Det är sannerligen dags för en uppdatering här! Senast jag skrev, var det februari och jag hade just haft praktik på Nordiska museet. Nu är det snart april och projektarbetet är i full gång. Innan jag berättar mer om det, tänkte jag dock visa vad jag har gjort sedan jag kom tillbaka från Stockholm.
Munkabältesväven blev klar. Här beundrar vi våra vävar, med min i högra hörnet. Jag har inte tagit någon jättebra bild av bara den än, men meningen är att den ska monteras till en kasse, så när det är klart, kan jag återkomma...
Tillsammans med vår vävningslärare Monica ägnade vi en heldag åt märkning och broderier. Hon hade med sig en hel massa fina handdukar och annat som hon själv samlat på sig, och visade oss olika exempel på hur man har märkt sina textilier genom tiderna...
Monogram i rött har nog varit det vanligaste. Här har bokstäverna dock bleknat till rosa.
Ett alternativ var att använda speciellt märkbläck, som på det här tyget från 1866.
Meningen var att vi själva skulle få prova på att märka med korsstygn, men dagen räckte inte riktigt till. Jag hann bara några stygn, men mer behövdes inte för att jag skulle förstå, att även korsstygnsbroderier är en hel liten vetenskap! Det går väl an om baksidan inte syns, men ska man brodera på t.ex. en handduk, måste man försöka få avigsidan slät och alla stygnen lodräta. Att min lärare Monica har broderat ett och annat i sina dagar, märktes genast. Hon har måste ha tränat upp en speciell "korsstygnsblick", så att hon ser i vilken ordning hon ska göra stygnen för att undvika långa hopp på baksidan. Det är lite svårt att förklara i text, men jag ska då aldrig mer tänka på korsstygn som ett "simpelt" handarbete!
Om jag hinner ska jag försöka göra klart den där provlappen, medan jag har tillgång till Monica och hennes superkrafter. Såhär fint är mitt blivande monogram :)
Samma vecka som märkningen, hade vi också två dagar med skinnsömnad! Jag var så avis på väveleverna förra året, och blev himla glad när lärarna hade planerat in samma sak på schemat i år. Liksom med märkningen, blev det förstås bara tid för att prova de mest grundläggande teknikerna. Rent konkret innebar det att vi fick varsin liten bit skinn, som vi skar i bitar och sedan sydde ihop så att det inte syntes att vi hade gjort något med det från början :)
Plagg av skinn och päls hörde förr till dalkullornas och -masarnas vintergarderob. Kjolar, rockar och jackor syddes med ullen inåt och värmde gott i kylan. Vår gästlärare visade olika sömnadssätt, som man tillämpar för att få en stadig men diskret söm.
Här är framsidan av min provbit; sinnebilden av fluffighet!
Vem skulle kunna tro att den ser ut så här på baksidan?!
Att sy i skinn visade sig vara roligt men inte så enkelt, särskilt inte när flera bitar ska sammanfogas och nålen måste igenom tjocka lager. Vi fick använda oss av en särskild slags nål, som skar sig igenom skinnet, vilket fick till följd att jag skar mig lite varstans (se blodfläckarna...).
I ett infall av tidsoptimism, delade jag ett skinn med två andra i klassen för att sy en baksida till en rosengångsväv jag gjorde tidigare i våras. Vävens botten är av vitt ullgarn och mönsterinlagen i mörkgrått lin, som jag spann i höstas. Det kommer bli en himla fin kudde, den dag jag har tid att sy den...
Som om min att göralista inte vore tillräckligt lång, har jag också framför mig att fålla fyra handdukar som jag nyligen klippte ner ur vävstolen.
Uppgiften var att väva rutigt med indigofärgat lingarn, och sedan fick vi själva välja design och färgnyans. Att färga lin är svårt och mitt garn blev skört och lite tufsigt av alla doppningar, så jag hade rätt mycket problem med brustna trådar i varpen. Men resultatet blev fint, och kommer bli än bättre när jag har tvättat och manglat. Men först måste jag som sagt fålla.... För hand....
Som lite kuriosa kan jag bjuda på en bild med en massa damm på. Lintussarna flyger hej vilt när man väver; här är en del av linmolnet som samlades under och i min vävstol.
Jag hade tänkt berätta om projektarbetet som är i full gång, men det får bli i nästa inlägg! Hej hopp!