Vaxblommor, spets och skogsfynd

Efter en lång tyst vår och försommar ska jag försöka blåsa liv i bloggen igen. Det har varit mycket av allt möjligt, jobb och ledighet, barn och liv. Jag säger inte att det blir mindre av något alls, men jag kan försöka klämma in lite bloggande i röran, tänker jag.

Hela juni har jag varit ledig från teatern och juli fortsätter på samma sätt. Lite roligt sommarjobb har jag haft i form av en brudklänning till en god vän, mer om den kommer senare då fotografierna anländer. Lite pyssel hörde till också, sånt där roligt pyssel som på riktigt tar jättelänge att göra för det är så många olika steg, men som ändå bara är en liten detalj i slutändan. Jag pratar om corsager till brudgum, bestmen, brudparets föräldrar och om blommor till brudens och brudnäbbarnas hår. Corsage är den lilla blomman som brudgummen bär på kavajslaget, om något undrar över det obekanta ordet.

Om jag skriver om processen steg för steg kommer vi upp mot en hundra stycken, men lite ditåt kan jag berätta hur jag gjorde. Till brudklänningen valde vi en spets med broderade motiv i bomull på polyamidbotten. Bomull är tacksamt för det går att färga. (Polyamid går också bra att färga men det kräver att man ändrar ph-värdet till att lämpa sig för färgning av ull och siden.) Jag klippte ut bladmotiv och färgade dem gröna med Drimaren K. Efter torkning såg de så platta ut så jag grävde fram lite stämpelfärg och en textiltusch och gav dem lite mörkare toner och lite djup.

I skogen plockade jag små kvistar som nån gnagare sprättat omkring sig, tvättade och torkade dem. Själva blommorna är gjorda av vax och kommer från ett diadem som brudens mormor bar när hon gifte sig på 1940-talet. De var för gula för att matcha brudklänningen och målades därför både bakifrån och framifrån i olika etapper med billack och senare med hobbyfärg med pärlemoglans. 

De färgade spetsbladen snurrades runt kvistarna och fästes med smältlim. Blommorna fick nya järntrådar och fästes med dem och säkrades med smältlim. Baktill på varje corsage limmades en broschnål. 

Tre blommor fick pryda brudgummens corsage, och så blev det en blomma på var till tre bestmen och till brudparets föräldrar.

Brudnäbbarnas blommor fästes på diadem men järntråd som täcktes med tyll och brudens hårblommor limmades på hårnålar. Jag var lite orolig för hur vaxblommorna med all färg på skulle reagera med smältlimmet, och mycket riktigt lossade någon av brudens hårblommor från hårnålarna under kvällen. Järntråden däremot, som fanns på alla övriga blommor, klarade jobbet. 

Brudens hår, frisyr och foto Tanja Cederblom. 

Linne och lax

Vad är nu detta för en korsning av linne och lax? undrar ni. Jo, det ska jag med glädje berätta. Det som skådas är en halvfärdigt klädd korsett som kommer att bäras i hösten första stora pjäs Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater. Det kommer att bli ett visuellt mästerverk - regn på scenen och dräkter i mjölkiga pasteller som går ton i ton men bryts av en kraftig patinering. Bakom kostymplaneringen står rikssvenska Linn Wara, för scenografin Erik Salvessen. Regissör är Ulrika Bengts. Och det är vi, jag och vår teatersömmerska, som syr dräkterna. 

Regn på scenen. Jag menar riktigt regn. Det ställer en hel del krav på hur vi tillverkar kostymerna. Ta till exempel denhär korsetten i linne. Det allra första, som man i och för sig alltid ska tänka på när man jobbar med linne, är att tyget måste tvättas innan man skär till. Linne krymper så mycket som 10% vid första tvätten, och det är en överraskning vi inte vill ha när plagget väl är sytt i rätt storlek. Det ligger mycket arbete bakom en riktig korsett, så här tas inga chansningar. 

 Dräktplaneraren Linn Wara som gör kostymen till Mor Kurage som sin praktik, har många mjölkiga pasteller i sin vision. I många fall är vi tvungna att färga tygerna själva. Pasteller är knepigare att färga än starka kulörer, eftersom pasteller så lätt bryter i fel ton. Jag färgade fyra fem prover som Linn fick välja bland för att få rätt ton på laxen. Maskinfärgerna man köper i butiken finns sällan i pasteller, men det går utmärkt att bara ta en liten del av färgen ur paketet för att få en pastell. Denna fina laxfärg som låter linnets egen färg lysa igenom är en liten hutt av Dylons färg Goldfish Orange. Istället för att ta hela paketets färg till 500 g tyg och få en kraftig orange färg tog jag 20 g färg och 750 g tyg. Det man bör komma ihåg när man färgar pasteller är att saltmängden inte ska minskas trots att färgmängden minskas. Saltets mängd utgår från vattenmängden, inte från färgmängden. Tvätta alltid nyfärgade tyger ett varv med tvättmedel efter färgning, de tenderar att släppa lite överloppsfärg vid första tvätten. 

Korsetten är på det stora hela konstruerad och sydd som en klassisk korsett. Sömmarna är förstärkta med band på insidan. I midjan löper ett tvärgående stelt midjeband som motverkar ansträngningen av sömmarna i midjan. Foder i linne, stödtyg i kraftig bomull. Skenorna är av plastbeklädd stål och återbrukade ur en gammal korsett. En risk uppdagades när jag var tvungen att korta av skenorna och stålet kom fram. Stål + regn = rost. Jag löste det genom att lacka ändorna på skenorna med flera lager lack. Det är fiffigt att inte placera skenor i sömmarna om man vill ha justeringsmöjlighet så länge som möjligt på en korsett. Då kan man ta in och släppa ut sömmarna utan att måsta flytta skenorna varje gång.

Baktill har korsetten en tät snörning. Det viktigaste att minnas när man gör snörningar är att raden med öljetter ska stödas med en skena på vardera sidan. Annars får man en kan som vågar sig. 

Bredvid snörningen finns en liten finess som hör till teatersömnad. Nämligen ett blixtlås som gör att skådespelaren snabbt kan ta sig ut ur korsetten för dräktbyte, utan att behöva få hjälp med snörningen. Det är en hel del praktiskt på- och avklädningstänkande när man syr teaterkostymer. Lika viktigt som att dräkterna ser bra ut på scen är det att de fungerar att ta på och av och gärna snabbare än en blinkning. 

Nu ska jag klä korsettstommen i laxtyget, något jag gör för hand. Hela stadgan sitter i stommen så yttertygets uppgift är enbart att dölja all underliggande sömnadsteknik och att vara dekorativt. När hela den vackra dräkten är klar ska jag presentera den här på bloggen, så får ni se hur korsetten ser ut när den är på. 

Mor Kurage och hennes barn har premiär 24.9. Boka biljetter här.

Blommor av pistageskal

Om man alltid tar sig en funderare om saker och ting går att återbruka innan man kastar dem, kommer man att märka att svaret väldigt ofta är ja. Här kommer ett roligt tips om hur man kan skapa vackra blommor av pistageskal. Det som behövs är: tvättade pistageskal, metalltråd, små bitar filttyg, limpistol och smältlim, blomtejp och pärlor. En sax och en tång med smal spets och avbitare är nödvändiga verktyg. 

 Vill man naturfärgade blommor, alltså grönbeigea som pistageskalens egen färg, behöver skalen inte prepareras innan man börjar. Vill man däremot ha färggranna blommor går det utmärkt att färga skalen med textilfärg, växtfärg eller skafferifärger. Tips på skafferifärger är gurkmeja, kaffe, rödbeta, blåbär, rödvin, kokvatten från svarta bönor m.m. Man kan gott strunta i ljushärdighet och tvättäkthet, dehär blommornas färg behöver inte vara för evigt. 

 Pistageblommorna på bilderna är färgade med lila textilfärg och har helt enkelt fått ligga i en bunke med färg och vatten över natten. Pistageblomman är den i mitten av bilden nedan.

Arbetsskedena ses på bilden nedan, från vänster till höger. Trä en pärla på ändan av en ca 30 cm lång spänstig metalltråd och snurra fast den med hjälp av samma tråd. Tre pistageskal limmas omlott kring pärlan med limpistol och smältlim. En rund bit filttyg med ett litet hål i mitten träs på metalltråden nerifrån och läggs alldeles under pärlan med skal runt. Nedan om filttyget snurras en ny pärla fast på metalltråden som stöd för blomman. Resten av metalltråden agerar stjälk. 

 Fjärde och femte steget är att limma på ytterligare skal mot filtbottnen så att de omsluter förra varvet av pistageskal med skarvarna omlott placerade. I steg sex klipper man bort det filttyg som sticker ut utanför de totalt tre varven pistageskal. Slutligen virar man blomtejp runt bottnen av blomman, ner runt bottenpärlan och en bit längs stjälken. Blomtejpen döljer fula skarvar och ger blomman sitt slutliga blommiga utseende. Vill man ha hela stjälken grön fortsätter man ända ner. 

Vad kan man då använda dessa näpna pistageblommor till? Till exempel som brosch, som dekoration på ett hårspänne, eller i en långlivad bukett tillsammans med andar blommor av tyg och papper. Buketten nedan är en brudbukett som jag gjorde som beställningsarbete för ett par år sedan. 

Guldklimpar i knappskrinet

I månget syrum finns ett skrin eller en låda med gamla knappar. Det är blandade knappar, olika storlekar, färger och former. Olika många av varje sort. Varifrån har de egentligen alla kommit? Några är kanske reservknappar som följt med nyinköpta plagg utifall att en ordinarieknapp skulle lossna. En del är felköp som ersatts med andra lämpligare knappar och därför blivit över. Några är urgamla och har följt med ärvda syskrin eller blandade skattkistor från loppis. En del har sprättats loss från plagg som kasserats. Vissa har glömt sin historia. 

 Det är roligt att ta en titt bland alla knappar när ett nyligen färdigsytt eller färdigstickat plagg ska få sin slutfinish. Av någon anledning brukar det dock oftare fyllas på i knappskrinet än minska. Dessutom verkar knapparna som finns kvar bli mer och mer udda. Men, det finns ett enkelt sätt att få udda knappar att bli hela serier igen - man sprejmålar helt enkelt ett gäng lika stora knappar i samma färg. 

En sak bör man dock tänka på när man syr fast knapparna på sina alster, det är att sprejade plastknappar inte är tvättäkta. Har man inte denna info i bakhuvudet och kastar sitt plagg i maskinen kan det bli en besvikelse när man tar ut det och färgen delvis lossnat. (Se skillnaden mellan bilden ovan före tvätt och bilden nedan efter tvätt.) Är man däremot medveten om detta kan man antingen välja att handtvätta plagget och slippa problemet, eller se slitaget som en vacker patina. Då är det fiffigt att också tänka på vilka färger knapparna har innan man sprejar dem, eftersom den färgen blir en del av patinan.

Svarta knappar med guldfärg får vacker patina efter ett varv i tvättmaskinen, speciellt om de har grov struktur. Hur mycket färgen lossar varierar från knapp till knapp. Blanka plastknappar lossar mer färg och räfflade liksom konkava knappar lossar mindre. 

 Använd ekologisk sprejfärg så spar du på miljön och på ditt eget välmående. 

 

Färga med gurkmeja, del 2

När doften av gurkmeja sakta börjat ge med sig och garnen sköljts, hängts på tork och ullgarnet dessutom efterbehandlats, har vi äntligen ett resultat av gurkmejaexperimentet. Ett ypperligt sådant.

Såhär såg det ut i själva färgbadet. Jag använde 2 msk gurkmeja och 2 liter vatten till 50 g garn (bomull och ull), enligt receptet i boken Naturlig färgning: Mat och kläder i ett kretslopp av Lina Sofia Lundin. Först lät jag gurkmejan puttra i 20 minuter, sen sänkte jag värmen i badet till 90 grader, värmde materialet till motsvarande temperatur och lade ner det i färgbadet. Äh, vem skulle det där lura? I ärlighetens namn var temperaturerna enbart uppskattningar, jag använde inte någon termometer. 

 I en timme behöll jag badet hett och sedan fick garnen ligga i över natten och svalna med badet. Följande dag sköljde jag dem upprepade gånger tills vattnet var nästintill klart. Ullgarnen åkte i ett efterbad med ättika. Ättikan stänger fibrerna på ullen och gör så att färgen bibehålls bättre. Bomullen fick ingen efterbehandling. 

 Ett tag undrade jag över huruvida garnen efter färgning borde tvättas eller inte. Många rekommenderar att man tvättar garnen med ett ph-neutralt tvättmedel efter att de sköljts, men Lundin uppmanar att vänta med tvättandet ett par veckor och låta färgen sätta sig ordentligt i lugn och ro. Tack och lov kan jag presentera resultaten innan dess, här kommer de:

Bomullsgarnet med den märkvärdiga orangea tonen gick från smyglaxorange till härligt apelsinfärgad. Ett lyckat resultat helt klart, väldigt jämn färg blev det också. Synd att jag färgade så liten härva.

Den blaskiga innerbanangula bomullen fick en kraftig grundfärgsgul ton. Snyggt, tycker jag.

Som ni ser på bilden ovan tog det naturvita ullgarnet åt sig en betydligt orangeare ton än bomullen. Ullgarnet är tredje uppifrån på bilden. Den lilla gråa härvan som jag hoppades skulle få en lite skum grönaktig ton blev inte alls som jag trodde utan bara lite tråkigt smutsgulorange... Helt klart sämst i gänget, mätt med min smak. Men hur smaken delar sig är väl bekant för var och en. Till vänster i bild ursprungsmaterialet, till höger resultatet efter färgning med gurkmeja. Uppifrån räknat bomull, bomull, ull, ull.

Färga med gurkmeja, del 1

Min senast införskaffade kreativa bok är Naturlig färgning: mat och kläder i ett kretslopp av Lina Sofia Lundin. Den är mitt halmstrå för att klara vintern utan växtfärgning. Boken beskriver ett modernt och ekologiskt synsätt på naturlig färgning, och har dessutom släktskap med de populära livstilarna low waste och zero waste, dvs. man tar till vara istället för att slänga. 

 Boken är positiv och experimentell och det som främst skiljer den från t.ex. 70-talets färgningsböcker och de ännu äldre, är att författaren inte ser dålig färghärdighet som ett problem. Istället är hon lösningsorienterad och hävdar att de kläder som ändå hänger i ett mörkt skåp en stor del av året väl kan få tillåtas att blekna litegrann. Naturlig färgning är en beroendeframkallande hobby - är det då så himla illa om man får lov att färga om sina plagg? Boken rekommenderas tack vare denna härligt positiva attityd, det ekologiska tänket, och de många spännande recepten och vackra bilderna och exemplen. En mycket uppmuntrande bok, här finns ett smakprov för den som vill provläsa.

Med boken i högsta hugg påbörjar jag således min resa i färgning med köksartiklar och köksavfall. Kraftigt gult ska det bli med gurkmeja, som väl var och varannan har i kryddskåpet. Jag använder receptet ur boken. På bilden ovan ser ni materialet som ska färgas. Från vänster Drops Lima 100% ull i naturvitt, ljusgult restgarn i bomull, ett annat bomullsgarn som jag hade hemma i en märklig ton av orange, och sist en liten liten härva grått helyllegarn av okänd härkomst, köpt på loppis. Jag vill framhålla att man inte alltid behöver utgå från vitt garn när man färgar, man kan likagärna bryta befintliga nyanser eller varför inte färga om färdiga plagg man tröttnat på eller morotsfläckade babyplagg? 

Totalvikten på garnhärvorna var knappa 50 g. Till betning använde jag 10% alun (det finns också andra alternativ, salt t.ex.) som inte ska förväxlas med aluminium. Jag funderade länge på alun, som är ett naturligt mineralsalt. Eftersom det tagits med i boken utan varningar känns det relativt tryggt att använda, men jag ska nog blanda in någon kemist i frågan för att bli upplyst om ämnet. Här kan man läsa mer om alun, det är alltså "vanlig alun" jag använt, inhandlat här.

Betningsbadet (2 liter vatten till 50 g garn) kokas upp och alunet löses i detta. I en timme ska garnhärvorna pysa runt i 90-gradigt vatten, sen får badet och garnet svalna över natten. Nu har jag precis lagt i härvorna i ett nytt vatten (2 liter till 50 g garn) med 2 msk gurkmeja som först fått puttra i 20 minuter. Badet ska återigen hållas varmt i en timme för att därefter få svalna. Imorgon kan jag alltså ta upp garnet och sedan ska det sköljas och torkas. Det doftar gurkmeja i hela köket. 

Sticka Purmoblå blommor

Långt från havet ligger Purmo. Likväl talar man om Purmoblått. Purmo, en del av Pedersöre, innan 1977 sin egen kommun. Både när man talar om traditionella granntäcken och om folkdräkten från orten kommer man i kontakt med färgen. Purmoblått. Som om blått hörde mera till Purmo än till andra orter. Kanske var det så, färgerna, medans de ännu färgades på ort och ställe i stora grytor, tenderade väl att genomsyra ett helt grannskap när någon väl kom fram till ett recept som gav ett bra resultat. Kanske var man i Purmo extrabra på att färga blått. Kanske med hjälp av vejde och dryckna mäns urin, som ett traditionellt växtfärgningsrecept beskriver. 

Dethär stoppatäcket (stoppade/vadderade täcket) finns på Ålidens hembygdsmuseum i Purmo. Mönstret och färgerna tilltalar mig oerhört. Mörkblått med små rödvita blommor. Är det just Purmoblått, vem vet... Det är vackert, hursomhelst, en underbar kattun - dvs. ett småmönstrat tryckt bomullstyg. Det inspirerade till ett stickningsdiagram, till ett mönster av Purmoblå blommor. Översta bilden visar hur det fortlöpande mönstret ser ut. Nedan, en läcker bård, 19 varv hög och med en rapport på 14 maskor. Nederst själva rapporten, 14 varv, 14 maskor. Sköna Purmoblå blommor. Kanske får de pryda oket på någons kommande hösttröja? Eller varför inte vända bården på höjden och låta den löpa längs med en vante. En grytlapp som blir julklapp till någon som härstammar från trakten, eller skaften på varma långa stövelsockor. Möjligheterna är många, antar ni utmaningen, Purmobor och andra?

Växtfärgning del 4

Lite ännu om växtfärgningens förväntningar, resultat och möjligheter. (Följ länkarna för tidigare inlägg i ämnet, del 1, del 2, del 3). När man plockar en växt har man en föreställning om vad resultatet ska bli. Rabarber, tänker man, det blir säkert ljusrosa som rabarbersaft. Sen sätter man garnet i grytan, med puttrande bladen som faktiskt doftar som rabarbersaft, och inget verkar hända. En timme senare lyfter man upp garnet, som är tråkbeige. 

Inget illa om färgen beige, den kan vara hur fin som helst på rätt ställe, i rätt kombination. Och som vår lärare Anna-Lisa på Pedersöre MI:s kurs i Växtfärgning upprepade gång på gång, man behöver de mjäkiga färgerna också, att bryta av de klara färgerna med. Jag håller helt och hållet med, och de flesta pastellerna blev underbart vackra (se sista bilden i del 3), men just denhär rabarberbeige tonen har jag för tillfället ingen nytta av. Den åker i påsen med garn som ska färgas om. För så är det ju med växtfärgning, blir det för mjäkigt kan man alltid färga om. 

 Även klara färger kan ibland kännas fel, den laxröda tonen från krapp är mångas favorit, men inte min. Den blåbärsyoghurtlila tonen som koschenill gav jublade många över, den känns exotisk för vi kan inte färga den tonen hållbart med våra inhemska växter. (De utländska färgpulvren är köpta härifrån.)Av bägge dessa, krapp och koschenill, färgade jag extra härvor för att kunna experimentera. En härva av varje åkte tillsammans med en ofärgad vit härva ner i färgbadet med skal från gul lök. 

Efter en timmes puttrande tog jag upp de tidigare bjärta laxröda och lila härvorna, som nu fått en mild brytning. Krappen tappade sin bjärta laxton och blev en härlig apelsinorange, och koschenillen bröts till en mellanbrun ton. Det lönar sig att experimentera, se vilken förändring. 

Slutligen ett tips om en färgningsbok som jag hittade bland bibliotekets avskrivna böcker. Den är skriven 1973 och innehåller många sanningar, tips och recept. Till exempel står det att man egentligen borde plocka alla växter innan blomning, för att få ut mest färg. Det är förvisso sant, men plockar man dem efter blomning får man ett annat resultat, så det ska väl inte uteslutas. Garn färgat med vårens björkblad blir gulgrönt, och med höstens björkblad klarare gult. Dock blir jag samtidigt tveksam till att läsa för mycket gamla fakta om färgning, om och om läser jag om färger som inte är hållbara, som inte löns att prova osv. Jag tänker att man kanske ändå mår bättre av att testa och misslyckas än av att aldrig försöka alls. Läs en färgningsbok, denhär eller en annan, eller låt bli. Sök färgningstips på pinterest, eller låt bli. I mitt collage har jag samlat några metoder och nyanser som tåls att provas. Hur man än gör är växtfärgning ett fint nöje, och jag undrar hur jag ska klara vintern. 

Växtfärgning del 3

Äntligen kommer bilder från Pedersöre MI:s kurs i växtfärgning som jag deltog i förra veckan. (Del 1 och del 2 hittar ni genom att följa länkarna.) Kursen gick av stapeln under tre dagar och inleddes med en planeringskväll. Sen följde några lediga dagar med möjlighet att samla växter. Under förra helgen ägnade vi två dagar åt själva färgningen. Som lärare fungerade Anna-Lisa Klemets. Och vilken kurs alltså, jag trivdes jättebra, är från och med nu helt såld på växtfärgning - men så gissade jag också att det skulle gå. Här följer bilder från processen.

Materialet som skulle färgas var yllegarn. Det går att färga andra växt- och proteinfibrer, men de tar upp färgen annorlunda, några betydligt sämre. Yllegarnet man utgår från är vitt, beige eller ljusgrått. Det första vi gjorde var att tvätta garnet. Tvätten ska ske med fettlösande medel, och är mycket viktig för att färgen ska fästa på garnet. Vanligt schampo, handdiskmedel eller ylletvättmedel är lämpligt att tvätta med. En viktig detalj är att man aldrig får temperaturchocka ylle, då ställer sig fibrerna på tvären och man får ett stickigt material som tovar ihop sig. All temperaturväxling under hela färgningsprocessen ska ske stegvis, man kan t.ex. ha många hinkar med vatten som blir varmare efter hand, och så doppar man garnet i hink efter hink. 

Redan på planeringsträffen valde vi vilka växter vi skulle samla in, utgående från en mapp med färgprover som Anna-Lisa hade med sig. Nämnas bör att färgproverna inte är några garantier för det färdiga garnet. Det sägs att om hundra personer färgar samma garn med samma växt, får ingen av dem ändå samma nyans. 

Till förberedelserna hörde att nysta garnet till härvor, knyta om med många lösa bomullsband, väga och märka upp härvorna med sitt namn och växten som vardera härva skulle färgas i. Sen förbereddes grytor med vatten som värmdes till ungefär 90 grader. Vattenmängden har ingen betydelse för färgstyrkan, utan ska vara så mycket så att härvorna täcks och kan simma fritt.

En del växter kunde vi lägga direkt i grytorna, medan andra skulle dra. Vassen t.ex. finfördelades och lades i blöt över natten, det gäller överlag med hårda växter. 

I några grytor kunde man låta växtdelarna vara kvar, medan man i andra gjorde klokt i att avlägsna dem före färgning. Detta av två orsaker, för att de tar för mycket plats eller för att de annars fastnar i garnet och blir omöjliga att få bort. En del växter fick ligga i nylonnätpåsar för att förhindra detta. 

När färgen kokats ur växterna i ca 1 timme tillsatte Anna-Lisa 1 msk alun per 100 g garn som skulle färgas. Alun är ett betningsmedel som gör att färgen fäster i garnet. Man kan också beta på förhand, men vi betade samtidigt som vi färgade. 

När färgbaden var färdiga lades de våta garnhärvorna i och fick sjuda i 1 timme. På bilden garn i vassbad. 

Efter 1 timme togs garnen upp och tvättades i många vatten tills sköljvattnet var helt klart. På bilden tvättas garn som färgats med renfana. 

Slutligen fick garnen hänga på tork. När de väl torkat fick var och en sina garn och vi gjorde därtill varsin färgkarta med prover från alla olika färger. En del växter gav vackra färger, en del gav inte lika imponerande resultat. Är man besviken med utgången kan man tack ock lov alltid färga över.

De färdigt nystade garnen i spiral. Alla garn som färgats har varit vita om inte annat noteras. Läs spiralen utifrån in. 

Gul lök på koschenill

Krapp 

Lökskal på krapp

Anetto

Renfana II

Nässla

Lökskal

Björkblad

Renfana

Vass på björkblad II

Vass

Blåbärsblad

Morotsblast

Körsbärskärnor

Alkanna

Alkanna på blåbärsblad

Koschenill