi Mitt namn är Birger Vikström, så enkelt är mitt elände.
Gropgrävandet skall ha inträffat 1924.
Man skulle kunna tro att boken är skriven på en svår och gammaldags svenska, men så är inte alls fallet, faktiskt så glömmer jag bort att dessa texter är nedskrivna för länge sedan, de känns förvånansvärt moderna.

Birger Vikström hann ge ut åtta böcker och den postumt utgivna 'Den svenska människan'.
Han ansågs vara en unik begåvning i det Svenska litterära landskapet.

"Birger Vikström har sin givna plats i vår moderna litteratur som en självständig tänkare, en avvikande gestalt och en god människa."

Olof Lagercranz

Jag ska fortsätta att läsa de böcker jag lånat på biblioteket, kanske jag måste uppdatera detta inlägg allt eftersom jag får lära mig mer om författaren Birger Vikström...

Vill du lära mer om denne författare, så kan du ju börja med denna artikel från Norran.

Senaste nytt från Brännberg är att just nu har vi -32 º C
Jag stannar inomhus tills vidare!

Den sista björnen.

Från vårt köksfönster syns ett berg som som kallas för Granberget efter de ovanligt storvuxna granar som fanns där en gång, innan skogsbolaget bröt en ny väg så nära dessa högsta granar att de blåste omkull, då vinden fått fritt spelrum från den ena sidan.

Därborta vid bergets topp så utspelades en gång följande berättelse...

Granberget den tionde december 1893.

En man från Aspudden där bredvid berget hade sett björnspår i snön, han följde spåren fram till en plats just nedanför bergets topp, där björnen hade krupit in i sitt ide.

Mannen gick i en cirkel med björnidet i mitten, efter någon dag gick han tillbaka dit och kontrollerade då och då att björnen inte lämnat idet och korsat den upptrampade cirkeln/ringen runt idet.

Han sålde sin vetskap om björnen till jägmästare Henning Nordlund i Luleå som betalade 100 kronor för att få möjlighet att skjuta en björn. 100 kronor var mycket pengar då.

Man gjorde så för länge sedan, det kallades för att köpa/sälja en 'björnring'.

Jägmästaren åkte tåg till Boden med ett sällskap jaktsugna herrar och en 'passopp' som skulle ordna med maten, och därifrån fick de vidare skjuts mot Brännberg, en sträcka på i det närmaste sju mil från Luleå.

När de kom fram till Aspudden utanför Brännberg så träffade sällskapet 'inringaren' Erik Gustaf Pettersson, och de började åka skidor mot Granberget.

Det var blida och svårt att åka skidor genom terrängen uppför berget, de var först tvungna att bestiga bergets topp för att sedan nedstiga den branta delen för att nå idet.

Väl framme vid björnidet så förde de oväsen så att björnen skulle komma ut, men ingen björn visade sig.

Nordlund närmade sig idet, och fick syn på björnen som låg stilla en bit in i idet, och strax tittade björnen ut och de såg på varandra.

'Björnjakt' Litografi efter teckning av D. A. Hogguér 1841
Bild från boken 'Norrbotten' 1958.

Plötsligt kastade sig björnen ut ur idet och Nordlund var snabb med att skjuta.

Björnen föll tillbaka i idet, för att så strax igen rusa ut ur idet, men nu var björnen ilsken.

Öronen var tillbakalagda och ögonen gnistrade av vrede, har Nordlund senare berättat. 

Björnen tog språng mot Nordlund som hann stoppa den med ett skott mellan ögat och örat.

Björnen föll död ner framför honom.

De stötte med jaktspjutet i björnens sida, utan att den reagerade, men när passoppen Anti tog tag i björnens öron för att lyfta huvudet så utstötte den ett stönande vrål.

Det var björnens sista livsyttring, och även slutet på en epok, för detta var den sista björnen i området, och det skulle dröja många år innan andra björnar hittade hit igen.

Här en annan björn som ännu är vid liv.

Hur herrarna lyckades med bedriften att forsla hem den 211 kilo tunga björnen till Luleå är oklart, men de fick säkert släpa den genom skogen till närmaste väg några kilometer därifrån.

Väl framme i Luleå så fick den skjutna björnen stor uppmärksamhet, och två dagar senare fanns denna berättelse att läsa i Norrbottens Kuriren.

I den kopia av ett tidningsurklipp från gissningsvis 1950-talet som återberättade denna händelse, så berättas även att jägmästare Nordlund var en van björnjägare som en gång i början av 1890-talet kröp in i ett björnide med geväret, då ingen björn kom ut trots att de hade försökt skrämma/locka ut den.
Med ljuset av endast en brinnande tjärsticka tyckte han sig se något mörkt i grottans hörn, han la an och sköt björnen därinne. Ljudet från knallen skall ha varit öronbedövande, och ovissheten stor då det efter skottet blev tyst en lång stund innan en sotig Nordlund kröp ut ur idet igen.
Björnen var besvärlig att få ut ur grottan berättas det.

Jag vet att det nu igen finns björn i skogarna häromkring, men de är svåra att se då de är skygga djur.
Ändå har jag en släng av björn-noja och tycker det är olustigt att vistas ensam i skog och mark.
Jag vet att de flesta björnar räknas som ofarliga, men jag är liten och björnar är stora...

Tjuvarnas gömställe.

En kilometer från vårt hus finns en lada i skogen, där glesbygden övergår till vildmark.
Den gamla ladan har alltid varit 'bankrånarnas gömställe' för mig sedan jag fått berättat för mig om vad som hände där en gång.

Till byn kom då två unga män i en stulen bil, de flydde undan polisen sedan de ertappats vid ett inbrott i östra Norrbotten. De hade före det gjort ett inbrott i en kiosk utanför Kalix, stulit bensin i Haparanda och i ett militärförråd i Övertorneå hade de stulit flera vapen, bland annat pistoler, k-pistar, bajonetter och 800 skott.
De bedömdes som mycket farliga av polisen som försökte stoppa deras flykt därifrån. Tjuvarna hade forcerat flera avspärrningar som polisen upprättat och de hade även skjutit skarpt mot polisen vid Gäddviksbron i Luleå, och även vid Centrallassarettet i Boden då en polisbil som följde efter dem blev beskjuten, dock utan att träffas .

Centrallassarettet i Boden vid tiden för denna händelse.

Polisen jagade dessa unga herrar till Brännberg där de tappade spåret.
Efter en stund fann man bilen på en skogsväg, den var då övergiven, och av tjuvarna syntes inte ett spår.
Aldrig förr eller senare har det varit så många poliser samtidigt i vår by, de finkammade varenda uthus, förrådsbyggnader, ladugårdar och lador i sin jakt efter de båda herrarna.
Ja, en lada glömdes ju bort, den där tjuvarna gömde sig.

De två gömde sig i den lada jag visar högst upp, där inne fanns en gammal bil att krypa in i.
Inne i ladan eldade de i en plåthink för att hålla värmen, men framåt kvällen blev hungern och kölden för svår och de båda beslöt att söka ett varmare gömställe.

De sökte sig mot bebyggelsen och när de passerat den röda stugan som syns på bilden här under så träffade de en bybo som frågade dem om de var poliser, då vände de om och valde en annan väg in mot byn.

På bilden ovan syns vårt hus bortanför den röda stugan, så de kom ganska nära huset där vi nu bor...

Ur Norrbottens-Kuriren onsdagen den 10 april 1963

På väg mot en bondgård upptäcktes de av frun i huset som såg de båda på långt håll där de kom gående över ängarna just innan solen gick ned.
Eftersom hela byn var uppskärrad av denna händelse så var ju alla bybor väldigt vaksamma.
Frun larmade polisen som snabbt var där och grep de båda med dragna vapen när de nådde fram till ladugården. De gav upp direkt.

Vid denna gård greps tjuvarna.

En av de båda männen var beväpnad vid gripandet, men det skedde ändå helt odramatiskt.
De frusna männen tvingades att ta av sina skor på sin väg in i polisbilen som ren säkerhetsåtgärd.

Vilka var då dessa unga män i 20-årsåldern som flydde rättvisan och fick frysa ordentligt innan de gav upp?
En av männen hade rymt från Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall och han hade slagit sällskap med en bekant från Kalix-trakten.

När de greps så berättade en av dem att de under de timmar de legat gömda i ladan hade planerat för nästa brott, att åka tillbaka till Boden och råna en bank med hjälp av alla vapen de stulit.
Det skulle bli ett rån i bästa gangster-stil.
Men nu tog ju deras resa slut här i Brännberg utan att någon kom till skada.
Mannen från Sundsvall grämde sig över att de hade missat alla skott som de skjutit mot poliserna.

Foto från Norrbottens-kuriren.

Här förs de båda gripna männen in till arresten i Boden.

Kalixbon hamnade i fängelse i Härnösand från vilket han lyckades rymma efter en kort tid.
Han greps några dagar senare i Piteå.

Polisen upprättade snabbt ett högkvarter i en villa mitt i Brännberg.
Ungefär två kilometer därifrån (halvvägs till Svanåmyren) låg tjuvarna och tryckte hela den dagen.

Polisens tillfälliga högkvarter fanns i det blå huset till vänster.

Under hela min uppväxt hörde jag berättas om denna händelse, och började nysta lite i vad som egentligen hänt där i ladan efter att vi besökte den helt nyligen.
De gamla tidningsurklippen jag fått låna kommer ursprungligen från den rådiga kvinna som såg tjuvarna och larmade polisen.
Gamla bilder och tidningsutklipp är publicerade med tillstånd av Norrbottens kuriren.

Landsfiskal Björn Lundberg och poliskonstapel Gösta Nordström visar landsfigde Hans Fjelner  på en karta var de grep  ynglingarna.

Foto från Norrbottens-Kuriren den 10 april 1963.

Fikapaus vid Tjuvarnas gömställe 1993

Idag är det precis 50 år sedan denna dramatiska historia utspelade sig.

Den gamla ladan står nu nätt och jämt kvar vid Fräkenmyran.
Taket har murknat upp och rasat in av snötyngden för några år sedan.
Vad gömmer sig nu där inne under snön?
Kan det finnas kvar något från den dagen då de två tjuvarna gömde sig där?
Vem vet?
Den hink som tjuvarna eldade i för att hålla värme skall ha funnits kvar under lång tid.

Är det någon annan som hört talas om denna händelse?
Kanske knappt resten av landet märkte av detta som för lång tid skulle lämna intryck kvar i vår by.
Minnen av oro, osäkerhet och rädsla i en by där annars mest lugn och harmoni hörde till vardagen.

Så här ser det ut inne i ladan idag.

De gamla trä-och timmerväggarna är vackra i sin enkelhet.

Med hänsyn till släktingar till de båda unga männen så skriver jag inte ut deras namn här.