Skuggornas barn

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 394

Första meningen: - Adjö då, mamma.

Trolsk, mystisk, vacker, sorglig, gripande, avskyvärd, tankeväckande, underbar... Jag hittar helt enkelt inte ord för att beskriva den tredje delen i Maria Gripes serie om skuggor. Böckerna är som skuggor i sig. Lika oåtkomliga på något sätt, men ändå så konkreta och närvarande. Ja, inte böckerna i sig, förstås, men innehållet. I den här boken pendlar Berta mellan Rosengåva, hemmet och farmodern för att ytterligare grubbla. Det är så mycket som tål att grubblas på. Inte minst Carolin, eller Carl som hon utger sig för att vara. Carolin lever sitt liv på scenen, hon är född till skådespelare, men är man inte lite av en bedragerska om man aldrig visar sitt rätta jag utan skapar band så starka utan att mena ett skvatt och aldrig visar sitt innersta?

Det är så mycket som måste erkännas och avslöjas. Lydia Falck af Stenstierna är vid liv trots graven och alla sörjande nära och kära, och Berta hör till den minimala skara som tycks veta det. Det är så fasligt tunga saker som Berta får bära på sina axlar genom hela boken. Tills slutet, alltså. Och slutet, det är ju fullkomligt fantastiskt enligt mig. Så oerhört sorgligt men samtidigt så lyckligt. Det är märkligt på vilket sätt saker kan byta rikting och reda upp sig till slut, och ändå vet jag att ännu en bok i serien återstår.

Jag har på något mystiskt sätt missat den fjärde boken när jag tidigare har läst de här böckerna, vilket var för rätt länge sedan. Idag kikade jag innanför den bibliotekslånade bokens pärmar och fann där en lapp med en rekommendation att läsa den här boken när man är tretton år och uppåt. Kanske har jag funnit en förklaring till varför jag tycker att boken känns bättre nu andra eller tredje gången jag läser den. När det kommer till kritan kanske serien inte alls lämpar sig för barn i nioårsåldern. Eventuellt den första boken och kanske den andra, men inte Skuggornas barn.

Något som Carolin säger i boken, när hon är på besök som piga ur tjänsten hos Bertas familj, och som jag tycker att alla borde fundera på är något i stil med:

”Skulle du välja att vara piga eller gäst i din fars hus?” (Det är förstås finare uttryckt och så, men ungefär så här säger hon J)

Jag vet vad som känns självklarast för mig, men vad skulle du välja? Den här lilla repliken känns på något sätt så skrämmande. Tänk att i det verkliga livet måsta stå inför det valet...

...och de vita skuggorna i skogen

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 295 sidor

Första meningen: - Litar du inte på mig?

... och de vita skuggorna i skogen, det är en fortsättning på Skuggorna vid stenbänken där Bertas familj får en ny jungfru. Du minns kanske, om du har läst boken, att det vid ett senare tillfälle i boken framkommer att Berta och Carolin är bundna via blodsband. De delar samma pappa. Minns du det kanske du också ytterligare minns att systrarna planerar att åka ut på landet och tjäna piga ihop för at lära känna varandra lite bättre, och i den här uppföljaren sätter de planen i verket.

Stället de kommer till är dock kanske inte riktigt vad de har planerat. Rosegåva är ett pampigt kråkslott med tinnar och torn, men i det ståtliga vilar det en obegriplig tystnad och en våg av sorg. Kanske det är därför slottets invånare söker en pojke och en flicka som sällskapsbarn åt ungdomarna som bor på slottet. Alltså bestämmer sig Berta och Carolin sig för att ta platsen, den käcka Carolin förklädd till pojke.

På slottet blir de bekanta med två mycket besynnerliga ungdomar. Arild och Rosilda är helt och hållet isolerade och vet ingenting om omvärlden. Arild, han är lite av den där filosoferande typen, som läser betungande böcker om meningen med livet, och när han träffar Carolin känns det som om världen plötsligt lyses upp för honom. Han har funnit en själsfrände. Samma gäller Rosilda, men för henne är det romantik som gäller. Tillsammans med ”don Carlos” blir livet mycket enklare för dem båda, och det verkar som om ingen vet vad ”Carl” döljer bakom förklädnaden.

Eftersom allas uppmärksamhet riktas mot hennes syster får Berta mycket tid för sig själv. Trots att alla liksom vänjer sig vid att hon finns där ibland dem hinner hon forska lite i slottets historia. Rosilda är nämligen stum, men varför vet ingen. Att det inte har med några organ att göra, det är man dock rätt säker på. För flera år sedan, då avled nämligen en kvinna mycket dramatiskt på slottet efter att ha målat sin egen död. Hon dränkte sig tror man, och den kvinnan var Arilds och Rosildas mamma. Mystiska saker pågår på slottet, och det verkar ha fallit på Bertas lott att reda ut allting.

Den här boken känns på något sätt både starkare och mer spännande än den förra som jag envist håller fast vid att kalla för ”mysig”. Här är det inga mysigheter att tala om. Det är kalla känslor så väl som varma, avundsjuka och ensamhet när man bli förd bakom ljuset, allt medan Arilds och Rosildas historia sakta rullas fram inför Bertas klara ögon. Maria Gripe är helt enkelt suverän.

Skuggan vid stenbänken

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 221

Första meningen: Det var år 1911

Som jag har nämnt i tidigare inlägg har jag planer på att läsa om lite gamla böcker som jag tycker att är värda att återuppleva. Maria Gripes ”skuggserie” läste jag första gången när jag var i nioårsåldern, men jag tycker fortfarande att den är lika bra. Vissa böcker är sådana att de kan läsas av folk i alla åldrar och uppskattas av alla som läser dem. Maria Gripes böcker hör till dem.

Skuggan över stenbänken skildrar huvudsakligen händelsen och händelserna som uppstår när familjen Berta bor i får en ny jungfru. På den här tiden hade ju alla som hade råd jungfrur och husor, och när Carolin kommer till den här familjen väcks stor uppståndelse. Carolin är helt enkelt... den hon är. Hon är så söt och förtrollande och vinner lätt allas förtroende, men ibland är hon så kall och elak. Berta har svårt att förstå sig på deras nya jungfru, men även hon lyckas skapa ett starkt band mellan dem. Carolin är så förbryllande. Varför är hon så förtvivlat återhållsam när det gäller att berätta om sig själv? Och hurdant är egentligen förhållandet mellan Carolin och pappan i familjen?

Jag älskar sådana här gammaldags böcker i fridfull miljö berättade på ett vackert språk.  Det är så mycket lättare att drömma sig bort i den här miljön än i en bok om vardagslivet i vår värld. Trots att vissa stunder i boken kan vara ruskigt sorgliga, allvarsamma och gripande ser jag ändå boken mest som mysig och harmonisk. De kommande böckerna håller samma ton men är mer fantasifulla och de är även längre. Därför är Skuggan vid stenbänken för mig mest en inledning på uppföljarna, men en inledning som man absolut inte få missa.