Torsdagsbarn - eller borde den heta Grävarbarn?

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Atmosfären i Sonya Hartnetts Torsdagsbarn får mig att på något mystiskt vis associera till Lilla huset på prärien – böckerna. Dammig luft, lite lagom gammaldags, stekande hett och så vidare. Den här boken utspelar sig dock något senare (harkel, jag har faktiskt ingen aning om när ”jämförbar bok” utspelar sig) och på landsbygden medan det Lilla huset... logiskt nog finns på prärien.

Det aktuella året är alltså något runt omkring 1930, platsen är Australiens landsbygd, huvudpersonen är Harper. I boken får vi följa med Harpers inte helt problemlösa uppväxt som börjar med något som skulle ha kunnat leda till Harpers undergång, men som resulterar i en bror som kanske inte så länge till kan efterliknas en homosapiens.

Harper är sju år och får den stora äran att vakta lillebror Tin. Fastän hon är så varsam och försiktig, för ingen vill ju brodern sin något ont, är lille Tin snarast utom synhåll. Harper kommer fram till att han helt inte längre finns, han är begraven under leran.

Då avslöjas broderns fenomenala egenskap, orsaken till att boken Torsdagsbarn kanske överhuvudtaget existerar. Tin klarar utan någon som helst hjälp av att gräva sig ut ur leran, leran som snarast blir en allt för nära vän istället för fiende för livet. Tin innehar kunskapen att gräva. Han är ett barn som kan tyckas asocialt, men döljer en inre klokhet och beslutsamhet. Varför skulle han annars välja att trotsa sina föräldrar, ja, hela sin familj, för att efter händelsen dra sig tillbaka under huset, ner i marken bland en labyrint av för-hand-byggda tunnlar, och bli allt mer ogästvänlig.

Familjen, som i bokens början är synnerligen rik på medlemmar, börjar strax splittras. Tin som döljer sig nere i markens innersta mister strax en lillebror i ett misslyckat försök att rädda med hjälp av sin grävförmåga. Nu brister hans självförtroende och han blir allt mer lik ett djur. Harpers är stor nog att börja arbeta, så Harper är småningom ensam i huset med ett huvud fyllt av tankar på en lillebror, dold av jorden.

Torsdagsbarn är en verkligt fin bok. Det är något med tidsåldern och harmoniken som får mig att älska just den här typens böcker. Att huvudpersonen är så ung ger gestalt år berättelsen som med ens blir betagande och gripande. Inte någon tegelsten, minsann, men ordens melodi förvandlar boken till något jag alltid kommer att bära med mig.

Just det här angående ordens melodi tar översättaren upp i sitt efterord gällande Sonya Hartnett. Översättaren har försökt fånga den klang i meningarna som Hartnett lyssnat till när hon skrev på originalspråket, och jag tycker att hon har lyckats, även om jag inte har läst den engelska versionen. I efterordet står det förresten många intressanta saker. Sonya Hartnett visar sig vara en ilsken personlighet, full av åsikter som skriker om att få komma ut, och hon klargör tydligt att hon inte skriver för någon annan än sig själv, men att tonåringar är tacksamma läsare. Det är dock få som påstår den egentliga innebörden, påstår hon.

Fjäril

Sonya Hartnett har fått Alma-priset år 2008 för Fjäril, som ända från första sidan till slutet fyller kraven som en fantastisk bok. Författaren har exakt de rätta ingredienserna i sin häxbryggd, och ut kommer denna fjäril, som fyller oss med all sin glans och även lämnar djupa spår. Denna bok lämnar garanterat något åt dig att tänka på, om det så bara är titeln på boken. Jag såg åtminstone aldrig ordet fjäril under tiden jag tog del av bokens innehåll.

Redan från början är boken mörk när Plum betraktar sig själv. Ett stort fult plommon, det anser hon, Ariella Coyle som kallas Plum, att hon är. Det långa korpsvarta håret ramar in ett runt ansikte med kinder täckta av finnar och klotet till huvud balanserar tryggt på en mjuk kropp med utväxter här och där. Jag tror inte alls att Plum är ful, kanske hon snarare är riktigt vacker, men det är det bristande självförtroendet som är tröskeln hon måste stiga över innan hon är redo att stiga in i de vuxnas värld, att fylla fjorton.

Snart kommer det dock en ljuspunkt in i Plums liv. Ljuspunkten heter Maureen Wilks, är granne med Plum och är vuxen, vacker och snäll. En dag när Plum som vanligt bryter ihop får hon komma på kalas till grannen och blir därmed bekant med både fyraårige David och hans ängel till mamma. Där kan hon gråta ut och berätta om all sorger, samtidigt som Maureen lovar att bli en vän i nöden. Först skall hon hjälpa Plum att bli en anständig, vacker kvinna. Lunchen mamma Coyle packar in så nätt åt Plum varje dag hon skall gå till skolan flyger i roskisen och fastän det i början skär i hjärtat att ta farväl till den goda maten märks resultatet ganska strax. För att ytterligare stärka Plums självförtroende råder Maureen också Plum att anta det ståtliga namnet Aria, sång. Nu är Aria redo att bli en ny människa.

Den nya Plum vill snart också gå så långt att hon funderar på att ta hål i öronen. Hennes vänner i gänget (dock inte alltid fullt pålitliga vänner) erbjuder sig genast som frivilliga och Plum går ivrigt med på det, desperat som hon är att ställa in sig hos kompisarna. Med guldknappar i öronen vill Plum ordna fjortonårskalas i form av pyjamasparty. Festen blir mycket populär när den fullföljs, tills de nyfikna gästerna får fram lådan. Lådan som skänkt Plum kraft. Lammet, jojon, klockan, armbandet, myntet... Saker som varit delar av hennes vänner. Saker som är delar av henne. Saker som gör att hon mister sina vänner.

Nu har Plum bara en vän som, även hon, snart tycks vara en förrädare. Maureen Wilks visar sig nämligen även ha kontakter till andra familjemedlemmar än Plum. Så Plum blir återigen ett ensamt plommon som är mycket nära sin explosionspunkt, och världen är mycket nära att rasa samman.

Fjäril är en verkligt bra bok om sorg, kärlek, svek och övergången från flicka till kvinna. Jag tycker också väldigt mycket om språket i boken, som inte är allt för utsmyckat och inte för fåordigt utan precis lagom. Med vackra ord beskriver Sonya Hartnett Plums känslor så bra att Plum verkar ytterst verklig och hela boken lika trovärdig. Tycker du om starka, alldagliga böcker som inte nödvändigtvis är så spännande är detta garanterat boken för dig. Men jag tror oavsett att du kommer att älska Fjäril.

Snusmumriken