Så blev det slutligen boningshusets tur att börja ett nytt liv.
Under den första etappen handlade det mycket om, att ta bort allt som var murket och förstört!
I den här bakre kammaren hade innerväggarna lösts upp och det hade blivit hål åt två håll.
Under huset finns två källare. Här, under den lilla kammaren, finns den gamla fruktkällaren. Anledningen till att man hade två källare, var att man inte ville förvara frukt och potatis på samma ställe, då frukten kunde ta smak av potatisen
Fruktkällaren hade väggar av vanligt bränt tegel, som var starkt och motståndskraftigt mot att skadas av fukt. Vad man inte räknat med var att teglet däremot kunde transportera fukt vidare uppåt. Med tiden har teglet dragit upp fukt från marken. Fukten hade vandrat vidare uppåt och in i innerväggarna, som är uppbyggda av lertegel. Där löste fukten så småningom upp väggarna, så att det blev hål.
Lertegel är inte hårdbränt utan bara soltorkat. Så länge det inte blir utsatt för fukt, så håller det ganska bra, och var ett vanligt byggnadsmaterial i skånska längor. Det fanns lertag här och var i markerna och därifrån tog man lera och kunde producera ett billigt byggmaterial.
Fogningen mellan lerstenarna var också av lera, men i en avvikande, litet gulare färg. Antagligen hade man funnit någon fördel i att ha en annan sammansättning i leran för fogningen.
Utanpå lerstenen murade hade man sedan ett lager av tunnare lera, som puts. Den slätades ut så fint att det gick att tapetsera på den.
Det var inte bara mellanväggarna som var av lertegel. Hela huset är uppbyggt med samma material fast ytterväggarna är tjockare.
I det här huset finns inte heller någon sorts stomme av trä, förrän uppe på övre plan. Taken var inte så tunga vid slutet av 1800-talet, då de var halmtäckta, så det räckte bra med lerstensväggarna för att hålla uppe takstolarna. Men de väggarna måste förstås skyddas mot regn och snö.
Därför var det här huset från början brädklätt, som man kan se på bilder i inlägget
Tidigare ägare till Mariehem.
I det här skedet hade vi redan många gånger undrat vad vi hade gett oss in på...
... och varje gång kommit fram till, att vi inte kunde ge upp nu, när vi gjort så mycket på gården!
Efter en del överväganden kom vi fram till, att vi för säkerhets skull ville förstärka stommen med andra stödväggar, så vi valde att ta bort de fuktskadade väggarna.
Det var ett dammigt arbete!
Det är ett ganska nedslående skede, när allting handlar om att riva och ta bort. Huset ser allt värre ut!
I de gamla skånska längorna fanns det ingen isolering mot marken. Man byggde själva huset på socklar, som var kallmurar av gråsten.
I vår torra sandjord var gråstenssocklarna knappt meterdjupa.
Inne i socklarna fyllde man upp med sand, till golvnivå. Sedan lades golvreglarna, som kallas bolsterstockar direkt i sanden
Fårorna som syns på nästa bild är alltså efter bolsterstockarna.
Ovanpå detta spikades trägolvet.
Det var varmare än man skulle kunna tro, genom att det inte var någon luftcirkulation under huset.
Systemet byggde på att fukten skulle kunna vandra upp genom golvet, vidare uppåt genom huset för att slutligen läcka ut i taket. Det fungerade ganska bra, så länge både innertaket av enkelt brädlager och yttertaket kunde släppa ut fukten. För att hålla kvar värmen i huset så mycket som möjligt under vintern, så lagrade man ofta tätt med sädeskärvar eller halm på vinden.
Förvånansvärt nog var bolsterstockarna i det här rummet bara murkna i ytterkanterna - efter nästan etthundratjugo år direkt i sanden,
Fortsättning följer..