Prästkrage

En av våra rabatter har intagits av prästkrage, de är omöjliga att bli av med, för de växer i skydd av min fru.
Hon älskar dessa blommor, och visst är de vackra, inte många andra blommor utstrålar högsommar som vad prästkragen gör.
Men jag funderar på hur jag ska bli av med dessa från rabatten.
Jag tycker nog ändå att prästkrage gör sig bäst i naturen, där är de riktigt vackra, speciellt när de blommar tätt tillsammans.

Jag vet inte riktigt vart alla dessa prästkragar kommer ifrån, men en gång för många år sedan hade vi en dubbel variant av prästkrage där, kan det vara den som spridit sina frön, som nu blommar med enkla blommor?

Prästkrage trivs som sagt utomordentligt i rabatterna, vår dotter hittade en prästkrage i en mindre välskött rabatt som uppnått en höjd av 105 centimeter förra året.
Det var den högsta prästkrage som jag sett, betydligt högre än den låga prästkrage vi köpt och planterat in där vid alla 'ogräs prästkragar'. Där borde den väl trivas tänkte jag, men vad hjälpte det?
Den nya låga klarade inte vintern här.

Låg prästkrage, ett minne blott.

Jag får trösta mig med alla andra prästkragar som blommar i rabatten och som utstrålar högsommar.

Smörblomma och Revsmörblomma

Ranunculus repens.

Vid midsommartid färgas en äng vid vårt hus gul av de blommande smörblommor som finns där.
Det är den vanliga smörblomman Ranunculus acris och den liknande revsmörblomman  Ranunculus repens som växer där. 
Revsmörblomma är inte kul att få in i rabatterna då den sprider sig snabbt med rotskott, ungefär som kvickrot.
Den är dessutom svår att rensa bort från rabatter.

De båda smörblommorna trivs där jorden är fuktig.
Trots att de nog är att räkna som ett slags ogräs så är de ändå vackra när de blommar där på ängen.

Vår dotter är lycklig då ängen färgas gul av smörblommor och plockar fina buketter.

Nu är ängen grön och fin, men jag ville bara visa dessa bilder, trots att de hunnit bli lite gamla...
Ha en härlig sommardag!

Tusensköna

Bellis perennis

Min fru har en favoritblomma som hon åter och åter försökt att plantera in i vår trädgård, utan att lyckas med konststycket att få den att övervintra.
Redan som barn förälskade hon sig i tusenskönans prästkrageliknande små blommor vid resor till landets södra delar. Här i norr fanns inga tusenskönor att beundra.

När hon så som vuxen fick en egen trädgård att botanisera med så fanns tusensköna Bellis perennis högt upp på hennes önskelista över 'vill ha växter' men som sagt, de har aldrig förut överlevt en vinter här.
Men varför ge upp en önskan om tusensköna?
När vi var hos vänner i Sigtuna förra sommaren så fick vi gräva upp några plantor av tusensköna från deras gräsmatta och ta med hem. Dessa planterades på olika ställen i vår trädgård för att liksom öka chansen för övervintring.
Kanske någon trivs lite bättre än förut och nu klarar att övervintra?

En planterades i god trädgårdsjord, i full sol, en annan planterades väl dränerat i sandblandat grus i halvskugga och den tredje planterades i god men fuktighetshållande jord.
De mådde alla bra när hösten kom.
Kommer någon av dessa att överleva den vinter som nu snart är slut?
Ännu ligger snön över våra tusenskönor så hur de mår vet vi inte än.

För oss är det är lite komiskt att tusenskönan har med namnet perennis i sitt vetenskapliga namn, det betyder ju flerårig. Just flerårig har tusenskönan aldrig varit här.

Om du någon gång besväras över tusenskönor i din gräsmatta, känn dig istället välsignad över att just du får njuta av dess små blommor. Du är lyckligt lottad i sådana fall.
De tillhör livets små underverk.
Kom även ihåg att högt uppe i norr finns en kvinna som ännu drömmer om en tillvaro kryddad med blommor av Bellis perennis.
Kanske hon får återse sina små tusenskönor i år?
Man kan alltid hoppas...

Maskros

Taraxacum

Blommig fredag - Om fyra månader

Så älskad men ändå hatad, det är kanske så man tänker om maskrosor.

När vårens blommor just börjar avta i prakt i slutet av maj månad så kommer maskrosornas tid här i norr, dessa gula solar som ju inte riktigt accepterat att de inte lägre får mig att älska dem villkorslöst.

De har aldrig förstått vad de gjort för fel, helt plötsligt så kunde de inte tjusa mig längre med sitt försök att vara en av årets första blommor.
De minns när jag plockade dem och njöt av att få en fin bukett.
Men det var mycket länge sedan.

Jag klagade sedan att de inte blommade nog tidigt på säsongen och skaffade krokus, blåsippa, vitsippa, kungsängslilja och även tussilago till vår trädgård (även om tussilagon kom att hamna just utanför).

Som ett försök att få mig på andra tankar så dyker det ideligen upp små nya plantor i rabatter och i gräsmattan. De vill väcka gamla minnen till liv.
Jag är dock otacksam och sliter bort dessa gula blommor från trädgården så fort de vilja behaga min ögonfröjd med sin klara färg.

Då inget tycktes få mig på andra tankar så lyste de upp ängen vid vårt hus med tusentals gula små solar.
Och se det hjälpte, jag hämtade kameran och fotograferade skådespelet.

Men hur denna beundran kommer att belöna mig och vår trädgård törs jag knappt tänka på.
En vecka senare var luften fylld av maskrosfrön som drev in över vår trädgård.
De gula maskrosorna ville bara så väl, men detta är mig en övermäktig fiende, hur skall jag hinna hålla dessa från trädgården nu? Blir gult årets trädgårdsfärg att hoppas på efter detta?

Min dotter älskar dessa blommor och plockar in buketter av maskrosor de veckor som de blommar som bäst. Det har hon gjort under några års tid.
Men vänta lite nu, det kanske inte är mig de försöker behaga, maskrosornas utbrott kanske bara är besvarad kärlek från deras sida till min dotter.
Kanske allt är förlåtet nu? Kanske maskrosorna åter igen känner sig speciella då de älskas av min dotter och kanske de inte längre bryr sig om mitt svek mot dem?
Kan det lugna ned dessa fröspridare?

Jag har en känsla av att vår trädgård kommer att smyckas av gula maskrosor om fyra månader, och vår dotter kommer att jubla när tusen solar åter tänds på ängen vid vårt hus.

"Om fyra månader" är temat på Blommig fredag som samlas hos bloggen Bland rosor och bladlöss.
Där finns nu en samling länkar till underbara försommar trädgårdar runt om i landet.
Jag tror ingen annan visar ogräs som maskrosor mer än jag, men säg, är de inte vackra ändå nu när de känns så avlägsna...

Ni som önskat läsa något mer seriöst om maskrosor kan läsa här istället.

Dunört

Trädgårdens tråkigaste växter. Plats nummer 1

Vit dunört Epilobium ciliatum

Så var det dags att presentera den växt som är absolut mest tråkig i vår trädgård.

Det är någon slags dunört (kanske vit dunört?) som kommit in i trädgården tillsammans med ett fackelblomster som jag köpte.
(Jag har ju valt att inte ha med de vildväxande arter som finns vid vår trädgård på denna tråk-lista, men denna växt är inplanterad här.)

Jag lät dunörten få växa upp då jag inte alls visste vad det var, för denna dunört växer inte i naturen runt vår trädgård.
Jag tyckte det var så spännande med en växt på köpet så att säga, därför fick denna växt stå kvar tills den blommade.

Men jösses!

På bilderna ser ni plantan när den är som mest spännande.

En så oerhört trist och intetsägande växt får man ju söka länge efter, även bland alla de ogräsliknande växter som jag fört in i vår trädgård de senaste åren.

Här blommar dunörten som bäst.

Kanske ni från sydligare breddgrader än Norrbotten suckar då detta bara är ett ogräs hemma hos er och ni  tycker det är otroligt att jag slösat tid att fotografera denna miserabla växt.
Ni kanske hade större förväntningar på växten som toppar tråk-listan, men...

Ska det här vara spännande? -Nej!
Ska det här vara tråkigt? -Ja!
Det är ju tråk-listans förstaplats.
Med dessa bilder vill jag bara visa på den förhoppning jag hade på att detta skulle bli ännu en vacker perenn i trädgården. Det blir inte alltid som man hoppas.

Enligt boken Norrbottens flora så är denna växt nyss inkommen i vårt län och den har börjat att sprida sina frön lite som den vill. Vit dunört är en släkting till mjölkört, mjölke, rallarros som ju är den växt som är mest vanlig i trakterna runt vår trädgård. Men de blommar i alla fall vackert, något man inte kan beskylla denna växt för.

Tänk om denna dunört blir lika vanlig här i framtiden när denna nu fått frö här?
Om 20 år kommer kanske folk blänga ilsket på mig om byn är full med plantor av vit dunört?
De viskar kanske, "-det är hans fel att det ser ut så här"
Men så läser jag att denna växt vill växa i fuktig och näringsrik mulljord.
Ja då kommer den få ett svårt liv om den skall sprida sina frön utanför våra rabatter.
Vi får väl se hur det går.

Dunört här tillsammans med det fackelblomster jag planterat in i trädgården.

Jättebalsamin

 

Jättebalsamin, Impatiens glandulifera

Eftersom jag just skrivit om blekbalsamin så vill jag även visa och berätta om mina mer eller mindre misslyckade försök med Jättebalsamin.
Jämfört med blekbalsamin så är jättebalsaminen en ståtlig växt som inte hör hemma på min tråk-lista.
Här är den enda bild jag hittade på denna växt.
(Inte snygg mot den röda väggen, men vad skall man göra åt det.)

Första gången jag såg en Jättebalsamin så blev jag förtjust i denna stora växt med doftande blommor.
Jag försökte att flytta några stora plantor men det gick inte alls så bra.
De var sköra och de är väldigt känsliga för torka, små plantor går att flytta utan problem.
På hösten tog jag frön och strödde ut i en rabatt vid trädgårdslandet, och året efteråt så växte det upp några plantor där.

Jättebalsamin sprider sig med frö som den sprätter iväg flera meter. Men det händer sällan här.

De stora blommorna började övergå till frökapslar när det plötsligt (som vanligt) blev minusgrader en augustinatt.
Alla Jättebalsaminer frös ned nästan helt och hållet, och några så-dugliga frön kom det inte från dessa plantor.
Jag tog frön från Jättebalsaminer i skogen vid mitt jobb igen och strödde ut på en annan plats i trädgården.
Så har jag hållit på sedan dess...

Här i vår trädgård är det nästan omöjligt för denna växt att sprida sina frön, den tidiga nattfrosten slår ut växten innan den hunnit bilda frön.
Det är mycket sällan frön hinner mogna fram, vid mitt jobb 30 kilometer från vår trädgård hinner de mogna, så jag plockar några frön från dessa så jag får ha några jättebalsaminer året efteråt.

För här får de gärna växa, men aldrig mer mot den röda husväggen.
Som en tröst i bedrövelsen av den tidiga nattfrosten så kan jag ju faktiskt själv bestämma vart dessa plantor skall växa. Något besvärligt ogräs blir de aldrig här, den är snarare att betrakta som en sommarblomma här i vår trädgård.

Läs mer om Jättebalsamin här!

Blekbalsamin

Trädgårdens tråkigaste växter. Plats nummer 2

Blekbalsamin Impatiens parviflora 

Vi närmar oss toppen på denna tråk-lista och här kommer en växt som för länge sedan hämtades från Sibirien och Asien till olika botaniska trädgårdar i Europa, och som sedan 1800-talet spridits från dessa till den grad att den nu anses som ett ogräs på många platser.

Till vår trädgård har den mest troligt kommit in som frö-ogräs med någon planta vi köpt någon gång.
Jag är förvisso en växtsamlare, men inte tror jag att jag skulle samla in frö från dessa växter, än mindre köpa en sådan ful och intetsägande växt.
Jag har däremot försökt att plantera i Jättebalsamin här, men det har inte lyckats så bra.
Jag skall berätta om varför i ett annat inlägg.

Här i vår trädgård har blekbalsamin väl status som 'nästan ogräs' då jag rensar bort dessa från vissa platser men låter de få stå kvar på andra platser.
Jag kanske är lite galen som inte raderar ut varje spår av denna växt innan den får fotfäste och börjar en invasion av vår trädgård och vårt närområde.
Denna växt finns inte i naturen vid vår trädgård, och förekommer endast på ett fåtal platser i vårt län.

Blekbalsamin trivs med fuktig halvskuggig näringsrik mulljord, så den får det tufft om den vill sprida sina frön här där tio björkar tar allt vatten och all näring för trädgårdens växter.
Det och mina misslyckade försök med jättebalsamin gör att jag håller mig lugn inför denna nykomling.

Jag har ibland gjort misstaget att släppa in ogräs i trädgården, minns med fasa när vi lät plantera in knölklocka i en rabatt, därför är jag trots allt lite tveksam till en växt som denna blekbalsamin.
Är det kanske läge att helt rensa bort denna växt från trädgården medan tid är?

Vill du lära dig mer om denna växt kan du klicka här.

Teveronika

Veronica chamaedrys

Ibland kan jag tycka det är lite märkligt att vissa växter är vildväxande i de södra delarna av vårt land, men inte här i norr.
Nu menar jag inte de veka växter som är så dåligt härdiga att de ger upp sitt liv på våra breddgrader redan innan vintern kommit, nej jag menar växter som överlever vintrarna fint och som växer sig större för vart år som går här i vår del av landet, men som ändå saknas i vår vilda flora, här i byn där jag bor.
Så är det med Porslinsveronika Veronica chamaedrys som vi nu har i och utanför vår trädgård.

Min fru grävde upp en liten planta vid trakterna av Örebro för många år sedan, hon hade nostalgiska minnen med dessa små fina blommor, och hon ville så ha med dem till sin egen trädgård.
Där växte de vid en väg, här fick de först en plats i utkanten av trädgårdslandet men när den lilla plantan med full växtkraft slog ut i gräsmattan så fick den flytta därifrån till en plats i trädgårdens utkant och till en vägslänt.
Precis som den växte där vid Örebro.
Kanske har de porslinsveronikor som växer vilda i landets södra delar vandrat in söderifrån?
Kanske har de bara inte hunnit så långt på sin väg norrut ännu?
Jag läser i olika böcker att Teveronika förekommer här och där på sina ställen även här i Norrbotten, men då bara på kulturmarker av olika slag där den är en relativ nykomling i floran.
Den växer så långt norrut som vid Korpilombolo, men trakterna runt vår by är en vit fläck på teveronika-kartan.

Den lilla porslinsveronikan blommar så fint mitt i sommaren med små blå blommor. Men hur skall den kunna tävla i skönhet med andra stora blommor som rosor, iris och liljor...
Att kunna njuta av det lilla är en inte alltid lätt, då de små blommorna kan vara svåra att se och ens upptäcka när sommaren blommar som mest.
Jag läste en gång hos någon annan blogg de mycket fina orden att;
 "hur mycket enklare är det inte för en Krokus i april jämfört med en Porslinsveronika i juli".

De gamla bilderna jag har på vår Teveronika hade fallit i glömska och risken finns att denna lilla växt blommar fint även denna sommar utan att jag kommer att visa den här i bloggen för det.

Därför får vår Porslinsveronika nu lysa här på bloggen redan idag, flera veckor innan den första krokus visar sig i vår trädgård.
För än är det bara snö hos oss. Än sover krokus här.


Men vad skall jag då välja för etikett till detta inlägg?
De är ju inte vildväxande här i vår by så därför får det bli perenner, och efter viss tvekan även, ogräs?

Kirskål

Aegopodium podagraria

Har ni glömt denna växt nu när vintern härjar på som värst?

Kirskål växer inte naturligt här i Norrbotten, i alla fall inte i byn där vi bor, men helt plötsligt så fanns den i en av våra rabatter en dag.

Hur den hamnat här vet jag inte riktigt, men jag gissar att en liten rotbit eller något frö följt med i jorden när vi köpt eller fått en ny perenn någon gång.

Det tog något år innan vi fattade vilket slags ogräs som kommit in i trädgården, och under den tiden hann kirskålen etablera sig ordentligt.

Vi gjorde ett tappert försök att rensa bort den, men utan att lyckas med det.

För att testa härdigheten hos Kirskål så flyttade jag en planta till en kall och fuktig plats vid en leråker, och den plantan lever än och har nu spridit sig flera meter därifrån. Jag hade alltid hört att Kirskål inte skulle vara särskilt härdigt för våra breddgrader, men det är den.

Så vad göra nu? Kirskål skall ha besvärligt långa rötter som praktiskt taget är omöjliga att bli av med från rabatten när den väl kommit dit.

Ett sådant ogräs är kanske bara att vänja sig vid.

Det var munkar som tog med Kirskål till Sverige för länge sedan, troligtvis från europas mellersta delar. De använde växten som läkeväxt mot gikt och podager (giftsjukdom) och så användes växten även som grönsak i klosterträdgården.

Det kan inte varit kul för de munkarna när de upptäckte livskraften hos denna växt, undrar om de gav upp arbetet med att rensa bort detta ogräs i klosterträdgårdarna eller om de blev glada över spridningsförmågan så länge de åt de späda bladen som grönsak.

Det kanske är så jag får tänka om denna växt, en positiv tanke om att vi nu har en hel rabatt full med ätbara blad, och så är den ju rätt vacker när den blommar.

Men det är svårt att vara så positiv när kirskålen växer över, täcker och kväver små näpna perenner där bredvid.

Jag har börjat ge igen med samma mynt så att säga. Där kirskålen växer har jag planterat in Riddarsporre, Höstsilverax, Buskblåbär och ett Sibiriskt björnbär, alla stora växter som förhoppningsvis kommer ta sådan plats att kirskålen sakta tynar bort.

Jag är osäker på om min lömska plan fungerar, men det är ändå värt ett försök.

Jag har nu plockat bort ordkontrollen som varit på bloggen förut. Jag såg att Blogger ändrat utseende på den och nu är det stört omöjligt att klura ut de ord som skall skilja oss dödliga kommentars-sugna bloggläsare från datorer med ont uppsåt.

Så för att alls någon i fortsättningen skall orka lämna kommentarer här så valde jag att plocka bort ordkontrollen från min blogg.

Ha en härlig dag!



Toppklocka

Campanula glomerata

Under min uppväxt här på gården så frågade jag en gång om några blad som envist växte upp vid en brunn varje år.
Jag fick svaret att det var några blommor som min farmor planterat för länge sedan, ingen orkade då pyssla om blommorna längre utan de klipptes av med gräsklipparen varje gång gräset klipptes.
Och så höll vi på under nästan 30 år tills min fru flyttade hit.
Sedan hon fått syn på de små envisa bladen ufärdade hon klippförbud just på den platsen.
Numera blommar det blå toppklockor där varje sommar.
Dessa är trädgårdens äldsta perenn, med en oslagbar förmåga att överleva klimat och gräsklipparfasoner.

Toppklocka härstammar från Europa, Kaukasus och Iran, men är även vildväxande i de södra och mellersta delarna av landet.
Här i Norrbotten är den till synes mycket långlivad, och trivs allra bäst på en solig växtplats med ganska torr men näringsrik jord.
Man skall nog tänka sig för innan man planterar denna växt i rabatten, då den kan konkurrera ut små och beskedliga växter på bara något år.
Jag har gjort det misstaget i en av rabatterna. Toppklocka är lika svårt att bli av med som Kirskål.
Man får istället försöka att njuta av dem om de väl etablerat sig i rabatten.

Campanula glomerata 'Alba'

Vi har även några vita toppklockor.
Jag tycker att de vita är speciellt fina, men de trivs inte så bra. De blå blir fler och fler för varje år, med de vita är det nästan tvärtom. Kanske de behöver mer kalk? Toppklocka skall föredra kalkrik mark.

Bilden här under har jag fotat vid ett ödehus i skogen, där var det länge sedan någon bodde.
Huset är en ruin nu, men ännu orkar några toppklockor blomma där fastän att skogen växer sig tätare för vart år som går över den forna trädgården.
Jag låter Toppklocka ringa in det nya året.
Med toppklockans växtkraft i tanken så önskar jag alla en god fortsättning på det nya året.
Må alla våra nya växter bli lika långlivade som vad toppklockorna är.

Knölklocka

Campanula rapunculoides

Blommig Fredag - oskuldsfull.

Den kan se ofarlig ut vid första ögonkastet, kanske rent av vacker, oskuldsfull och lite exotisk för våra breddgrader, men...

Varning! Varning! Varning!

Det här är ett av de värsta ogräs som du kan få in i din rabatt om du inte tänker dig för.

Knölklocka sprider sig effektivt med rötterna i hela rabatten, från dessa rötter växer stora blad upp som täcker och kväver andra perenner.
Tro inte att det är lätt att bli av med växten när den väl fått fäste i din rabatt. Från varje liten rottråd som blir kvar i marken trots effektiva utrotningsförsök, kommer det att bildas en ny planta som snart påbörjar en ny invasion av din rabatt. Bäst trivs knölklocka i lätt, varm och näringsrik jord. Men den överlever i de flesta jordar.

Hur vi fick in knölklocka i vår trädgård kommer jag inte riktigt ihåg, men jag anar att vi i oaktsamhet planterade in växten som vi fått av någon utan att riktigt förstå följderna av detta.
Vår trädgårdsvän Siri som bor i vår by försökte varna oss när hon såg att vi hade knölklocka i rabatten, men tyvärr så lyssnade vi inte på denna varning utan lät den stå kvar.
Den var ju fin, och vad skulle den lilla plantan kunna göra för skada...

Under en period av mer än tio år har vi varje försommar hackat, slitit, grävt och försökt att få bort alla rötter som knölklockan kommit att sprida i rabatten.

Varje år så ser det först ut som om utrensningsförsöket har lyckats, men knölklockan klarar det mesta, och återkommer med full kraft året efteråt igen.

Vad värre är att när jag flyttar ut någon planta från denna rabatt, så följer det automatiskt nu med även en knölklocka i den rotklumpen.

Jag har flyttat ut större delen av de spridda knölklockorna till en plats utanför själva trädgården, där kan de få sprida sig som de själva vill. Men de trivs inte riktigt på den platsen, jorden är för mager där, men det kommer ständigt nya plantor i rabatten där de inte skall vara.

Vad att göra? 

Fortsätta att slita och dra eller bara ge upp alla sådana försök och istället njuta av denna växt när den blommar med sina blå klockor?

Till sist vill jag bara skicka vidare det varningens ord vi fick av vår vän Siri,

-"Plantera aldrig knölklocka närmare trädgården än 100 meter, låt det gärna passera någon asfalterad väg däremellan, då kanske ni slipper problem."

Nej, oskuldsfull är inte knölklockan, även om den kan verka så vid första ögonkastet.

För att läsa om mer äkta oskuldsfullhet i bloggvärlden, spana in hos Hélena med fina bloggen Bland Rosor och Bladlöss.

Hoppas ni har överseende med att jag tog med detta gamla inlägg till Blommig Fredag, men det dök upp i tankarna om och om igen...

Rallarros / Mjölkört / Mjölke

Epilobium angustifolium 'Alba'

Den här växten har många namn, jag har använt de tre vanligaste i rubriken.
Lokalt har man förr kallat växten för Almök, men själv använder jag namnet Rallarros när jag pratar om den.
Rallarros är en mycket vanligt vildväxande ört i vårt land, så även här där vi bor.

Den vita Rallarrosen är däremot ganska ovanlig, men vitblommande rallarrosor kan ses ibland.
Hur pass ovanlig de vitblommande rallarrosorna är vet jag inte, men jag själv har knappt sett dem förut.

Vit Rallarros i vår trädgård.

Sedan jag träffat på ett stort bestånd av vita rallarrosor så växer några nu också i vår trädgård.
Till skillnad från de vanliga rallarrosorna så blir den vita varianten gracil och snygg och har status som en av de mest önskade perenner i vår trädgård.
De vanliga ceris-rosa släpper vi inte in i trädgården, de blommar ändå i tusental här runtomkring, och kan bli ett ogräs i trädgården.
Det finns värre ogräs än Rallarros, för de är lätta att rensa bort ur rabatten, de vita rallarrosorna har jag märkt upp för att inte slita upp dem av misstag före de börjar blomma.

Epilobium angustifolium 'Variegatum'

Dagens nyhet på Rallarros - fronten är den vitbrokiga/ brokbladiga variant som jag visar på bilden här ovan.
Jag har aldrig förut sett en Rallarros med vitbrokiga blad, har du?
Den är rätt snygg och kanske ovanlig...

Rallarrosor i Norrbotten.

Betydligt vanligare är den rosa färgade varianten av Rallarros.
När vi passerade ängen på bilden här ovanför så fick de intensivt blommande rallarrosorna mig att tänka på lavendelfält i Frankrike.

Epilobium angustifolium

Rallarrosen är här i Norrbotten högsommarens barometer. De börjar blomma efter midsommar, när tiden för högsommar börjar och när de har blommat ut och börjat att sprida sina frön för vinden, ja då är sensommaren här.
Rallarrosor kan lämna fler än 290 000 frön per kvadratmeter på normal mark. På mark som är idealisk för växten dubblas genast mängden frö.

Med risk att börja uppfattas som tjatig så vill jag bara till sist visa det stora bestånd vita rallarrosor jag till min lycka funnit. Helt enkelt underbara där de med sin vita färg lyser upp på ett sätt som bara vita rallarrosor kan.

Även den vissnande plantan kan vara vacker en tidig morgon efter nattfrostens härjningar.

Tussilago

Tussilago farfara

Kan ni tänka er en vår utan Tussilago?
Det kan inte jag. Iallafall inte sedan vi vant oss med de gula blommorna varje vår.
Tussilago är nästan vårens första blomma här i vår trädgård, det är inte många andra som hinner blomma före. Den annars så bruna och grå våren i Norrbotten lyses upp när tussilagons gula solar öppnar sig vid vägens kant, för vi har inte planterat in Tussilago i någon rabatt utan vid vägen i trädgårdens utkant.
Tussilago växer inte naturligt här i Brännberg utan de plantor vi har här har vi flyttat hit från en annan trädgård i byn.
Vi fick göra några försök innan vi hittade en plats som tussilagon ville växa på, och jag är glad att det blev i trädgårdens utkant för de små gula blommorna efterföljs av stora blad som vi inte vill ha i någon av våra rabatter.
Där vid vägens kant har de nu spridit sig så pass att de även har börjat växa på den andra sidan av vägen. Riktigt hur det har gått till vet jag inte men jag misstänker att väghyveln har hjälpt till att sprida ut rotdelar även till den sidan.
Jag läste att de trivs med kalk i marken så jag har kalkat lite extra just där de växer för att de skall trivas bra just där.

Under min uppväxt här i byn minns jag annars att det var den lilla vitblommande växten Sandtrav  http://linnaeus.nrm.se/flora/di/brassica/cards/cardare.html
som var den första blomma som blommade lagom till sommarlovet.
Avsaknaden av riktiga vårblommor under min uppväxt har fått mig att dra hem just sådana till vår trädgård och jag älskar dem fortfarande, även om de är på gränsen till ogräs som Tussilago.

Idag såg jag att de första Tussilago hade öppnat sina knoppar. Jag visade dem för min dotter som blev lyrisk av lycka, när hon var yngre fick hon inte plocka dessa rariteter, men det får hon göra nu när de spridit sig.
Hon älskar att plocka blommor, och snart kan hon nu plocka vårens första bukett av Tussilago.

Hur länge sedan var det som de blommade hos Er?
Här hos oss börjar Tussilagons tid nu.

Vitklöver

Jag hittade denna gamla bild när jag sökte bilder från vår trädgård.

Vi hade varit en vecka i Stockholm och när vi kom hem så stod gräsmattan i blom. Det var Vitklöver som fått växa ifred från gräsklipparen och fått gräsmattan att ändra färg.

Jag har försökt att få detta att hända igen, men det har inte blommat lika bra som första året.

Att klippa bort Vitklöver är inte alltid så lätt, när de fått smaka på gräsklipparen och om det är varmt och torrt så blommar den på millimeterkorta stjälkar, omöjliga att slå av med gräsklipparen.

På måndag startar Vårteckensutmaningen på Humlebackens blogg, jag fick ett tips om detta från Agneta i Snäckskalsdalen i mitt förra inlägg.

Rolig idé, jag kommer de måndagar jag kan visa hur långt våren hunnit här, även om det till en början kommer att vara mera av "hur långt borta" våren är här i Brännberg.

Kanske någon fler vill vara med?

Här är en länk till Humlebacken;

http://humlebacken.blogg.se/2011/february/varteckensutmaning-2011-startar-den-28-feb.html

Ikväll är våren långt borta, även om det nu inte är kallare än -20ºc.

Jättebjörnloka / Jätteloka

Heracleum mantegazzianum

I vår trädgård finns sedan några år tillbaka en växt som kanske inte borde finnas där.
Det är en Jättebjörnloka.
Jag såg de annorlunda bladen växa i ett dike för ungefär tio år sedan och grävde upp den och tog med hem. Jag planterade den först under en stor björk, men efter att den lidit av torkan på den platsen i några år så flyttade jag den till en fuktigare plats.
Nu trivs den mycket bättre.

Jättebjörnloka växer inte naturligt i vårt land och anses göra sådan skada att den bör utrotas. Växten har spridits via frö från trädgårdar där den började in planteras för ungefär 100 år sedan. Då ansågs jättebjörnlokan vara en ståtlig och härdig perenn som man helst borde skaffa sig.
Nu får folk som försöker utrota växten ta på skyddskläder för att kunna komma så nära att den går att hugga av just vid marken och hälla in växtgift i den ihåliga stjälken.
Jag såg det på TV och tyckte att det var ruggigt att en växt kan ställa till med så stora besvär.

Jag tycker att den är väldigt vacker men efter att ha läst om hur de i södra delarna av landet kämpar med att utrota dessa växter som tar över stora områden och slår ut de naturligt förekommande växterna, samt efter att ha sett bilder över de hudskador som uppstår om man kommer i kontakt med växtsaften inuti blad och stjälkar så börjar jag bli osäker om jag skall ha den kvar.
Den har ju trots allt fört en ganska blygsam tillvaro hittills, jag har svårt att tro att trädgården skall invaderas av sådana växter om jag låter den stå kvar, men jag är rädd för att någon skadas av växtsaften.
Det är därför jag överväger att ta bort den från vår trädgård.