Ligustersyrén

Syringa reticulata

Så har trädgården blivit ett träd rikare sedan jag köpt en ligustersyren för halva priset hos min närmaste handelsträdgård.

Till skillnad från andra syrener i vår trädgård så blommar denna i juli månad, och här i vårt kalla klimat kommer den nog att blomma i augusti om den överlever vårt klimat.

Dessutom blommar ligustersyren med gräddvita blommor.

Innan jag vågade köpa ett så pass dyrt träd (trots halva priset) så kollade jag upp om hur pass härdigt detta träd är för Sverige.

De flesta zonangivelser för ligustersyren anger växtzon 5 i Sverige, någon zon 6 och någon angav zon 4, vilket gjorde mig lite nervös.

Där vi bor börjar ju svenska växtzon 7.

I uppslagsverket Botanica så verkar denna syren praktiskt taget klara hur kalla vintrar som helst, då den där anses klara en växtzon som omfattar stora delar av Sibirien. (Worldzone 3)

Denna Ligustersyren är vildväxande i norra Japan och de växer även i östra Rysslands Stillahavskust och där växer den även långt inåt land in i Sibirien enligt uppslagsverket.

Det sista lät ju bra med tanke på vårt kalla klimat.

För säkerhets skull har denna syren fått en något upphöjd planteringsplats för att tjälen ska släppa lite snabbare från dess rötter om vårarna.

Så nu är det bara att välkomna detta kanske tveksamt härdiga träd till vår trädgård, en samling för riktigt härdiga lignoser, hälsa ligustersyrenen välkommen till tuffa tuffingars arboretum.

Tveksamt härdig manchurisk valnöt.

Knappt hann jag plantera ligustersyrenen förrän det blev frost om natten, en manchurisk valnöt skadades av kölden, men ligustersyrenen är ännu fin.

Brunbär

Prunus cerasus

Här är hela årets skörd av körsbär i vår trädgård.

Det blev inte mer än ett bär på en buske surkörsbär hos oss, som kallas för 'brunbär' i byn Älvestad i Östergötland där vi hämtade ett rotskott en gång för ungefär 16 år sedan.

Alla små plantor av sötkörsbär vi också hämtade på denna resa frös ihjäl direkt de utsattes för en vinter i Norrbotten.

För att få detta surkörsbär att trivas så här jag tillsatt kalk där och under flera år lagt gräsklipp runt busken.

I våras blommade detta brunbär fantastiskt fint, men kanske det inte fanns nog med insekter då som fann dessa blommor särskilt intressanta?

Jag är ändå glad att ett surkörsbär alls vill överleva i vårt klimat, och att det blommat och nu bär ett körsbär är bara en bonus.

Trots sitt namn så är bären på denna buske mer röda än bruna, men de kanske inte hinner mogna klart här i norr?

De är dessutom söta och goda att äta, trots att de är surkörsbär.

Frösådda äppelträd i blom.

Måste bara visa ett ett äppelträd som blommar i utkanten av vår trädgård, där skogen tar vid.

Jag planterade äppelkärnor 2003 och ni må tro att jag väntat på detta, nu blommar några av de frösådda äppelträden, detta blommar mest av alla, förutom ett planterat paradisäpple inne i trädgården.

Risken är stor att det bara blir små och sura äpplen på detta, men vem vet, kanske får något av de frösådda äppelträden lite sötare frukt?

Äppelträd och Brännberg har ju alltid varit en svår kombination, (kort växtsäsong, tidig nattfrost, tung snö, gnagskador av sork, massaker av älgar, kyla och tjäle) så jag är extra förtjust över detta.

Vildapeln blommar vid en äng.

Tibast

Daphne mezereum

Nu blommar en tibast i vår trädgård.

Plantan är inte stor, jag köpte en frösådd liten en på en växtmarknad för kanske fem år sedan och nu blommar den för andra året.

Jag har för ganska länge sedan försökt att plantera tibast i vår trädgård utan att lyckas, de plantorna flyttade jag från Småland, men chocken att hamna i Norrbotten var för stor för de små plantorna, liksom för idegran och fågelbär (sötkörsbär) som jag också fick med mig då.

Tibast är vildväxande och men finns bara på några få platser, då plantan har höga krav på jorden som den växer i, tydligen ska tibast växa i näringsrik och mullhaltig jord.

För några år sedan fann jag så en ganska stor planta av tibast på en handelsträdgård i Luleå, den köpte jag direkt då den ju även är lika sällsynt förekommande på handelsträdgårdar i Norrbotten som ute i naturen här.

Det är den buske i vår trädgård som varit dyrast vid inköp, men är man plantsamlare så är man.

Mina förväntningar på denna stora nya tibast var skyhöga året efteråt, men några blommor kom inte.

Men den hade överlevt och grönskade, så jag var ändå nöjd.

Det var för två år sedan.

Men varför blommar den inte i år?

Kanske den stora busken bara är lite sen i starten jämfört med den lilla?

Kanske den inte trivs i den magra jord som finns i vår trädgård?

Kanske jag bör lyfta plantan och tillföra riktigt bra och näringsrik jord där den nu står?

Här till sist en bild på ett av bären som den stora busken hade då jag köpte den, det är dessa bär som gör tibast så farlig, då de vackra röda bären kan locka barn att äta dem.

Nu är ju våra egna barn tonåringar, men ändå plockade jag bort dessa bär direkt då jag planterade busken i trädgården.

Tibast är ingen lek, jag är ännu osäker på om det var så smart att plantera in den i trädgården, just på grund av risken att något barn någongång ska äta bären.

Koreagran 'Icebreaker'

Abies koreana 'Kohouts Icebreaker*

Ett av årets nya försök i trädgården är den lilla koreagranen 'Icebreaker'.
Granen liknar en bonzai och är inte högre än ungefär 30 centimeter.

 De små barren är vridna så de ljusa undersidorna syns, vilket ger en väldig effekt.

Om jag förstått det hela rätt så är detta en häxkvast från en koreagran som man lyckats ympa in på rot.

Jag köpte denna gran hos Fagernäs trädgård i Boden häromdagen där de nu har 30% på buskar, träd och perenner.
Jag föll helt för detta lilla träd och köpte med ett hem.
Kanske jag läste slarvigt på informationsskylten för jag tyckte det stod att denna gran var härdig till växtzon 6 (worldzone 4) i vårt land, men när jag kollar på olika hemsidor så ser jag att det står att denna gran bara är härdig till svenska växtzon 4. (Worldzone 6).
Som ni ser så står de svenska växtzonerna och de amerikanska i motsats till varandra så de kan kanske förklara att jag uppfattade att granen ska gå att odla här när den i själva verket kan vara nog så klen för vårt klimat.

Hursomhelst så är nu denna gran inplanterad i vår nordliga trädgård, men den har hamnat på upphöjd bädd med grus under rotklumpen så inte mycket vatten stannar kvar där till hösten, för då fryser rötterna fast i en isklump under vintern och då kommer vårsolen knäcka den om den inte kan dra upp vatten till barren.

Till min tröst för mina optimistiska förhoppningar att koreagranen ska klara även vårt klimat är att vi i trädgården har andra växter som bara ska klara sig i de södra delarna av landet (söder om Sundsvall) och de har nu klarat flera vintrar här utan större problem.
Men å andra sidan så har det alldeles för ofta hänt att robusta växter som i alla fall ska klara sig upp till trakterna av Piteå inte har klarat vårt klimat.

Som sagt, ett nytt försök i vår trädgård.

Havtorn

Hippophae rhamnoides

Jag har nyligen för första gången någonsin smakat på färska havtorn, direkt från en buske.
Jag blev lite överraskad av den sura smaken, men samtidigt så var de goda att äta, trots att de var sura.

Det sägs att det i varje bär havtorn finns lika mycket c-vitaminer som i en hel apelsin.

I vår trädgård har vi nästan aldrig fått några bär på våra havtornbuskar, för jag har inte lyckats speciellt bra med att odla havtorn.
Kanske vi har ett för kallt och kärvt klimat i byn där vi bor för att en buske som havtorn skall trivas bra, för de första försöken med att etablera havtorn i vår trädgård misslyckades totalt.

Jag har gjort flera försök, redan för 15 år sedan planterade jag in en buske havtorn här som nästan helt dog den första vintern.

Havtorn hos våra släktingar i Piteå.

För att havtorn skall trivas så krävs en ljus och öppen plats med många timmar av fullt solsken varje dag, kanske det är därför som havtorn mest förekommer längs med kusten där havet skapar soliga platser för buskarna, där inga andra träd kan lägga skugga över havtornet?

Den plats som jag valde ut till våra första havtornbuskar var även den öppen och ljus, men ändå så dog våra havtornbuskar sakta men säkert.
Jag förstod inte vad som var fel, hos släktingar i Piteå bara sju mil från vår trädgård trivdes, och trivs än havtorn bra, och där är mer skugga än i vår trädgård.
Då måste det ha berott på något annat än ljuset att de inte trivdes hos oss.
Förmodligen så dog våra första havtornbuskar av det kallare klimatet, med kortare odlingssäsong än i Piteå.
Eller kanske svaret finns i jorden, kanske vi har fel sorts jord här för att odla havtorn?

När jag så planterade en buske havtorn mitt i den gamla grillplatsen, som består av en kulle med grus omgiven av stora stenar, ja då klarade havtorn att överleva även här i vår trädgård.

Så havtorn verkar ju inte speciellt kräsna med jorden, då de trivs i grus.

Jag gissar att skillnaden med den upphöjda platsen av grus och sten är att tjälen där kan släppa snabbare om våren, för den platsen binder inte vatten på samma sätt som gräsmattan bredvid, med mindre risk för att buskens rötter ska frysa fast i is och därmed möta döden i form av sakta uttorkning när vårsolen värmer över frusen jord.

Vissa buskar av havtorn får bara hanblommor, och vissa andra får endast honblommor, och det är de sistnämnda som ger bär.

Än har ju inte våra nya havtornbuskar blivit speciellt stora, det är en honbuske som står i gamla grillen, en hanbuske står några meter bort, också den på en kulle av grus.

För att få bär på havtornbuskar så krävs det både han-och honplanta, men ändå så har vår honplanta gett ett bär för några år sedan.

Kanske lite svårt att förklara, men pollen från havtorn måste då blåst in till vår honplanta, från en annan havtornbuske långt borta från vår trädgård.

Vem vet?

Jag gissar att det nu bara är att vänta och se om dessa buskar kan växa sig stora nog så att honplantan kan ge bär i framtiden.

Man kan ju alltid hoppas på det.

Rysk oliv

Elaeagnus angustifolia

Ja, egentligen heter detta lilla träd 'smalbladig silverbuske' här i Sverige, men namnet rysk oliv är ett bättre namn på detta träd som ju har helt andra egenskaper än den invasiva silverbusken som sprider sig åt alla håll med rotskott.

Den smalbladiga varianten sprider sig inte med rotskott.

Silverbuskens enda fördel förutom färgen är väl annars att de är så härdiga att de kan odlas i hela landet.

Tyvärr är inte den 'smalbladiga silverbusken' lika härdig.

Trädet påminner om olivträd till form och växtsätt, men någon riktig oliv är det ju inte.

Men namnet rysk oliv låter ju mer spännande än smalbladig silverbuske.

Jag har kollat upp och funnit lite olika uppgifter om trädets härdighet.

Det stod att trädet klarar växtzon 5 på handelsträdgården där jag köpte det, har även hört att det växer och övervintrat vid kusten i Västerbotten, men det kanske är på gränsen till en än mildare växtzon?

Västerbottens kustland ter sig ju subtropiskt jämfört med klimatet i vår trädgård.

I en bok jag har hemma anges trädet bara härdigt för svenska växtzon 4.

I en annan bok om träd över hela världen anges världszon 7, och det är ett dåligt omen, då det är i höjd med norra Turkiet.

Hur ska jag göra nu?

Jag kan ju inte plantera det nya trädet där jag först tänkt, tänk om denna ryska oliv inte alls motsvarar härdigheten jag förväntat mig.

Jag tänkte att i Ryssland är det väl kallt om vintern?

Men kanske den ryska oliven bara trivs i trakterna vid Svarta havet, och i USA där den trivs för bra och har förbjudits i vissa delstater.

Nej, nu får jag göra plats på trädgårdens soligaste och mest vindskyddade ställe, på en upphöjd bädd där ingen fukt kan samlas som kan frysa till besvärlig tjäle.

Kanske, kanske kan den ryska oliven överleva där bredvid en av klimatet svårt sargad äkta kastanj?

Pärlhagtorn

Crataegus x mordenensis 'Toba'

I början av juli var vår pärlhagtorn full av vita knoppar som såg ut som vita pärlor.

 Nu har knopparna öppnat sig så hela trädet står i blom. Små blomklasar med dubbla små blommor.

 Jag är både överraskad och glad för den föreställning som vår pärlhagtorn bjuder på nu.
Jag är ju glad att trädet alls överlevt en vinter här hos oss då det ofta bara anges härdigt till och med växtzon 5, men det är klart, även där är vintrarna kalla.
Nu hoppas jag bara att trädet hinner avmogna innan kylan rullar in om en dryg månad, kanske vill pärlhagtorn ha en varmare höst än den tidiga nattfrost som väntar hos oss i Brännberg?

Jag hoppas ju trädet vill blomma så här även i framtiden, men har hört talas om att just sådana träd kan blomma ett år för att sedan stå och tjura.
I alla fall här i Norrbotten.

Jag läste att pärlhagtorn är ett anspråkslöst träd, och därför köpte jag det förra året och tänkte att det skulle vara värt att testa om det ville trivas här.
Och tänk, det ville sig.
Att det sedan såldes för halva priset då gör ju inte saken sämre.

Jag hade under flera års tid sneglat på sådana träd sedan jag sett ett sådant stå i blom i en visningsträdgård. men jag hade tvekat då vi bor kallare än växtzon 5, och träden redan då var ganska dyra.

För säkerhets skull så planterade jag trädet på en något upphöjd plats för att vår pärlhagtorn inte skulle utsättas för så svår vinterfukt och för att tjälen skulle släppa snabbare om våren.

Jag har vattnat trädet under vår och försommar så det inte skulle torka då det ännu inte hunnit utveckla så stort rotsystem.

 Jag flyttade undan en liten hänglärk som stått på denna plats tidigare, för att få ett större träd invid vår uteplats.

Trädet ska få små röda nyponliknande bär om hösten, så det kanske blir en prydnad även då?
Kanske små röda bär då blir en tröst för själen i november då trädgården är som tråkigast.

Tuja

Thuja occidentalis

I gjutjärnsurnorna vid entrén står två tujor och skänker viss grönska denna tid på året.
Tuja som ju är en relativt vanlig och alldaglig växt i större delen av landet har svårt att överleva här i norr om den planteras på fel plats.

På platser här där marken är fuktig och tjälen ligger kvar om våren dör tujan, då den inte kan dra upp vatten från rotsystemet från den hårt frusna marken.
Speciellt illa är det om den planterats på en plats där solen lyser om våren.

Vår största tuja står vid husets norrvägg, så den slipper den värsta vårsolen.
Men den tujan börjar bli lite för stor där vid väggen, så den måste vi nog snart ta bort därifrån.

Det finns några stora tujor i Boden, så helt omöjligt är de ju inte att odla här i norr, men jag har haft problem att etablera tujor som jag planterat i fullt solsken.

Tuja med ursprung från Nordamerika är trots allt ganska ovanlig som större träd här i Norrbotten.

De tujor som växer i gjutjärnsurnorna hos oss hade jag planterat i en sandsluttning förra vintern för att de inte skulle frysa fast i marken och frystorka om våren, och det fungerade perfekt, de båda plantorna övervintrade utan skador så jag kunde plantera tillbaka dem i urnorna i våras.

Sandjorden i sluttningen binder inget vatten som kan frysa till is under vintern.

Om jag hade lämnat kvar dem i gjutjärnsurnorna hela vintern så är jag ganska säker på att rotsystemet skulle ha frusit ihjäl,om inte så hade de säkert fått skador då de frystorkat av att jorden i urnorna blivit frusen till is.

Förut hade vi  parkrhododendron i urnorna, men de är svåra att övervintra här i norr, men jag har ju aldrig testat att övervintra dem på detta sätt förut.

Säker övervintring av tuja i norr, tillfälligt planterade i en sluttning med sandjord.

En butik i Boden har de senaste veckorna sålt ut tujaplantor för bara 40 kronor styck, och jag köpte tre plantor för att ha två nya mindre till urnorna nästa år, samt att göra ett nytt försök på friland.

Kanske jag till slut kan hitta en plats här där tuja trivs bra? 

Nya tujor till nästa säsong.

Smalbladig brakved

Frangula alnus 'Fine Line'

Trädgårdens mest smalbladiga växt är en brakved med namnet 'Fine Line'.

Det är en pelarformig liten buske som jag köpte och planterade i våras.

Jag har länge gått och sneglat på denna växt, jag har alltid gillat de smala nästan gräslika bladen och det pelarformiga växtsättet, men jag har alltid varit osäker på om denna brakved klarar vårt klimat.

Växten är härdig till svenska växtzon 5, men vi har det ju kallare än så här, men jag hoppas ändå att denna brakved ska trivas i vår trädgård trots de kalla och långa vintrarna.

Försommarbild.

Nu är det höst och jag läste att denna smalbladiga variant av brakved ska få fin höstfärg.
Hm, jag undrar när, för snart är hösten slut här i norr och kommer strax att övergå till vinter.

Denna brakved står ännu grön och grann.

Oktober 2016

Kanske det är ett dåligt tecken att busken inte förbereder sig för vintern genom att få höstfärger?

Kommer denna brakved att överraskas av snö och kyla och då frysa ihjäl?

Äkta kastanj

Castanea sativa

Vi har en äkta kastanj som vuxit i en stor kruka, den har fått övervintra i vår svala och mörka potatiskällare för att klara klimatet. Från vår till höst har den fått stå utomhus.

Jag gillar de speciella bladen med sin taggiga kant och väl synliga bladnerver.
Nu har några löv skadats lite av nattfrosten, men de flesta är ännu gröna och fina.

Vår äkta kastanj är några år gammal och har nu blivit drygt en meter hög. För många år sedan hade jag en äkta kastanj som jag dragit upp ur en kastanj jag köpt på Coop. Den växte och hade det bra i sin lilla kruka tills den plötsligt dog en vinter i potatiskällaren. Kanske den varit för våt när jag ställde ned den för vinterförvaring, eller kanske jag slarvade med vattningen under sista delen av vinterförvaringen?
Jag vet inte vad som fick den att dö.

Denna äkta kastanj har jag fått av Kjell-Benjamin Erixon i Piteå, han berättade då att han fått ett sådant litet träd att övervintra utomhus, i alla fall en vinter.
Kanske det då skulle gå även här, trots att vi har det kallare än i växtzon 5?

Att hoppas på egna kastanjer på detta lilla träd känns inte realistiskt, det är ännu för litet för att ens ha kommit på tanken att börja producera kastanjer.

Äkta kastanj går bara att odla i landets mildaste del om man vill vara säker på att den ska överleva vintern, där kan det bli ett duktigt högt träd.

Men det är ungefär 120 mil söder om vår trädgård.

Äkta kastanj har odlats av människor i mer än tre tusen år för de ätbara kastanjernas skull, inte att förväxla med hästkastanj som har giftiga kastanjer.

Nu har jag planterat ut vår äkta kastanj på friland, och för att grenverket ska slippa den värsta kylan så har jag praktiskt taget planterat det liggande.

Jag läste att det hos växtsamlingen Aboretum norr vid Umeå finns en äkta kastanj som klarar  livet utomhus, i alla fall de grenar som täcks av snön, så därför fick vår äkta kastanj denna säregna plantering.

Här går inte ens hästkastanj att få att överleva vintern, men jag har nu också  planterat ut min sista återstående hästkastanj alldeles intill denna äkta kastanj.

Förut har jag haft mer plats i vår potatiskällare för växterna, och samtidigt har de efter denna sommar blivit än större än förut.

En ohållbar ekvation som resulterar i flytt ut på friland för dessa för vårt klimat veka växter.

Jag har förutom denna kastanj och hästkastanjen planterat ut ett gojibär, en parkaralia och en japansk klätterros som alla hade blivit för stora för att hantera i kruka.

Kanske den horisontella planteringen bara ger fritt spelrum för områdets sorkar, om de finner att den äkta kastanjen smakar bra. Eller kommer älgarna att hitta den först?

Kanske jag borde täcka stam och grenar med vinterfiberduk, men jag antar att det har för dålig effekt för att på riktigt skydda från kölden här i norr?

Om den klarar att överleva en vinter på gränslandet till svenska växtzon 7, ja det återstår att se, och jag antar att den kan behöva alla lyckönskningar i världen för att hålla sig kvar i livet.

Smart plantering eller omöjligt uppdrag?

Det återstår att se till våren.

Tack än en gång för denna äkta kastanj Kjell-Benjamin.