MIN BROR

Jag var jätteglad över att äntligen ha fått kontakt med min bror igen. Efter nästan 20 år. Vi pratade på om det ena och det andra. Han hade förlorat sin mamma för 11 månader sedan. Nu kändes det nästan jobbigt för honom att förlora sin riktiga mor också.

Vi fortsatte att prata.
Det dröjer inte länge förrän han berättar att han dricker alkohol, kanske 3-4 st öl per dag. Jag säger att vi alla har olika sätt att hantera våra liv på. Jag berättar att jag hellre äter godis.
Han frågar om jag är lika söt som jag var på det foto jag skickade till honom för 20 år sedan. Jag säger att nej, det är jag inte. Jag har svällt. Han frågar varför, och jag svarar för att jag äter.

Lite dåliga vibbar måste jag säga att jag får. Jag ser återigen ett mönster som min pappa visat upp. Det vill säga att övervikt är lika med något fruktansvärt. Jag tänker dock inte låta mig nedslås av detta. Jag tycker bara att det är intressant.
Ett alkoholmissbruk värderas alltså högre än övervikt. Av finska män, vill säga. Två blodsband-finska män...

Han berättar också att han gärna vill träffas. Han har svårt att förmå sig att komma till Sverige på begravningen, även om han skulle vilja. Han klarar inte av att möta samhället med en annan identitet. En adopterad sådan.

Han uttrycker också en viss bitterhet mot vår far. Han vill träffa honom. Han frågar om han har något vettigt i huvudet och jag säger att jag inte riktigt kan svara på det, men att jag blivit sviken av honom de senaste gångerna jag sett honom. Jag säger dock att vi kan åka och hälsa på honom gemensamt. Han vill något med mötet, jag vet inte bara vad.

Han börjar också klura på hur det skulle te sig om jag är och hälsar på hos honom och hans kompisar kommer förbi. Han menar på att han kommer att presentera mig som sin kusindotter.
Detta känns lite skumt, men jag tänker, ok ... Jag kan inte bestämma hur han skall leva sitt liv.

Den luriga känslan gör sig återigen påmind när han säger att det var kul att få höra av mig igen. Efter 20 år. Jag frågar vart han tog vägen förra gången, och han menar på att inte försvann någon särskild stans. Han fortsätter med att förklara att han inte är en buskille... Han är en helt vanlig finsk kille. Han har inte varit involverad med droger eller något liknande.

Jag får dåliga vibbar i alla fall. Jag vill inte gå på niten igen. Jag menar, jag vill inte tro att jag återigen fått en bra kontakt med honom, för att sen bli blåst - utan orsak eller förklaring.

SNACKA OM FÖRVIRRING

Min mamma har alltid sagt att min bror föddes året efter mig, d v s 1968. Jag har sedan fått för mig att hon haft fel i detta, och att han föddes året efter, d v s 1969. Nu visar det sig att det visat fel på tre år, då han är född 1970.

Detta gör att jag blir om än mer nyfiken på vad som hänt under dessa tre år. Har de varit så pass traumatiska att hon förlorat både tid och rum? Hon har nämligen alltid hävdat hon har rätt i detta, men bevisligen har hon mints fel.

Om man som människa är i ett normalt tillstånd, så minns man - om inget annat - troligtvis födelsedatumet för sitt barn...

Vad var det som hände mellan det att jag föddes och att föräldrarna skildes? Och vad var det som gjorde att min bror bortadopterades.?Detta är frågor som jag kanske aldrig kan få svar på.

BORGERLIG BEGRAVNING OCH ETT TELEFONNUMMER TILL MIN BROR

Jag fick ett samtal från Finland.
Jag beskrev situationen som jag skrev om i förra inlägget och fick som förslag att min morbror Matti (mammas tvillingbror) kan hålla i gudstjänsten, om det visar sig att hon inte tillhör någon församling. Han har tydligen hållit i fler välsignelser.
Det kändes fint, måste jag säga. Och när jag tänkte efter, blev jag också glad för mammas skull, för jag tror verkligen att hon skulle vilja att hennes bror höll i trådarna :-).

Jag förstår nu att detta blir en borgerlig vigsel. Här hittade jag mer matnyttigt. 

Då blir det till att ordna med kapell, lokal för minnesstunden, transport av mamma hit och dit, blommor m m. Det blir nog fint det :-).

...

Jag fick också numret till någon med min brors namn. Jag tvekade inte en sekund, utan ringde direkt. Efter några famlande fraser kom vi fram till att vi var syskon. Vi hade ju haft kontakt för 20 år sedan, så helt främmande var det ju inte. Men ändå. 20 år sedan! Oj. Jag blev riktigt glad över att han lät ledsen över att hans riktiga mamma gått bort.

Han ville träffas. Jag sade att han är välkommen till begravningen, men han såg det inte som någon lätt uppgift, då hans adoptivmamma dött för 11 månader sedan. Hur skulle han kunna förklara för omgivningen att hans mamma dött? Igen.

Detta är något helt nytt för mig, så jag hade ingen tanke på hur han skulle kunna tänkas reagera inför något sådant - eller hur omgivningen runt honom skulle kunna tänkas reagera. Det är en hisnande tanke. Och att han var i konflikt med sig själv, ja, det hördes tydligt.

Det här tål att tänkas på - om och om igen...

Han i sin tur var bitter över arvsskatten. Vad jag kan se, var den på 70 % förr här i Sverige. Kanske är den fortfarande det i Finland.