Att ha litet olika defekter

För några år sedan hade vi fått ganska många kycklingkullar under våren och sommaren.

Att det blev så många det året berodde mest på, att hönsen tyckte att deras "hönsakadorra" var en riktig äggtjuv, så de började lägga sina ägg på hemliga ställen utomhus. Gärna inne i de höga brännässlorna bakom stallet, där jag inte kunde leta!
Plötsligt fattades någon höna när de räknades in på kvällen. Då anade man vad som var på gång. Sedan kom de stolt fram med sina kycklingar!

Framåt hösten hade vi ett hiskeligt galande på gården, när alla våra åtta ungtuppar börjat gala. Oupphörligt gol förstås våra båda gamla tuppar också, som då måste visa sitt övertag och herravälde.

 Grannarna började titta snett på oss, och ungtupparna terroriserade hönsen, så de till sist inte ville gå ut, utan stannade inne på sin sittpinne hela dagen.
Det allra jobbigaste med höns var alltså oundvikligt - tupparna måste bort.

Vår vän och jägare, som brukar hjälpa till med detta kom en kväll och vi fick bort alla ungtuppar. Trodde vi...
Det fanns en av kycklingarna, som vi tyckte var tuppliknande, men som aldrig gol som de andra, så vi bestämde oss för att det säkert var en höna ändå - fast med tuppliknande kam och extra lång stjärt. Den fick alltså bli kvar.

Men den hönan visade inget som helst intresse för att ligga i redena. Det kom aldrig ett ägg.
Var det ändå en tupp? Nej ... för den var ju inte heller intresserad av hönsen.
Den höll helst ett respektfullt avstånd till både hönor och tuppar. Däremot följde den oss i hälarna, när vi var ute.

"Tupphönan" fick namnet Babsan - efter Lars Åke Wilhelmssons rollfigur. Så småningom har det blivit Babben i stället.
Eftersom Babben alltid håller mig sällskap ute, så har han förstås blivit litet extra omhuldad och kärleksfullt behandlad med extra godbitar och sådant.

Babbens ena öga ser väldigt konstigt ut. Det är en kraftig hinna för ögat, så han ser ut att vara blind där.
Fast ibland ser det ut som om det är med det konstiga ögat han ser, när han hittar maten! Jag vet faktiskt inte vilket öga som är sämst, men han ser allt litet dåligt!

Babben har ett problem till. Hans övernäbb växer fortare än han hinner slita ner den. Det innebär att spetsen till sist kan hänga i en krum båge över nedernäbben, så han får svårt att picka i sig något.

Ibland blir det så besvärligt, så att jag måste klippa bort överskottet. Det fick jag göra igen igår.
Man får måtta ordentligt, så man inte klipper i pulpan, eller vad det nu kan heta i en näbb!

Saxen skymmer här det långa överskottet.
Babben säger ingenting, när jag klipper. Han är inte särskilt rädd heller. Han är säkert lättad senare, när han kan äta ordentligt igen, även om jag inte tror att han förstår sambandet.

Babben är inte ensam om, att ha ett skadat öga. Katten Bill är troligen också blind på ett öga.
När de här katterna började visa sig här på gården, så hade Bill  ett rött och infekterad öga. Det läktes och slutade rinna, men jag ser, när någon reflex träffar ögonen, att det är något som är fel inne i det ögat.  De är det ögat han blundar litet mera med här på bilden.

Bull däremot, han ser som en falk med sina ögon, som alltid har en förvånad blick. Men han har i stället missbildade fötter. Han har nämligen sex tår på varje fot i stället för fyra. Även benen är för tjocka, så antagligen har han litet för mycket skelettben också.
Det gör att han har en mycket speciell gång. Man känner igen honom på långt håll, just för gångstilen.

Man kunde tro att han skulle vara sämre på att röra sig, på grund av missbildningen, men icke!
Första gången jag såg honom klättra bland stenarna nere vi åbron, var jag förskräckt. Det behövde jag inte vara. Han hoppade hur smidigt som helst över vattenhindren!

Christer brukar påpeka, att jag har en väldig förkärlek för - och lätt fastnar för - litet defekta individer.
Han undrar ibland vad det var som jag föll för hos honom?!  ;-D

Bina har börjat flyga ur kupan, de stunder när det är soligt och fint ute.

Tibasten blommar som mest nu. Det doftar parfym i trädgården!

Hoppas att ni alla har en fin vecka framför er!

Så blev det en flock

Innan hönan Henrietta hade fått sina första kycklingar, så hade våren kommit och jag fick sällskap av henne ute i trädgården, där jag höll på att röja bort sly, hallonris och brännässlor.
Under åren som gården stått öde hade naturen återtagit trädgården, så jag fick gräva mycket och det hjälpte Henrietta till med.

En dag fick jag se, att grannen hade släppt ut sin lilla hönsflock på gården. De var sakta på väg mot vår gård, när Henrietta fick syn på dem.
Vad skulle nu hända?
Snabbt skyndade hon sig iväg till de andra och jag kände hur en liten sorg började växa fram i hjärtat. Nu skulle hon förstås återförenas med sin gamla flock igen och lämna oss.
 Hela dagen gick de omkring tillsammans och plockade i sig fynd från marken.

När kvällen kom började grannens höns dra sig hemåt mot sitt hönshus. Som jag väntat, så gick Henrietta med dem fram till stallknuten och var på väg att försvinna ur min åsyn.
Men så plötsligt, kom hon ihåg sig! Hon kom springande i full fart - mycket målmedvetet - tillbaka mot vår gård,  rakt förbi mig och snabbt mot stallet.
Det var som om hon var rädd att stalldörren skulle ha blivit stängd för natten.
När hon kom nära dörren och såg att den var öppen, så stannade hon upp och pickade litet en stund innan hon gick in.
Så småningom har jag märkt, att hönsen gör just så när de ska gå in för natten. Kanske är det en instinkt för att kontrollera att inga fiender är i närheten när de söker sitt nattskydd.

Vi har alltid undrat över, vad som fick Henrietta att lämna sin flock mitt i vintern och flytta över till oss. Flockinstinkten är ju så stark hos höns. Det måste ha varit något som skrämde henne.
Det har berättats, att en gång kom folk med en hund på besök till grannen. Hunden började jaga hönsen och när tuppen försökte gå emellan så blev han ihjälbiten.
Om det var den gången Henrietta flyttade över till  oss, har vi inte lyckats reda ut.

På hösten fick vi ta över de övriga fem hönor som grannen hade. Nu hade vi fått en liten flock.
Den gamla griskätten hade fått bli hönshus och Christer byggde en hönsgård, bakom stallet, så vi kunde ha hönsen instängda när vi åkte bort.

Det finns så många härliga minnen med hönsen.
Vad sägs om den här härliga minen hos barnbarnet Frances! Ren lycka!

Eller den här lilla krabaten, som vill beskåda världen litet mera från ovan.

Första gången mamman tar sina kycklingar med sig upp på sittpinnen, så undrar man alltid hur hon burit sig år att få upp de små. De har ju inga fjädrar! Ändå sitter de plötsligt där uppe.
Som vanligt sker det i smyg. Det händer aldrig när man ser på.

Som "hönsakadorra" har man åtskilliga möjligheter att oroa sig!
Första gången jag märkte att flera hönor trängde sig in i samma rede som någon annan ruvhöna, så försökte jag förstås plocka ut inkräktarna. Det var helt lönlöst! När jag gick därifrån, så låg de snart där igen.
Christer som hade längre erfarenhet av höns, tog det lugnt.
-Oroa dig inte, de reder ut det där!
Och det gjorde de förstås. Den här lilla flocken hade tre mammor, som samsades om att locka på kycklingarna och passa dem för faror.

Genom åren har det blivit många kycklingkullar och det är alltid så trevligt att ha dem omkring sig.

En del av hönsen blir så tama, att de vågar hoppa upp i mitt knä för att hämta russin.
Herman är alltid en gentleman, som släpper ner russinen till hönsdamerna, som väntar på marken nedanför.
Tills sist blir han ändå alltför frestad och börjar äta upp russinen själv.

Som tack för mat och vård får vi jättegoda små ägg från våra höns. Någon gång då och då unnar vi oss en god skånsk äggakaka med massor av ägg i och rikligt med stekt fläsk till.