Semestern del 2

Här är ord egentligen överflödiga. Vi njöt av våra morgonpromenader, terassen med utsikt över citronträd, palmer, berg och Medelhavet.

En väg där det inte kör några bilar. Där vägen tar slut övergår den i olika cykelstigar och gångstigar. Man kan variera promenaderna nästan hur mycket som helst. 

Utsikten från den övre vägen. Från stranden i Albir ...

... till Benidorm.

Berget mellan dessa två ställen bjuder på en fantastisk utsikt och tidvis svindlande promenad, som vid ett ställe blev alldeles för brant och farlig och vi blev tvungna att vända.

  

Tillbakalängtan den här gråmulna söndagen

Sol, värme och långa bad. Ljumma kvällar, ljuvlig Bougainvillea och prisvärd cava.

Costa Blanca, juli 2022. 

(Men jag saknar inte att svettas, bli kladdig av solkräm och de kliande soleksemen. Men i november eller februari kommer jag längta även efter det.)

Fredagkväll i London

Vi hade sedan tidigare bokat bord på mysiga Osteria Basilico i Notting Hill. Här var vi och åt för snart tre år sedan, tillsammans med våra män och visste att det var ett bra ställe.  

Att vi höll på att inte hitta hit, trots skärmdump på kartan, behöver vi kanske inte gå in på ... 

Förrätt: Caprese. Fantastiskt god! 

Därefter pizza - även den fantastisk!

Och slutligen en oerhört god chokladmousse med chokladsås! Den orkade jag tyvärr inte äta upp. Önskar nu att jag bett att få en doggybag - den till elvakaffet nu hade suttit fint!

Tyvärr tog jag inget kort på restaurangen, men kolla gärna länken högst upp i inlägget, där finns bilder. Här är istället hur det såg ut utanför. (Inte det allra charmigaste av hus, men jag vet inte hur jag tänkte.)

Eftersom vi hade åkt för 4,50 pund och åkte gratis resten av kvällen passade vi på att ta en buss som gick söder om Hyde Park - för att få se lite mer av denna otroligt charmiga stad.

Kvällen avslutade vi med en drink på Dorchester på Park Lane. Deras lounge är väldigt mysig. Och deras lobby är väldigt ... överdådig. (Bild i nästa inlägg.)

När vi kom ut därifrån ösregnade det. Verkligen vräkte ner. Och av någon underlig anledning kom det ingen lämplig buss, så vi gick hela vägen till hotellet. Visserligen inte jättelångt, men vi hann bli två dränkta katter. Men vid det laget skulle vi bara hoppa i nattlinnena och krypa ner under täcket. Trötta efter en låååång dag, men väldigt nöjda (trots att jag började få jobbig huvudvärk). 

London, forts.

Vi lämnade in väskorna i hotellets bagagerum och promenerade genom Hyde Park mot Knightsbridge och South Kensington. Det var vårigare än hemma och doftade faktiskt vår i parken!

Rakt söder om hotellet ligger Royal Albert Hall och inte långt därifrån når man mysiga Gloucester Road med småbutiker och restauranger. Och med urmysiga kvarter på tvärgatorna och parallellgatorna. Väl värda att strosa runt i. 

Syrran beställer lunch vid baren. 

Ett av många blommande träd i Hyde Park.

Vårt pyttelilla, men mysiga och väldigt fräscha hotellrum.

I London tar man sig med fördel fram till fots eller ombord på en röd dubbeldäckare - helst längs fram på övervåningen! 

På första bästa tunnelbanestation köper man ett Oystercard för 5 pund (dessa får man tillbaka när man lämnar tillbaka kortet). Detta Oystercard fyller man sedan med valfritt belopp och gäller på både buss och tunnelbana. En bussresa i centrala stan (zon 1+2) kostar 1,50 pund och då kan man gratis byta buss inom en timme. Efter en timme kostar nästa bussresa ytterligare 1,50. Efter tre betalda bussresor åker man gratis resten av dagen! 

Dessa priser gäller på bussarna - tunnelbanan kostar lite mer. Tror det är 2,40 pund per resa. Kanske har de en gräns där också, för hur mkt det kan kosta på en dag, men jag vet inte. Vi åkte bara en resa med tunnelbanan - från Victoria station till hotellet. Väldigt många trappor att gå i och kånka på tunga väskor. 

Jag rekommenderar verkligen att åka buss, för man ser så himla mycket av staden. Och det vimlar av busshållplatser och bussar! Väldigt smidigt och trevligt. Och om man råkar åka fel håll, eller fel buss, eller glömmer att gå av bussen i tid är det bara att gå tvärsöver gatan och åka tillbaka. 

Corus Hotel, Lancaster gate, precis intill Bayswater Road och Hyde Park. Mkt bra läge.

Äntligen London!

På min födelsedag i januari fick jag en resa av mina föräldrar. En helg i London tillsammans med min syster! 

I fredags var det  ä n t l i g e n  dags. Upp tidigt, klä på sig, dricka lite kaffe ... 

Bekväm outfit är viktigt när man flyger. Den får också gärna vara fin.  

Ribena är ett måste! Liksom Twix.

Vi anlände tidigt till hotellet och rummet var inte färdigt. Vi satte oss i lobbyn en stund, bytte skor, ställde in väskorna i hotellets bagagerum och gav oss ut på stan.

Utsikt från lobbyn.

The no. one transportmedel - dubbeldäckaren!

Fortsättning följer.

När ett barn nästan försvinner

Igår kväll "försvann" vår son ett tag. Maken hade sagt åt honom att skynda sig hem direkt efter träningen, och sedan åkt iväg på egen träning. Jag kom hem från en AW efter att deras båda pass var slut. Döttrarna var hemma.

När jag kom hem var maken duschad, ombytt och på väg ner för att hämta thaimat. Sonen hade ännu inte kommit hem.

Jag skickade två sms och maken ringde på hans mobil. Inget svar.

När vi hade ätit åkte maken ner till idrottshallen där träningen varit, för att se om det kanske blivit förlängt ... (Ibland stannar sonen kvar och tränar med andra lag)

Det var tomt och svart i lokalerna.

Enligt tränaren hade sonen inte dykt upp på träningen. (Det här visste jag inte medan jag gick hemma, tack och lov. Oron var tillräckligt stor som den var.)

Jag våndades. Verkligen våndades! Var det vår tur nu, tänkte jag. Jag har varit med och letat efter andras barn tillsammans med Missing People. En gång med olycklig utgång, en gång med lycklig utgång. Varje gång har jag känt med föräldrarna! Vilken mardröm! Vilken oerhörd fasa! Ens barn försvinner inte, det är emot alla naturlagar i världen. Det får bara inte hända.

Allt jag kunde tänka var att jag inte hade kramat honom hejdå samma morgon. Som jag alltid gör. Men igår hade jag haft så bråttom ...

Så hör jag äldsta dottern ropa något ... Han är hemma!

Han har legat i sin säng och sovit.

Hopplösa, underbara unge! Han fick stå ut med att bli halvt ihjälkramad!

Lugnt just nu

I fredags fick jag Beskedet. Förlaget vill ge ut mig. De tror på mitt manus och att det kan tillföra något fint till boklandskapet. Känns så himla bra!

När jag läste mailet stod jag på busshållplatsen och väntade på bussen, som precis kom. Jag började gråta och gick snörvlande ombord på bussen.

Den vackra höstdagen blev ännu mycket vackrare!

Än har jag inte fått några detaljer, så jag vet inte vad som ska hända härnäst, eller när boken ska tänkas komma ut … men det löser sig säkert. Är inte längre lika otålig och rastlös - det är såå skönt att inte längre behöva vänta på besked. Jag är världssämst på att vänta.


Tänk att jag ska få min bebis i en fysisk bok inom några månader! (Wow!)