Överflöd

När man som jag har vuxit upp i en norrländsk by, där varken äpplen eller andra frukter fanns i byns trädgårdar, så blir man helt överväldigad av lycka över alla frukter, som går att odla i Skåne.

Samtidigt blir jag väldigt kluven, ja nästan stressad, över den enorma mängd äpplen som ligger och förstörs i trädgården. Mitt lutherska samvete säger att man inte får låta mat förfaras, så jag har plockat så mycket jag har orkat. Massor av äpplen hamnar i rabatterna under träden, där man får leta fram dem bland perennerna. Ofta ligger de bästa äpplena i rabatterna, då de dämpats i fallet av växterna, så de har mindre stötskador.

Igår krattade jag ihop alla de här äpplena och klippte gräset. Idag hade trädet lagt ut en ny nästan lika tät äppelmatta och det finns fortfarande massor kvar uppe i det gamla trädet.

Under flera dagar den senaste tiden har jag hållit på med mustning av äpplen.
Det har inneburit att jag
tvättat flaskor, burkar och äpplen,
mixat äpplen,
stoppat massan i nylonpåsar och
pressat den i vår fruktpress,
hällt upp musten i burkar och flaskor, som därefter
pastöriserats i vattenbad,
förslutits och
fått sina etiketter
Sista korgen ryckte maken också in och hjälpte till med pressandet. Det var tur, för då var jag rejält trött i kroppen.
När alltihop är avslutat, så är dessutom köket moget för storstädning.

Alla förstår säkert att det där är en tidsödande procedur som kräver ganska mycket ork och uthållighet. Till sist måste man ge upp och börja kärra bort fallfrukt, men det kniper i den inneboende husmoderns hjärta.
De äpplen som lyser av perfekthet faller jag till föga inför och börjar plocka i en bunke. Tanken är att det ska bli några äppelpajer i frysen. Äpplena ligger fortfarande i bunkar...

Idag har vi haft en värme, som nästan kan mäta sig med de bästa högsommardagarna, 26,3° , ganska vindstilla och soligt.
Tillsammans med en god vän i byn brukar jag gå stavgång vissa dagar i veckan. Idag var en sådan viss dag och vi skulle gå i skogen på övningsfältet.
Övningsfältet är stort och skogen ser förvillande lika ut överallt, men hon har gått här ofta med sina hundar och känner alla vägar. För mig som nästan kan gå vilse i närmiljön, så kommer det nog aldrig att bli så klart att jag hittar själv.

När vi kom upp i skogen, vid militärens övningsfält, så måste jag hala fram kameran och föreviga den underbara blomningen hos ljungen, som brer ut sig överallt. Det är synd att kameran inte förmår återge vad ögat ser!

Väl hemma igen hörde jag ett ljud, som hörs då och då.  Det var ett streck med knölsvanar som flög över trädgården. Från deras vingar blir det ett sorts rytmiskt vinade ljud, som det brukar ta en stund att lokalisera och identifiera. Jag tycker att det är ett vackert ljud, som stannar länge som en efterklang i kroppen.
Trots att jag höll i kameran, så hann de flyga iväg rätt långt innan jag kom mig för att knäppa bilden.
Ser du svanarna ovanför grenarna?
Zoomningen gör bilden litet väl grynig, men jag visar den i alla fall.

Våren gör halt

Idag blåser det isvindar över Skåne! Våren stannar liksom upp och växterna hukar sig i rabatterna.
De här bilderna tog jag för ett par dagar sedan, när det var betydligt skönare väder. Det hårda solljuset gör tyvärr inte växterna riktig rättvisa.
De  vinröda hyacinterna verkar duktiga på att återkomma. Det här är tredje året de blommar här.

Till vänster om hyacinterna sitter några mörkbladiga primulor, som jag köpt hos vännen Carina i den mysiga lilla butiken, I vått och Torrt.


Ser ni att kameliaknoppen har börjat visa färg! Nu tål den ingen frost, för då får blomman bruna kronblad. Det blir till att passa den med täcke, om det blir nattfrost igen.

Tulpanen 'Prestans Fusilier' blommar nu som bäst.
Fast jag förstår inte, att fotografen lät de torra perennkvistarna ligga kvar där och skämma fotot! ;-D

Ovanför tulpanerna är klätterrosen 'Alchymist'  bunden, längs en bambustav. Härom dagen läste jag att man även kan binda ner 'Baron Girod de l'Ain' på samma sätt, så nu ser den ut så här. Det ska verkligen bli intressant att se hur den kommer att bli, när det kommer blommor längs de nerbundna grenarna!

Den här frösådda julrosen har börjat blomma nu. Den är på sitt andra år.

Årets finaste julros är nog annars den här vita med rosatonad  insida - som den blygt försöker dölja.

De stora stenarna är skydd mot krafsande höns, ifall någon undrar varför de ligger där.

Förra årets två primadonnor bland julrosorna, har sorkarna saboterat med sina gångar, så nu får jag försöka sätta in en räddningsaktion för dem - julrosorna alltså, inte sorkarna! De stackars växterna hänger och vill inget alls längre - inte ens vara med på bild.

Även svavelpionen till höger har blivit rätt saboterad i år. Det kommer knappt ens blad. Den här bilden är från 2010.

.

I morgon får vi gäster, som stannar över helgen, så nu blir det kanske blogguppehåll i några dagar.

Allt gott till er mina läsare!

Klematisarnas flyttkarusell

Idag har vi jobbat ute mest hela dagen.
Christer har kopplat på vattnet ut till trädgården. Nu hoppas vi, att det inte kommer någon riktigt stark frost mer i vår!

Sedan vi fick vatten ute, så har han spolat av drivbänken, med högtryckstvätten, rensat där och  fyllt på med kogödsel . Nu står den klar för sådd av litet majrovor och rädisor, innan det blir tillräckligt varmt för att sätta dit slanggurkorna.
Han har även  fortsatt med att lägga droppslangar i två rabatter till.

Jag började med att rensa bort torra rosblad på klätterrosen Alchymist.Sedan övergick jag till att flytta ett par orientaliska vallmor och några dagliljor. Fortsatte sedan att plocka maskrosor och en del annat ogräs - mest fröogräs.

Under dagen har vi fått ett par nödvändiga kaffepauser också, när det kommit trevliga besök. ;-)

Katterna har hållit oss sällskap ute i trädgården. Gissa på vilken växt katten Bull vältrar sig så vällustigt?

Du gissade rätt, om du trodde på Nepeta - en mynta, men enligt Wikipedia inte kattmynta! 

Den här myntan är blå, medan Kattmynta ska vara en sällsynt växt med vitaktiga blommor.

Vår Nepeta har i varje fall stor dragningskraft på våra katter, som gärna gnider sig och rullar i den. Idag såg jag, att Bullen också satt och slickade på den. Våra katter är inte så bildade, så de kanske inte vet skillnaden mellan Nepeta och Kattmynta!

Under eftermiddagen hjälptes Christer och jag åt, att få ett par gruvsamma objekt ur världen.

Det första var, att ta bort vår klematiskupol, som numera faktiskt stod i kanten av trädgårdslandet, sedan det utökats en del.

Den kupolen byggde vi för ganska många år sedan, för att ha till vår bergsklematis.

Första året växte klematisen bra och klädde in ställningen. Men det kom inga blommor det året.

Nästa år kom det mängder av knoppar och vi gladde oss storligen - förgäves! Som så ofta på våren blev det en sen frost och alla knoppar frös bort.

Våren därpå förekom vi frosten och byggde ett tält av bubbelplast, när knopparna kommit.

På marken inne i tältet la vi en frostvakt. Man kan faktiskt skymta den på bilden. 

Den våren fick vi en fin blomning på den vackra Clematis Montana 'Ruben'

.

Tältet sparades och vi gladde oss åt,  att vi hittat en bra metod att få fram blommor på den här känsliga klematisen.

Gissa om det blev sorg nästa vår, när det visade sig att vår Ruben frusit bort totalt under vintern. Liksom den gjorde på de flesta håll i Skåne, den vintern.

Tre bergsklemastisar har vi haft och alla har frusit bort, så vi gav upp att odla sådana.

Istället planterades ett par andra sorters klematis mot  kupolen. 

Det var en blå vår -och höstblommande alpklematis som heter 'Cyanea' och en sommarblommande vit, storblommig, som kommer troget från marken varje år. Den heter 'Huldine'.

Tyvärr så har det inte blivit lika snyggt som med bergsklematisen. De här två har inte klarat av, att klä kupolen riktigt fint.

I år vill vi utöka kökslandet litet och därför bestämde vi att kupolen skulle bort och de två klematisarna flyttas.. 

Alpklematisen 'Cyanea' hade nästlat in sig ordentligt. För att inte sarga den alltför mycket utan kunna få blomning på den även i år, så klippte vi upp kupolen och lät en bit av den följa med växten...

..bort till stenmuren åt väster.

Nu är det bara att vänta på att den letar sig ut och döljer nätet, när den börjar grönska och skjuta nya skott.

Sedan ska den få sådana här blommor.

Den sommarblommande klematisen 'Huldine' står fortfarande kvar och väntar på att jag ska hitta en ny plats till den. 

När vi nu ändå höll på med flyttning, så flyttade vi också en klematis viticella, 'Etoile Violet', som stod i en träställning av pilgrenar.
Ställningen hade ruttnat så under hösten blåste hela ställningen med klematisen ner och har legat så under vintern.
Den här viticellan hade blivit större och tyngre än jag räknade med, så jag valde att sätta den vid en stadig tom ställning, där en ros tidigare stått.

Här har den fått bra jord och det ligger redan en droppslang där. Den enda nackdelen är att det är ganska skuggigt där längre fram, när ett av våra plommonträd får löven.Det är bara att hoppas, att den inte är så känslig för det!

Den här ställningen tillverkades ursprungligen till rosen 'Wrams Gunnarstorp', som vantrivdes där i skuggan under flera år. 

Förra våren flyttades den rosen till en plats i solen och har därefter satt fart. I somras fick den ett par blommor och växte på bra, så jag hoppas på litet fägring kommande sommar

Den här flyttkarusellen är inte så ovanlig här hos oss, då många växter placerats där det råkade finnas en ledig plats.

Antar att ni, mina kära läsare, inte är så här oplanerade, utan låter växterna komma till rätt plats redan från början! ;-)

Rosflyttning

Idag har våren tagit litet paus. Det är kyliga vindar som sveper över gården. Med en förkylning i kroppen föredrar jag att stanna inne och berätta om en av våra klätterrosor.

Som ny och oerfaren  rosentusiast gör man sina misstag!.
Vid besök i andras trädgårdar hade jag blivit mycket förtjust i en klätterros, som heter Venusta Pendula. 
Vi planterade den därför i trädgården 2007 men, som det skulle visa sig, utan att ha tillräckligt mycket kunskap om dess växtkraft.
Rosen tillhör Arvensisgruppen. Ursprunget och föräldrarna är okända. Den återintroducerades på marknaden av Kordes på 1920-talet.

Vid planteringen placerades den i en rabatt med en järnställning som klätterstöd. Redan första sommaren kom vackra knoppar och några blommor. Andra sommaren såg den ut så här.
Lyckan var stor över den vackra rosen. Den blommar intensivet under en månad.
Här hos oss infaller blomningen från slutet av juni till slutet av juli.

Den hade sällskap i rabatten av en rosa myskros, som heter Mozart.

Sedan rosen blommat färdigt, började den skjuta långa nyskott. Till sist blev det litet vanskligt att passera den, då den var mycket människokär och gärna grep tag i en. Den hade hiskeliga taggar på de långa grenarna. När man trasslat sig ur dess grepp, så såg det ut som man varit i slagsmål med en katt!

Våren efteråt såg den ut så här - 3-4 meter långa skott åt alla håll. Det gick nästan inte att använda gången mellan rosen och stenmuren, så jag insåg att något måste förändras. Rosen måste flyttas.
Den sista av våra stora almar hade dött sommaren innan, så vi bestämde oss för att den skulle få bli stöd för vår snabbväxande ros.

Ibland har man allt litet extra tur!
Just den dagen, när jag skulle gräva en ny grop till Venusta Pendulan, körde en grävmaskin in på grannarnas gård. Grannarna hade inte hunnit hem än, så jag passade på, att be om en stunds hjälp under tiden föraren väntade.
Föraren grävde upp en rosgrop invid hörnalmen, som  hade dött av almsjuka året innan.
Det är inte möjligt att komma in med en grävare i trädgården, men just här kunde han stå ute på vägen och sträcka skopan över stenmuren.
Det var verkligen en lycka, att han kom just då, för nere i marken var ett myller av kraftiga rötter, som slingrade sig åt alla håll. Det hade alltså varit ett gigantiskt jobb att handgräva - och såga - men grävaren orkade slita av tillräckligt, för att jag skulle få en acceptabelt stor grop.

Dags att flytta rosen!
Genom att vira en gammal trasmatta runt rosen, skyddade vi oss, så att det gick att gräva upp den.
En del av rötterna gick förstås av, men vi fick ändå upp en hel del. Vid sådana här tillfällen är det bra med sandjord utan stora stenar.
Hönsen gillar när jag gräver i trädgården. Då kommer de gärna och hjälper till.


Helst ska en rosflytt ske innan bladen kommit  ut, men vi var litet senare än så, så vi fick vidta litet skyddsåtgärder.

Vi försökte lirka ut rosen ur ställningen, men det lyckades inte så bra, utan vi fick klippa bort nästan alla grenar. Det blev bara ett fåtal kvar. Sedan drog jag bort en del av bladen för att rosen inte skulle ha så mycket bladmassa att försörja.
Slutligen fick den ha litet solskydd av odlingsväv, under ett par veckor.

Trots att rosen blivit så hårt beskuren, så kom ändå några blommor första sommaren efter flytten.

Nu gällde det att snabbt komma på ett sätt, att kunna fästa rosen mot trädstammen - innan den hann skjuta alltför många, långa, taggiga nyskott.
Vi hade en rulle fårstängsel liggande och fick idén att använda oss av det. Vi fäste stängslet i våder nerifrån  upp, så högt som vi bedömde att rosen kunde växa.När grenarna nådde fram började vi linda dem runt stammen och fästa i nätet.

Under sommaren hade rosen kommit så här långt.



Nästa år kunde vi glädjas åt en enorm mängd knoppar....

....som slog ut till en kaskad av blommor!

Nu har nog rosen fått ungefär den storlek den ska få, även om det fortfarande skjuter en del skott i toppen.

Slutar med en bild som jag tagit litet närmare, där man ser både de underbara knopparna, som liknar smultronglass, och en utslagen blomma. Klicka gärna upp bilden och njut!

Julen är väl slut?

Idag har jag varit i Ystad och uträttat ärenden hela förmiddagen. På hemvägen blev det en trevlig stund med gott fika hos vännen Randi, som har bloggen Bland Rosor och Tistlar. Hon tar så många vackra foton!


När jag kom hem var det ganska skönt väder och jag bestämde mig för att beta av litet från min "Att göra-lista"

Prioritet 1 var att plocka bort vår adventsgran, som stått på vår gårdsrundel sedan Första Advent. Fast beslysningen har i alla fall inte varit tänd sedan slutet av januari.
Granen har sett alltmera skamsen ut för var dag - eller kanske är det mest jag som gjort det!

Sedan tog jag itu med att skilja en klätterros från sin spaljé. På bilden ser man den borta på stallväggen.
Som tur är, så är Louise Odier en ros med ganska lindriga taggar, så det var inte alltför livshotande. Det gick  rätt bra, även om en del grenar bröts.
Louise Odier är en bourbonros, som ska beskäras litet om våren. Det får nog anses avklarat i och med detta!

Spaljén hade kommit i väldig obalans mot rosen, sedan jag flyttat bort en annan ros därifrån. Det hela förvärrades rejält sommaren 2010, när vi putsade om stallväggen och stackars Louise fick ligga platt på mage i ett par veckor.

Man får väl ändå säga att det är fantastiskt, att den redan året efteråt kunde blomma så här fint!

Hon behöver faktiskt en mycket större spaljé, som vi tänker bygga med tiden. Fast jag tror inte att det blir prioriterat före köksgolvet och inredningen. Nu längtar vi verkligen efter att få så klart, att vi får flytta in!

Nästa punkt på Att göra-listan var att gräva bort en stor tuva funkia från kanten av vår pyttelilla damm.

De senaste åren har den varit så omfångsrik, att bladen dolt hela vattenytan.

Funkian måste alltså bort, för vi vill ju kunna se våra grodor, salamandrar och små snokar som brukar bada där.

Precis när jag skulle gå in fick jag syn på knopparna på den efterlängtade Klosterliljan inne under vår lilla bokhäck. 

Oj, vad man gläds åt varje nytt vårtecken!

Tillbakablick på trädgården

När jag sitter och tittar i mina gamla bilder från första tiden vid bodde på gården, så kommer jag ihåg hur trädgården såg ut när vi flyttade hit. Gården hade stått obebodd i fjorton år och på den tiden hinner en trädgård växa igen totalt. Det mesta var täckt av almsly, hallonris och brännässlor. De ytor som var litet mera öppna var förstås igenväxta med ogräs.

De ytor som var litet mera öppna var förstås igenväxta med ogräs

De stora almarna bildade 2001 fortfarande ett valv över vägen. Några år senare hade almsjukan dödat allihop.
Det stora gårdsträdet närmast husen är en lönn, så den finns lyckligtvis kvar.

Infarten mot huset går igenom trädgården och delar den i två halvor.

Infarten höll inte för all trafik, så våren 2004 fick vi lägga ett nytt bärlager. Då passade vi på att dra ut ledningar till två bevattningbrunnar och även elkablar till kommande belysning.

Sommaren 2008 såg infarten ut så här i stället. Den är nu återerövrad från den vilda trädgården.