Men inte så här...

Ikväll är jag ganska sorgsen. Vi har förlorat en av våra hönor idag.

Då vår gamle tupp Herman dog i somras, så bestämde vi oss för att låta hönsflocken försvinna på naturlig väg.
Till hösten blir Christer också pensionär och då vill vi vara litet fria, att åka hemifrån då och då. Men vi ville förstås  inte, att våra höns skulle behöva bli mat för andra djur.

Idag när Christer kom ut för att köra iväg med bilen, fick han höra en höna som skrek till och såg att en duvhökshanne hade slagit den.  När Christer hann närmare så såg han, att hönan  redan blivit så illa skadad att den var bortom räddning. Det var bäst att låta höken behålla bytet. Han lyfte och flög iväg med den då  troligen redan livlösa hönan.
 Duvhöken ska inte klandras. Den är skapad till att skaffa sig mat på det här sättet.
Men det var inte så här vi tänkte, att våra höns skulle försvinna på naturlig väg!

Nu måste vi stänga in hönsen i utomhusgården igen, för när höken har hittat en hönsgård, så återkommer den ofta flera gånger.
Hönsen förstår inte varför de inte får springa omkring som vanligt och tycker att det är förfärligt tråkigt att gå inne i hönsgården dag efter dag. De är ju vana att kunna gå överallt.

De andra hönorna blev så skrämda, så de kom inte fram alls på flera timmar, fastän jag visslade på dem.  Det vet de att vissling betyder godis och då brukar de komma sättande på en gång. Men nu kom ingen alls.

Oturligt nog hade dörren till hönsgården blåst igen, annars hade nog sökt sig in i skydd där, när de blev rädda.
Vi letade runt gården i ett par timmar, men endast en höna fann vi. Den satt på burtaket till hönsgården och verkligen bad om att bli hämtad. Dit nådde jag inte, men den kom så småningom ner och sprang in. En av hönsen låg i äggredet, så den slapp vara med om det förfärliga.

När jag gick min tredje sökrunda, efter ett par timmar, så hittade jag tre av hönorna inne bakom några höga perenner i en rabatt vid husväggen. Där tryckte de och vågade inte röra sig.

De andra tre hittade jag till slut inne i ett tätt snår i grannens trädgård. De vågade knappt gå över vägen trots att jag stod i närheten. Det var en fasansfull dag även för dem.

Under höstmånaderna försvann tre hönor inom kort tid för oss. En blev slagen av någon rovfågel för där hittade vi  fjäderhögen.
Två försvann bara spårlöst, vilket ofta betyder att de gjort sig ett rede någonstans utanför hönshuset och ligger och ruvar. Fast då brukar man se dem efter en tid, när de kommer fram och äter bland de andra.
Ruvhönor avslöjar sig genom att de har ett annorlunda beteende. Dels brer de ofta ut vingarna litet extra  och burrar upp sig mycket med fjädrarna, dels liksom morrar de åt de andra, om de kommer för nära. De  springer också omkring litet oroligt medan de äter. Efter en stund kan man se hur de marscherar iväg med bestämda steg. Det är då man har chansen att smygtitta var de har sitt rede.

Men de två som försvann har aldrig visat sig, så de blev säkert offer för räv eller hök.

Vi trodde inte att vi hade rävar direkt på gården, men för några veckor sedan fick vi en kväll se en räv som sprang runt inne på gården och nosade överallt, innan den sprang ut från gårdsplanen igen.

Nu har vi bara åtta hönor kvar. Av dem är det inte så många som lägger ägg. I varje fall inte regelbundet. De flesta är ungefär som husbondefolket,  i pensionsåldern.

Det är alltid så tråkigt när man mister djur. Även höns har en personlighet och är saknade när de försvinner.

En gyllene helg

En gyllene helg har just passerat. Det blev verkligen brittsommar med upp till 20° varmt under lördagen.

Naturligtvis passade vi på att fika ute. Troligen blev det sista gången i år.

Vårt vårdträd, den stora lönnen, fäller sina löv. Det är festligt när man sitter och tittar och ser hur det faller löv nästan oupphörligt - än här, än där runt om ur kronan.

När solen lyser på löven blir de verkligen gyllene!

Hönsen tycker att det är väldigt intressant att krafsa i löven. Det gömmer sig mycket godis där!

Gick runt litet med kameran och tittade på det som fortfarande håller ut med blommor.
Ja en del har ju faktiskt precis börjat blomma.

Den här höstastern till exempel. Det är en gammal sort som fanns på gården när vi kom hit.

Höstastrarna ser så oförskämt fräscha ut nu, mot allt annat som börjat bli så visset.

Förra sommaren köpte jag en liten låg aster, som har en knallig lilarosa färg. Titta hur den låga astern blev i år runt 120 centimeter hög!

Trodde inte att vår äldsta krysantemum skulle hinna blomma i år, men den här gyllene helgen fick den att öppna sina första blommor. Den gör mig så glad! De här höstblommorna är också fantastiska att ta in i vas, för de håller sig fina länge, länge.

I våras hittade jag på en plantmarknadsdag hos Carina med bloggen I vått och Torrt, den här fina gamla krysantemumsorten med fylld blomma och en fantastisk vinröd färg med dragning mot brunrött.
Det var en rejäl planta av en gammal sort, som kom från en äldre gård på Österlen. Vet inte namnet på dessa två sorter, men vet du det, så blir jag glad om du hör av dig.

Några rosor håller också ut - till exempel Tantaurosen 'Barock'. Fast rosorna börjar bli litet medtagna nu.

Austinrosen 'Abraham Darby' ger inte heller upp så lätt.

Rugosahybriden 'Marga', som blommat så flitigt hela sommaren.

Dålig bild, men jag visar i alla fall kobrakallans fröställning. Kobrakallan brukar självså sig, men jag funderar på att så några i krukor också.

Epilog och de första tulpanerna

Trots de senaste dagarnas kalla - och framför allt blåsiga - väder har jag försökt gå ut någon kort stund ibland.
Vid ett sådant tillfälle kom jag förbi en trave takplåtar, som ligger under en presenning, bara ett par meter från stallväggen. Av den envisa vinden hade ena presenningskanten blåst åt sidan och där hittade jag vår lilla svarta höna - död förstås.
Det var alltså ingen hök som hade tagit henne, utan hon hade antagligen krupit undan för att dö i stillhet.
Nu är hon begravd ute på ängen, där vi brukar gräva ner döda höns.
Det är märkligt att vi inte hittat henne tidigare, för vi har letat runt den där traven flera gånger. Fast just där verkade det inte finnas något utrymme mellan plåten och presenningen, så vi hade nog inte letat precis där hon låg.
Det känns faktiskt skönt att veta hönans öde. Det är värst när man inte vet vad som hänt.

Nu vill jag ha tillbaka värmen igen. Det är inte alls lika roligt att gå omkring och titta på allt spirande i trädgården, när det är isvindar.

Varje vår har den här lilla gruppen, med rätt låga tulpaner, kommit tillbaka med ungefär lika många blommor, som den första våren efter planteringen , närmare bestämt åtta-tio stycken! Nu har de blommat i snart en vecka.
Ska nog ta och flytta några av lökarna efter blomningen, för det är en otroligt trofast sort. De kanske orkar föröka sig om de får litet mera plats.
De här tulpanerna blommar långt före alla andra tulpaner som också har litet större blommor, vilket gör dem extra välkomna.
Tyvärr kommer jag inte ihåg deras namn, men de har bruna strimmor på bladen, vilket jag har märkt följer med mina trognaste tulpaner. Vet du vad de heter?

För övrigt blommar nu också en sort botanisk tulpan.

Den är också söt, men har inte samma lyskraft.

Våren syns överallt

Det har varit en strålande dag med upp till 15° varmt idag. Har varit ute i trädgården och klippt bort gamla perenner. Då och då behövde jag en paus och passade på att ta någon dagsbild.
Här kommer ett blandat urval.

Tranorna har kommit i flock efter flock hela eftermiddagen. Man kan undra vid vilken tid de åt frukost, när de hunnit över Östersjön och till oss redan vid tvåtiden? Bilden är starkt uppförstorad, därav kornigheten.

Vår speciella tupp Babben höll mig sällskap hela tiden. Han ska få ett eget inlägg här någon annan dag.

Äntligen har krokusarna slagit ut på min lilla rundel, mitt på gårdsplanen.

Tyvärr har hönsen redan krafsat omkring där, så det är fullt kaos.

Den här julrosen, som har fantastiska rosa kjolar i flera lager, kommer att bli riktigt fin om några veckor!
Nu har jag klippt bort alla fjolårsblad, som jag alltid gör med julrosor. De nya kommer snart och är väldigt fräscha då.

Den ser ut så här, när den blommar.

Här är vår "härdiga" kamelia. Den har väl inte utvecklats så det är något att skryta om, men den har i varje fall överlevt de två senaste vintrarna! Planterad på den varmaste och mest skyddade platsen invid trappen  och ytterdörren.

Den har några knoppar, men inte så många. Det är kanske 7-8 stycken.

Nu brådskar det om man ska hinna få bort något av ogräset i rabatterna. 

De här gröna stråna är inte gräs, som man kunde tro, utan scillalökar, som blommar först nästa år.

De bildar en så tät matta i många rabatter, så det är omöjligt att rensa där.

Stararna har bråda dagar nu. De flyger ut och in i holken. Ibland sätter hanen sig som den här, uppe på nocken, och "skvirrar" och darrar med vingarna, för att visa upp sig.

Önskar er alla en trevlig helg!

Så blev det en flock

Innan hönan Henrietta hade fått sina första kycklingar, så hade våren kommit och jag fick sällskap av henne ute i trädgården, där jag höll på att röja bort sly, hallonris och brännässlor.
Under åren som gården stått öde hade naturen återtagit trädgården, så jag fick gräva mycket och det hjälpte Henrietta till med.

En dag fick jag se, att grannen hade släppt ut sin lilla hönsflock på gården. De var sakta på väg mot vår gård, när Henrietta fick syn på dem.
Vad skulle nu hända?
Snabbt skyndade hon sig iväg till de andra och jag kände hur en liten sorg började växa fram i hjärtat. Nu skulle hon förstås återförenas med sin gamla flock igen och lämna oss.
 Hela dagen gick de omkring tillsammans och plockade i sig fynd från marken.

När kvällen kom började grannens höns dra sig hemåt mot sitt hönshus. Som jag väntat, så gick Henrietta med dem fram till stallknuten och var på väg att försvinna ur min åsyn.
Men så plötsligt, kom hon ihåg sig! Hon kom springande i full fart - mycket målmedvetet - tillbaka mot vår gård,  rakt förbi mig och snabbt mot stallet.
Det var som om hon var rädd att stalldörren skulle ha blivit stängd för natten.
När hon kom nära dörren och såg att den var öppen, så stannade hon upp och pickade litet en stund innan hon gick in.
Så småningom har jag märkt, att hönsen gör just så när de ska gå in för natten. Kanske är det en instinkt för att kontrollera att inga fiender är i närheten när de söker sitt nattskydd.

Vi har alltid undrat över, vad som fick Henrietta att lämna sin flock mitt i vintern och flytta över till oss. Flockinstinkten är ju så stark hos höns. Det måste ha varit något som skrämde henne.
Det har berättats, att en gång kom folk med en hund på besök till grannen. Hunden började jaga hönsen och när tuppen försökte gå emellan så blev han ihjälbiten.
Om det var den gången Henrietta flyttade över till  oss, har vi inte lyckats reda ut.

På hösten fick vi ta över de övriga fem hönor som grannen hade. Nu hade vi fått en liten flock.
Den gamla griskätten hade fått bli hönshus och Christer byggde en hönsgård, bakom stallet, så vi kunde ha hönsen instängda när vi åkte bort.

Det finns så många härliga minnen med hönsen.
Vad sägs om den här härliga minen hos barnbarnet Frances! Ren lycka!

Eller den här lilla krabaten, som vill beskåda världen litet mera från ovan.

Första gången mamman tar sina kycklingar med sig upp på sittpinnen, så undrar man alltid hur hon burit sig år att få upp de små. De har ju inga fjädrar! Ändå sitter de plötsligt där uppe.
Som vanligt sker det i smyg. Det händer aldrig när man ser på.

Som "hönsakadorra" har man åtskilliga möjligheter att oroa sig!
Första gången jag märkte att flera hönor trängde sig in i samma rede som någon annan ruvhöna, så försökte jag förstås plocka ut inkräktarna. Det var helt lönlöst! När jag gick därifrån, så låg de snart där igen.
Christer som hade längre erfarenhet av höns, tog det lugnt.
-Oroa dig inte, de reder ut det där!
Och det gjorde de förstås. Den här lilla flocken hade tre mammor, som samsades om att locka på kycklingarna och passa dem för faror.

Genom åren har det blivit många kycklingkullar och det är alltid så trevligt att ha dem omkring sig.

En del av hönsen blir så tama, att de vågar hoppa upp i mitt knä för att hämta russin.
Herman är alltid en gentleman, som släpper ner russinen till hönsdamerna, som väntar på marken nedanför.
Tills sist blir han ändå alltför frestad och börjar äta upp russinen själv.

Som tack för mat och vård får vi jättegoda små ägg från våra höns. Någon gång då och då unnar vi oss en god skånsk äggakaka med massor av ägg i och rikligt med stekt fläsk till.

Hönan Henrietta

Det var den första vintern jag bodde i Skåne och det hade blivit januari 2002. Vi höll på med att bygga vår bostad i Undantaget. 
Det hade varit ganska kallt en tid och det låg någon decimeter snö på marken.

En dag när jag kom ut på gården, så fick jag se en liten vit dvärghöna komma spatserande i snön, in på vår gård.
För mig var det en absolut overklig syn - det kunde nästan lika gärna ha varit en schimpans.
Som jämtlänning - förvisso utan större hönsvana -visste jag att höns alltid höll sig inomhus på vintern. De gick inte runt och hälsade på inne på andras gårdar! De kunde definitivt inte tåla, att vada runt i snön och kylan utomhus.
 Förskräckt stirrade jag på hönan och ropade till Christer; men hjälp vad betyder det här?
Varifrån kommer den här hönan och hur ska den klara sig ute?
Vad ska vi göra? Jag kände mig helt villrådig.
Christer menade, att hönan säkert tänkte återvända dit hon kommit ifrån, så vi behövde nog inte göra någonting alls.
Vi bor ju i en liten by och vi hade inte sett några höns på någon gård i närheten, så det var ett mysterium varifrån hon kommit.

Hela dagen gick och jag tittade alltmer oroligt på hönan, som fortfarande gick omkring på gården, när det började bli kväll.
I stället för att gå sin väg, så bestämde hon sig för att undersöka vår stallänga. Där valde hon sig en nattplats uppe på hästspiltan.
Dörren fick stå öppen, ifall hönan skulle komma på andra tankar
.
Det gjorde hon nu inte, utan även nästa dag stannade hon inne i stallet.
Nu måste hon vara hungrig, så vi gav henne litet mat och vatten. Dagarna gick.
Hönan hade bestämt sig - här skulle hon vara! Hon lämnade aldrig stallet, inte ens på dagarna.

Någon vecka senare åkte vi till Jämtland och var borta i nästan två veckor.
En god vän hjälpte oss att mata katten Alice och hönan.
När vi återvände hade det blivit sent på natten.  Det hade snöat ordentligt, så det var svårt att köra in på gården.
När vi kört in så fick vi se den lilla hönan. Hon hade gått ut och antagligen inte hittat in igen. Hon satt ute på en lastpall, som stod lutad mot väggen.
Hönan var helt översnöad och satt alldeles orörlig. Det kändes hemskt att se.

Christer lyfte upp hönan, borstade av henne och bar in henne till stallet igen. Hon gav inte ett ljud ifrån sig.
Hönan klarade äventyret utan att bli sjuk, men efter det så gick hon inte ut på gården igen,  förrän det blivit vår med solsken och gröna gräsmattor!

Vid det laget hade vi också fått reda på att hönan faktiskt kom från våra närmaste grannar. De hade en liten flock höns, som vi inte visste om.
Då de inte tänkte ha hönsen kvar, så fick vi gärna behålla hönan.

Hönan skulle ha ett namn.  Hen, som höna på engelska, och så var hon vår etta som höna. Då passade Henrietta bra. Så fick det bli.

När våren kommit så hade hönan i smyg gjort sig ett rede i en vrå och lagt ägg. Plötsligt hade vi en "surhöna", som man säger om ruvhönor.

Stackars Henrietta visste inte, att det behövdes en tupp! Hon ruvade på obefruktade ägg.
Nu fick vi allt  hjälpa henne på traven!
När vi fått tag i befruktade ägg, hos en uppfödare i Dalby, så bytte vi ut hennes ägg och lät henne ruva vidare.
Den första kycklingen, som kläcktes hos oss, var en svart dunboll med en liten vit prick mitt på huvudet. Det är den kycklingen,  som blev vår tupp Herman. Den vita pricken växte så småningom ut till en stilig halskrage.

Herman lever fortfarande, och är tio år gammal. Men numera är han inte så intresserad av att uppvakta hönsen, utan går omkring och lever pensionärsliv.
Henrietta är borta sedan rätt många år.

Här är Henrietta med Herman och hans två systrar. Kycklingarna är bara ett par dagar gamla.

Lilla svarta hönan har försvunnit

Igår när jag stängde till hönshuset, så fattades den lilla sjuka hönan, som jag berättade om tidigare.
Både jag och maken var ute med ficklampa och sökte på alla tänkbara ställen. Det väntades snö och kyla under natten. Därför letade vi länge, för vi ville inte att hon skulle stå och frysa någonstans. Men ingen höna syntes till. Till sist fick vi ge upp.
När det blev ljust idag så gick jag flera gånger runt överallt och sökte, men hon är borta.

Den här tiden, när rovfåglarna börjar flytta, så har de ibland slagit höns hos oss.
Nu tror vi att det är det som hänt, eftersom hon är spårlöst borta.
Då hon hade litet svårt att röra sig normalt, så kan det mycket väl vara så, att till exempel en duvhök har sett det och slagit henne. De orkar flyga iväg med hela bytet.
Det känns alltid oroligt, när man inte vet vad som hänt ett djur som försvunnit.
Vi får hoppas att det blev ett snabbt slut på lidandet.  För hönan var det kanske det bästa. Utsikterna var ändå inte hoppfulla.

Rosflyttning

Idag har våren tagit litet paus. Det är kyliga vindar som sveper över gården. Med en förkylning i kroppen föredrar jag att stanna inne och berätta om en av våra klätterrosor.

Som ny och oerfaren  rosentusiast gör man sina misstag!.
Vid besök i andras trädgårdar hade jag blivit mycket förtjust i en klätterros, som heter Venusta Pendula. 
Vi planterade den därför i trädgården 2007 men, som det skulle visa sig, utan att ha tillräckligt mycket kunskap om dess växtkraft.
Rosen tillhör Arvensisgruppen. Ursprunget och föräldrarna är okända. Den återintroducerades på marknaden av Kordes på 1920-talet.

Vid planteringen placerades den i en rabatt med en järnställning som klätterstöd. Redan första sommaren kom vackra knoppar och några blommor. Andra sommaren såg den ut så här.
Lyckan var stor över den vackra rosen. Den blommar intensivet under en månad.
Här hos oss infaller blomningen från slutet av juni till slutet av juli.

Den hade sällskap i rabatten av en rosa myskros, som heter Mozart.

Sedan rosen blommat färdigt, började den skjuta långa nyskott. Till sist blev det litet vanskligt att passera den, då den var mycket människokär och gärna grep tag i en. Den hade hiskeliga taggar på de långa grenarna. När man trasslat sig ur dess grepp, så såg det ut som man varit i slagsmål med en katt!

Våren efteråt såg den ut så här - 3-4 meter långa skott åt alla håll. Det gick nästan inte att använda gången mellan rosen och stenmuren, så jag insåg att något måste förändras. Rosen måste flyttas.
Den sista av våra stora almar hade dött sommaren innan, så vi bestämde oss för att den skulle få bli stöd för vår snabbväxande ros.

Ibland har man allt litet extra tur!
Just den dagen, när jag skulle gräva en ny grop till Venusta Pendulan, körde en grävmaskin in på grannarnas gård. Grannarna hade inte hunnit hem än, så jag passade på, att be om en stunds hjälp under tiden föraren väntade.
Föraren grävde upp en rosgrop invid hörnalmen, som  hade dött av almsjuka året innan.
Det är inte möjligt att komma in med en grävare i trädgården, men just här kunde han stå ute på vägen och sträcka skopan över stenmuren.
Det var verkligen en lycka, att han kom just då, för nere i marken var ett myller av kraftiga rötter, som slingrade sig åt alla håll. Det hade alltså varit ett gigantiskt jobb att handgräva - och såga - men grävaren orkade slita av tillräckligt, för att jag skulle få en acceptabelt stor grop.

Dags att flytta rosen!
Genom att vira en gammal trasmatta runt rosen, skyddade vi oss, så att det gick att gräva upp den.
En del av rötterna gick förstås av, men vi fick ändå upp en hel del. Vid sådana här tillfällen är det bra med sandjord utan stora stenar.
Hönsen gillar när jag gräver i trädgården. Då kommer de gärna och hjälper till.


Helst ska en rosflytt ske innan bladen kommit  ut, men vi var litet senare än så, så vi fick vidta litet skyddsåtgärder.

Vi försökte lirka ut rosen ur ställningen, men det lyckades inte så bra, utan vi fick klippa bort nästan alla grenar. Det blev bara ett fåtal kvar. Sedan drog jag bort en del av bladen för att rosen inte skulle ha så mycket bladmassa att försörja.
Slutligen fick den ha litet solskydd av odlingsväv, under ett par veckor.

Trots att rosen blivit så hårt beskuren, så kom ändå några blommor första sommaren efter flytten.

Nu gällde det att snabbt komma på ett sätt, att kunna fästa rosen mot trädstammen - innan den hann skjuta alltför många, långa, taggiga nyskott.
Vi hade en rulle fårstängsel liggande och fick idén att använda oss av det. Vi fäste stängslet i våder nerifrån  upp, så högt som vi bedömde att rosen kunde växa.När grenarna nådde fram började vi linda dem runt stammen och fästa i nätet.

Under sommaren hade rosen kommit så här långt.



Nästa år kunde vi glädjas åt en enorm mängd knoppar....

....som slog ut till en kaskad av blommor!

Nu har nog rosen fått ungefär den storlek den ska få, även om det fortfarande skjuter en del skott i toppen.

Slutar med en bild som jag tagit litet närmare, där man ser både de underbara knopparna, som liknar smultronglass, och en utslagen blomma. Klicka gärna upp bilden och njut!