Britta känner sig vilse

Och det kan man ju förstå. Vem känner sig inte vilse nuförtiden? 

Vilse är kanske fel ord? Man har ändå någon egen slags kompass som visar vägen framåt? Om den inte slutat fungera av alla åksjukeframkallande tvära kast, alltså.

Britta har i alla fall, en gång för alla, gjort slag i saken och slutat tänka på Hans. När den stora tillvaron gungar får man hålla hårt i de stöttepelare som finns i den lilla tillvaron, tänker hon. Det gäller att värna den stabilitet och trygghet man har. Benny i det här fallet. (Men även radhuset.)

Alternativet (som inte ska förringas) är att passa på att kasta loss och skita i alla konsekvenser, eftersom hela världen ändå verkar gå rakt åt helvete.

Men så tänker inte Britta, som den ansvarstagande varelse hon är. 

Eller, jo, hon tänkte så i något svagt ögonblick, men inte nu längre.

Nej, nu har hon börjat hålla Benny i handen när de sitter i soffan på kvällarna och tittar på nyheterna. Romantiskt, kan tyckas, men det handlar mer om att hålla ångest stången. En annan människas hand kan göra stor nytta i tider av kaos. Ja, inte vilken människas som helst, hör jag nu att hon kvittrar i mitt öra. Inte Hans hand, bara Bennys.

Ja ja, jag hör vad du säger, Britta.

Julgranen utslängd

Av mig själv.

Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.

Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb. 

Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem. 

Men vad FAN!

Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER! 

Uppdatering: Tanden

Som alla med stor skärpa minns bet jag av en tand för en tid sedan. Den blev lagad, men nu är den av igen. Åt en mjuk macka den här gången, på väg uppför en smutsig stentrappa till ett möte. Vände tillbaka till mitt arbetsrum och ringde tandläkaren som gav mig en tid i ... håll i er ... 

FEBRUARI! 

Akutvården i det här landet blir sämre och sämre, sanna mina ord. Man kan ju också tycka att det måste vara tandläkarens fel när en nylagad tand bara håller i ett par månader, och att hen skuldmedvetet borde skynda till ...?

Hursomhelst, det här hände för två veckor sedan och bortsett från min oro över den eroderande amalgamfyllningen, har jag inte haft så mycket besvär av den kvarvarande tandspillran. 

Så jag väntar tåligt (som den lugna och fina tandvårdspatient jag är) till 17 februari.

Det var länge sedan sist

Det är inte konstigt att det blir långt mellan inläggen på den här bloggen, för jag jobbar alldeles för mycket.

Där har ni anledningen. 

Men nu sitter jag här och plitar. Och det går trögt. Det är svårt att skriva ett inlägg när man inte gjort det på länge. Ska man sammanfatta alla dagar som gått, eller bara uppehålla sig vid någon liten grej? 

Jag föredrar i regel små grejer. Jag har inte den uthållighet som krävs för stora och omfattande ditos. 

Den lilla grej som ligger närmast till hands att rapportera om är min kindtand som gick sönder i fredags eftermiddag. Jag satt i bilen på väg hem, åt choklad, lakrits och nötter, så som man gör när man lämnar jobbet på fredagar, och plötsligt lossnade en bit av kindtanden i fråga. Ca en åttondel. Väl hemma ringde jag akutnumret till tandvården, men eftersom jag inte hade ont fick jag inte någon tid förrän måndag kl.07.20. Imorgon bitti, alltså. Hela helgen har jag därmed gått med en trasig tand vars sylvassa kant skapar ett allt ömmare skavsår på sidan av min tunga. Vågar inte äta något hårt och kan inte prata rent.

Det var dagens 'lilla grej'.

Mina mornar

Januari funkar. Jag överlever. Det är bara de mornar då jag ska iväg till jobbet som är lite mardrömslika, och alltså ska vi nu uppehålla oss vid dem. 

Fem i sex ringer mitt alarm, och först två timmar senare är jag på plats på jobbet. Detta trots att jag ger mig av hemifrån vid halv sju. Man skulle kunna tro att jag bor vid gränsen mot Norge, men nej, endast två och en halv mil från centrala Örebro. 

Jag åker buss. Promenaden till bussen tar en dryg kvart. Så härligt ändå med en frisk morgonpromenad på landet i mörkret och tystnaden, brukar jag tänka. Väntar i genomsnitt tio minuter vid busshållplatsen, sedan sitter jag på bussen och mår illa i tre kvart. Kliver av inne i stan och går kloppeti, kloppeti (broddarna) till min skola där morgonkoppen kaffe väntar.

Ja, jag längtar till våren.

Mina handskar

Mina handskar är svarta och bara några veckor gamla. De är fodrade och har en liten lapp på insidan där man ska skriva sitt telefonnummer; något jag inte hunnit göra ännu.

Jag skulle inte tappa bort dem, det svor jag på när jag köpte dem. Den här gången skulle jag hålla reda på dem. Kvinnor över sextio tappar inte bort handskar, de vet var de har dem. 

Det var när jag lämnade förskolan med mitt barnbarn som handskarna mystiskt försvann. Jag underlät att tänka på dem i fem minuter, och vips var de borta. Sedan dess har jag tänkt på dem desto mer.

Jag är en sån person som ibland slarvar bort handskar. 

Och det har jag jävligt svårt att acceptera.

Kopiatorn

Den minst älskade tingesten på min arbetsplats är kopiatorn, och nu ska jag berätta om det aset.

Det finns kopiatorer och så finns det kopiatorer. Vår är helt värdelös. Den är förhållandevis ny, men beter sig som om den sjöng på sista refrängen. Den slutar fungera för att tonern är slut, fast den inte är det. Den strejkar för att häftklamrarna är slut, fast det finns fullt av dem. Papper är alltid slut i någon av alla femtiofyra fack, och är det inte slut så fastnar det papper som för tillfället ska bli en färdig kopia, så att kopieringen måste avbrytas. Och då piper maskinen med ett ljud som närapå kan förväxlas med brandlarmet.

I fredags när jag skulle kopiera två sidor anteckningar fastnade pappret. Kopiatorn pep och en röd lampa visade var det fastknövlade pappret satt. Jag öppnade en av alla luckor och drog ut ett papper, stängde luckan och en ny röd lampa indikerade fastnat papper på annat ställe, öppnade ny lucka och rev ut nytt papper, stängde luckan och såg en ny röd lampa blinka. Till slut var kopiatorn nöjd, inget pipande och inga röda lampor, och jag tryckte på start igen för att få mina anteckningar kopierade. En sekund senare pep kopiatorn igen och röda lampor blinkade. Öppnade åter alla luckor, den ena efter den andra, drog ut papper ur alla tänkbara skrymslen av maskinen tills pipande och blinkande ljus upphörde. Provade att kopiera igen och pipandet och blinkandet tog ny fart. Rensade på nytt och svor så det osade. Gav till slut upp och skrev ett felmeddelande till serviceenheten om 'kopiatorhelvetet'. Gick till min chef och sa att nu får det vara nog. Gick ner till plan 3 för att kopiera. 

När jag passerade vår egen nya dyrgrip till kopiator några timmar senare låg en av våra vaktmästare på golvet under den och svor att det fan var omöjligt att hitta felet. 'Dom här nya maskinerna består av tusen och en små plastbitar!' Vilket på något underligt sätt ändå kändes bra. Så småningom hittade han dock felet, men tro mig, snart står den och piper och blinkar igen. Med all säkerhet har det hänt idag, vilket jag undkommit genom att gå ner i arbetstid. Smart drag av mig, som helst inte vill dö av en hjärnblödning på jobbet.

Korvprojektet är avslutat

Gjorde ett sista försök på läxförhöret igår, men fan vad mina elevers nunor var allvarliga när de tog sig an testet. Fullt fokus på skärmen med en nästan sjuklig seriositet. Som om de var kirurger in action, eller nåt. 

Förmodligen har de humor, bara inte i den här allvarliga situationen. Man kan anta att de är mer intresserade av ett bra resultat på testet än att lyfta blicken och bekräfta mig och min humor. Det är min analys.

Min humor som ändå är väldigt rolig. I det här testet hade jag klämt in två korvar:

Then one day he discovers ______ dancing.

1. sausage

2. race

3. ballet

4. strike

I put the scarf around my ______ and went to school.

1. waiter

2. sausage

3. van

4. neck

Men mina 'korvar' kanske inte är så roliga ändå? Och om det är roligt med alternativet sausage så är det väl lika kul med race dancing, till exempel? Oavsett så är mina elever totalt likgiltiga inför mina ansträngningar, och det är ju rätt sorgligt om man tänker efter. Här lägger jag ner både tid och möda på att göra livet lite, lite roligare, och det blir ett fullständigt magplask.

Nackdelen med att åka buss

Två eftermiddagar i rad har jag nu sprungit som en galning till bussen. Jag som inte ens kan springa. Men framförallt kan jag inte beräkna tiden det tar att gå en sträcka, tydligen. Alla gånger jag kommit till bussen med andan i halsen (milt uttryckt) går inte heller att räkna, för detta har pågått sedan jag var i tioårsåldern.

Varför komma till busshållplatsen för tidigt och stå där och slösa bort dyrbara minuter av mitt liv? 

Verkar vara mitt motto.

Idag slog jag något slags rekord i fulspring. (Betänk att jag inte kan springa.) På tolv minuter tog jag mig från mitt jobb till Centralstationen varifrån alla bussarna ut på landet går. Enligt min gps är sträckan 1,7 km. Det betyder en snittid på 7 minuter på kilometern. Det låter inte så märkvärdigt, men med tanke på att jag varvade gång och löpning (oh, det lät bra) sprang jag betydligt fortare när jag väl sprang. Kanske hade jag då ett tempo runt fem minuter på kilometern? Dessutom sprang jag något längre än 1,7 km, för jag sprang för långt. Bussplatserna är alfabetiskt ordnade och jag skulle till L, men sprang till J eftersom jag kom från fel håll och fick vända och springa tillbaka till L. Flämtande och med ett struphuvud som nästan bultade sönder. På ryggen en stor ryggsäck innehållande dator, tre nyckelknippor, tom matlåda, paraply och plånbok. Det hela en aning ovärdigt för en kvinna som fyllt sextio, men jag ville hem.

Det går bra att fråga om något verkar oklart.

Hallå Toyota

Åker buss till och från jobbet nu, eftersom min bil är på verkstan. 

Jag har fått veta vad felet är och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. En sensor som sitter vid hjullagren har gått sönder. Hjullagren i fråga byttes ut för ungefär en månad sedan av samma verkstad. Jag fick beskedet på telefon och frågade om sensorns kollaps kunde ha något samband med bytet av hjullagren och fick till svar: 'Jo, det är möjligt'.

Va?

Ska man inte kunna förvänta sig att en auktoriserad Toyotaverkstad byter hjullager utan att sabba pinalerna runt omkring så att hela bilen brakar?

Det ska jag fråga när jag hämtar den.

Det är bra nu

Jag har haft mina prövningar i livet, men just nu känns allt bra. 

Kärleken, barnen, hemmet, jobbet.

Man kan bli nervös för mindre. 

Ska man vara krass så är det ju bara en tidsfråga innan det skiter sig igen.

Tillbaka till Ragnar

Det vill säga Ragnar i Lena Anderssons Sveas son, för alla som läser lite glest. 

Denne Ragnar gick i folkskola, som de flesta barn på den tiden. Efter folkskolan kunde man gå vidare till realskolan om man hade de rätta förutsättningarna på plats. Det hade inte Ragnar.

Ragnar förstod att realskolan inte var för honom. Den var för de spinkiga som ständigt var förkylda och hade en ingenjör till far.

Det här känner jag igen från min pappa, även han var född på trettiotalet. Han var bäst i matte i sin klass, ändå seglade de spinkiga snorungarna förbi honom in på realskolan, medan han fick hanka sig fram på andra vägar. Jag förstår att han var bitter. 

Som var och en förstår handlar detta inte om spinkiga personer i sig. Det är väl ganska självklart att de ska få utbilda sig? De ständigt förkylda kan man ju också känna med. Verkligen. Men ska de få utbilda sig på allmän bekostnad? Det är frågan.

Godis

Ända sedan jag var liten har jag varit svag för lakrits. Ju saltare desto bättre. Ett av mina mörkare minnen från min barndom är när jag åkte liggvagn upp till Östersund och glömde en påse salta kuddar under huvudkudden. Där hade jag omsorgsfullt gömt den för mina tjuvaktiga småsyskon och andra potentiella hot. Grämelsen och sorgen var fundamental och kom att forma den person jag är idag.

Slut på godis-inlägget.

Tänker att ni vill ha bilder också?

Bilder vi mailade till IKEA för att de skulle förstå bättre.

 

Short foot

Har ett helvete med mina fötter och speciellt den ena, vilket jag tror att jag nämnt i något tidigare inlägg i år. Ringde vårdcentralen för att be om en amputation, men de skickade mig (telefonledes) till sjukgymnast istället. Som om jag inte har testat ALLT i form av träning för fötterna!

Nej, det hade jag visst inte. Jag fick en övning som heter short foot. Aldrig hört talas om den förr. Man ska pressa tårna mot golvet så att fotvalvet höjs. Upprepa x antal gånger. Om foten som jag har mest ont i inte är bättre om tio dagar ska jag återkomma.

Nu står jag vid byrån i sovrummet (som vi ännu inte börjat sova i) och gör short foots. Tror jag att det kommer hjälpa? Nej.

Aldrig mer en flytt

Har aldrig förr flyttat in i ett (till stora delar) nybyggt hus. Nu vet jag hur det är. Kaos. Innan man kan börja packa upp sina grejer behöver huset byggas klart. För såklart är inte huset klart bara för att det är klart. Åh, nej.

Man behöver också städa. Och då menar jag inte dammsuga och kamma mattfransarna. Jag menar hyra släp och köra bort ton av byggskräp och blåsa huset rent på byggdamm. Låter lätt som plätten, men det är det inte. Det är ett sjujävla jobb.

Samtidigt ska gamla lägenheten tömmas och städas. Jag har köpt både flytthjälp och flyttstädning, men det är ändå massor jag behöver göra själv. Hur är det möjligt? Det ska jag fundera på när den här pärsen är över.

Men nu ska det inte gnällas mer. Det är lördag, ju. Min favoritdag. Ska först bara lämna tillbaka en duschväggsjävel som inte kunde monteras på grund av fukt för nära dörrkarm vilket byggnadsnämnden inte hade godkänt. 

Trevlig helg!

Bieffekter av flytt

Fick en chock för en stund sedan när jag behövde mina två band av Svenska akademins ordlista och de var borta. Tomt i bokhyllan. 

Jag måste ha packat ner dem. Tänkt att jag inte skulle behöva dem förrän jag packar upp dem i nya huset. Lite märkligt alltihop. Fick lov att använda SAOL-appen på mobilen istället. Sökte efter 'långskånk' men det fanns inte med.

Samma visa igår när jag skulle på teater och behövde något passande klädplagg. Alla passande klädplagg nerpackade, och trots att jag skrivit på lådorna vad de innehåller kunde jag inte hitta.

Två exempel i en massiv skörd av tillfällen då det jag behöver är nerpackat i okänd låda.

Hade jag kunnat förebygga just detta problem? Ja, säger Skåne. 'Gör ett excelblad och så skriver du 1 för kartong 1 och så fyller du i vilka saker du packar ner.' 

'Då kommer ju packningen ta dubbelt så lång tid!'

'Men du kommer veta var du har dina grejer.'

Blä.

När man bygger ut

Ring ring (på väg mellan två lektioner).

Byggaren: Golvet i gamla delen ...

Jag: Ja?

Byggaren: Vi behöver femton kvadratmeter till.

Jag: Nä?

Byggaren: Det funkar inte att skarva, det blir inte bra. Sen måste vi i så fall lägga en list också, mot trappsteget, och det blir inte snyggt.

Jag: Nähä?

Byggaren: Det blir ca 10 000 kr till. Kan du fixa det idag?

Jag: Det gör jag så gärna!

Sa jag inte.

Har börjat packa

Sex flyttkartonger har fyllts. 

Oj, vad bra, då är nog ungefär hälften packat? Va?

NEJ. Jag har precis upptäckt att det inte kommer räcka med tolv kartonger. Inte tjugo heller. Det kommer snarare behövas hundra. Vilket känns helt obegripligt för jag har inte så mycket grejer. Slängde det mesta vid min skilsmässa för tio år sedan. 

När Skåne uttryckt oro över hur allt jag äger ska få plats i vårt hus har jag inte förstått vad han menar. Okej, jag har böcker, men de är inte så många. (Alldeles för få, så jag tänker köpa fler när jag väl är på plats i vårt nya hem.)

I övrigt? Nästan ingenting. Lite handdukar, lakan och kläder. Porslin, glas och kastruller.

Att det kommer gå åt så många flyttkartonger är sålunda ett mysterium. Ett MYSTERIUM.

Jag älskar att vara i skogen

Men tänk att vara ett träd (eller en risbuske) och vara fast på samma plats dag och natt, år ut och år in. Inte kunna flytta sig en meter ens. Och sedan få livet avslutat genom att någon människa kommer och sågar ner en.

Fy fan.