Ton

Ton är en intressant historia när man skriver. När jag för många år sedan gick en skrivarkurs fick vi pröva på att använda olika författares språk och rytm när vi skrev våra egna texter. Det var kul. Det öppnade nya dörrar och gav skrivlusten luft under vingarna.

Roliga grejer bör upprepas, så nu ska jag experimentera med ton i kommande inlägg. Tänker att jag läser utdrag ur författares verk och låter mig inspireras. Låter som ett jäkla projekt, och sådana har en tendens att kraschlanda, men kanske blir det roligt. Den som lever får se.

En förkyld lördag

Om någon i förra inlägget upplevde att jag är negativt inställd till att vara förkyld, så vill jag undanröja den villfarelsen. Sanningen är att det är underbart att vara förkyld. En sann snuva helar, skulle jag vilja påstå. 

Saker man kan ägna sig åt när man är förkyld:

Man kan - i lugn och ro - läsa en bok (Cora Sandels Kranes konditori). 

Man kan titta ut genom fönstret när regnet piskar och löven virvlar. 

Man kan gå i skogen utan att skynda sig.

Man kan ta bilen sju kilometer till närmaste affär för att köpa lördagsgodis.

Äntligen kan man sjunka ner i sin tillvaro och uppleva den, utan att prestera ett skit. En verkligt lindrande och närande känsla. Man hinner både känna efter hur man mår och om man trivs där man bor nuförtiden. Vilket är bra att veta.

Summa summarum: Att bli förkyld kan vara det bästa som hänt mig den här hösten.

PS Frågade Skåne vad han kände; om det var bra eller dåligt att han blev förkyld och han tyckte också att det var bra. 

Livet på landet

På landet finns många små grusvägar som tar slut. Vårt hus är byggt i ett vägskäl av två sådana vägstumpar. Idylliskt, men det innebär också att staten tagit sin trygga hand ifrån oss, ty staten frånsäger sig allt ansvar för vägstumpar på landet. Istället finns här en vägförening bestående av boende, för skötsel och vägunderhåll. En vägförening som tycks fungera sådär, med tanke på alla gropar i vägen.

För ett par veckor sedan fick vi frågan om någon av oss ville axla sekreterarämbetet i föreningen. Det var i skogen det hände, när vi passerade ordföranden i blåbärssnåret. 

’Naaaj’, sa Skåne. 

Jag sa att vi kunde fundera på saken. 

Ordförande Tina berättade att det handlade om att skriva protokoll en gång om året, på årsmötet, samt att dela ut fakturor, också en gång om året, till de elva hushåll som finns i byn. 

'Nja, vi har för mycket med vår utbyggnad', sa Skåne. 

Tina menade att uppdraget inte var så betungande, men vi stod bestämt fast vid vårt nja där och då. Man kan ju inte kasta sig in i vad som helst utan betänketid. När vi kom hem från vår skogsrunda kom vi på att vi kunde dela på uppdraget. Om jag tog ena delen och Skåne den andra skulle inte bördan bli så stor. Vi insåg också att ett uppdrag i vägföreningen kunde innebära att vi finge möjlighet att bli mer bekant med bygdens invånare, ett plus ju om kriget kommer. Sagt och gjort, vi sms:ade Tina och frågade om man kunde vara två på sekreterarposten och det kunde man.   

Så. Nu är vi sekreterare i en vägförening. 

Löning

Ordet löning var logiskt ändå. För idag ramlar lönen in på kontot. 

Ännu en fördel med att arbeta.

Cool

Cool?

Jag vet när jag kände mig motsatsen till cool. Det var på skolavslutningen i samlingssalen för några veckor sedan. Vi sjöng Sommartider hej hej med alla elever. Det ryckte i mig varje gång refrängen drog igång, och mot slutet kunde jag inte sitta still utan hoppade upp, knöt näven och slängde upp den i luften till 'hej hej'. Flera gånger gjorde jag det, trots att alla andra i salen, både elever och personal, satt kvar på sina platser och sjöng lugnt och fint. Eventuellt tittade de förvånat på mig; jag vet inte, för jag var inne i musiken.

Efteråt, när jag insåg vilken udda fågel jag varit, skämdes jag. Man kan inte bete sig hursomhelst, tänkte jag. Jag tänkte också att jag varit fruktansvärt pinsam. En tant som tror hon är tonåring. 

Men sen: Det måste för fan vara okej att röra på sig när musik rycker tag i en? När jag var ung gjorde jag sällan det, för jag vågade inte. Stod ibland på konserter och önskade att jag hörde till de som hoppade runt och sjöng med. Själv stod jag still och uppförde mig.

DET ÄR SLUT PÅ DET NU!

Dagens tips

Det är roligt att hitta på nya människor - såna som inte finns på riktigt. 

Något jag kan rekommendera som fritidssysselsättning.

Då var det dags

Att berätta att det inte blev någon planka idag heller.

Men Britta hälsar att hon som vanligt gjort tre. Morgon, middag och kväll. Och hon stoppar inte vid en minut när hon är igång. Hon sätter ett stoppur i händerna på Benny och sen kör hon på medan Benny tar tid. Morgonplankan; en lätt uppvärmning på ca åtta sekunder. Middagsplankan varar i åtta minuter och kvällsplankan i drygt åtta timmar.

Hon ska alltid vara värst, den ohängda människan. Men man kan inte annat än bli imponerad, inte sant? Man kan heller inte låta bli att tycka synd om Benny som så tappert står där beredd att trycka på stopp, timme efter timme. Snacka om uthållighet! För Brittas del också förstås, men hon får ju åtminstone ligga ner.

God natt!

Skogen idag

                                                       

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

Fru Björk ska på kalas

Herr Ris har varit på kalas

Ibland går det snabbt

Fick igår kväll ett sms från vår byggare om att vi behövde meddela vilka smygar och foder vi vill ha.

'Näe', sa Skåne och jag. Och: 'Vad fan är smygar och foder?' Därpå följde sedvanligt gnäll i ett par timmar. Gnäll, gnäll, gnäll.

Men sen rasslade det till! Jag letade helt sonika fram en bild tagen i min systers och svågers hus och skickade den. 'Så här vill vi ha.' En strålande idé. Om vi kommit på den tidigare hade vi besparat oss en oändlig massa jobb.

Trapp? Pling, här kommer en bild.

Fönsterbläck? Pling, här kommer en bild.

Vägguttag och strömbrytare? Pling, här kommer en bild.

Kakel och klinker i badrummet? Pling, här kommer en bild.

Till alla som har ett byggprojekt framför sig: Det är okej om ni stjäl den här idén. Den kan rädda era liv.

Bilbesiktning

Besiktigade bilen i veckan, för första gången i mitt liv. Spännande. Jag kan inte påstå att jag var nervös, men helt klart uppspelt. Man har ju hört talas om denna nervkittlande aktivitet en miljon gånger i sitt liv. Så lite speciellt förstod jag att det skulle bli.

Det blev det inte. Det mest spännande stod jag för själv, och det var att jag parkerade bilen på fel ställe. Fick en irriterad blick av besiktningskillen som fick springa tvärs över parkeringen för att hämta min lilla svarta. Ack ja, en del människor är så lättirriterade.

Sen sa det bara tjoff och min bil var färdigbesiktigad. Jag hann inte ens dricka upp kaffet jag hällt upp åt mig i en automat. Den enda frågan jag fick var varför jag hade brassestolar i bagageluckan. Jag vet inte vad han hade med det att göra, men såklart svarade jag lydigt. Jag tycker om att ta med en termos kaffe och köra ut och sätta mig i naturen, sa jag. Han berättade då att alla Toyotaägare har brassestolar i sina bagageluckor. 

Alla...? Nej, så klart inte, men jag svarade bara 'Jaha'. Man vill ju inte punktera en uppblåst karl precis när han håller på och pillar på ens bil. Han tyckte brassestolarna var i vägen när han skulle kolla efter varningstriangeln, det var hela grejen tror jag. Vissa människor kan döma ut en hel folkgrupp när de är stressade och irriterade.

Så här i efterhand funderar jag mest på vad allt drama runt folks bilbesiktningar har handlat om genom åren? En så smidig och enkel grej. Okej, man kan få handskas med en grinig karl, men det är ju bara i ungefär tio minuter. Sen får man lämna honom att ta hand om sig själv!

Covidtest-outfit

Har nu fått resultatet på mitt tredje Covid-test: NEGATIVT. (Det är de som skriver NEGATIVT med stora bokstäver, inte jag.)

Lite får man skämmas som springer och testar sig stup i kvarten. Som om man tyckte det var roligt. Inte ser jag speciellt sjuk ut heller, man gör inte det med lite halsont. Fräschast av samtliga i den glesa kön, trots att jag hade på mig en kappa som jag köpte för evigheter sedan. Slet på den i tiotalet år innan en av döttrarna tog över den efter min skilsmässa 2013. Jag vet inte varför men sedan något år är den tillbaka hos mig igen. I trängsta laget, men se där, idag kom den till användning när jag inte ville se tipp topp ut. 

Det är fortfarande januari

Hur det nu är möjligt. Någon sa på radio idag att det är 'som vår' ute. Var då, undrar jag. Inte i Örebro, i alla fall. Tio grader och blåst gör inte en vår när utomhuset fortfarande är grått, mörkt och deprimerande.

Men såklart finns det saker att göra för att underlätta färden fram emot februari. Man kan exempelvis arbeta. Låter inte så kul, men här handlar det inte om att ha skoj utan om att överleva.

Att arbeta med elever är bra. Ta en måndagsmorgon i januari i ett klassrum på en gymnasieskola någonstans i Sverige. Du är trött, och förstår inte riktigt hur du ska orka igenom hela dagen. 'Varifrån ska jag få energin?' tänker du. 'Hur många år är det kvar tills jag får gå i pension?' tänker du också. Sedan kliver du över tröskeln in till din klass, ser dig omkring och inser att du är PIGG SOM FAN jämfört med eleverna. Ett fullständigt unikum av vakenhet och vitalitet.

Det ger ändå lite energi. Piggast i rummet. Du kan kläcka ur dig: 'MEN vad ni ser trötta ut!' och 'Ni som är så unga och starka, HUR kan ni vara så trötta?' och 'Jag tror banne mig att JAG som är FEMTIOSJU är den som är piggast här!' och 'Hur trötta ska inte NI vara när ni är femtiosju om ni är så HÄR trötta redan NU?' Därefter kan man med fördel ta några danssteg och smälla enmeterslinjalen hårt i en bänk tre gånger. PANG PANG PANG. De elever som fortfarande sover efter det är få, och själv har du fått en energiboost som åtminstone räcker fram till lunch.

Fler bra idéer kommer jag inte kläcka ur mig idag, men try this at home om du inte har ett klassrum. Det som funkar i klassrummet funkar hemma, som jag brukar säga.

Benny och Britta del 1

Britta: 'Köpte du makrill?'

Benny: 'Skulle jag köpa makrill?'

Britta: 'Jaaa, du skulle köpa makrill.'

Benny: 'Det visste jag inte ...'

Britta: 'Hur kunde du inte veta det? Jag sa åt dig i morse och påminde dig på lunchen!'

Benny: 'Aha, du menar krillen?'

Britta: 'Krillen?'

Benny: 'Jag tyckte du sa krill, och någon sån hade de inte.'

Britta: 'Va?'

Benny: 'Vi saluför inte krill, sa de. Det är plankton, inte människoföda.'

Britta: 'HUR KAN DU TRO ATT JAG BER DIG KÖPA PLANKTON?'

Benny: 'Skrik inte.'

Britta: 'Vad fan ska jag göra då? NÄR JAG ÄR GIFT MED EN IDIOT! Nu har vi ingen makrill till middagen, så vad tycker du att vi ska äta?'

Benny: 'Inte makrill, i alla fall.'

November del 10 - avdelningen jobbnöjen

Var till reningsverket på studiebesök med mina elever idag, och solen lyste över den snöbeklädda nejden. SOLEN. Så satans otippat, men fint. Gick en rundvandring utomhus bland slambassängerna och bara NJÖT. Jo, det luktade bajs, men man kan inte få allt. Försökte förklara det för eleverna när de höll på med sina 'uuuäärk'. Tonåringar är så känsliga. Jag vet inte vad de trodde det skulle lukta på reningsverket. Vaniljstång?

Men de kommer nog mogna med tiden. När studiebesöket var över följde jag dem till busshållplatsen och meddelade att jag själv skulle springa tillbaka till skolan. Skrockande över deras tappade hakor drog jag iväg i rask takt och kom fram samtidigt med bussen. En aning omoget kanske men man måste ju visa att man äger, inte sant. Frågan är om inte det är själva kärnan i lärarjobbet? Har i alla fall inte stött på någon annan kärna under mina tjugotvå yrkesverksamma år.

November del 4 - en filosofisk analys

Vid jämförelse med årets övriga månader är november värst, inte sant. Månaden då man upplever att man fan inte orkar mer och ger upp. Månaden då botten är nådd. Då allt bara kan bli bättre. Månaden man bara ska ta sig igenom, man behöver inte ens göra det på ett stilfullt sätt, bara ta sig igenom med livet i behåll.

Med den vetskapen i ryggen kan man chilla och ta det lite lugnt, och så borde man ju allvarligt talat ha det varje månad. Ta det soft på kvällarna, glo på dekadenta TV-program, läsa en bok om man känner för att höja den kulturella nivån något, äta något lättlagat, eller varför inte mackor. Alternativt något dyrt och extra gott för att sätta lite guldkant på en svår tid. Vidare kan vi sakta ner. Ingen far runt som en tätting i november, det spar vi till december.

Summa summarum - november är inte så illa ändå. Men! Vi måste fortsätta låtsas att det är det annars faller det tillåtande och kravlösa upplägget.

Så fy FAN vad november är jobbigt! Skandal är vad det är!

November del 2

Har bestämt mig för att ägna mig åt cocooning denna november. Det betyder ungefär att gå i ide. Något jag inte kan göra på veckorna, förstås, för jag arbetar måndag till fredag, gubevars. Men helgerna! Har skrivit 'ledig' i kalendern på alla lördagar och söndagar (utom den sista lördagen då jag har specialplaner).

LEDIG.

Så jävla skönt. Ledig betyder i och för sig inte ledig, men det betyder att jag inte har några planer, annat än att slå dank hemma.

Slå dank hemma betyder i och för sig inte direkt slå dank, utan snarare städa, tvätta, fixa tusen grejer (var kommer alla grejer som behöver fixas ifrån?!) och tillgodose Ninjas* behov. Men så underbart att bara göra det!

Året efter min skilsmässa för snart sju år sedan hade jag också mycket egentid, som det så piffigt heter. Så mycket att jag tröttnade och blev social. Nu har jag behov av att gå åt andra hållet, och bli asocial. I alla fall några helger. Det blir roligt!

*

En snabb sammanfattning av dagen

Upp ur sängen, på med kläder utanpå pyjamasen, ut med hunden. Knatade på ovanligt bra eftersom jag vill ha ihop så många steg som möjligt i min hjärtapp. In och fixade frukost, åt den framför TV'n. Drog fram dammsugaren tjugo i åtta, hann med två rum, hallen och köket. Fem över åtta var jag på jobbet.

Mattelektion, engelsklektion, mattelektion och lunch. Mattekonferens, planering, konferens och mer planering. Cyklade hem och tog ut hunden. Gick ganska många steg. Hemma igen åt jag youghurt och sedan bar det av till ättelägg för att äta riktig mat och titta på Bonde söker fru. Drog hem igen och tog ut hunden på nära tvåtusen steg. Nu sängen.

Ingen tycker om mig

Ingen tycker om mig

Bara för jag äter mask

Nej, jag skojar bara. Jag är otroligt omtyckt, fattar knappt själv vidden av det.

Men jag behövde något att skriva, för det måste man ha när man bloggar, och då dök den där populära gamla dängan upp.

Håll till godo:

Långa och slibbiga,
korta och klibbiga,
ligger dom i min ask.
Schluuurp!

Skåne levererade

Men helgen gick naturvidrigt snabbt. Vips var den över, och jag och Ninja på väg hem igen. Hur kan tid gå så fort? Det kändes nästan surrealistiskt att kliva av på perrongen i Örebro igen, tyckte både Ninja och jag. Som om hela Skånehelgen bara varit en dröm. Och det kanske den var. Vem vet egentligen? Kanske är hela livet en dröm. Skulle inte förvåna mig.

Nåväl. Nu har två dygn till passerat utan några större fadäser. Botten på min kompostpåse rämnade utanför grannens dörr igår kväll, men med tanke på hur flinkt jag svepte upp innehållet igen så blev det sammantaget en positiv upplevelse. Missade min tid till tvättstugan, också detta igår kväll, men jag tänker att det aldrig skulle ha hänt utan anledning. Antagligen behövde jag vila eller liknande. Glömde bort att jag hade bjudit in en Sydafrikan till en lektion idag, för att berätta för mina elever om Sydafrika. Kom på det när hon stod där i dörren vid lektionens början. Men därmed fick hon lära sig att lärare också är människor, alltså blev det en win-win.

Och i övrigt går det också bra.

Nya landvinningar

Hade ett ärende utanför stan i morse och när jag kom ut på motorvägen fick jag tårar i ögonen på grund av påfart som gick som en flygande dans. Det händer ganska ofta nuförtiden, men ändå. Lyckan! Har börjat älska påfarter.

Vidare har jag pumpat mina bildäck. Något jag inte visste att jag någonsin skulle behöva göra, men nu vet jag bättre. Tänkte att jag måste åka till en verkstad när varningslampan plötsligt lyste på instrumentbrädan, men efter att ha ventilerat krissituationen med Skåne åkte jag till en mack. Jag skulle 'kolla lufttrycket' och därefter pumpa om behov fanns. Mmm, lätt som en plätt. NOT. För hur ska man veta hur man gör det när man aldrig gjort det? Man får vara glad att man har talang för att be om hjälp såna gånger. Vet egentligen inte hur jag gör, men jag får alltid hjälp när jag ber om det. Kan vara så att jag ser ut som ett hjälplöst bortkommet kvinnfolk i stort behov av en kompetent man, MEN SKITSAMMA. Tänker jag om det.

När jag svängt in på macken frågade jag sålunda en ung kille som höll på med sin egen bil om han kunde hjälpa mig. Hans bil såg ut som ett skrotupplag, men det behöver ju inte betyda inkompetens och det visade sig att han var en hejare på att pumpa däck. Hade jag inte hejdat honom hade han pumpat alla fyra, men jag ville ju pröva själv också. Det förstod han, och med lugn och tydlighet lärde han mig hur man gör. Först si och sen så och tryck här och håll där. Värsta superpedagogen, trots sin ringa ålder.

Kände mig glad när jag lämnade macken. Tänkte att meningen med livet nog är att man ska KLARA AV DET. Inte att man ska vara nöjd och tacksam och sån skit. Bara KLARA AV DET. Ett problem i taget.