Det gamla skåpet

När jag var några år gammal,  så lekte jag ofta i underskåpet på ett stort, gammalt ärvt hörnskåp från släktgården.
På den tiden hade barn inte så många leksaker och oftast inget eget rum. Det där underskåpet blev alltså mitt lilla lekrum.
Där inne brukade jag sitta och leka med min kära, slitna och solkiga docka, med målat stelt pappansikte och tygkropp.
Det fanns säkert några andra leksaker också, men det är faktiskt bara dockan och en sak till som jag minns. Det var en sådan där bräda med en kula i snören på undersidan, som fick kycklingar att picka på brädan, när man lät kulan svänga.

När mamma och pappa av åldersskäl skulle flytta ifrån vårt gamla hem för tiotalet år sedan, så fick hörnskåpet komma till oss i Skåne.
Det är ett allmogeskåp med ganska enkelt utförande, men det är ändå älskat av högst nostalgiska skäl.

Hyllorna och bakstycket är rätt grovt hyvlade med många spår och kvisthål.
Det är inte så lätt att fastställa när det är tillverkat, men ganska säkert använde min farmors föräldrar det i sitt kök, i mitten av 1800-talet.
Ursprungsfärgen var en rätt dyster grå färg. Det målades om två gånger under mammas och pappas ägo. Det var inte så aktuellt att vara rädd om ursprungsfärger då.
Första gången fick det en blågrågrön färg och nästa gång blev det en ljusgrå lackfärg. Den färgen hade nu börjat flaga av och det såg ganska trist ut.

Vid flytten från hemgården var skåpet för stort för att få ut genom en av dörrarna. Baksidan av överskåpet och några hyllor måste plockas av. I det skicket fraktade vi det sedan på släpvagn ner till Skåne.
Eftersom vi då bodde i en gård under totalrenovering, så hamnade hörnskåpet uppe på snickerivinden - fortfarande i delar.
Tanken har hela tiden varit, att skåpet skulle stå i  "stuan", alltså vardagsrummet,  när boningshuset skulle bli färdigt.

Till julen förra året flyttade vi ju äntligen in i boningshuset  och i somras var det alltså dags att ta fram skåpet från snickerivinden.
För att vara säker på att skåpet skulle passa bra i rummet så tog vi in det och provade trots att det saknades både baksidor och hyllor.

Det passade faktiskt bättre än väntat, så det var bara att skrida till verket.

Det fanns en liten förhoppning om att det skulle kunna bli ett "antikmålat" skåp, dekorerat det med något enkelt allmogemönster.
Då måste den förstås lackfärgen bort, så både Christer och jag ägnade många dagar åt att värma och skrapa bort den gamla lackfärgen.

Trots att färgborttagningen skedde utomhus, så kände vi påverkan av ångorna. Christer fick faktiskt litet svårt att sova nätterna efter skrapandet.

Sedan ytorna slipats så var det dags att börja måla alltihop.

En ljusgul färg av äggoljetempera blandades, för att få bli en ljus botten. Det var tänkt att den skulle skina igenom litet när jag målade den gråblå färgen för att ge ett antikt utseende. 

Nu uppdagades det, att det verkligen var en amatör i aktion. 

När det första varvet torkat kunde man knappt se någon färg. Mera färgpulver och mera ägg och mera linolja. Mycket mera behövdes det!

Kontrollen över hur färgen blandats gick snabbt förlorad ...

Nåja, till sist fick skåpet en acceptabel grundfärg och sedan den torkat började tillblandningen av slutfärgen.

I det här skedet var tanken att skåpet skulle få en gråblå färg, något i stil med vad som var vanligt på jämtländska allmogeskåp.

Även den gråblå färgen skulle vara äggoljetempera. 

Sent en kväll målade jag underskåpet, men blev inte särskilt nöjd med färgen. Tänk att det ska vara så svårt att få till en bra färg i rätt nyans, lagom mängd och lagom tjocklek!

Mitt i natten vaknade jag och kände en stark olust inför den blågrå färgen. Den hade nog blivit för mörk... Motvilligt upp och över till Undantaget, där skåpet stod under målningstiden.

Färgen hade inte hunnit torka! 

Beslutsamt torkade jag bort färgen igen och gick till sängs i gryningen.

Det var skönt att den mörka färgen var borta, men jag kände mig också rätt stukad som målare. ganska villrådig om fortsättningen.

Till sist enades Christer och jag om, att den ljusgrå färgen, som det varit målat med, varit en ganska bra kulör.

Nu var experimentlusten definitivt över och en färdigblandad pärlgrå linoljefärg inhandlades. 

 Det är många varv som de här delarna har varit med om vid det här laget, men nu här ligger och står de för den slutliga torkningen.

För ett par veckor sedan blev Christer pensionär och det firade vi med släkt och vänner.

Skåpet som inte var helt färdigt stod som en kuliss, men det syntes ju inte så väl.

Den gula grundfärgen fick bli kvar i dörrarnas speglar och på ett par andra dekorlister.

Men någon regelrätt allmogemålning blev det alltså inte - åtminstone inte den här gången.

Boningshuset renoveras - de nya fönstren

Före putsningen av huset hade vi monterat in de nya fönsterkarmarna.

Fönstren tillverkades av en snickare i Jämtland.
Som vanligt körde vi hem lasten på vår släpvagn.
Det var ytterligare en, av alla våra otaliga turer mellan Jämtland och Skåne.

Vi kommer aldrig att glömma just den resan!
När vi körde ner genom landet, var det snöhindervarning på radion, hela vägen.
Vi försökte febrilt att få tag i någon, som kunde ploga vägen fram till huset, men lyckades inte ens få svar någonstans.
Det var ett prekärt läge då vi också hade mina gamla föräldrar med. Mamma var ganska svag och skulle inte klara att pulsa i snön.

När vi slutligen nådde ner till Björka, hade det blivit sen natt och det var ungefär 40 cm nysnö och helt oplogad väg de sista 100-talet meter.

Vår snälle granne hade kört fram till vår infart med sin stadsjeep, så det fanns ett par hjulspår dit. Därifrån hade vår goda vän Birgitta, som skötte katterna och hönsen, skottat en gång fram till huset.
Det var vår räddning. Med möda stöttade vi mamma hem till gården, genom att gå i de smala hjulspåren.
Bilen med släp fick vi parkera borta på kyrkans parkering, tills vi kunde ordna med hemtransporten.

När vi någon dag senare bar in fönstren i huset, så blev det ganska fullt i vardagsrummet.

När det blev vår, påbörjades vårt arbete med fönstren.

Alla utsidor på karmarna lackades, för att de skulle vara mindre känsliga för fukt. 

För att få ett gammaldags utseendet på fönstren, så ville vi ha munblåst glas i rutorna mot utsidan. 

Vi strävade efter att återfå ett tidstypiskt utseende, men av bekvämlighetsskäl gjorde vi avsteg när det gällde fönstren. Därför är fönstren kopplade och inte av insättningtyp.  De yttre rutorna har fått spröjs och blåsta glas, medan de inre är hela rutor, med vanligt maskinglas.

Profiler på karm och spröjs är kopior av de ursprungliga fönster som funnits i huset.
Vi hade hittat delar av de gamla fönstren och låtit tillverka profilstål med samma form.

Under lång tid hade vi också samlat gammalt fönsterglas. En del fick vi från mitt föräldrahem och en del från en annan släkting i Jämtland. 

Annat har vi kommit över, genom att köpa fönster på loppisar. Det bästa var när vi  hittade gamla innanfönster.  De glasen är nästan alltid  i bättre skick och inte så repiga. 

Att ta ur gamla glas kräver, att man är försiktig, så att ingen fönsterruta spräcks i onödan.

Fönstrets skick avgjorde, hur vi fick gå till väga. Ibland var kittet torrt och rutan satt så löst, att det gick att plocka loss den, men ibland var det bäst med en kittlampa. Den värmde upp kittet, så det blev mjukt och gick att skrapa bort. 

Samtidigt började vi förbereda alla nya fönsterbågar för inkittningen av glasen. 

Först mättade vi falsarna med linolja, så att de inte i onödan skulle suga ut linolja ur kittet. Sedan grundmålade vi ett första varv med utspädd linoljefärg.

Att skära ut rutor i munblåst gammalt fönsterglas är faktiskt betydligt svårare, än att skära i nytt glas. 

Efter att tidigare ha misslyckats med nästan hälften av rutorna, så hade Christer läst någonstans om ett tips, som gjorde att det plötsligt fungerade mycket bättre. 

Metoden har han beskrivit  i ett forum för flera år sedan, så den som är intresserad av metoden kan läsa här. 

Sedan var det dags för kittningen.

Här är det källarfönstret, som Christer själv tillverkade av ek, som blir kittat. 

Hittar faktiskt just nu inte bilderna från kittningen av rumsfönstren. Det här fönstret är ju betydligt mindre än de andra.

Innan fönstren målades, beslogs de med gamla fönsterbeslag, som Christer samlat under många år.

Son och sonhustru kom i några dagar och hjälpte till med en del fönsterarbeten.

Sedan satte målningen igång. Fönstren målades med linoljefärg, vilket kräver en litet annorlunda teknik jämfört med moderna färger. 

Man stryker färgen mycket tunt och nästan gnider in den i träet. Man målar till penseln nästan inte släpper någon  färg längre, innan man doppar på nytt. 

Första varvet målade vi med slutstrykningsfärg, som var utspädd med balsamterpentin.

Det var ett digert arbeta måste jag medge! Varv på varv och med med massor av spröjs. 

Det gällde att hålla tungan rätt i munnen, så man inte missade någonstans.

Det stod fönsterbågar på tork överallt.

Här sätter Christer den sista bågen på plats efter glasningen. Det var en högtidsstund!

Sedan gjordes en sista utvändig slutstrykning. med engelskt rött.