Lilla svarta katten Alice

Här, i min blogg, så har jag hela tiden påstått, att gården stod öde innan vi flyttade in. Om jag tänker efter, så är det egentligen inte riktigt rätt.
Alice bodde ju här! Det här var hennes gård!
Alice, den så oerhört skygga, lilla svarta, förvildade katten, som smet iväg som en skugga så snart vi närmade oss.

Då och då skymtade vi Alice inne i stallet, men den lilla katten betraktade oss länge med största misstänksamhet. Ingen fick närma sig henne.
Så småningom vågade hon sig i alla fall fram, för att äta den mat vi serverade, fastän vi fanns inom synhåll.
Tråkigt nog så är jag ganska allergisk mot katter, så någon innekatt kunde hon aldrig få bli.

När vi hade bott ett par år på gården, hade hon blivit litet tryggare med oss och vågade röra sig litet friare ute på gården. Men hon var alltid oerhört vaksam och lättskrämd.

Ibland lyckades jag ta någon bild på henne, men varken fotografen eller kameran var speciellt skarpa.
Den enkla digitalkameran  tvekade alltid några tiondels sekunder för länge, så motivet hann flytta sig.
De bilder som finns på Alice är därför inget att skryta med.

När jag arbetade ute i trädgården, så kom hon ofta dit och höll sig i närheten. 
Efter ett par år, började det hända, att hon kom och strök sig emot mina ben.

Till sist kunde jag försiktigt lyfta upp henne i famnen. Då gällde det att stå så stilla som möjligt annars blev hon orolig och tog ett skutt ner till marken igen.

De sista åren kunde det faktiskt även hända, när vi stod ute på gården, att Alice kom och strök sig emot gästers ben. Hon hade återfått litet tillit till oss människor.

Det finns inga bilder där Alice ligger och slöar lojt och avslappnat, som katter kan göra. När hon var ute, så var hon alltid litet spänd och på sin vakt.

Alice blev sjuk hösten 2011. Hon började svälla upp i buken och fick svårt att gå. Vi förstod att hennes tid snart var ute.

En katt, som är så skygg kan man inte bara ta i en bur och åka iväg med. Vi valde därför att ta hem en av länsveterinärerna i Sjöbo.













Den unga kvinnliga veterinären som kom, närmade sig Alice på ett mycket lugnt och respektfullt sätt. Hon började smeka katten över ryggen och småprata med henne.
Alice orkade inte längre reagera med rädsla, utan låg lugnt kvar på sin filt under värmelampan.

Det såg inte ut som om Alice kände att hon fick sprutorna, som lät henne somna in. Allt gick så lugnt till.

Det blev mycket tomt i stallet efter Alice.
Varje morgon och kväll, när jag sköter om hönsen, så tittar jag mot hennes sovplats och saknar henne.