Stort TACK!

Eftersom jag inte hunnit med bloggen särskilt mycket den senaste tiden vill jag nu passa på att tacka er alla som kommenterade på detta inlägg. Jag tycker det känns bra att kunna skriva en del om detta eftersom jag vet att det är ett ämne som berör många, och det är verkligen något som för mig personligen känns som en erfarenhet som färgat mig ganska mycket.  Det känns också otroligt fint att flera av er läsare själva delade med er av era egna erfarenheter också. Jag blev glad och rörd. Att ni vågade och ville. Dela. TACK TACK TACK! Och jag önskar er alla där ute som eventuellt gör en liknande resa just nu ett varmt Lycka Till! Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att er resa ska sluta (eller börja) på samma vis som vår gjorde.

I förrgår var det faktiskt exakt ett år sedan jag fick det där telefonsamtalet där en person i andra änden av luren berättade att det blodprov jag lämnat tidigare samma morgon gett ett positivt HCG-resultat. Vilket innebar att Lillebror bestämt sig för att växa där inne i min mage. Och nu bara ett år senare är han en sådan naturlig del av vår familj att det ibland känns konstigt att han inte alltid funnits här hos oss. Sådär som det ju är med barn. Först finns de inte, sedan vänds hela ens värld upp och ner ett tag och sedan känns det som om de aldrig gjort annat än just funnits och varit en del av familjen.

Ett år bakåt i tiden

Idag för exakt ett år sedan var en speciell dag för mig. För oss. Men i första hand för just mig. Det var dagen då jag var Värphöna. Dagen då mina ägg skulle plockas. De som jag på artificiell väg försökt att få till. Växa. Mogna. The more the merrier. Fast det såklart, även här fanns en balans. Gärna många ägg men inte på bekostnad av kvaliteten. Kvantitet är inget utan kvalitet. Iallafall inte på äggfronten.

Jag har ju tidigare nämnt att vår väg till föräldraskap inte varit någon lätt och enkel väg. Istället har det varit både upp och ner. Vi har gått i cirklar och kommit tillbaks till utgångspunkten många gånger. Hoppet och Längtan har varit starka drivkrafter. Men med sin styrka har de även varit de faktorer jag själv personligen också tyckt varit jobbigast att bära. För ju starkare de lyser upp vägen framför en desto mer nattsvart blir omgivningen då de slocknar. Allra störst var längtan innan vi hade fått Storasyster. När vi ville gå från tvåsamhet till tresamhet. Tanken, rädslan att vi kanske aldrig någonsin skulle kunna bli föräldrar var som en skugga som förföljde mig. Bet mig i hoppet. Naggade det inte bara i kanten utan tog rejäla munsbitar då och då.

Andra gången. Alltså nu. När vi ville bli föräldrar ännu en gång. Då var vi förberedda på den krokiga vägen. Ja, vi insåg ju även att vägen denna gången troligtvis skulle vara ännu svårare att gå. Och att det skulle vara ännu större sannolikhet att vi aldrig skulle nå fram till målet. Men vi ville ändå försöka. Längtan och Hopp fanns där även denna gång. Starka. Fast jag tycker ändå det var annorlunda. Denna här gången var jag mamma. Jag hade en älskad dotter. Och visst gjorde det skillnad. Längtan efter att få ännu ett barn kan vara oändligt stor, men den är ändå inte tillnärmelsevis lika mäktig eller alltomslukande som längtan efter att gå från att vara barnlös till att få bli förälder. Iallafall inte för mig.

Men det var ändå inte helt enkelt. Vare sig rent fysiskt eller mentalt. Särskilt inte det senare. Det var också den biten jag var mest oroad för innan vi påbörjade vår resa. Nu såhär i efterhand inser jag att jag nog stängde av. Så gott jag kunde. Försökte att inte vare sig känna eller tänka särskilt mycket. Och min hektiska vardag hjälpte mig med detta. Men visst fanns det stunder när tankar och känslor hann ikapp. Stunder då skalet krackelerade. Stunder då hopp blandades med tvivel. Stunder då jag gjorde det mest förbjudna av det förbjudna. Jag Googlade. Läste. Och försökte sedan att inte tänka på vad jag läst. Det gick sådär. Och rent fysiskt var det inte någon höjdare heller även om jag inser att det kunnat vara så otroligt mycket jobbigare.

Och så idag. Idag tänker jag tillbaka på förra sommaren och inser hur långt bort den är. En annan tid. Ett annat liv. Då satt jag i ett väntrum. Med tusen tankar som jag försökte att inte tänka och tusen känslor jag försökte att inte känna. Idag är jag så långt ifrån det där väntrummet man kan komma. Idag kan jag klaga på sömnbrist, såriga bröstvårtor, obefintlig tvåsamhetstid. Men är ändå genuint lycklig. Över att vår resa fick ett lyckligt slut. Eller slut och slut. Vår resa tog oss snarare till ett vägskäl. Ett vägskäl där vi fick ynnesten att få slå in på den väg vi så länge drömt om. Och kunna fortsätta resan längs med denna nya väg. Jag vet att det inte är alla förunnat.

Annan vardagsrytm

Ja, med liten bebis i familjen blir det helt klart en annan vardag. Dagarna är inte sådär som de brukar. Takten har fått avta. Mycket. Här görs inte många knop just nu, om man nu vill säga så. Iallafall inte om man med knop tänker effektivitet och räknar detta i antal saker man kan få gjorda under en dag. Allt beror såklart på nätterna, men de är ju ganska upphackade numera. Även de "bra" nätterna. Med en liten som vill ha mat åtminstone var 3:e timme, ibland oftare, så blir ju sömnen därefter. Och detta resulterar såklart i att dagarna blir ganska sega de också. Hjärnan är lite sådär konstant dimmig. Ofta försöker jag få mig en liten lur under dagen också. Men det är inte alltid det går. Men de gånger det går gör det under. Särskilt om de är längre än 30 minuter i taget.

De senaste nätterna har dessutom varit ännu lite "stökigare än vanligt". Tror att Lillebror just nu är inne i ännu ett tillväxtryck. För nu äts det banne mig nästan hela tiden. Och precis som förra gången är det som om mjölken nästan inte räcker till för alla hans mål. Alltså ammas och pumpas det nästan konstant här hemma nu. Och ja, även det tar såklart på energin. För visst blir man trött av att amma när man har en bebis som gärna äter varje 1,5 timme. I stort sett dygnet runt. Så trött trött trött är just nu vårt vardagstillstånd. Man kan liksom bara lägga till "jätte-", "inte alltför" eller "överjävligt" framför ordet för att mer precisera tillståndet för dagen.

Samtidigt. Mitt i tröttheten. Så kommer känslorna. De far genom kroppen. Hjärtat slår hårdare. Magen blir varm. När jag sitter där och känner den varma tyngden i mina armar. Hör snusandet. Det där alldeles speciella. Känner de små knubbiga armarna och benen. Så mjuka. All den här enorma Kärleken. Den känns nästan overkligt stark. Magisk. Och Tacksamheten. Att jag fått uppleva detta. Två gånger. Jag som en gång i tiden tvivlade på att jag någonsin skulle få barn överhuvudtaget. Jag har nu två. En Dotter och en Son. Mina Finaste Fina. Så känslorna svallar. Lycka. Och Förundran. Över. Livet. I all sin komplicerade enkelhet.

Det rör sig

Inne i min mage är det allt som oftast riktigt livligt just nu. Ofta gungar den. Vågor. Än hit. Än dit. Det verkar som om den som huserar där inne har mycket energi. Minns inte att Lill-Skruttan var riktigt lika livlig. Men kanske har jag bara glömt. Det här med att ha någon inne i sin kropp är en ganska speciell känsla måste jag säga. Man känner sig extra beskyddande. Extra stark. Lejonmamma? Samtidigt extra sårbar. Och för min egen del, alltför ofta svagare än annars. Så det är motsatser som gäller. För mig är gäller "svagheten" det fysiska framförallt. Med revben som gör ont, mycket sammandragningar vilket gör att jag numera tar mig fram i snigelfart igen (precis som innan Lill-Skruttan kom). Att inte kunna böja sig och ta på sig skorna utan att det ska kännas som om man utför ett triatlon. Mer eller mindre ständigt flåsig. Short of breath. Som man väl säger här. Enorma åderbråck (och nu menar jag verkligen e-n-o-r-m-a-) på ena benet och ljumskbråck i ljumsken på samma sida. Kramp i vaderna, tårna, ja till och med i handen. Stackars M. Jag klagar och gnäller nog väldigt mycket mer än normalt här hemma. Över mina tillkortakommanden alltså.

På samma gång är det en underbar känsla detta. Så unik. Att bära sitt barn. Att kroppen gör detta mer eller mindre helt på egen hand. Min kropp. Ett litet växthus. En skyddad zon. För mitt ofödda barn. Buret alldeles under mitt hjärta. Och jag känner mitt i alla gravidkrämpor en sådan oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fick uppleva det igen. Och faktiskt ren skär lycka. Det var ju långt ifrån något vi tog för givet. Och vägen hit var inte helt enkel om än inte på långa vägar så krokig som jag först varit rädd för att den skulle kunna vara. Jag kanske kommer berätta lite mer om den senare. Om jag nu någonting får tid att sätta mig och samla mina tankar och känslor och sedan få ner dem i ordform.

Julmage

Idag, såhär da'n före dopparda'n tänkte jag faktiskt ta och passa på att presentera en julklapp vi önskat oss länge men som tog en rätt bra stund att slå in. Men nu är den iallafall på tillväxt och vi hoppas att vi ska få öppna den någongång i slutet av april. 

Jag hoppas även att de flesta av Er där ute har kommit över den värsta jultressen och nu kan luta er tillbaka, lägga upp fötterna, sippa på glöggen, titta på granen, dra in alla juldofter och njuta av en riktigt fin, skön, mysig, härlig och God Jul! 

Tårar av lycka

I förra veckan vet en del av er som är vän med mig på Facebook att jag skrev att jag var otroligt lycklig. Att jag just fått veta fantastiska nyheter. Igår kom fortsättningen. Och jag grät en skvätt på jobbet. Av lycka. Och hoppades att ingen skulle passera min cubicle just då för då skulle de säkert undra varför den där nyanställda satt och grät framför sin dator.

Nyheterna handlar om en vän till mig, Lilla Kanin, som förra veckan fick ett resbesked. Hon och hennes man fick veta att de snart skulle få påbörja sin livs största och viktigaste resa. Nämligen den till sin son! 

I en annan del av världen föddes ett barn. Av en kvinna. Som av skäl vi inte känner till, inte kunde ta hand om honom. Sedan började en väntan för honom. En väntan på sin nya familj. Min vän och hennes man har väntat ännu längre. På att få träffa sin son. Från början kände de självklart inte till att det var just HONOM de väntade på. De längtade helt enkelt efter barn. Att få bli föräldrar. Att som det heter "bilda familj".

Men det ville sig inte riktigt. Naturen ville annorlunda. De har nog gått igenom det mesta på den ofantligt långa och tunga resan som ofrivilligt barnlösa par får gå. Först så kallade egna försök. Efter det följde de sedvanliga undersökningarna. Som helt enkelt talade om att inget var direkt fel. Fler försök. Fler undersökningar. Sedan inseminationer. Inget hände. De valde att även göra ett antal IVF-försök. Skulle man chansa på ett försök eller skulle man köpa 3-packet? Som ju var väldigt mycket dyrare men som ändå var billigare per försök. Andra väljer mellan att köpa 1 tandkrämstub eller ett 3-pack. Här handlar det om så mycket mer i investeringar. Både rent ekonomiskt men kanske än mer emotionellt. Orkar man med tre försök? Hoppet. Sedan väntan. Sedan besvikelsen. Avgrundshålet. När det visar sig att det ännu en gång inte lyckas. När man ser ytterligare en dörr slås igen. Så småningom det som faktiskt känns än värre än avgrunden. Nämligen likgiltigheten. Som en skyddande kokong virar den sig runt. Och för tillfället kan det vara skönt. Att få vila i dess grådimmiga famn. Men efter ett tag är den vidrig. Att inte orka känna. Det är som att inte orka leva. Iallafall i längden.

Ännu fler undersökningar. Så småningom uppdagades en hjärtformad livmoder som eventuellt skulle kunnat vara en orsak till barnlösheten. Kanske skulle en operation kunnat hjälpa. Men det visste man ändå inte säkert. Och vid det laget hade min vän och hennes man redan gått vidare. Tagit sig till nästa nivå i spelet "Familjebildning". De hade ställt sig i adoptionskö. Redan under tiden de väntade på att få göra IVF-försöken. Tidigt tyckte vissa. Skulle de inte avvakta IVF:erna först? Men de höll fast vid att det inte skadade att stå i kö. Om IVF-försöken lyckades kunde de alltid gå ur kön. Ett otroligt vist beslut. Och endast på grund av detta kunde de påbörja sin Fantastiska Resa igår. För den där kön. Den var lång. Längre än längst. Drygt fyra år tror jag de stod där. Eller om det var ännu längre? De hann till och med börja oroa sig för att den åldersgräns som finns för par som vill adoptera skulle göra att de skulle hinna bli för gamla innan de skulle få besked. Men så tidigare i sommar fick de äntligen det fantastiska beskedet. De hade fått en son! Lyckan total. Men då började istället en ny väntan. På det där Resebeskedet. När skulle det få träffa honom? När skulle de få komma och hämta honom? Ta med honom hem? För att få börja det där efterlängtade Familjelivet tillsammans.

Men så förra veckan fick de då äntligen Beskedet. Resebeskedet. Och nu är de iväg! Nu har de rest. Igår lyfte planet. Nu befinner de sig i en annan världsdel. Faktiskt i mitt födelseland. Och där väntar deras lilla pojke på dem. Deras son. Jag hade turen att hinna med att träffa dem då jag var i Sverige nyligen. Och fick då se bilder på deras son. Då var deras liv fortfarande en enda otålig väntan. Vi pratade mycket om det då. Det här med väntan och längtan.

Tänk, deras "graviditet" har pågått i flera år. Jag tror det är få barn som är så efterlängtade som de man väntat flera år på. De man gått genom eld och vatten för att få. De man gråtit blod över i sina svartaste stunder just för att man inte vet om man någonsin kommer att få träffa. De man längtat efter så hett att man ibland känt att livet inte vore värt att leva om den längtan inte kommer att stillas. Med detta menar jag absolut inte att barn som kommit till snabbt och enkelt utan någon direkt ansträngning (mer än den där ganska njutbara) skulle vara mindre älskade. Inte alls. Det handlar inte om kvantitet. Sådant går inte att mäta. Kärleken till sina barn tillhör det där icke-mätbara. Det som bara är sådär magiskt. Men jag tror ändå att det för de här paren som kämpat så länge kommer att känna en annan slags tacksamhet än de par där det hela gått enkelt och smärtfritt. En annan sorts föräldralycka. Det tror jag.

Och nu. Nu är denna alltför långa väntan äntligen över för min älskade vän och hennes fantastiska man. Och jag är så LYCKLIG för deras skull! Och för deras son såklart! Han kunde inte få bättre föräldrar!!

Mamma och Pappa Kanin - Nu börjar er Livs Resa och den kommer att pågå för resten av era liv. LYCKA TILL och jag känner mig så glad och tacksam över att jag kommer att få fortsätta följa med som en liten bipassagerare på den. Kram Kram Kram!

*) Bilderna här är lånade från nätet:
http://www.travelsmartblog.com
http://blog.myivfblogs.com/2012/08/ivf-faqs-lets-talk-fertility/
http://www.catherinemguhl.com/how-do-you-know-if-adopting-is-right-for-you.html
http://www.europafrique.org/international-adoption-law.html
http://mi9.com/wallpaper/free-love-heart-shaped-flower-desktop-wallpaper_81536/

Tårar

Idag har jag gråtit. Igen. En bra stund också. Genom dimmiga tårgardiner har jag tittat ut, läst och sedan snörvlat vidare. Men av GLÄDJE. Lycka! För en vän. En alldeles underbar underbar underbar kvinna. Vi har känt varandra i drygt fem års tid. Följt varandras liv. Alltid på avstånd. Ja, rent geografiskt alltså. Med en stor Atlant mellan oss. Men ändå närmare än vad jag följt de flesta. På ett helt annat plan. Än det rent geografiska då. Gråtit skrattat gråtit igen. Pladdrat skit och gett råd. Det har varit upp och det har varit ner. Så som livet oftast är.

Och nu nu nu nu nu! Äntligen. Efter flera års väntan har hon och hennes man äntligen fått beskedet. Det där alldeles speciella. Det de längtat så hett efter. Kämpat så hårt för. Det de under de senaste åren knappt ens vågat tro på till slut.  De ska bli FÖRÄLDRAR! De har fått en son. Som väntar på dem. I en annan del av världen. Långt bort rent geografiskt, men ändå närmare än någonsin tidigare.

Och jag gråter en skvätt till.
Av Lycka


Och för er som ännu inte lyssnat på Klara Zimmergrens Sommarprat i P1 rekommenderar jag det å det varmaste. Kanske var det slumpen eller ödet, men jag lyssnade på just det igår. Dagen innan jag fick veta att min vän äntligen ska bli mamma. Klara beskriver så otroligt väl de många tankarna och känslorna kring detta med barn och föräldraskap. Och speciellt de man har då det inte går som man "planerat". De tankar och känslor man får då det helt enkelt inte går alls. TACK Klara för ditt fina program!


*) Bildern är lånad från nätet: http://www.acuteaday.com/blog/tag/baby-rabbit/

Det här med att få (och för den delen göra) syskon

Detta inlägget skrev jag för ett tag sedan. Men trots att det har ett antal veckor på nacken är det fortfarande väldigt aktuellt eftersom Lill-Skruttan regelbundet tar upp detta ämne. Nämligen Babies. Hon vill så väldigt gärna "ha en baby" och bli en "Big Sister". Nu då de även pratar mycket om babies på dagis, samt att flera av hennes kompisar nyligen fått eller snart ska få syskon så är ämnet återigen ganska ofta uppe på dagordningen här hemma. Så sent som igår berättade hon för mig (igen) på vägen till dagis att hon ville bli Storasyster. "När kan jag få en baby, mamma?" Jag kan förövrigt även meddela att hon inte är ensam om att undra över just detta. Frågan om vi inte skulle ha fler barn började komma redan för ca 1,5 år sedan och kommer fortfarande sisådär lite regelbundet. Från olika personer. Och om ni som läser detta också hör till den undrande skaran kan ni ju bara fortsätta läsa här nedan. Kanske kan ni hitta ert svar där...?

Härom dagen  hände det igen. När vi pratade om det kinesiska nyåret berättade jag att de bebisar som snart kommer att födas i vår närhet (ett par av Lill-Skruttans kompisar ska få syskon snart) kommer att födas i just Drakens År. Lill-Skruttan tittade då på mig och sa "Jag vill OCKSÅ ha en baby!" Vad svarar man på det? Liksom varje gång detta kommer upp nu säger jag "Ja, jag förstår det, men jag vet inte om det kommer att komma någon baby till oss. Vi får se."

Ja, det händer som sagt allt som oftast att detta kommer på tal nu. Lill-Skruttan deklarerar ett par gånger i veckan minst att hon väldigt gärna skulle vilja bli en "Big Sister". För någon månad sedan, runt jul frågade hon mig:

"Mamma, har du en baby i din mage?"

Jag: "Nej, vännen det har jag inte. Skulle du önska det?"

Lill-Skruttan: "Jaaa...."

Sedan funderade hon en stund och så kom det jag väntat på ett tag:

"Men mamma, hur kommer babies IN i magen??? Var kommer de ifrån???"

Jag tänkte lite småfebrilt ett tag över på vilken detaljnivå jag skulle lägga svaret, och sa sedan:

"Ja du, det är en bra fråga. Det är så att mammor har ägg i sina magar och pappor har frön. Och om ett frö träffar ett ägg så kan det bli en baby..."

Hon funderade ytterligare på det en stund innan hon sa:

"Kan inte pappas frö träffa ditt ägg då? Jag vill att hans frö ska få träffa ägget så det blev en baby."

Jag: "Ja, du riktigt så enkelt är det inte. När pappa och jag så gärna ville ha dig så var vi tvungna att gå till en doktor som fick hjälpa till så att fröna kunde träffa ägget som sedan blev du. Kanske måste vi göra så igen om vi skulle försöka få en baby."

Det här tyckte Lill-Skruttan var lite konstigt tror jag. Vilket jag förstår eftersom det ju är rätt komplicerat även för oss vuxna. Sedan sa hon: "Men mamma, kan den där doktorn hjälpa till att plantera fröet i ditt ägg så det blir en baby då?"

Och jag svarade att "det vet man inte säkert, men att den dagen man skulle vilja få en baby kan man alltid försöka och se om det går. Men det är inte säkert att det blir en baby för det." Då tyckte hon att vi skulle "berätta för Tomten att vi vill ha en baby. Kanske kunde han hjälpa?"

Well well, tänkte jag i mitt still sinne. Vi får väl se. Först på min önskelista till Tomten stod inte en bebis utan ett jobb. Och det lär inte ens bli några försök till fröplantering innan dess. Om Tomten lyckas uppfylla jobbönskan så får vi väl se sedan hur det går med resten. Fast det sa jag såklart inte till Lill-Skruttan utan hummade något om att jaaa vi får se senare.

De här diskussionerna och önskningarna har fortsatt att dugga ganska tätt. För ett par veckor sedan hade vi detta samtal en morgon innan dagis:
Det hela börjar efter den alltid återkommande diskussionen om att man inte kan ha pyjamasen på sig på dagis utan måste klä av den och sätta på sig vanliga kläder (varför diskuteras detta heeela tiden...?!?!). När vi "bråkat" färdigt om detta var Lill-Skruttan tyst en stund.

Hon satt på knä på golvet efter att Bamsetröjan och mjukbyxorna var på och jag tänkte att "nu är hon säkert tjurig för att hon var tvungen att klä på sig", men så var det inte alls. Minsann. Nejdå, det visade sig att hon bara hade mycket viktiga saker att fundera över sådär på morgonkvisten. För efter ett par minuters tystnad kryper hon tillbaka upp i soffan, vänder sig mot mig och M och frågar:

"Var ÄR den där doktorn?"
Jag: "Vilken doktor menar du? Menar du din doktor? Dit du går för kontroller och för att få sprutor ibland?" 
Lill-Skruttan skakar ivrigt på huvudet så att tofsarna hoppar och svarar med bestämd röst:
"Neeej, mamma. Den doktorn som hjälpte mig när jag kom TILL."
"Å, du menar den doktorn som hjälpte till att få ut dig ur min mage?" säger jag. "På sjukhuset?"
Lill-Skruttan: "Neeeej, mamma inte DEN doktorn. Doktorn som hjälpte till så att jag kom IN i din mage!"

Pling, poletten trillar ner. Jag får en flash-back från vår tidigare konversation i ämnet.
"Jaså DEN doktorn." säger jag nu, och sneglar åt M's håll. "Han är också på sjukhuset. Fast i ett annat hus än där du föddes."
"Men vad GÖR han där?" undrar Lill-Skruttan ivrigt.
Jag: "Han hjälper andra personer som vill bli mammor och pappor. Han hjälper dem så att de också kan få barn."

Lill-Skruttan tittar på mig. Intensivt. Är tyst en kort stund. Säger sedan:
"Så den doktorn hjälpte till så jag kunde komma in i din mage... Men HUR kommer barnen som doktorn hjälper, in i sina mammors magar??"

Jag hinner tänka blixtsnabbt på hur jag ska svara men säger sedan mer på reflex: "Jo, de kan spruta in det det lilla mammaägget som just har träffat pappafröet med en slang i magen på mamman. Fast ibland räcker det med att de bara sprutar in pappafröna så kan fröna själva simma och träffa mammaäggen inne i mammans mage. Så det blir en baby. Det var det doktorn hjälpte oss med när du kom till."

Detta tål att funderas på ytterligare en liten stund.
"Så doktorn använder en SLANG?!?" kommer det sedan från Lill-Skruttan och jag kan höra en blandning av både en släng skepticism och av aha-upplevelse i hennes tonfall.
"Men hur kommer vattnet ut sedan? För sprutar doktorn in vatten med slangen också samtidigt? Som en brandslang? Sssscchhhhh...! (hon härmar vatten som "sprutar") Och vad händer då? Stannar vattnet kvar? Har DU kvar det vattnet i din mage, som doktorn sprutade in där??" funderar hon och petar mig i magen med sitt ena pekfinger.

"Nej", säger M som nu hoppar in i samtalet. "Det vattnet kommer ut när barnet kommer ut. Då kommer allt vatten som barnet simmade i inne i mammans mage ut. Och slangen är pyttepytteliten. Inte som en brandslang". Tack tack, tänker jag och slänger en uppskattande block mot M. Vi ler lite mot varandra. I något slags föräldrasamförstånd. Lill-Skruttan har nu återigen hoppat ner på golvet framför soffan. Ställer sig på alla fyra och vänder sig sedan upp mot oss igen.

"Så mammor har ÄGG och pappor har FRÖN!?" Det är halvt ett konstaterande och halvt en fråga. "Ja, så är det" svarar både jag och M i munnen på varandra. Och jag tror att vi båda två är glada över att det inte kommer någon följdfråga just då, om hur barnen kan komma in i mammans mage om en doktor inte hjälper till. Det hade varit lite för krångligt att ge sig in på ungefär fem minuter innan man ska försöka ta sig till dagis. Men Lill-Skruttan verkar för tillfället fullt nöjd med de svar hon fått. För än har hon inte frågat vidare. Men en baby, det vill hon minsann gärna gärna gärna ha.

För er som tycker att detta med reproduktion är ett samtalsämne som tillsammans med barn kan vara rätt roande kan jag helt klart rekommendera denna monolog. Jag skrattade iallafall så jag nästan grät. Och insåg att vi kom ganska lindrigt undan. Troligen eftersom Lill-Skruttan fortfarande är såpass liten....

Lite senare...

...kommer fredagstemat. Har bara inte hunnit än.

Och alldeles nyligen fick jag veta TVÅ underbara nyheter!
 - Den ena är att folket i Egypten nu verkar ha en chans till att skapa sig en ny framtid!
 - Den andra är att vänner till oss fått en liten dotter!
Deras tredje. Efter en lång, krokig och bitvis mycket tung väg dit mår nu både mamma och barn bra. Sitter med sms:et i mobilen och en liten glädjetår i ögat. Igen. Fasligt vad jag börjat gråta mycket den senaste tiden...

Morgonens sms

Var ett med positiva besked. Ska erkänna att ögonen fylldes av glädjetårar när jag läste det. Än är det en lång väg att gå och mycket kan hända, men plötsligt känns det ändå bättre. Hoppet fick ett ljusare skimmer över sig. Jag är så glad att åtminstone det första svåra steget vändes till en seger. Samtidigt inser man hur skört livet är och i slutet av meddelandet stod det om några som behandlats samma dag som min vän, men som tyvärr fått ett sorgebesked några timmar senare. Då grät jag lite igen. Denna gång över att livet kan vara så grymt. Ändå är glädjen stor över att hoppet ännu lever för min vän och hennes familj. Fortfarande är de fem och det är ett nummer jag önskar att de ska få behålla.



Och för er som funderar över vad detta handlar om så kan ni klicka här.

Alla mina tankar

Just nu går alla mina tankar till en vän som står inför något jag inte ens kan försöka sätta mig in i. En situation så jobbig att det är svårt att förstå. Att ta in. Hur mycket man än vill. Maktlöshet inför saker man inte själv kan råda över. Rädsla och Oro. Inför nuet. Inför framtiden. Inför det faktum att man inte kan garantera något. Det går som det går. Livet och döden rår vi inte över. Hur mycket vi än skulle önska. MEN för er liksom för oss som följer er på avstånd så lever än så länge HOPPET. Hoppet om att detta ska få ett lyckligt slut. Att det ska gå väl. Vi är många som tänker på er. Som känner med er nu. Dig och din familj. För närvarande fem till antalet och förhoppningsvis är det just så det ska förbli.

All kärlek till Er alla fem!

GRATTIS!!!!

Den otroligt efterlängtade Pricken har äntligen anlänt!!!

STORT VARMT GRATTIS till hela familjen!

Om ni bara visste hur många som väntat och längtat, undrat och oroat sig. Varje barns entré till världen är fantastisk. Ett ögonblick fyllt av magi. Detta barns magiska ögonblick har dock följts av Värdinnans många vänner live online. Nej, inte live från förlossning eller BB, men på vår underbara tråd. Inte är Pricken vår första "trådbebis" inte. Nej inte på långa vägar. Inte ens vår första "tråd-IVF-bebis". Inte alls. Men det är ändå något alldeles speciellt när någon man känner får ett barn som är så efterlängtat som just Pricken. Så många år av längtan. Av sorger och besvikelser. Hopp och förtvivlan. När allt sedan får ett såhär lyckligt slut kan man bara gråta en skvätt. Av ren skär Glädje och Lycka.

Mycket försenat Fredagstema

Förra veckan hann jag inte alls med Fredagstemat. Det var ju Längtan som var temat. Ett starkt ord som för mig betyder väldigt mycket. Längtan är för mig inte enbart en sinnesstämning utan en känsla som nästan har en färg. Inte bara en enda färg utan Längtans färg kan skifta. Allt från det skymningsblå som är så närbesläktat med Vemodet via det lugnt förväntansfullt gyllengula till en nästan klarlysande stark röd färg. Nästan lika kraftfull som den färg jag också tänker mig att Livskraften men även Desperationen har.

Längtan.

Ett ord som vid första tanken ligger mjukt i munnen. Men som trots detta inte enbart är ett ord höljt i ett smått romantiskt skimmer utan lika gärna kan bränna som eld eller till och med skära en sönder och samman om man låter det ske.

I mitt liv har jag gått hand i hand med just Längtan i perioder.

Jag har stiftat bekantskap med både den form av Längtan som gränsar till lycka och den som gränsar till sorg. Och all den Längtan som ryms däremellan.

Man kan längta till platser. Till det som var. Till det som ska komma. Till situationer. Man kan längta efter personer. Efter en speciell doft, en smak, en känsla. Man kan längta efter sådant man nästan glömt. Och efter sådant man knappt visste fanns. Men man kan också längta bort från något eller någon.

Den allra starkaste Längtan jag känt hittills i mitt liv, och som på något vis hamnar i en helt egen kategori för sig själv, är dock min längtan efter barn. Detta kan kanske låta underligt och främmande för er som känt mig länge, särskilt då denna längtan kulminerade efter att jag lämnade Sverige och därför inte var något jag alls kände innan vi flyttade hit. Jag har hela mitt liv vetat att jag "vill ha barn när jag blir stor". Sedan har dock det där "bli stor" flyttats längre och längre fram i tiden vartefter åren gått. Först var tanken "inte före 25". Sedan när 25-årsstrecket närmade sig flyttades gränsen hastigt till "inte före 30". När även min 30:e födelsedag kom och passerade hade åldersgränsen återigen skjutits framåt. Nu handlade det mest om "oj man kanske borde vilja ha barn nu men det vill jag ju inte...." vilket faktiskt skapade en viss form av stress. Runtomkring mig fick vänner och kollegor barn. Och trots att jag i en framtid inte kunde se mig själv utan barn så kändes det som något jag absolut inte kunde tänka mig "just nu". För just nu var det ju så mycket annat som skulle ske. Inte hade jag plats för att bli förälder. Bortprioritera delar av mitt liv och de planer och drömmar jag hade. Nej, det fanns inte på kartan.

Men efter att vi flyttat hit började jag fundera alltmer över framtiden och över hur jag ville att min liv skulle utvecklas. Över hur länge vi skulle bo här? När och hur vi skulle komma tillbaks till Sverige. Och självklart började även mina år att spöka. Inte så att jag kände mig gammal. Men rent logiskt visste jag ju att jag var en bit över 30 och att jag inte blev yngre med tiden. Någon direkt längtan efter barn hade jag dock fortfarande inte. Men jag började inse att en sådan längtan kanske aldrig "bara skulle komma" sådär lite oförhappandes. Alltså började min logiska del av hjärnan (jo jag har faktiskt en sådan även om den inte alltid går på högvarv direkt) att arbeta. Det hela slutade helt enkelt med att ja och M fattade ett helt logiskt och inte alls särskilt känslomässigt beslut om att "nu fick det nog vara dags".

I början var ingen av oss särskilt fundersamma. Mer än att vi kände en viss nervositet över "om det skulle gå snabbt". Men snabbt var precis vad det inte gick. För min del tyckte jag det var skönt att inget hände till en början. Och jag kände ingen som helst stress. Men sedan gick månaderna och vartefter tiden gick och inget hände började min faktiska längtan efter att bli gravid växa sig allt större. När det gått ett helt år och inget hänt började min längtan även blandas med en svagt växande oro. Tänk om något var fel?! Tänk om det vi väntade och hoppades på aldrig skulle hända? Plötsligt var min Längtan väldigt påtaglig. Nästan fysisk i sin kraft.

Utan att gå in på fler detaljer kan jag mest bara säga att tiden innan vi faktiskt fick vårt otroligt hett efterlängtade besked var en riktig berg-och-dalbana. Det handlade inte om år som lades till år. Inte heller så stora uppoffringar, både fysiskt, mentalt och ekonomiskt som så många andra tyvärr måste igenom. Men det räckte gott och väl. Vår berg-och-dalbana gick via undersökningar, hopp & besvikelser, fertilitetsklinik, desperation & nedstämdhet, googlande, sorg & likgiltighet, oro, ilska & stress, hormonbehandlingar, operationer och ännu mer hopp mot en oviss framtid. Under den här tiden försökte vi så gott vi kunde att leva ett så normalt liv som möjligt. Jag är även ganska säker på mina minnen av den här tiden färgas rejält av just min egen upplevelse. För jag tror att M och jag upplevde detta väldigt olika. Visst är man två om att försöka bli föräldrar, men hur engagerad den kämpande mannen än är så handlar det till sist ändå om kvinnans kropp. Det är hos henne de olika förändringarna ska ske. Det är hon som kan gå och "känna efter" dagarna mellan ägglossning och mens. Är något annorlunda denna gången? Ömmar inte brösten något mer än vanligt ändå? Känns inte magen lite mer svullen än normalt? Jag kan inte säga säkert, men för M´s del tror jag den största oron och stressen bottnade i hans omtanke om mig. Att jag skulle må bra. Medan oron och besvikelsen över att det "inte gick denna gången heller" på något vis kom lite i andra hand.

Jag kan även såhär i efterhand helt klart konstatera att jag blev lite smått paranoid dagarna mellan ägglossning och mens. Det fanns dagar när de här tankarna upptog en enormt stor del av min vakna tid. Jag kände efter. Jag kände efter lite till. Och så lite igen. Jag klämde och kände. Jag läste och funderade. Analyserade och drömde. Och dagarna när mensen skulle komma sprang jag på toa säkert ett par gånger i timmen ibland. För att kolla. Och kolla igen. Tills det de allra flesta gångerna slutade med ett krasst konstaterande av fakta och sedan en djup besvikelse och tårar. Eller vissa gånger med någon sorts avtrubbad likgiltighet.

Och under hela den här perioden fanns den där stora Stora Längtan inom mig. Och den växte och växte och växte. För varje misslyckat försök. För varje månad som kom och gick utan resultat. Och den Längtan kan jag säga, är av en mycket speciell sort. Den känns stor och den är röd. Och den tar en i besittning. Den är så stark att man förundras över att man inte kan bli gravid enbart genom den energi som lagras och alstras av denna Stora Längtan. Den är en enorm drivkraft. På både gott och ont. Kraften man får hjälper en upp från det avgrundshål man ramlar ner i när det lilla spirande hoppet dör. Då när man inser att man trots att man gått över tiden ändå inte alls bär något liv. För utan drivkraften som den där Längtan gett upphov till hade man gett upp långt långt tidigare. Men dess styrka och intensitet är inte enbart något positivt. Om man inte passar sig kan den med tiden även utvecklas till desperation och dess styrka kan lätt förtära en inifrån.

Just ofrivillig barnlöshet är något som blivit allt vanligare i takt med att vi i västländerna väljer ett annat sorts liv än tidigare. Vi vill hinna med så mycket innan vi ska "stadga oss". Det är resor som ska göras, olika arbeten vi vill prova på, olika utbildningar vi vill genomföra. Vi vill gärna sedan hinna arbeta på ett "riktigt" jobb ett tag för att ha en bra ekonomi. Och om vi tycker om våra yrken vill vi kanske hinna med att göra lite karriär också. Allt detta innan vi är beredda att bilda familj. Detta resulterar i allt äldre förstagångsföräldrar. Vilket i sin tur resulterar i att fler och fler får problem med just detta att få ta del av ynnesten att kunna bli föräldrar.

Självklart är det högst individuella skäl till varför man väntar med att försöka få barn. Det behöver inte alltid handla om "bortprioriteringar" för andra saker, utan det kan handla om faktorer man inte själv kan styra över. Att man ännu inte träffat någon att "bilda familj med". Eller arbetslöshet. Sjukdom. Om livssituationer som är helt oförenliga med barn. Men oavsett vad orsaken är så tror jag de flesta som upplevt detta kan känna igen sig i just den väldigt speciella form av Längtan som skapas och växer under den tid man försöker att förverkliga drömmen om ett barn. För den är verkligen en mycket egen form av Längtan. Stark som livet själv. Kanske för att den just handlar om Livet självt. En sorts Livslängtan.

Jag är inte en person som aktivt strävar efter att ingå i olika gruppgemenskaper. För min del handlar relationer alltid om individer. Vissa klickar man med, andra inte. Vissa har man gemensamma erfarenheter och tankar med, andra inte. Det förra behöver absolut inte vara en garanti för att man ska klicka dock. Nej, det är mycket mer komplicerat än så. Man kan träffa personer där man inte kan se en enda "likhet" men där man på något förunderligt vis ändå känner det som om man har hittat hem. Men en sak som jag trots allt har upptäck efter min erfarenhet med den barnlängtan jag hade, är att jag känner enormt mycket för och med andra personer jag träffar som har liknande erfarenheter. Just denna Längtan och den oro som tillsammans skapar ett slags tillstånd av vakuum just när man kämpar som mest, är något som definitivt sätter sina spår. Även när det hela är över. Något man bär med sig resten av sitt liv. Som ett ärr i själen. I mitt fall, eftersom allt slutade mer än lyckligt för vår del, är ärret numer inget som smärtar. Det skaver inte ens. Men det finns där. Som ett minne. Ett minne av en kamp och en Längtan starkare än något annat jag hittills upplevt. Längtan efter Liv.

Till Alla Er där ute som kämpar och som känner till styrkan av just denna Längtan. Till Er vill jag skicka de allra varmaste styrkekramar! Låt er Längtans drivkraft föra er framåt och dra er upp om ni faller. Men låt den inte ta er i besittning. Låt den inte äta upp Er.

"Längtan är den största kraft i världen. Mjuka maskroshuvudet som spränger asfalten av bara längtan! Hunden som utan vila springer hundra mil för att hitta husse! Kometen som återvänder efter nästan åtti år!"

Ur "Medan regnbågen bleknar" av Peter Pohl

Här är även råd och tankar kring detta med ofrivillig barnlöshet för er som vill läsa mer:

Jag vill framförallt lite fint inflika till Er som eventuellt träffar personer i er omgivning som kämpar med just detta: Vad ni än säger undvik en av vår moderna tids största och mest efterhängsna MYTER - den om Stress!!!!! Säg inte att det handlar om stress. Att "om ni bara slappnar aaaav så kommer gå vägen". Tyvärr är just detta en s k "sanning" som lever kvar hos många, inte minst inom sjukvården. Men detta är faktiskt ren skär myt! Glöm alla historier om att "om du känner press och stress så spänner du dig och då är det svårare att bli gravid." Glöm även alla berättelser om "par ni hört talas om som försökt i hur många år som helst utan resultat men så fort de ställde sig i adoptionskö så släppte spänningen och stressen och då blev hon gravid med en gång".

Så snälla rara! Det handlar inte om stress! Det handlar om idogt kämpande. Med allra största sannolikhet hade samma kvinna blivit gravid även om paret inte beslutat sig för adoption. Detta givet att allt annat i deras liv varit exakt detsamma som det var vid tiden för befruktningen.

Stress ÄR fortfarande en faktor som kan påverka befruktning och graviditet negativt. MEN det handlar om stress som mycket få av oss som bor och lever i Väst någonsin kommer att uppleva. Det är stress orsakat av saker som svält, mycket traumatiska upplevelser såsom krigstillstånd, tortyr eller liknande. Inte av att man har mycket på jobbet just nu. Eller att man så gärna vill ha barn att man "stressar upp sig" p g a detta.

Självklart orsakar en sådan här kamp för att få barn en mycket stor mental stress. Såklart. Men anledningen till att det inte blir några barn sitter inte i denna stressen. Orsaken till utebliven graviditet har nästan alltid någon form av genetiska och/eller andra fysiska orsaker. Enligt min f .d chef, en mycket framstående fertilitetsforskare (Dr Roger Gosden) ligger svårigheter att bli gravid eller att kunna få till en fullgången graviditet oftast i äggets kvalitet. Självfallet finns även många andra faktorer som kan spela in, men han menade att just ägget bär på otroligt många "faktorer och mekanismer" som vi idag inte ens kan gissa oss till, men som är mer eller mindre nödvändiga för att en fullbordad befruktning och inplantering ska kunna ske. En av de saker som stöder denna hypotes är att många kvinnor som har flera år av misslyckade försök till befruktning/graviditet (både "vanliga" och olika former av IVF) bakom sig kan bli gravida på första försöket om de använder sig av en äggdonator (alltså en annan kvinnas ägg).

Andra orsaker kan vara genetiska i form av deletioner eller mutationer men av sådan art att man inte kan upptäcka dem med dagens diagnostiska verktyg. Det går dock framåt. En av mina f d kollegors man visade sig ha en familjehistoria där hans mamma blivit gravid många gånger men där nästan varje graviditet tyvärr slutat med missfall. De enda fullgångna graviditeter hon haft var när hon väntade honom samt hans bror. Men hans bror föddes med en s k utvecklingsstörning. Inte förrän nu när han och hans fru (min f d kollega) ville börja bilda familj kunde man hitta en liten genetisk defekt som visade sig vara orsaken till hans mammas alla ofullgångna graviditeter samt hans brors utvecklingsstörning. Men tidigare har man inte kunnat hitta denna defekt eftersom man inte haft tillräcklig kunskap att leta efter just denna typ av genetisk defekt.

Tyvärr vet vi än idag, trots idogt forskande, alldeles för lite om alla de faktorer vilka utgör det komplexa och komplicerade mirakel som skapandet av ett nytt liv verkligen är. Min gissning är att man om kanske 5, 10, 20, 50 år fram i tiden kommer att kunna hjälpa ofrivilligt barnlösa personer som idag kanske inte kan få hjälp. Personer där man med dagens kunskap inte kan hitta något som helst fysiskt/genetiskt fel. Främst beroende på att de verktyg man har idag är alltför grova. Ungefär som att leta efter en nål i en höstack men där man endast har tillgång till en helikopter som hjälpmedel i sökandet.

Så än en gång:

Säg inte att oförmågan att få barn handlar om att "man bara måste slappna av" eller att det handlar om stress för det gör det inte!

Kära N

Jag tror att en vän till mig just nu befinner sig ett antal våningar närmare Helvetet. Iallafall om man ser helvetet som en mörk plats genomsyrad av sorg, besvikelse och oro. Jag vet att olika personer tänker på Helvetet på mycket olika vis. Det "traditionella" är väl att se det som ett hav av eld? Andra kanske tänker sig en plats av fysisk smärta. Kanske ungefär som en tortyrkammare?

Själv har jag ingen klar bild över Helvetet, men jag tror att det snarare är ett tillstånd än en plats. Ett tillstånd av ren, skär och total hopplöshet.

Jag vet inget säkert än. Och självklart hoppas jag innerligt att det inte är så. Att jag bara inte fått all information än. Att mina misstankar är helt ogrundande och endast bygger på att jag inte har alla fakta i min hand. Men just nu misstänker jag ändå att det är just denna känsla av hopplöshet som min vän är på väg mot. Kanske är hon redan där? Jag vet att det inte finns mycket man kan göra. Alla som hamnar i Helvetet måste själva lyckas ta sig därifrån. Själva. Av egen kraft. Men med hjälp från andra är det lättare, vilket absolut inte ska förväxlas med lätt. Men även om lättare inte betyder lätt kan det ändå vara just detta lilla ord - lättare som gör att det ändå går. Att man lyckas.

Jag har inga ord till tröst. Inga råd att ge. Inga käcka hurtfriska kommentarer om att det kommer bli så bra sedan. Vem vet vad som händer då? Sedan. Ingen.

"Bättre lycka nästa gång" och allt det där. Sådant som man inte orkar höra. Inte vill höra. Just de "uppiggande" kommentarerna är vad man helst vill slänga tillbaks rakt i ansiktet på de som just uttalade dem. Även om man vet rent logiskt att de är menade som tröst. Som en lykta som ska försöka lysa upp i mörkret omkring en. Tyvärr är det inte det de gör. Snarare fungerar de som helljus i tät dimma. Allt man ser är en tjock vägg av "ingenting".

Så nej, jag tänker inte komma med några helljus till dig vännen.

Din dimma måste du själv ta kontroll över. Vad jag kan ge är en hand. Ingen hand som kan leda dig ur hopplöshetens dimma. Men en hand att hålla lite om du skulle vilja. Även en hand du kan bita i, eller slå på om du känner att det skulle kunna hjälpa. En hand som inte varit lika djupt in i dimman som du, men som ändå känt av den en stund. Som till viss del kan förstå.

En hand så att du åtminstone kan känna att du inte är helt ensam.

Du måste inte ta den. Men den finns där. När du vill. Om du vill.

Jag tänker så på dig. På ER.

1 1/2 mjölkpaket

Medan M och jag kämpade på för att få till ett litet nytt liv så hängde jag extremt mycket i ett forum på nätet där jag fick kontakt med andra tjejer som också försökte bli gravida. Vissa hade problem (som vi) medan andra inte alls hade några problem utan där naturen ganska snabbt kunde ha sin gång.
Detta forum var för mig en enorm hjälp eftersom jag under denna tiden ältade, funderade och analyserade allt från sekret till hur snabbt en spermie egentligen kan simma. Alla dessa tankar och framförallt alla känslor som kommer med varje nytt misslyckande var något som jag just då kände att jag inte vare sig kunde eller ville diskutera med andra vänner. Inte heller familj. Jag vet att folk som går igenom liknande situationer kan känna otroligt olika inför detta, men personligen ville jag inte prata så mycket om detta med folk som kände mig eftersom det kändes som om jag då adderade ytterligare press på mig, på oss, i en redan stressad situation. Alltså var det en enorm frihetskänsla att få dryfta all oro, alla tankar alla idéer och frågor med helt "anonyma" tjejer på nätet!

Det mest fantastiska med detta var att man verkligen "lärde känna" varandra på ett otroligt personligt plan, trots att man aldrig någonsin träffats i verkliga livet. Detta handlade om tjejer från hela Sverige, samt ett par som var som jag och bodde utanför landets gränser. Självklart dröjde det inte så otroligt länge innan flera av de i Stockholmsgänget bestämde att ses på riktigt, och så småningom skedde det träffar både här och där i Sverige. Till och med jag har haft äran att träffa ett par av dessa underbara tjejer under mina Sverigevistelser. En av dem har även hälsat på mig här i NYC när hon (då med gravidmage) hade semester tillsammans med sin man.

Jag är verkligen oerhört fascinerad över hur nära varandra man kom trots att man från början varit totala främlingar. Men jag tror att en av orsakerna är den utsatthet man känner när man försöker kämpa för att få barn. En oerhört känslomässig berg-o-dalbana. Vi gick igenom cykel efter cykel. Tillsammans. Följde varandras med- och motgångar. Man kände plötsligt till exakt vilken dag den eller den tjejen ovulerade... Eller när, var och hur den eller den hade sex... Ja, säg vad man inte visste om vissa personers mest intima liv! Och man höll tummarna. Man sände så många tankar så mycket hopp. Och om det lyckades fällde man väldigt ofta en tår av glädje. Men samtidigt ett styng av avundsjuka längst där inne i hjärteroten. Varför blir det aldrig min tur? Varför aldrig aldrig aldrig jag? En del skuldkänslor följde alltid dessa tankar. Men jag lärde mig verkligen under denna tiden att det verkligen går att känna en enorm glädje och lycka för någon annan samtidigt som man själv känner sorg och oro över sin egen situation. Och framförallt var det alltid en sådan härligt rak kommunikation i vårt forum, där vi var helt öppna med alla sorters känslor. Även sådana som svartsjuka och skuld. Vi visste ju alla att vi kände i stort sett likadant. Alla hade vi dessa känslor. Alla åkte vi i samma berg-o-dalbana där man kastades mellan hopp och förtvivlan varje månad. Men man stöttade varandra något otroligt! Pep-talk är bara förnamnet.

Och däremellan hade vi de mest sanslösa konversationer, diskussioner, rådgivning och bara allmänt galet snack. Det var sexställningar, "fester" (jo man kan ha fest i ett forum på nätet jag lovar!), humoristiska personlighetsananlyser etc blandat med sorg, frustration och tårar. Jag älskade det! Har nog aldrig vare sig tidigare eller senare "umgåtts" med personer där man växlat så snabbt mellan ljusa och mörka samtalsämnen. Där det varit så högt och så lågt. Samtidigt.

Jag kan säga att jag fortfarande är en mycket frekvent besökare i detta forum. Detta även sedan vi fick vårt efterlängtade plus på stickan. Självklart har många personer "kommit och gått". Men vi är flera kvar från den första tiden. Och eftersom det hela började för snart 2 år sedan så har man lärt känna många som tillkommit under tiden och som fortfarande "hänger" där. Eftersom flera har fått barn under denna tiden är det numer en blandning av allt från råd och frågor om barnskötsel till att följa varandras väg mot en graviditet. Fortfarande högt och lågt. Samtidigt. Ett underbart gäng med andra ord.

Men egentligen skulle detta inlägg inte alls handla så mycket om detta forum i sig. Utan mer om en av de tjejer jag lärt känna här. Hon och hennes man lyckades efter ett tag med det som vi alla kämpade med. Att bli gravid. I deras fall visade det sig dock att hon inte bar på endast ett barn utan två! Tvillingar. Fantastiskt spännande! Vårt forums första tvillingar. Tidigare hade vi ju kunnat följa flera bebisar från ja, faktiskt utslag på ägglossningstestet till födelse! "Vårt" första IVF-barn såg dagens ljus i början av året. Och nu skulle det alltså bli tvillingar. I vårt forum kallade vi dem Piff & Puff. Vi fick även alla följa de tankar och känslor som min vän kände efter att de fått tvillingbeskedet. Oron inför en tvillinggraviditet, som ju räknas som en riskgraviditet. Tankarna på hur det skulle bli att ha två små bebisar samtidigt. Men också glädjen inför det faktum att hon bar på två små liv. Dubbel glädje. Allt verkade tuffa på som tåget. Lite högt blodtryck ett tag men det såg ut att stabilsiera sig.

Men nu under tiden jag var med M's familj i Boston så visade det sig att trycket steg igen. Och att den ena tvillingen inte mådde så bra p g a minskat flöde i navelsträngen. Plötsligt var det inskrivning på sjukhuset och full koll hela tiden. Hennes man skrev faktiskt i forumet och informerade oss om läget. Otroligt gulligt att han tog sig tid till det mitt i den stress och oro de måste ha känt. Så förra veckan fick vi veta att man beslutat sig för kejsarsnitt. Jag är inte helt säker men tror att min vän var i vecka 27 eller möjligtvis vecka 28 då. Ut kom två små små pojkar 650 respektive 1025 g. Jag kan inte förstå! Så små! Den ena vägde lite mer än ett mjölkpaket! Den andra inte mer än drygt ett halvt! Tillsammans inte ens två mjölkpaket. Bara något mer än 1 1/2 mjölkpaket!!!!! Helt otroligt! De små liven ser än så länge ut att må bra. Vi håller alla tummarna för att de ska växa och frodas och fortsätta må bra.

Det är svårt att föreställa sig den stress som hela familjen går igenom just nu. Men jag är oerhört imponerad av hur positiv och stark min vän verkar vara trots all den oro som ändå måste finnas där. Jag har ingen aning om hur man själv skulle reagerat i en liknande situation. Eftersom jag endast ligger ett par veckor före henne (vi plussade väldigt nära varandra) i min egen graviditet så har jag verkligen funderat på hur det skulle känts om något liknande hände mig. Men det går liksom inte att sätta sig in i det. Mer än att det känns oerhört skrämmande. Jag kan även säga att jag är så tacksam över att man har haft turen att födas i ett modernt och välutvecklat samhälle. Den rika delen av världen. Där det finns möjligheter att rädda liv. I ett annat land eller en annan tid hade det ju inte varit möjligt att rädda såpass för tidigt födda barn. Men här är det det.

Nu önskar och hoppas jag bara att allt ska gå bra. För Piff & Puff. Kanske är de redan uppe i 2 mjölkpaket?! Och T, om du läser detta så småningom så vill jag här också säga att jag tänker mycket på er. Varje dag.
En stor kram vill jag sända till dig och din familj! Men också till alla underbara och fantastiska tjejer (ni vet vilka ni är...!) som fortfarande tittar förbi i forumet! Tack för att ni finns!



Alla bilder i detta inlägg är från olika siter på internet.

Skräckblandad Lycka

Så var det helt officiellt då. Detta nya. Det som vi inte riktigt själva kan greppa än till 100%. Iallafall inte helt. Det som känns främmande, läskigt, konstigt, ovant, omtumlande. Och även så otroligt häftigt och alldeles alldeles alldeles fantastiskt! Vi ska bli föräldrar. Jag ska bli mamma. M ska bli pappa. Jag har smakat på orden. Föräldrar. Mamma. Pappa. De känns så stora. Och så otroligt främmande i kombination med ens eget jag. Eller med M. Men det är faktiskt sant. Och under de månader som gått sedan det stod "pregnant" på stickan, så har vi nog ändå hunnit vänja oss. Vid tanken. Även om man fortfarande kan drabbas av tusen tankar över hur i all sin dar man ska klara av detta nya liv. Ansvaret. Himmel. Hur ska det gå?!?

Men naturen är vis och jag tackar evolutionen för att man faktiskt har ungefär 40 veckor på sig att ta detta nya liv till sig. I tanken. Och framförallt känslomässigt. För det behövs. Man behöver tid att förstå. Att smälta. Och att förundras och glädjas.

Ändå var detta lilla liv som växer inom mig absolut inget "oväntat". Det var inget som "bara hände". Inget glömt piller eller någon kvaddad kondom. Nej, detta var otroligt planerat och hett efterlängtat. Det visade sig nämligen att det inte var så enkelt för oss som för många par. Vi har kämpat. Absolut inte lika hårt eller länge som tyvärr alldeles för många par får göra. Vi spelade aldrig i "elitligan". Men det räckte med en längre tid i "gärdsgårdsserien" för att man verkligen skulle inse hur otroligt frustrerande det är när naturen inte riktigt har samma tidsplan som en själv. Det kanske är en av baksidorna med den planerande moderna människan med sitt kontrollbehov. Man följer manualen. Man spelar enligt regelboken. Man kollar in kalendern. Man planerar. Men naturen låter sig inte planeras eller kontrolleras. Den gör som den vill. Något både M och jag självklart känner till eftersom vi mer eller mindre dagligen kämpar med detta inom våra yrken. Celler som inte växer. Eller växer för snabbt eller för långsamt. Trots denna kunskap var det frustrerande när naturen inte ville det som vi ville helst av allt. Iallafall inte i den takt som vi ville.

Så vi hjälpte helt enkelt naturen lite på traven. Efter att ha tagit kontakt med en infertilitetsklinik fick vi båda en ordentlig "genomgång" och man upptäckte vad som eventuellt kunde vara det potentiella problemet. Jag hade en polyp i livmodern. Inget farligt på något vis, men enligt läkaren kunde den defintivt vara orsaken till att ett befruktat ägg inte hade velat fästa. Så det blev operation, vilket i sig var en upplevelse. Vi fick ett par försök på oss efter operationen, men min gynekolog tyckte sedan att vi skulle öka på oddsen och göra en insemination. Första reaktionen var "vad sa han egentligen - insemination??!", men när den första förvåningen lagt sig kändes det riktigt bra. En ändring i protokollet är alltid något som känns bra för en forskare. Och nu skulle det bli en rejäl förändring av tillvägagångssättet.

När dagen D var inne kändes det lite speciellt. Jag tror att M tyckte det kändes betydligt jobbigare än vad jag tyckte. Det var ju ändå han som skulle "prestera på kommando". Men det hela gick bra och efteråt tog vi det lugnt och gick en sväng i stan. Veckorna efteråt gick enormt sakta. Det kändes som om dagarna sniglade sig fram. Jag ville ju inget annat än att det skulle vara dags att "kissa sticka". Vi var dock båda rätt luttrade vid det här laget och vi ville därför verkligen inte testa för tidigt. Under de här dagarna kan jag säga att jag gjorde allt som stod i min makt för att inte känna efter och leta efter eventuella symptom. Men det var svårt.

När jag gått över tiden ett par dagar (ja, jag ville vänta några extra dagar eftersom jag vid ett par tidigare gånger gått ett par dagar till en vecka över tiden men sedan tyvärr drabbats av "röda faran") så kunde jag inte vänta längre. Jag kände att oavsett vilket resultatet skulle bli så bara måste jag få veta. Jag hade för säkerhets skull köpt sk digitala graviditetstest som skulle visa svaret som "pregnant" eller "non pregnant" istället för de vanliga strecken. Allt för att jag verkligen skulle få ett svar som skulle vara lätt att avläsa och inte gå att misstolka. Enligt bruksanvisningen kan det ta upp till 3 minuter innan svaret visar sig i displayen. Men jag hann knappt lägga ifrån mig stickan förrän det efterlängtade ordet "pregnant" visade sig i den lilla rutan. Jag tittade. Och tittade igen. Och ännu en gång. Såg ordet. Läste det. Men kunde först inte riktigt förstå att det faktiskt var sant. Efter så många besvikelser. Efter alla dessa läkarbesök. Det kändes helt ofattbart. Men det sjönk ändå inte riktigt in. Jag satt ett bra tag och bara stirrade med teststickan i min hand innan en våg av glädje och lättnad sköljde över mig. Tänk, det hade funkat. Det hade verkligen fungerat denna gången!

Eftersom jag kollat detta ensam och inte tillsammans med M så var nästa tanke att jag ju självklart måste berätta för honom så snabbt som möjligt. Han var på jobbet då och jag ville inte enbart ringa utan helst meddela den glada nyheten på ett lite mer speciellt sätt. Men hur?
Till slut kom jag på att jag skulle fotografera testresultatet med meddelandet att han skulle bli pappa. Så jag riggade upp stickan på ett papper där jag skrev mitt meddelande. Sedan fotograferade jag den och skickade till M's telefon. När jag tryckt send satte jag mig ner och inväntade hans reaktion. Det dröjde en liten stund men sedan ringde min telefon och det var en överraskad och omtumlad M i luren. Eftersom han jobbar alldeles bredvid vårt bostadshus tog det honom endast ett par minuter tills han var hemma. För att verkligen övertyga oss båda om att det var ett postivit resultat och inte en felkonstruerad teststicka, kissade jag på ännu en sticka och denna gången var M med och inväntade resultatet. Även denna gång tog det enbart några sekunder innan ordet "pregnant" dök upp i displayen och vi började sakta förstå att detta nog var "på riktigt" ändå. Två stickor som visade samma resultat borde väl ändå vara tillförlitligt...

Det var det. När jag dagen efter gick till min gyn för kontroll och blodprovstest visade detta också positivt och graviditeten var ett faktum. Men som jag skrev i början av detta inlägg så har det ändå tagit tid att ta till sig. Tid att förstå. Men glädjen har hela tiden funnits där. Hand i hand med en känsla av "vad har vi egentligen ställt till med?" Skräckblandad förtjusning.

I början fick jag en ordentlig uppföljning av graviditeten. Detta säkert beroende på att jag då fortfarande var "patient" på infertilitetskliniken och där ville man verkligen ta det säkra före det osäkra. Så det blev ultraljud redan i vecka 5. Jag tänkte att det ju inte kan finnas något att "se" såpass tidigt, men förstod vid mitt besök att de ville se att där fanns en "säck" som fäst på rätt ställe, dvs i livmodern. Detta för att framförallt kontrollera att det inte var ett utomkvedeshavandeskap. Därefter blev det ytterligare två ultraljud under de nästkommande veckorna. Då kunde man höra och se hjärtat slå vilket kändes otroligt skönt! Vi fick även med oss bilder från dessa tidiga ultraljud men här ser man inte så mycket mer än en "blobb"...

När vi kom tillbaks från vår Sverigeresa så hade vi ett sk NUPP/KUB-test inbokat. Här kallas det Nuchal Translucency screening test. Man mäter då nackspalten på fostret eftersom det visat sig att det finns en korrelation mellan tjockleken på denna och risken för kromosomskador som t ex Down's syndrom. Detta var första gången vi verkligen fick se att det var en liten person där inne och det var en otroligt häftig känsla! Särskilt att se "livebilden" på skärmen där man såg att fostret verkligen rörde sig. För det var verkligen ett aktivt litet liv. Ett fasligt viftande på armarna. Känslan av att "ja detta händer verkligen" fanns plötsligt där. Här är första bilden vi har när man faktiskt ser att det är ett litet barn. En ny egen liten person.

Nu är jag inne i min fjärde månad och har de senaste veckorna kommit ur det illamående och den trötthet jag kände i början. Vi fick svar från testet också och det visade fina resultat vilket känns väldigt skönt. Jag har även börjat få svårt att dölja att min mage ser helt uppblåst ut. Det handlar nog mer om stökiga tarmar än om någon "riktig gravidmage". Och den är inte heller särksilt stor än. Jag kan ha mina vanliga kläder utan problem, även om det nu ser ut som om jag har förlustat mig lite för mycket i julgodiset under julen... Men visst, trots att jag mest ser ut som om jag "bara lagt ut lite över julen" gör det visuella intrycket ändå att hjärnan lättare förstår att det faktiskt är en förändring på gång. Nu börjar det hela kännas mer och mer verkligt. Mer och mer greppbart. För varje dag som går mognar tanken och känslan över att vi i slutet av sommaren (om allt går som det ska) kommer att få ansvar för ett nytt litet liv. Ett otroligt efterlängtat litet liv. Och det känns stort. Plötsligt tar livet en ny vändning. Skräckblandad lycka. Men ändå mest Lycka. Och Nyfikenhet.
Vem är du där inne egentligen???