Vi hämtade det igår och hjärtat klappade extra mycket, när jag såg att det är orört. Dvs målningen är tydligen original och mycket välbevarad.
Däremot har möss rört en del. De har gnagt litet på kanten av dörren och där dörren sluter till. Det syns inte i den här vinkeln, men syns ganska väl när man ser det från ett annat håll. Dessutom fattas en mellanbit och nedre underlisten på högra sidan. Det tänker jag "gullprata" med Christer om. Han kan säkert snickra till de bitarna. Sedan kommer min insats i form av att måla bitarna så nära originalet som möjligt. Vet att det inte är helt lätt, men jag har provat förr, så jag hoppas få till det acceptabelt.
Ursprungligen kommer det lilla hörnskåpet från Dalarna, men såldes här i Skåne.
Inuti skåpet fanns ett löst pappersark med uppgiften "Skåp från Kåbäcksänge, Hansjö i Orsa" och en släktförteckning från Dalarna, som sträckte sig ända ner till 1600-talet. Där finns typiska dalanamn som Ribb Lars Larsson, Smids Hans Larsson, Maser Anna Eriksdotter. Den senare levde enligt anteckningen mellan 1888-1985.
Papperet är kanske inte en ren ägarförteckning utan mera uppgifter från en släktforskning, men i släktleden finns en person som stämmer med initialerna på skåpet.
Funderar en del på anledningen till att det nu går ur släkten...
I varje fall tycker jag att det blir ett fint kompliment till den här gamla hatthyllan, som ursprungligen satt i mitt barndomshem.
I dag har det varit en lyckodag. Har nämligen ätit surströmming, för första gången i år!
Det är inte lätt att vara surströmmingsälskare i Skåne. Skåningarna har sällan smak för den läckerheten. Där går även gränsen för Christers kärlek och support! Konstigt nog, så gillar han de allra surast luktande danska ostar, så varför inte surströmming - fattar inte skillnaden!
Till all lycka har jag min goda vän, Lena, här i grannbyn, som också tycker om surströmming. Därför brukar vi äta den till lunch, när Christer är på jobbet.
Lena och jag har haft en sådan frossardag varje augusti de senaste åren.
Förmiddagens regn och åskmuller drog bort och vi fick solsken igen, lagom tills vi skulle äta vår strömming.
Solen blev till och med så stark, så vi valde att flytta oss in i skuggan under trädkronorna invid den lilla dammen.
Lena kom med en påse söta vindruvor, som hon hade plockat i sitt växthus. Nu avnjuter jag dessa medan jag bloggar.