För länge sedan...

Blommig fredag - Årets höjdpunkt

När jag sökte bland släktens gamla fotoalbum och lyckades att hitta bilder på den egna trädgården, som den såg ut för länge sedan, det var en av årets höjdpunkter.

Jag tycker om att se hur det var förr här där vi bor, och lyckan är stor varje gång man ser fotografier som man aldrig förut sett.

Här visar jag de äldsta fotografier som jag hittat från vår trädgård.

Bilderna är från 1940-talet och visar hur det var här då.

Den övre bilden visar min farmor och hennes syster här tillsammans med min pappa och två av hans systrar.

Här ännu en bild på min pappa, som ni ser så fanns här inte många trädgårdsväxter då, det som finns kvar här från denna tid är björkarna.

Här är ändå ett bildbevis på att någon form av odlande pågick här redan då, här ovan syns min farmor i färd med att rensa det trädgårdsland som skall ha funnits ungefär där dagens trädgårdsland finns.
Staketet runt trädgården byggdes för att hålla kreatur från gården.


Några närbilder på speciella växter har jag inte funnit bland släktens olika fotoalbum, förutom bilden här under som visar en krukväxt som måste ansetts spektakulär.
Gissningsvis är det en Spindellilja?

Så till sist två bilder från en snö-rik vinter då drivorna låg höga här. Som ni ser så fanns det gott om björk i trädgården då, ser ut som rena skogen.
Min pappa fällde de flesta av dessa, jag minns än den senaste avverkningen på 1980-talet då minst tre jättar försvann då de ansågs skugga för mycket. Då anlade de sedan den nedre delen av trädgården, där var bara skogsmark före det, och skog, det är väl så det blir igen om och när alla våra inplanterade trädgårds-träd växer upp och tar plats i framtiden.

Min farmor Alma.

Fler höjdpunkter hittar du samlade hos Hélena med fina bloggen Bland rosor och bladlöss
som nu bjuder på årets sista 'Blommiga Fredag'.

Men vänta nu, är det här egentligen årets höjdpunkt?
Nja, kanske inte, men det var både intressant och kul att se de gamla bilderna på vårt hus och min farmor.

Trevlig Helg!

Vår trädgård

Blommig fredag - Min trädgård

Vår trädgård finns i Norrbotten i en by som finns ungefär mitt mellan Älvsbyn och Boden.

Det är svårt att exakt säga hur stor del av området runt vårt hus som kan räknas in i trädgården, men kanske ungefär 1050 kvm.

Fram till huset leder en rak och bred grusgång med cementkant, som tillsammans med rabatterna på ömse sidor är de äldsta spår av anlagd trädgård här. Just därför önskar jag ha kvar detta.

Även om det kanske är hopplöst omodernt.

Den raka grusgången skär ett snitt genom den annars oregelbundna och mjuka trädgården.

Den lite mer vilda delen av trädgården tar vid längre bort, där stora perenner och buskar och träd får växa nästan som de vill.

Sibiriskt björnbär

Någon visningsträdgård har vi inte, snarare en försöksträdgård då jag tycker om att testa härdigheten hos olika växter. Många växter finns det bara ett enda exemplar av, men jag försöker ändå hålla någon form av färgskala i rabatterna, även om växternas krav går före det rent estetiska.

Här i norr på höglandet mellan två älvdalar så räknas växtzon 7 sträcka sig ned, även om vi har ett bra mycket mildare klimat än vad som finns längre inåt landet.

Men det mildare klimat som råder i Boden bara 30 kilometer bort från vår trädgård gör oss ibland gröna av avund. Här kommer nattfrosten tidigt, och vårnatten är kall.

Rhododendron i urna.

För att det kanske är omöjligt drömmer jag om att kunna odla växter som inte klarar klimatet så bra, som rhododendron. Parkrhododendron har jag i urnor som övervintrar svalt, men de blommar så fint att det är värt besväret att lyfta ned dessa i potatiskällaren. Utomhus klarar sig bara rhododendron med finskt ursprung.

Min fru älskar fuchior och pelargoner, så vår potatiskällare är välfylld med sådana veklingar under vintertid.

På sommaren blommar de fint och under en lång tid blommar de snällt..

De första växter som vi planterade in mellan de tio gamla björkarna var perenner från platser här bredvid, där det funnits hus för länge sedan. En sådan perenn är vårkragen som vi hittade på vägkanten invid ett dike någon kilometer härifrån.

En liten del av den plantan växer sedan dess i vår trädgård, men moderplantan i skogen försvann vid en ombyggnation av den vägen för några år sedan.

Vårkragar.

Bredvid de öde trädgårdar där vi hittade de första perenner som fick bli grunden för vår egen trädgård finns en stor myr som heter Svanåmyren.

Just därför kom denna blogg att kallas för 'Svanå trädgård'.

Det är ju som sagt långt ifrån alla växter som trivs här under björkarna, blå bergvallmo vill inte alls överleva någon längre tid eller ge fröplantor, hur jag än fjäskar för dem.

Blå bergvallmo

Det är inte alla växter som syns direkt, många är mycket små och mycket få, att hitta allåkerbär kanske kräver att man vet vart i trädgården man skall leta.

Vårt växthus som vi byggt av gamla fönster gör att vi kan tjuvstarta säsongen och slipper ha krukor med frösådder inomhus.

Vår trädgård blir aldrig för fin för barnen att leka i, den får tåla lek och stoj även om det kanske inte är så kul för pappan i familjen då samlarväxter bryts av fotbollar.

Just därför klipper vi upp en liten fotbollsplan som lekyta på betryggande avstånd från perenner och växthusets fönster.

Men som sagt, trädgården får aldrig bli så fin att den inte håller för barnens lekar, trädgårdens höjdpunkt och svåraste prövning är det barnkalas vi alltid håller i slutet av juli.

Jag håller mig som oftast ganska lugn när barnen leker här, men när grannens fyraåring slog med sitt svärd mot mina blommande liljor så skrek jag till, och liljorna klarade sig med blotta förskräckelsen.

Lite bladlösa på ena sidan, men annars OK.

Kalasdags.

Här hade det kunnat gå riktigt illa...

Där trädgården närmar sig skogen finns också några trädgårdsmöbler, men här sitter vi sällan...
Här drömmer jag mest, drömmer om en djungellik trädgård med storbladiga växter i skarp kontrast till naturen runtomkring.

Om du önskar se fler trädgårdar från glada bloggare så kolla in denna samlingsplats hos Pilgrim med bloggen 'Bland rosor och bladlöss'

Trädgårdslandets uppgång och (för-) fall.

Flaggan i topp då första spadtaget grävs...

Det var en vacker dag i början av juni månad 1997 som min fru gjorde slag i saken och började gräva vårt nya trädgårdsland. Vi hade då redan ett litet trädgårdsland, men det hade vi placerat på en torr plats så allt bara torkade där, nu valde vi en plats som kunde hålla kvar fukten bättre.
Jag måste erkänna att jag var skeptisk redan till det första trädgårdslandet, och jag tvivlade starkt på om det verkligen var nödvändigt med ett nytt. Grönsaker fanns ju att köpa på affären...

Ganska snabbt blev jag engagerad i detta nya projekt, och vi byggde odlings bäddarna med mörk fin jord från vår löv-kompost. Det växte så bra, och här är några gamla bilder som visar hur det såg ut där då.

Persilja, sallad och dill

Sideneterneller och lite potatis.

Trädgårdslandet.

Borstnejlika

Det fanns mest blommor i trädgårdslandet.

Det gamla trädgårdslandet fyllde vi med plantor av Allåkerbär, här ovanför syns hur det var innan allt ogräs tog över den platsen, numera är det här en del av gräsmattan. Plantor av Allåkerbär går att finna där bredvid ännu idag.

Sedan gick det några år, vi höll trädgårdslandet i toppform tills växtkraften liksom tappade farten.
Vi gjorde några försök att gödsla platsen, men jag vet inte om det kan ha berott på bristande intresse för denna odling, eller det faktum att barn ett, två och tre kom med några års mellanrum + ett besvärligt diskbråck som satte mig själv ur spel i flera år.
Nu var trädgårdslandets glansdagar över, och förfallet eskalerade snabbt.
Ogräset växte snabbast och plantor av smultron spred sig över hela platsen. Det såg inte klokt ut.

Trädgårdslandet i totalt förfall våren 2012.

Jag gick och suckade under några års tid och började förstå att det nu bara fanns två alternativ kvar.
Ett alternativ var att renovera hela trädgårdslandet, eller att denna sommar börja köra gräsklipparen över denna plats och låta allt åter igen bli till gräsmatta.
Hur galet det än kan verka så har jag valt alternativ nummer ett.
Sakta har en förvandling och omdaning påbörjats av vårt trädgårdsland.

Det bara regnar här och trädgårdslandet liknar mest lervälling när jag försöker gräva ner plåtar runt de tänkta odlings-bäddarna för att hålla ogräset utanför och smultronen på plats.
Potatis och fröpåsar med grönsaker, sockerärtor och blommor ligger ännu och väntar på att komma ner i jorden.
Hur skall jag hinna bygga färdigt i tid?

Jag måste erkänna att jag mitt i all entusiasm börjar tveka och fundera på om alternativet med gräsklipparen ändå hade varit det bästa.

Fortsättning följer...

Hur det hela började...

Jag har nog aldrig tidigare berättat om hur det hela började, jag menar det här med mitt intresse för växter och trädgård. Det tänkte jag göra nu.
Före jag träffade min fru fanns kanske ett litet spirande intresse där, men det hela väcktes till liv av hennes intresse för odling av olika slag.
De första åren var jag med ute i trädgården bara för att gräva nya rabatter, eller 'blombänkar' som vi kallar det för här i norr.
Den allra första av de rabatterna ser ni här på bilden ovan, min fru odlade olika eterneller där i tidigt 1990-tal. Hon hade bott i lägenhet tills hon flyttade med mig i vårt hus på landet, när hon var liten hade hon beundrat de olika blommor som fanns i hennes mormors trädgård, och nu ville hon skapa en trädgård själv.
Jag var mer avvaktande och undrade om det verkligen behövdes ännu fler rabatter eller buskar.
När hon lanserade en idé om nya rabatter så svarade jag som oftast;
"Vad skall det vara nödvändigt för?"

Den Alpklematis som jag köpt något år före rabatten ovan anlades, syns till vänster på bilden, sedan kom den att växa upp till taket för att nu sedan rasa ner av snön. (Som jag berättade om tidigare i ett av inläggen här under.)

Bilden här under visar den tredje rabatt eller blomsterkulle som den såg ut som just nygrävd.
När vi visar dessa bilder för våra barn känner de inte igen sig alls. Det har blivit fler växter och de har dessutom vuxit och blivit större. De känner igen lekstugan, men inte mycket mer.
Det mål min fru hade med sin trädgård var att den skulle ge ett lummigt intryck, precis som hennes mormors trädgård var och är än idag.
Till skillnad från den typiska 'norrbottensträdgård' som fanns här före hon flyttade hit.
Trädgårdar här i norr är av tradition mycket öppna för att man skall kunna se ut i omgivningen runt omkring.
Det gällde nog att hålla skogen borta från gården.

Ja så höll det sedan på i flera år,
hon fick ständigt nya idéer om nya rabatter och trädgårdsland, och jag fick gräva.
Hennes morbror kom och byggde ett första växthus till henne sedan mitt intresse för dylika ting just då var väldigt svalt.
Men det kom att ändras...

Att ha en rund rabatt runt den nya flaggstången fanns även det på hennes önskelista, jag fick mer gräv-jobb, där de plastigt vita trädgårdsmöblerna finns på denna bild, har vi vår uteplats idag med trämöbler.
Det var så naket och kalt i vår trädgård förr, när jag ser dessa gamla bilder nu så förstår jag vad hon då menade om att få det mera 'ombonat' runt vårt hus.
Jag vet inte när mitt intresse för trädgård tog fart.
Kanske det var när vi grävde upp växter till våra rabatter i Svanåmyrens glömda trädgårdar här bredvid.
Det ena gav det andra och snart hade mitt intresse för växter hunnit ikapp hennes, ja kanske det blev värre än hennes. Att besöka handelsträdgårdar blev då plötsligt intressant, vi åkte runt till alla handelsträdgårdar i närområdet och gjorde ständigt nya fynd. Jag började läsa böcker om växter.
En helt ny värld kom att öppnas för mig, en värld av växter.
Det utvecklades sedan till något mer, samlarinstinkten slog till, och hänger fortfarande med.
Finns det hjälp att få mot det?
Min fru tycker ibland att det hela har gått överstyr, kan jag då skylla på henne?
Det var ju hon som väckte mitt intresse för växter till liv.

Jag måste ändå tacka henne för hennes iver att anlägga rabatter då, för vart skulle jag annars plantera de nya växter jag ständigt köper och drar hem.

De tidiga trädgårdsåren avslutades med bygget av vårt växthus, det låga bredvid är det som hennes morbror byggde för snart 20 år sedan. Det fick stå kvar, för inte fick jag riva något som hennes morbror byggt.

Här under är en bild som visar det då nybyggda växthuset.

När jag ser denna bild på det nybyggda växthuset så påminns jag om min kamp om att få en vinranka att överleva där inne. Hur skall jag lyckas med det?

Jag har försökt med alla 'härdiga' sorter, år efter år för att nu ge upp.

Vinrankorna växer så bra det första året, men vintern knäcker dem.

Någon som har erfarenheter av arktisk vinodling?

Ett år så fick vi dessa fantastiska vindruvor, men det var då det.

Svanåmyrens glömda trädgårdar. Del 1

Här syns jag själv vid en stuga som inte längre står upp. Vi kallade denna plats för Skogsgården.

Inte så långt från byn där vi bor finns en liten stilla insomnad by vid  Svanåmyren.  Även på den tid som byn var som störst så fanns där inte fler än ca 15 hus och gårdar. Nu finns det en gård kvar där jag tror att det bor folk året runt, och ett mindre hus som används som sommarstuga. Det finns även kvar tre ödehus som är så förfallna att de är helt obeboeliga, de övriga av husen är sedan länge borta.

Det enda som avslöjar vissa av de forna gårdsplatserna är i bästa fall rester av husgrunder som blivit kvar sedan byggnaderna rivits. Vid några av de gamla gårdsplatserna finns även trädgårdsväxter kvar.

När vi flyttade till vårt hus med en trädgård som förutom tio björkar bara bestod av några buskar så blev det från Svanåmyrens gamla trädgårdar som vi hämtade växter, mest perenner som blev grunden till flera av våra rabatter. Vi var noga med att inte skövla utan plockade med några av de massor av växter som då fanns där. Det var i mitten av 1990-talet och trots att det är relativt nära härifrån så har jag inte varit dit på länge. Vår trädgård rymmer inte så många fler växter, och vi har ju redan skaffat de sorter som finns där.

Dessutom finns en risk med att åka dit och promenera på de gamla gårdsplatserna. Det finns gamla brunnar kvar. Fullständigt livsfarligt då de i bästa fall täckts med trälock för en så där 30 eller 50 år sedan. De som täckts på sådant sätt är idag svåra att se då mossa och ris vuxit över de nu ruttnande trälocken.

Ett hörn av Blomstergården.

Men att gå omkring där i de nu bortglömda trädgårdarna var en smått fantastisk upplevelse. Jag kände mig som en upptäcktsresande, en växtsamlare i ett fjärran land som kunde hitta vad som helst. Från denna tid finns bara dessa tre ynka foton i våra fotoalbum. Men kanske de ger en liten bild över hur det var och kanske fortfarande är där.
De fem gårdsplatser som var fyllda med flest växter gav vi egna påhittade namn som Aklejagården, Rosgården, Stormhattsgården, Skogsgården och den största av de alla, Blomstergården.

Höga Riddarsporrar i Skogsgården.

Bilden ovan visar mig själv i full färd med att gräva upp en Riddarsporre. Visst är de höga, men så hög som i skogens svala skugga blev den aldrig i vår trädgård. Jag tror fortfarande att den längtar tillbaka till skogens svarta mylla vid Svanåmyren.
När vi var på denna plats så överaskades vi av ett knakande och brakande, ljudet av ett djur som kom springandes mot oss. Vi stod helt stilla och jag hann tänka på om hurvida  man skall fly eller spela död vid björnmöten. Fram ur buskar och riddarsporrar hoppade så fram ett rådjur.
Det stannade tio meter från oss och vi iaktog varandra tyst.
Tre sekunder senare så vände rådjuret och försvann lika hastigt som det kommit i riktning mot den stora Svanåmyren.
Vid ett hastigt besök vid Blomstergården en gång när vi skulle plocka en bukett smörbollar så gick jag en bit längre in på platsen från vägen räknat. När jag närmade mig det som fanns kvar av en gammal jordkällare så hörde jag hur det morrande därifrån. När jag stannade upp och väntade stilla så hördes det morrande ljudet ännu en gång. Jag backade sakta baklänges därifrån och sa till de blomsterplockande damerna att nu måste vi åka härifrån. De hade lite svårt att tro mig men jag tyckte inte att det var någon bra idé att gå fram till jordkällaren och se vad det var som fanns där. Vi åkte därifrån men jag funderar fortfarande ibland på vad det var som morrade och varnade mig från att komma närmare.

När sommaren kommit och de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren åter blommar i all sin prakt, så skall jag åka tillbaka dit och fotografera så ni får se hur det ser ut där nu.
Om jag nu vågar förstås...

Gamla foton från Svanåmyren.



Svanåmyrens banvaktstuga, troligtvis 1920-tal
Min pappas farmor Johanna syns vid sparkstöttingen.



Här kommer lite tyngre historiska fakta om byn Svanåmyren.

Om du inte orkar läsa detta blir jag inte ledsen, men för att bättre förstå varför Svanåmyrens glömda trädgårdar finns så kan detta förklara en del..

Varför bodde då folk ute i skogen vid Svanåmyren? Vad fick dem att flytta dit och lägga så mycket slit och möda att bygga sig ett hem där?

En förklaring hittade jag på Brännbergs hemsida;

"1909 beslutade riksdagen att Alträsk kolonisationsföretag blev ett sådant utvecklingsprojekt, som ett expriment. I Brännberg skulle verksamheten utvärderas, så dyrbara misstag kunde undvikas, när nya kolonat skulle anläggas. 1868 hektar avsattes från kronparkerna Alträsk och Svanå samt från mark kring Brännberg som varit i Selets bruks ägo. Marken var övervägande myrmark eller försumpad skog".

 http://www.brannberg.com/brannberg_2.htm

Det var andra tider, det gällde att överleva på något sått. De som bodde i ett kolonat fick vissa förmåner mot att de arbetade i skogen åt bolaget. Det hela styrdes till viss del av Statens Försöksgård som fanns i Brännberg. Byggnaden  finns fortfarande kvar och syns från vårt köksfönster.

Svanåmyrens banvaktstuga 1920-tal.
Pojken till höger och flickorna var min pappas syskon.

Min farfar jobbade som Banvakt åt SJ, han hade ansvar för några kilometer järnväg. Det sägs att han krattade banvallen och något ogräs fick såklart inte förekomma på hans sträcka.

Han jobbade som Banvakt i Svanåmyren fram till 1930-talet då han sökte och fick banvaktartjänsten i Brännberg istället, byn var centralort för många små byar då, och i Brännberg fanns järnvägsstation och affärer. Inget sådant fanns i Svanåmyren några kilometer bort.

Där banvaktstugan i Svanåmyren fanns en gång finns idag bara en brunn kvar. Fram till förra året fanns den stora gårdsbjörken kvar, men när Banverket trädsäkrade vid järnvägen så försvann den stora gamla björken.

(Ett beslut som kom efter stormen Gudrun i Småland.)

Lekstugan från Svanåmyren framme på vår gård. Mina kusiner leker i sin mors gamla lekstuga.
Foto 1950-tal.

I Brännberg arbetade han fram till sin pension då han lät bygga huset där vi nu bor. När familjen bodde i Svanåmyren så hade de en lekstuga där, den togs med vid  flytten till Banvaktstugan i Brännberg, och slutligen så fick den följa med i den sista flytten. Den står fortfarande på vår gård.

Idag är det nog inte många som kallar platsen någon kilometer från vårt hus för Svanåmyren, platsen har nu istället fått namn efter en sjö i närheten, Slyträsk.
Hur kul låter det? Slyträsk.
Min faster som vuxit upp i den gamla banvaktstugan där kallade alltid platsen för Svanåmyren, och då menade hon platsen för byn inte den stora vidsträckta myr som också finns där.
Därför fortsätter jag envist att kalla den platsen för Svanåmyren jag med, och eftersom många av vår trädgårds perenna växter kommer därifrån, och jag behövde ett namn på denna blogg så blev det Svanå trädgård.
Men om du någon gång skulle ha vägarna förbi byn där jag bor och tänker fråga om vägen hit till oss så fråga inte efter Svanå trädgård. Ingen vet vad det är, kanske du i bästa fall hamnar vid Svanåmyrens glömda trädgårdar, om nu någon här fortfarande kommer ihåg dessa.

Brännbergs historia

Stenåldersplatsen i Brännberg

Jag bor i byn Brännberg i Bodens kommun, byn finns mitt mellan Boden och Älvsbyn.
Här skriver jag nu lite om byns historia.

På sandåsens högsta krön har man hittat spår av vad man tror är en boplats med stenålderskaraktär.
Så det har bott folk på denna plats redan för mycket länge sedan.

Skärvsten från kokgrop.

Spåren efter de första människor som en gång bodde här är inte så lätta att se, några skärvstenar och brända stenar från kokgropar är det som syns vid ett snabbt besök, men vid en inventering 1991 hittades också brända ben, kvartsavslag och en miniatyryxa av svart kvartsit.

Sten från kokgrop.

Men om byns tidigaste historia vet vi inte mer än så.

I början av 1800- talet fanns folk som bodde här i enklare stugor, de arbetade som kolare åt bolaget Selets Bruk.

 Än idag syns rester av den damvall som hörde till det första sågverket i Johannisfors.

Men det som blev avgörande för att folk bosatte sig här under den första delen av 1800-talet var den fors som finns i Aleån vid infarten till byn, Johannisfors, eller "Rutqvist fors" som vissa brännbergare kallar den för.
Här byggdes ett litet sågverk. En mer än 70 meter bred damm magasinerade vatten för att ge kraft till ramsågen som skall ha funnits där, i Johannesfors som då den östra delen av byn kallades. Lantmäteriet har uppgifter om att en Isak Sundström kommit hit 1834 och uppfört ett nybygge, han står även som sågverksägare 1852.

Andra uppgifter som finns från gamla brännbergare är att den förste nybyggaren hette Petter Andersson och skall även han ha kommit hit vid denna tid. Han var min farmors farfar.

Ett av Brännbergs första och när det revs på 1980- talet, det äldsta huset i byn.

Gården hade en tid fungerat som gästgiveri och fanns vid sågverket i Johannisfors.

Det berättas att det en tid skall ha spökat där, när en sågställare vid namn Holm bodde i huset.

1857 lät stadsfiskal Lagervall från Luleå uppföra en vattensåg i Johannisfors. En såg skall ju redan ha funnits där tidigare. Kanske dammvallen är från denna tid? 

Den västra delen av byn kallades för Johannisberg, här bosatte sig folk 1855. Denna del av byn kom att utvecklas till byns centrala del med skola och affärer, caféer och ett nytt sågverk. Här uppfördes också ett stationshus i samband med att stambanan byggdes genom byn 1894.

Brännbergs stationshus på 1930 talet. Från vänster; Alvar Pettersson, Georg Enberg, Nils eller August Nyström och Alvar Lundqvist.

Men det fanns redan en station med namnet Johannisberg så då fick stationen namn efter ett berg i närheten - Brännberget.

Sedan dess kallas de båda byarna Johannisfors och Johannisberg för Brännberg.
Idag finns det ca. 60 hushåll i byn.
De flesta av dem som bor här pendlar till arbeten i Boden eller Älvsbyn. Med bil tar det ca. 30 min. till Boden och 20 min. till Älvsbyn.
Luleå och Piteå ligger på en timmes avstånd om man kör bil.

 Här syns Brännberg som det såg ut under 1940- talet. Fotograferat från det bevakningstorn som då fanns på en av de äldsta gårdarna.Detta är Johannisbergs delen av byn.

Bevakningstornet i Brännberg.

Folksamling vid Brännbergs station någon gång på 1920- talet. På kortets baksida har någon skrivit, "Är det Gertrud?"

Affären i Brännberg i slutet av 1960-talet.

Affären stängde för några år sedan.

Här ovan syns banvaktstugan som fanns mitt i Brännberg där min farmor och farfar en gång bodde före de flyttade till huset där jag nu bor.

För att se fler banvaktstugor, gå in på sidan : banvakt.se

Huset jag själv bor i lät min farfar bygga. Han arbetade som banvakt åt Sj och bodde i banvaktarbostaden mitt i Brännberg, men var tvungen att flytta därifrån i samband med att han gick i pension. De flyttade in här 1936, och sedan dess har det bott folk här. Det fanns ingen märkvärdig trädgård här då, björkar som fanns på platsen hade sparats kvar och en hägg planterades senare.

Vårt hus, som det såg ut för länge sedan.

Hoppas att ni nu vet lite mer om den by som jag bor i med min familj, ha en fortsatt bra dag, hälsar Hans