Från första början har vår gård säkerligen haft stråtak på alla husen. Det som tyder på det, är att vi hittat rester av de vidjor, som användes när man band stråtaken. Dessutom var halm det vanliga takmaterialet, vid den tiden när gården byggdes.
Någon gång har stråtaken bytts till robustare tak. I det här fallet till ett undertak av spån och sedan tegelpannor.
När vi flyttade hit, var det gamla takteglet hårt slitet. Många pannor var väldigt tunna och det släppte nya flisor ideligen. Vi skulle alltså bli tvungna att lägga nytt yttertak
Då vi tycker att enkupiga pannor är vackra, så bestämde vi oss för att försöka få tag i det.
På en ödegård, som var nästan helt ihoprasad, såg vi enkupiga takpannor, som fortfarande verkade vara i utmärkt skick. De borde alltså vara av god kvalitet. På baksidan stod det Börringe tegelbruk.
Vi tog kontakt med ägaren till ödegården, men denne hade eget behov av pannorna. Vi letade vidare i annonser och åkte och hämtade större och mindre partier. Så småningom hade vi lyckats få ihop pannor till hela taket på boningshuset.
Det var ett ansvarsfullt ögonblick när de första pannorna togs ner. Nu fanns ingen återvändo!
På kvällen var det bakre takfallet tömt på tegel och spåntakets rivning var påbörjad.
Det tog inte så lång tid att riva, men oj, så mycket efterarbete det blev.
Det var skönt, att vi hade vår gamla traktor. Takresterna samlades i skopan och kördes till en hög, att bränna ute på ängen.
Takstolarna byggdes på, för att den tunnare råsponten skulle komma på samma höjd som spåntaket hade haft.. Vi ville utnyttja den extra höjden för att få en tjockare isolering under taket.
Katten Bull var som vanligt hantlangare. ;-)
Till slut var alla takstolar påbyggda och förstärkta och det var dags för råsponten.
Ovanpå råsponten lades takpapp. Nu var den takhalvan skyddad mot regn.
Nästa dag flyttade jobbet över till främre takfallet. Teglet skickades ner i en ränna till en skottkärra fylld med sand.
Nu var jag ganska orolig för alla mina växter. Kunde föreställa mig, hur de täcktes av spån och smuts från rivningen. För att skydda dem, spände vi därför upp en stor presenning.
Det digra jobbet med att städa bort resterna från baksidan av huset, hade fått oss att tänka ut, att vi skulle använda traktorn och lasta direkt i skopan. Det borde vi ha kommit på förut! Det gick hur galant som helst!
Taket sågades upp i bitar - med tigersågen, som var tämligen okänslig för spikar - och när skopan var full, så körde Christer iväg med skräpet till eldningsplatsen.
Eftersom det hade regnat litet under natten, så var gräset vått och vi bestämde oss för att börja elda. Vi hade gjort två olika högar, för att inte få en alltför stor brasa.
Vi förberedde flera baljor med vatten och kunde också spruta med en trädgårdslang, ifall elden skulle ge sig utanför högen.
Vi bytte dessutom av varandra, med att sitta brandvakt hela dagen lång.
När den första brasan bara var en liten rest, så lämnade vi den en stund, med tanken att det inte längre var någon fara.
Det hade börjat blåsa upp litet, så vi bestämde oss för att vänta med nästa hög. Vi gick fram på gården för att planera vidare. Det skulle vi inte ha gjort!
Efter en stund började jag höra ett konstigt knaster från baksidan och gick för att se, vad det var.
När jag kom dit, blev jag helt förskräckt!
Det som hänt, var att blåsten hade tagit i och den lilla brasan, som vi hade bedömde som nästan utbrunnen, hade kastat lågor ut i gräset. Snart hade elden hunnit fram till den andra högen och både den och det omgivande fjolårsgräset brann för fullt. Jag föreställde mig genast hur det skulle bli en "präriebrand" i det torra gräset, ner till stugorna vid ån och kanske ännu längre bort...
Fortsättning följer...