Skrivpuffstema: Synvilla

Killen därborta, du ser?
Ja?
Han kollar in mig.
Eh, det gör han väl inte...?
Jo, men titta får du se.
Mm.
Men titta då!
Alltså, han pussar ju sin tjej...
Fast titt som tätt kollar han hitåt, men kolla då! Annars ser du ju inte.
Nu pussar han henne. Och då behöver jag väl inte titta ändå?
Fast du måste ju titta åt hans håll hela tiden, för man kan inte veta när han kikar på mig nästa gång.
Jag tycker han verkar vara väldigt väldigt kär i sin tjej, faktiskt...
Men det är ju bara en del i spelet, fattar du väl!
Spelet?
Spelet han måste spela eftersom han är ihop med henne men intresserad av mig. Shit, vad du är korkad.


Skrivpuff hittar du HÄR.

Exempel på hur man eliminerar hinder i tillvaron och får ett lättare liv

Zip, zero, nil internet har jag haft hemma senaste dagarna och igår kände jag bara: NOT OKEJ. Följde min tekniska gutinstinct och kopplade ur routern vilken kändes i vägen, trasslade ut en beige kabel som satt fast i modemet och installerade en av de vita sladdarna under sängen i min dator. Smekte telefonjacket och hey, jag hade internet.
Gick upp på stan och in i Telias butik för att lämna tillbaka routern, förklarade för en butiksanställd som såg irländsk ut hur jag hade fixat till mitt internet och han såg ut som ett frågetecken.
Du ser ut som ett frågetecken, sa jag och han log liksom osäkert. Svettpärlor på överläppen. Telia kanske borde skicka dig på en teknisk utbildning så att du vet vad du håller på med, sa jag prövande. Jag kunde ana en flackande blick under den rödlockiga luggen.
Vet du ens vad en router är? fortsatte jag lite mer hårdkokt.
Öh, ja, sa han, men han menade: nej. Det är den som är hindret, förklarade jag. Hindret som gör att bredbandet inte kommer fram. Jag placerade symboliskt den lilla lådan framför honom på disken, sladdarna jag inte behövde som ett litet smaklöst konstverk över.
Nu vet du, sa jag, och stegade ut ur butiken.

Mognad, klorin och jobbiga karlar

Jag vill bara skriva.
Ungefär på samma sätt som jag bara ville leka när jag var liten. I timmar kunde jag ägna mig åt mina låtsasvärldar och totalt glömma tid och rum, så där som barn gör. Och som jag gör i 48-årsåldern.
Ibland undrar jag om en del av mig aldrig tagit steget över till vuxenvärlden? Om man med vuxen menar att man i tur och ordning och lugnt och fint gör de saker man behöver göra i sin mogna tillvaro.
Idag har jag verkligen ansträngt mig för att inte tänka på låtsasvärlden jag håller på att fantisera ihop. Istället har jag gjort utstuderat vuxna saker. Som att rengöra toaletten. Det luktar simbassäng om mina händer nu, så hårt skrubbade jag den lilla raringen och dess innandöme. Jag kom nästan ner till källaren. Och, faktiskt, när jag skrubbade som mest intensivt glömde jag för några sekunder min beiga roman vilket torde innebära att energiska insatser tillfälligt kan hjälpa. Jag borde nästan ta tillfället i akt och fortsätta städa för att få en riktig genomkörare av huset, hm. Men jag tror jag skiter i det.
Jag sätter mig och skriver istället. Min huvudkaraktär har lite sjå med en karl som spanat in henne och sånt kan man ju inte bara lämna vind för våg - jag måste ta mitt ansvar, damnit.

Om döda lustar

Om det inte vore för att de nästan är döda, så skulle den obevekliga marssolen väcka städlustarna i mig. Aldrig ser man väl behoven mer tydligt: golven, skåpluckorna, fönstren, ja, alla ytor som solen lyser på är plötsligt fulla med fett- och andra fläckar. Jag antar att det är straffet för att jag latat mig i vinter.
Nu är problemet att det är omöjligt att städa så att alla fläckar försvinner i det här skarpa solljuset. Hur man än skrubbar så är de fortfarande där. Tror jag.
Vilket torde betyda att man inte ska städa i mars.
Heller.

Godkänd minus

Är jag godkänd idag?
Det vette fan. Du har på dig morgonrocken fast klockan är över tolv, it doesn't look good...
Men jag har skrivit en uppgift på min skrivarkurs, det är bra...väl?
Fast du ska ju skriva två!
Jo, jag vet, men jag har hela kvällen på mig.
Det låter som dålig framförhållning, du vet att ansvarstagande ingår i betygskriterierna?
Jag har varit ute med min hund också!
Det ingår i vardagssysslorna så det räknas inte.
Nähä.
Men du är väl godkänd då, vi säger så. Godkänd minus.
Godkänd minus?
Det betyder att du är är godkänd. Men nästan inte. 

Det är ju så jävfla kul att skriva!

Sitter som en säck potatis framför datorn denna i övrigt vackra februaridag.
Så himla förödmjukande.

Nej, det kan man faktiskt inte säga men nu har jag klämt in dagens Skrivpufford.
Och därmed vill jag passa på att tipsa om skrivpuff.blogspot.com för de som tycker det är kul och utmanande att skriva på tema ibland.

Nä, om man skulle ta och bli lite glamorös?

Idag,
en annan vardag.
Ibland undrar jag om jag inte skulle satsa på lite mer glamour i tillvaron. Jag har ingen alls för närvarande så det behövs inte så mycket för att det ska bli lite mer.
Lite blankare tyg i några klädplagg skulle kanske göra susen.
En gåslever till middag.
Smycken och smink. Jag är urusel på det departementet. Tog hål i öronen en gång, hål som växte igen snabbare än de öppnades upp. Förlovnings- och vigselringarna försvann någon gång på det mystiska åttiotalet och jag är glad att jag inte slarvade bort maken i samma veva. Kunde ha hänt.
Nej, jag struntar i smycken och smink, det är för jobbigt.
Och jag orkar inte köpa nya kläder, har för övrigt klädaffärsfobi.
Det får bli en gåslever till middag. Vad har man till? Ris eller potatis?

Morgonpoesi

Vaknade vid 6-tiden och kände mig oväntat lycklig.
Avslappnad och lugn i kroppen, varm i hjärtat. Jag log, helt oplanerat.
Så det är klart jag blev skeptisk.
Håller min själ på att luckras upp? Eller är det själva lyckan det är fel på?
Tänk om lycka inte är något att sträva efter egentligen? För att den ändå sedan bara kommer när den själv känner för det! Den kanske skiter blankt i vad jag vill och inte vill, kanske är den lika okontrollerbar som Berlusconi på bordell...?
Det är inte utan att man blir förbannad så här på morgonkvisten.

På min cykelbana i stan

Händer det konstiga saker ibland.
Idag låg en tant där på alla fyra och letade efter ägg i snön.
Bredvid henne, lutande mot en lyktstolpe, stod hennes cykel med en överfylld matkasse i korgen på styret.
Man kan undra vem som ger sig till att cykla på en cykelbana som är grundad med spårig, knövlig is och toppad med en decimeter nysnö? Lite korkad får man anta att hon är.
Dessutom hade hon ett 12-pack ägg överst i den där överfulla matkassen, men det kan man ju förstå. Vem lägger äggen nederst i kassen?
Nå, hon log, i och för sig en aning ansträngt, men det tyder väl ändå på att hon inte tyckte situationen var så jobbig. Och hon hittade åtta av äggen hela, snö är ju mjuk. De andra fyra hade hon en snabb ceremoni för sen hon föst lite snö över dem. Hon sa att hon skulle blogga om det när hon kom hem så om ni googlar cykelbaneomelett kanske? Hälsa från mig om ni hittar dit.

Måndagsmorgon, tillväxt och annat skit

Idag blir det två kilometer skridskor till jobbet. Det är tur att jag sparat mina gamla konståknings med taggar fram.
Men borde inte skolor, myndigheter, plantskolor, och annat man lätt kan avvara på vintern, vara stängda när det är så här halt ute? En ren besparing vore det med tanke på alla obrutna ben och armar vi då skulle ha. Mysigt vore det också i hemmen när vi satt och kurade under filtar och tittade ut på halkan genom våra fönster. Familjer skulle hinna prata ut om saker och ting, gosa lite extra och bara vara tillsammans. Anställda inom skolan och på våra myndigheter skulle få tid att tänka på vad de höll på med egentligen och plantskolepersonal skulle i lugn och ro få vila upp sig inför den annalkande våren.
Men det går ju inte! Det förstå alla. (Utom jag.)
För då kanske vårt heliga BNP skulle sjunka, hemska tanke. Tillväxten måste prioriteras ni vet, ända tills vi bokstavligen drunknar i varor och tjänster. Och även då, när sopbergen tagit död både på oss och planeten så måste vi ju för fan tänka på tillväxten! Vad vore värre än att sjunka i den ekonomiska världsrankingen?
Ja, nu fattar väl alla att vi inte kan vara hemma för att det är halt. Och brutna ben och armar, ja, även ett och annat tillknöcklat skallben, ökar på vår BNP, det får vi inte glömma.
Så nu drar jag mitt strå till stacken och ger mig av till jobbet.