Vår egen lilla Semla

Så har det hänt. Igen!
Early delivery. På självaste Fettisdagen. Vår alldeles egna lilla Specialsemla. Med "sugar on top".

Verkligen inte väntat. Med tanke på att jag på eftermiddagen var till min gynekolog samt gjorde ett kontrollultraljud på sjukhuset. Tillväxt. Samt mätning av cervix. Igen. Allt såg fint ut. Inga varningstecken alls. Min livmoderhals var 2.4 inches. Vilket i sammanhanget tydligen var ett bra mått. Tillväxtkontrollen visade 4 pounds och 5 ounces. Lite drygt 2 kg. Liksom förra gången större än medel.

Så allt var frid o fröjd. Ingen oro. Inga misstankar om vad som komma skulle.
Men för att göra en längre historia kortare så vaknade jag helt enkelt på natten och insåg att vattnet gick. Och ja, knappt tre timmar senare var vår Lilla Semla ute hos oss! På tok för tidigt. Vecka 31. Två veckor tidigare än Lill-Skruttan. Men allt har hittills ändå gått så bra det kan. Med tanke på omständigheterna.

Det svåraste är att inte få vara hos Semlan. Inte veta vad som händer. Jag var ju sängbunden i stort sett hela dagen. Kejsarsnitt även denna gången. Men kunde komma till NICU på kvällen. M var såklart där en del under dagen och uppdaterade mig då. Men på eftermiddagen hämtade han Lill-Skruttan efter skolan och sedan kom de inte förrän på kvällen. Hon får tyvärr inte vara på NICU p g a infektionsrisken vilket gör det hela lite mer komplicerat.

Nu väntar återigen en lång tid på sjukhuset. Troligen 6-8 veckor minst. För vår lilla Semla. Och tanken har slagit mig mer än en gång att ibland händer saker "for a reason". För det min humla surrade om tidigare var nämligen att mitt jobbkontrakt inte kunde förlängas. Alltså är jag återigen arbetslös. MEN, nu med tanke på allt detta känns det ändå som något positivt. Jag slipper nu stressen och ovissheten om hur det här skulle lösts sig om mitt kontrakt förlängts. För enbart tiden här på NICU kommer ju att bli runt två månader. Och min mammaledighet var inte helt löst även utan sådana komplikationer. Så nu känns det faktiskt som en "blessing in disguise".

Nu är det "bara" att vänta och se hur vår lilla Semla klarar sig här ute i den stora vida världen. Det kommer säkert bli en väg kantad av både hopp, besvikelser och en hel del oro. Men förhoppningsvis även lycka och glädje. Eftersom vi gick igenom nästan samma resa med Lill-Skruttan tycker jag det känns väldigt tudelat. En del av mig känner sig mer avslappnad eftersom detta inte är helt nytt. Vi har varit här förut. Vi minns. Känner igen. Men en annan del känner en större oro just på grund av detta. Mer kunskap kan också leda till mer oro, eftersom man vet hur mycket som kan gå tokigt. Men Hoppet lever och är stort stort stort. Liksom Kärleken. Jag tror vår lilla Semla är en riktig Kämpe. Och jag känner redan en helt förunderligt stark kärlek till det här underbara lilla knytet. Som jag helst bara skulle vilja sluta i min famn. Hålla nära nära. Så ja, jag Tror detta kommer att gå vägen. Det bara MÅSTE det göra.

Vem där?

Ja, som ni väl alla vet vid detta laget föddes ju en liten prinsessa här natten till idag. Prinsessan Madeleine's dotter. På samma sjukhus som Lill-Skruttan föddes. Ett stenkast från oss. För örvrigt även samma sjukhus där King Henrik's dotter föddes. Fast självklart fick dessa celebriteter V.I.P rum. Men de stängde iallafall inte av hela sjukhuset så som de gjorde då Beyoncé födde på sjukhuset intill för ett par år sedan.

Nu när vi ändå är inne på barn och barnafödslar tänkte jag i brist på annan blogginspiration och bloggkraft (som att ta tag i alla bilder och händelser jag tänkt skriva om sedan veckor tillbaka) att jag kunde ha en liten tävling här. För er som vill vara med är det bara att hänga på. Det gäller såklart Magen. Eller snarare den person som för närvarande huserar där inne.

Jag kan meddela att vi vetat länge vilken "sort" det är. Och det har absolut inte varit något vi direkt hållit hemligt. Men här på bloggen har jag bara inte riktigt skrivit ut det. Det har bara inte fallit sig så. Dock har flera av er frågat och undrat så jag tänkte att jag skulle berätta. Men kanske kan ni få gissa först. Det blir ju lite roligare då. En del av er (de jag träffat) vet ju redan vad det är så ni är diskvalificerade redan från början haha! Men ni andra som vill testa en gissning är mer än välkomna.

Så jag börjar alltså med att säga som Kristian Luuk: "Vem Där?" Och fortsätter sedan med "Är det en Lillasyster eller en Lillebror?"

Så, kom igen. Gissa på nu!!


*) Bilden är lånad från www.formbypramandbabystore.com

Det rör sig

Inne i min mage är det allt som oftast riktigt livligt just nu. Ofta gungar den. Vågor. Än hit. Än dit. Det verkar som om den som huserar där inne har mycket energi. Minns inte att Lill-Skruttan var riktigt lika livlig. Men kanske har jag bara glömt. Det här med att ha någon inne i sin kropp är en ganska speciell känsla måste jag säga. Man känner sig extra beskyddande. Extra stark. Lejonmamma? Samtidigt extra sårbar. Och för min egen del, alltför ofta svagare än annars. Så det är motsatser som gäller. För mig är gäller "svagheten" det fysiska framförallt. Med revben som gör ont, mycket sammandragningar vilket gör att jag numera tar mig fram i snigelfart igen (precis som innan Lill-Skruttan kom). Att inte kunna böja sig och ta på sig skorna utan att det ska kännas som om man utför ett triatlon. Mer eller mindre ständigt flåsig. Short of breath. Som man väl säger här. Enorma åderbråck (och nu menar jag verkligen e-n-o-r-m-a-) på ena benet och ljumskbråck i ljumsken på samma sida. Kramp i vaderna, tårna, ja till och med i handen. Stackars M. Jag klagar och gnäller nog väldigt mycket mer än normalt här hemma. Över mina tillkortakommanden alltså.

På samma gång är det en underbar känsla detta. Så unik. Att bära sitt barn. Att kroppen gör detta mer eller mindre helt på egen hand. Min kropp. Ett litet växthus. En skyddad zon. För mitt ofödda barn. Buret alldeles under mitt hjärta. Och jag känner mitt i alla gravidkrämpor en sådan oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fick uppleva det igen. Och faktiskt ren skär lycka. Det var ju långt ifrån något vi tog för givet. Och vägen hit var inte helt enkel om än inte på långa vägar så krokig som jag först varit rädd för att den skulle kunna vara. Jag kanske kommer berätta lite mer om den senare. Om jag nu någonting får tid att sätta mig och samla mina tankar och känslor och sedan få ner dem i ordform.

Mina hjärtan

Idag. Alla Hjärtans Dag. Valentine's Day. Och här är de. Mina två Hjärtan. Det större hon sjunger, pratar och pussar på det mindre. Förklarar ofta hur världen fungerar. En riktig Storasyster. Redan. Så fint att se. Den mindre rumlar mest omkring nu. Slår kullerbyttor eller vad det nu är. Så att hela magen hoppar, gungar. "Du är en del av familjen nu förstår du. Fast du inte ens är född" säger hon, Storasystern med allvarlig röst. Innan hon ger ännu en puss.

Puss Puss!

Och Dagen till är lyste toppen av huset rött rött rött. Även om det ser ut som orange här på bilden så var det i verkligheten riktigt rött. 

Dagen har gått fint. Lill-Skruttan var besviken över att inte ha fått gå till skolan eftersom det var både Valentine's Day och 100:e dagen i Kindergarten. Det senare skulle "firas" med ett 100-projekt. Vilket hon såklart missade eftersom hon var hemma. Just idag. Typiskt. M tågade iallafall iväg till hennes klass i morse för att lämna alla hennes Valentine's Day kort. Fast hon blev lite ledsen när hon insåg att hon inte skulle få några från sina klasskompisar. Inte idag i varje fall. Men vi har ändå haft det bra. Framförallt är jag glad över att hon inte blivit sämre. Ingen feber alls idag. Att himlen varit blå och solen strålat hela dagen har även det bidragit till ett bättre humör. Kanske kanske kan man ändå ana att våren finns någonstans där framme. Som en strimma hopp vid horisonten. Och jag försöker locka på den. Kom! Kom! Kom! Tveka inte. Men jag inser också att det troligen kommer att dröja. Det gör det ju alltid. Ibland kan februari verkligen kännas som den allra längsta månaden på året. Trots att det egentligen är tvärtom. Konstigt det där.

Nästan ett och ett halv kilo

Det är vikten på Bebben just nu. Siffrorna jag fick var ju egentligen inte i kilo såklart. Utan i Pound och ounces. 3 pound, 3 ounces.  Men det är ca 1.4 kg. Jag var på tillväxt-ultraljud igår eftermiddags och fick veta att allt ser bra ut. Nu är jag snart i vecka 29 (imorgon går jag in i v 29 för att vara specifik) och barnet är för stort för att man ska kunna mäta det från huvud till fot inne i magen. Därför görs istället flera mätningar av olika kroppsdelar och sedan sätts alla de måtten in i någon formel som sedan simsalabim, hokus pokus räknar fram vikten på barnet. Detta är tydligen i den 70:e percentilen. Så lite över medelvikten för denna åldern alltså.  Heja heja! Det känns tryggt med tanke på en eventuell för tidig ankomst även för denna Bebben. Då skulle det vara bra om vikten låg lite över den normala. Fast självklart hoppas jag innerligt att det inte blir någon tidig bebis denna gången.

Man kollade även en del inre organ som hjärtat, magen, urinblåsan och njurarna. Allt såg tydligen bra ut. Och så mätte man i vanlig ordning min cervix (livmoderhals). Det har de gjort sedan länge nu. Varannan vecka. För att se att den inte förkortas. Anledningen till alla dessa ultraljud jag går på är ju för att denna graviditet i och med Lill-Skruttans för tidiga ankomst, nu räknas som en "high-risk pregnancy". Jag har väldigt mycket sammandragningar sedan ett par veckor tillbaka, och även detta gör att min gynekolog vill ha bra koll på min livmoderhals för att försöka undvika samma entré som Lill-Skruttans. Min gynekolog jag går till är specialiserad på just högriskgraviditeter så som min samt även på att följa kvinnor som väntar tvillingar (eller fler).

Mitt nästa tillväxtultraljud kommer om ca en månad. Och jag hoppas att Bebben stannar inne tills dess och helst längre. Lill-Skruttan kom ju dock i vecka 33 så om vår nya familjemedlem skulle vara lika snabb skulle det ju ankomsten vara om just en månad. Men som sagt, jag hoppas verkligen att den här vill stanna inne lite längre!

Årets allra första dag

Första dagen på ett nytt år. Det känns alltid lite speciellt sådär. Lite småhögtidligt mitt i ledigheten. Samtidigt är det nog den dag på året då jag (och jag tror ganska många med mig) känner att man mest vill ta det lite lugnt. Inga måsten. Nyårsfirandet är över. Det blir en dag för återhämtning.

I år firade vi dock otroligt lugnt. Vi var bjudna till ett större partaj, men ingen  av oss kände att vi hade ork eller energi för en fest av den storleken. Särskilt inte som det var i Queens vilket skulle innebära bilkörning och parkeringsbyrderi. Nej, efter att ha varit borta julaftons-, juldags- och annnadagjulskvällarna kände vi alla för att få vara hemma på Nyår. Hade detta skett då jag var yngre hade jag tyckt det varit hur trist som helst, men nu kändes det helt perfekt!

Så vi stannade helt enkelt här hemma och åt en mycket god middag tillsammans. Bara vi. Och det var hur mysigt och skönt som helst! Sedan, efter att Lill-Skruttan somnat (senare än vanligt men ändå före midnatt) räknade vi ner de sista skälvande sekunderna av 2013 tillsammans med de rätt trista TV-personligheterna på NBC, men missade ändå att se då bollen föll på Times Square eftersom vi pussades just i det ögonblicket. Sedan  skålade vi i alkoholfri men ändå bubblande äppelcider och såg fyrverkeriet från Central Park genom vårt vardagsrumsfönster. Perfekt faktiskt eftersom raketerna smällde av precis mitt emellan husen en bit bort så vi hade nästan fri sikt över färgprakten.

Nyårsnatten avslutades med att vi låg i soffan och kände hur det levde runt i min mage och M fick känna den största sparken hittills vilket han tyckte var roligt. Vi lekte lite med olika namnförslag och förundrades över att nästa nyår kommer vi fira som en familj om fyra. En tanke som känns fantastisk om än fortfarande lite konstig. Eller kanske borde man säga ovan. Jag säger som Lill-Skruttan gjorde då hon fick veta att hon skulle bli storasyster: "Jag har inte vänjt mig än vid att det ska bli en till i familjen, men jag kommer nog göra det senare" Och efter en stund: "Nu har jag vänjt mig". Men efter ytterligare ett tag: "Nu har vänjet gått bort igen!" Och precis så tycker jag det känns. Ena stunden kan jag nästan inte förstå medan det en liten stund senare känns helt naturligt att tänka på hur det ska bli att bli fyra. Men så plötsligt mitt i det självklara så slås jag igen av insikten "Men hur ska det bli egentligen?!?" och så håller det på. Fram och tillbaka. Vänjet kommer och vänjet går....

Imorgon är det dock vanlig vardag igen här. Lill-Skruttan börjar skolan igen efter jullovet. Själv kör jag in till jobbet. Vanlig torsdag med andra ord. Fast det sköna i kråksången är att man vet att man startar med en tvådagarsvecka. Skönt! Plus att vår deadline är nu på måndag, så jag ser definitivt ljust i tunneln. Det ska nog bli bra det här också.

Till er alla där ute önskar jag en en riktigt fin fortsättning på det nya året!

Idag för nästan exakt tre år sedan...

...hände detta.
Helt klart ett av mitt livs mest "dramatiska" ögonblick, även om jag just då kände mig nästan onaturligt lugn.

Baby Shower i många bilder

I söndags hade vi alltså planerat att ha en Baby Shower för vår vän J, vilket jag nämnde här. Det är en liten pojke som ska komma i maj om allt går enligt tidtabellen. Då kommer Lill-Skruttans kompis E att bli Storasyster. Nedan är i stort sett hela söndagen i bildform. Rätt många sådana...

Våra presenter till den ofödda Lillebrodern. Isbjörnspyjamasen var Lill-Skruttans val. Båda inköpta i affären på Central Park Zoo. Först ville Lill-Skruttan köpa en rosa oncie, men eftersom jag vet att de blivande 2-barnsföräldrarna redan har hela huset fullt av just rosa plagg sa jag till Lill-Skruttan att jag hört att E´s Lillebror s favoritfärg var blå. "Som jag!" sa hon då glatt och valde pyjamasen. 

Mössan köpte jag på GAP men tryckte namnet själv. Har dock suddat ut namnet lite här på fotot.

Inslaget i ett paket!

Den överraskade och glada blivande 2-barnsmamman.

Först lite Afternoon Tea på det supermysiga Kings´ Carriage House.

Entrén

Till bords.

Underbara tekannor

På menyn beskrevs dettta fat såhär:
"To start, a selection of savoury tea sandwiches...
Oak smoked Scottish salmon pinwheels
Cucumber with chive butter
Chopped egg & Watercress
Sesame chicken
Goat cheese, mango and tomato
Warm scones with cream & jam"

Fantastiskt gott!

Söta saker

Presentöppning

Efter den otroligt goda och mysiga testunden bar det av hem till Familjen K där redan födda barn, samt våra män väntade. Planen var att vi skulle fortsätta Baby Showern där genom att beställa hem middag och ha en trevlig kväll tillsammans.

Mys i soffan

W med en "Angry bird".

Lill-Skruttan demonstrerar "Angry".

"Det är en baby där inne" sa Lill-Skruttan.

Här spelas "Twinkle twinkle little star..."

Snart Storasyster. 

Två små baseballspelare

Sagostund

Kram- och pusskalas

Kärlek

Vänskap - eller hur många kan få plats i en fåtölj?

Mys

Maten är här!

Vi beställde slutligen från Obao vilket var ett bra val. Jättegod mat!

R´s föräldrar hade bakat en jättefin och god tårta!

Tror K stod för baket och A för icingen?

"It´s my little brother´s" sa E om tårtan.

K´s Baby Shower treats som hon gjort och delade ut till oss! Så gulligt!

En otroligt rolig, mysig och härlig dag tillsammans med våra bästa vänner.

THANKS "the K Family" for hosting this in your home! And specially Thanks to K for organizing the whole thing with the tea party, baking the cake and making the very sweet little party treats you gave us all! It was a great day and I feel so very lucky to have such wonderful friends!