Då vår gamle tupp Herman dog i somras, så bestämde vi oss för att låta hönsflocken försvinna på naturlig väg.
Till hösten blir Christer också pensionär och då vill vi vara litet fria, att åka hemifrån då och då. Men vi ville förstås inte, att våra höns skulle behöva bli mat för andra djur.
Idag när Christer kom ut för att köra iväg med bilen, fick han höra en höna som skrek till och såg att en duvhökshanne hade slagit den. När Christer hann närmare så såg han, att hönan redan blivit så illa skadad att den var bortom räddning. Det var bäst att låta höken behålla bytet. Han lyfte och flög iväg med den då troligen redan livlösa hönan.
Duvhöken ska inte klandras. Den är skapad till att skaffa sig mat på det här sättet.
Men det var inte så här vi tänkte, att våra höns skulle försvinna på naturlig väg!
Nu måste vi stänga in hönsen i utomhusgården igen, för när höken har hittat en hönsgård, så återkommer den ofta flera gånger.
Hönsen förstår inte varför de inte får springa omkring som vanligt och tycker att det är förfärligt tråkigt att gå inne i hönsgården dag efter dag. De är ju vana att kunna gå överallt.
Oturligt nog hade dörren till hönsgården blåst igen, annars hade nog sökt sig in i skydd där, när de blev rädda.
Vi letade runt gården i ett par timmar, men endast en höna fann vi. Den satt på burtaket till hönsgården och verkligen bad om att bli hämtad. Dit nådde jag inte, men den kom så småningom ner och sprang in. En av hönsen låg i äggredet, så den slapp vara med om det förfärliga.
När jag gick min tredje sökrunda, efter ett par timmar, så hittade jag tre av hönorna inne bakom några höga perenner i en rabatt vid husväggen. Där tryckte de och vågade inte röra sig.
De andra tre hittade jag till slut inne i ett tätt snår i grannens trädgård. De vågade knappt gå över vägen trots att jag stod i närheten. Det var en fasansfull dag även för dem.
Under höstmånaderna försvann tre hönor inom kort tid för oss. En blev slagen av någon rovfågel för där hittade vi fjäderhögen.
Två försvann bara spårlöst, vilket ofta betyder att de gjort sig ett rede någonstans utanför hönshuset och ligger och ruvar. Fast då brukar man se dem efter en tid, när de kommer fram och äter bland de andra.
Ruvhönor avslöjar sig genom att de har ett annorlunda beteende. Dels brer de ofta ut vingarna litet extra och burrar upp sig mycket med fjädrarna, dels liksom morrar de åt de andra, om de kommer för nära. De springer också omkring litet oroligt medan de äter. Efter en stund kan man se hur de marscherar iväg med bestämda steg. Det är då man har chansen att smygtitta var de har sitt rede.
Men de två som försvann har aldrig visat sig, så de blev säkert offer för räv eller hök.
Vi trodde inte att vi hade rävar direkt på gården, men för några veckor sedan fick vi en kväll se en räv som sprang runt inne på gården och nosade överallt, innan den sprang ut från gårdsplanen igen.
Nu har vi bara åtta hönor kvar. Av dem är det inte så många som lägger ägg. I varje fall inte regelbundet. De flesta är ungefär som husbondefolket, i pensionsåldern.
Det är alltid så tråkigt när man mister djur. Även höns har en personlighet och är saknade när de försvinner.