Konserten

Om man endast ska dela boende ska man inte gå på konsert tillsammans, men nu var ju biljetterna redan inhandlade så då får man pallra sig iväg. Man slänger inte bort dyra konsertbiljetter och krångligt blir det om man ska sälja dem. Dessutom: att gå på konsert under bar himmel hör sommaren till, de har bara inte kommit iväg de senaste somrarna.

Britta köper en klänning eftersom man kan behöva köpa något ibland. Den lyser i gyllene gult, som honung och öronvax. Benny matchar med jeans och ljusblå skjorta och berättar för Britta att hon klär i klänningen. Verkligen! När de cyklar iväg knastrar hjulen i gruset och kjolen, den vackra klänningskjolen, står som en spärrballong över pakethållaren.

I kön vid ingången tar vinden tag i Brittas hår. Benny för det åt sidan och pussar hennes kind. De följer strömmen in mot scenen och där, mitt i folkhavet, får de tränga ihop sig och stå nära. Britta sjunger med i refrängerna och Benny vaggar från sida till sida. Ingen som ser dem anar att kvinnan i gult nyligen varit otrogen. Och kanske var hon inte det heller? Inte på riktigt.

Ikväll: en stund på jorden, och Benny och Britta är nästan lyckliga.

Om konsten att vara nöjd med det lilla

Senare den dagen kommer Britta till en ny insikt. Ansträngningar i all ära, men det är sänkta förväntningar som är nyckeln. De behöver helt enkelt jobba på att nöja sig.

Efter några timmars lojt pysslande på varsitt håll sitter de återigen uteplatsen, nu med kaffe och pinnglass. De sitter i skuggan under sitt randiga parasoll för det är outhärdligt varmt i solen, sådär så att luften vibrerar och stenplattorna tycks förångas.

'Människor har nuförtiden väldigt höga krav på sina kärleksrelationer', suckar Britta. 'De ska vara så livgivande och roliga hela tiden.'

Benny lyssnar med en bekymmersrynka i sin rödsvettiga panna.

'Om man sänker förväntningarna kan man komma långt.' 

'Vilka förväntningar?'

'Tänk så här: Om man i första hand ser relationen som en ekonomisk uppgörelse - för det är ju onekligen billigare att vara två än en i ett hushåll - då kommer alla eventuella övriga fördelar bli positiva överraskningar', klargör Britta och särar på benen för att inte låren ska klibba ihop. 'Om ens make är snäll och arbetsam, som min pappas faster brukade säga, då ska man vara tacksam och glad. Och det ligger banne mig något i det!'

'Var det inte hon som blev slagen ...?'

'Jo, hennes karl uppfyllde inte kriterierna, men det gör ju du.' 

Benny höjer på ögonbrynen.

'Och det är ju helt andra tider nu, helt andra krav.' Britta hugger tag i pocketboken hon tog med ut och använder den som solfjäder. 'Krav som gått överstyr. Allt ska vara så underbart hela tiden, gud vad jag är trött på det!'

'Ja, det är ju det lilla i vardagen som är det stora', mumlar Benny. 'Men ska vi bara dela boende, menar du? Inget annat?'

'Bara boende.'

'Okej ...?'

'Och sen får vi se vad som händer!' 

Hemma

'Benny, hjärtat ...'

'Ja?'

'Folkuniversitet har en massa intressanta kurser. Jag kollade och hittade en som heter Personlig utveckling inifrån och ut. Den börjar i höst.'

'Skulle vi gå på den, menar du?'

'Ja, vad tror du om det?'

Det är lördag förmiddag och det har gått åtta dagar sedan Benny kom hem igen. De sitter på uteplatsen i solen och äter frukost så som par äter frukost på lördagar; långsamt och lättjefullt. På bordet trängs körsbärstomater, ärtskott, gurkskivor och jordgubbar. Danskt rågbröd under en kökshandduk. Smöret i byttan har smält och ostens kanter börjar stelna. De tunna skivorna av prosciutto och salami, som borde ha förpassats till kylskåpet för länge sedan, svettas i den vindstilla sommarvärmen. Frukost ska vara en utdragen historia när man är två som äter den, eftersom det är mysigt. Kaffekoppen ska fyllas på minst två gånger och samtalet ska flöda.

Och det går så där, skulle jag vilja påstå. Jag som ser det utifrån. Varför ska det vara så svårt?

'Personlig utveckling inifrån och ut?’

'Mm, den handlar om att våga vidga sina vyer, pröva på nya saker.' Britta skär en skiva ost. 'Jag tror att du skulle må bra av det.'

'Det känner jag inget behov av.'

'Inte?'

'Nej.'

'Då ska du inte göra det.'

Skrammel och motorljud från en flakmoppe hörs uppifrån gatan. De följer moppen med blicken tills den är utom synhåll, från vänster till höger.

Britta sträcker på sig och sluter ögonen mot solen, tuggar och sväljer osten.

’Mmm.’

Flakmoppen dyker upp igen, från höger den här gången. Den måste ha vänt längre ner på gatan. Förarens blonda hår fladdrar i vinden, på flaket ligger en svart sopsäck, eller vad det är.

’Usch, vad fort hon kör.’

’Ja, den där är förmodligen trimmad’, svarar Benny och häller upp en halv kopp ljummet kaffe ur termosen som är vackert grön men bara håller värmen i en halvtimme.

’Det ska bli kul att gå på den där konserten.’ Britta tar en tugga av en jordgubbe.

’Ja, det var en bra idé. Vilken artist var det, sa du?’

’Miss Li.’

’Jaha, jag vet inte riktigt vem av dem det är, men det blir nog kul.’

’Det tror jag.’

Om huvudvärk som smyger sig på

Och det går som det ofta gör efter ett abrupt uppbrott på grund av otrohet; parterna börjar så sakteliga minnas det som var bra i relationen. Känslor poppar upp och längtan tillbaka till soffan framför TV:n drabbar med full kraft. Det som innan krisen upplevdes tråkigt och hjärndödande är nu det enda man vill ha. Den förutsägbara tryggheten. Lugnet. Inga upprivna känslor, ingen ovisshet om vad som väntar härnäst.

Inte för att jag vet, men jag kan tänka mig.

Benny åkte hem till Rönnbärsgatan (jo, det är där de bor) och blev kvar. De pratade ut och Britta tassade leende på tå runt Benny något dygn, sen föll de tillbaka i sina vanliga gamla hjulspår. Inte så bra, kanske, men vad kan man egentligen kräva av en kärleksrelation som är inne på tjugonde året? Jo, även Benny och Britta har hört talas om par som varit tillsammans länge och nästan aldrig är irriterade på varandra, men finns de på riktigt? Britta är skeptisk. Det är dock inte Benny. Om Britta bara lugnar ner sig kommer de själva ha en fin, konfliktfri relation. Och just nu verkar det som att Britta har gått igenom en metamorfos. Hon säger att hon inte fram till dags dato har förstått att uppskatta Benny på det sätt han förtjänar, med tanke på den stabila, trygga och kärleksfulla man han är. Så Benny är full av hopp.

Det är något med Britta som ger mig huvudvärk, men jag ska inte måla fan på väggen. Kris betyder utveckling, och rent hypotetiskt kan det leda till att de tu framöver blir mer samspelta och harmoniska. Några påminnelselappar på kylskåpet om vikten av tacksamhet och acceptans, för att Britta inte ska glömma. Sen så.

Brittas svar

En självupptagen jävla kärring ...? Britta läser förvirrad sms:et igen.

En självupptagen jävla kärring ...? 

Är det det hon är? Britta ser ut att tänka men hjärncellerna är obegripligt sega, klibbar som ihop. Hon läser sms:et ytterligare en gång. Självupptagen? Hur är man när man är självupptagen? Är det samma sak som att vara egoistisk? Bara tänka på sig själv? Inte se hur andra har det? Inte bry sig om hur andra har det?

Britta googlar definitionen av självupptagen och måste därefter lägga sig på sängen, blunda och fokusera på sitt innanmäte. Hjärtat, lungorna, magen. Hennes kropp sjunker allt djupare ner i sängen som är deras, den de köpte tillsammans när de flyttade ihop. Nu påminner den om det de hade; kärleken som hon har slarvat bort. Britta sätter sig hastigt upp. Hon är en självupptagen jävla kärring! Benny har rätt. Hur kunde hon dras till det där benranglet Hans, locka honom till sig och dra in honom i materialrummet? Saknar hon helt konsekvenstänk? Tänkte hon inte på Bennys känslor överhuvudtaget? Han som har allt hon kan önska: omtänksamhet, jämnmod, behaglig kroppslukt, hull ... Det är ju med Benny hon hör ihop!

Så tänker hon där hon sitter käpprak på sängen och nu i huvudet försöker få fatt på svar på Bennys fråga. Varför är hon en självupptagen jävla kärring? Varför, varför, varför?

Mobilen plingar till igen. Ett till sms från Benny, där han undrar om de kan ses. Ett spydigt här var det tvära kast far genom hennes huvud, men nu ska hon inte vara sån. För i helvete! Hon har ju precis insett att det är hon som behöver skärpa sig, inte han. Han är inte heller perfekt, så klart, men inte långt ifrån och dessutom ser hon med nya ögon på livet nu. Så som det kan bli när man fått en käftsmäll. Alla Bennys irriterande egenskaper har blåst bort eftersom de endast handlar om små oviktiga struntsaker. 

Hon skyndar sig att skriva att de kan ses närhelst det passar honom men hejdar sig och inser att hon kanske inte ska låta alltför het på gröten? För det gäller att inte tappa bort sig själv i en sån här prekär situation. Kan hon närhelst det passar honom? Nej, faktiskt inte. Om de ska kunna mötas och gå vidare behöver hon sätta sina gränser, även om hon betett sig självupptaget och tanklöst, vilket hon givetvis tänker be om förlåtelse för. Hon ska sluta vara självupptagen, absolut. Men hon tänker inte bli menlös för det.

Jag kan på fredag klockan fem, skriver hon (och tänker att han sen kan stanna kvar över natten). Och lägger till: Eller på lördag klockan fyra. Med ett swoosh far sms:et iväg.

I Nils klädkammare

Benny och pappa Nils befinner sig fortfarande i klädkammaren. Det innebär inte att de suttit där alla veckor sedan jag skrev sist, men ändå orimligt länge. Två vuxna män som gömmer sig i en klädkammare för att slippa konfrontera en familjemedlem; det känns helt enkelt inte värdigt. Nils har tryckt ner dörrhandtaget, till synes beredd att ta sig ut och fånga upp Britta åt sin son, men skjutit upp dörren har han inte gjort.

’Hon kanske vill säga förlåt?' föreslår han.

'Det kommer hon inte göra, hon tycker inte ens att det var någon stor grej, bara en liten olyckshändelse som jag inte borde bry mig om', säger Benny med en röst som gnäller som ett gammalt osmort gångjärn. Han har satt sig på kassaskåpet med armarna i kors, och där tänker han sitta kvar, det ser man på honom. Förmodligen ända tills Britta förstått vad hon ställt till med och kommer krypande på alla fyra. 'Hon har inga känslor i kroppen!'

Nils undrar om inte denna avsaknad av känslor bara är tillfällig? 'Hon kommer kanske snart vara sig själv igen? Den gamla vanliga omtänksamma Britta.'

'Britta har aldrig varit omtänksam', fnyser Benny.

'Nä, nä ...' 

'En självupptagen kärring är vad hon är.'

'Ja, ja ...' 

'En självupptagen jävla kärring.'

'Mmm, men har du frågat henne varför?' undrar Nils och man måste beundra hans förmåga att då och då lyfta blicken och klämma till med en konstruktiv fråga. Man skulle kunna tro att han är utbildad psykolog, men han har ingen akademisk utbildning alls; en pensionerad autodidakt frisör är allt han är, och Benny blänger på sin far.

'Tycker du att jag ska fråga henne varför hon är en självupptagen jävla kärring?' 

'Nej, det kanske inte skulle falla så väl ut', medger Nils, men nu är Benny uppe på benen och på väg ut ur klädkammaren. På bänken i köket hittar han sin mobil och sedan är han i full färd med att sms:a. Han lägger ifrån sig mobilen och ser så där nöjd ut som man bara gör när man tvålat till någon man verkligen hade behov av att tvåla till. 

'Ha!' 

'Va?' Nils kommer ut i köket och undrar vad som händer.

'Jag skrev och frågade varför hon är en självupptagen jävla kärring!' All bitterhet och självömkan är puts väck. På stadiga ben och rak i ryggen blickar Benny ut genom fönstret bort mot tallarna som sträcker sig mot himlen med sina vackra kronor. 'Tack för rådet!'

Genomlysning av läget

Vilken soppa Britta och Benny har försatt sig i! Klantskallar, kan man onekligen tänka. 

Om vi ska bena upp oredan så kan vi konstatera följande:

Benny gör för närvarande inte någonting för att ta sig ur den. Det får man dock ha visst överseende med, med tanke på att det är Britta som varit otrogen. Benny behöver ges utrymme att i lugn och ro genomleva de känslostormar som Brittas svekfulla beteende har aktiverat. Att bli bedragen gör ont. Om man kan undvika att bli påmind om smärtan genom att hålla avstånd så gör man kanske det; håller avstånd. Det är begripligt.

Britta, å andra sidan, kanske i detta nu står och kikar in genom Nils köksfönster, vilket i sammanhanget får betraktas som en konstruktiv handling även om den av motparten kan upplevas si och så. Dock kan man tycka att den som hoppat över skaklarna och därmed orsakat skadan får finna sig i att vara tålmodig. Vilket är enkelt att säga men svårare att leva upp till när känslor av skuld, skam och panik river runt i kroppen. Även om Britta har sig själv att skylla, är det inte kul att vara övergiven och inte kunna påverka detta tillstånd. Det borde hon ha tänkt på när hon kastade sig ut på stormigt hav, enbart driven av lust och längtan, men nu gjorde hon inte det. Hennes längtan efter något odefinierbart hon saknade i livet var för stark. Kanske ville hon till exempel bara bli sedd för en jävla gångs skull?

Det är komplicerat att vara människa. Än mer komplicerat kommer det förmodligen bli när de ska ta sig ur den här soppan. Jag bävar.

PLING PLONG

Nils dörrklocka skär genom luften. Var de döva på sextiotalet när de byggde de här husen? Förmodligen. Både Benny och Nils hoppar högt där de sitter vid matbordet och äter fläsk och bruna bönor. 

'Vem kan det vara?' frågar Benny så rappt att Nils rycker till igen.

Nils vet inte, säger att det kan vara försäljare eller Jehovas Vittnen, några andra brukar inte ringa på. Han lägger ifrån sig besticken och reser sig för att gå och kika i nyckelhålet. 'Ingen ko på isen', säger han när han försvinner ut i hallen. 

Några sekunder senare står Nils i dörröppningen till köket och viskar att det är Britta som står utanför. 'Det är Britta!'

'Va?'

'Det är Britta! Ska jag öppna?' 

'Nej, för sjutton gubbar!' väser Benny och vinkar otåligt till Nils att komma och sätta sig. Pappa Nils tassar försiktigt in och sjunker ner på sin stol vid köksbordet precis då dörrklockan återigen skär rakt igenom deras trumhinnor. Tysta och orörliga sitter de vid bordet och väntar. Deras andning är ljudlös, lätt som molntussar. Förr eller senare kommer Britta ge upp, tänker de. Förr eller senare.

Någon minut går och Benny kommer på att Britta mycket väl kan vara på väg runt huset för att kika in genom Nils köksfönster. Det skulle inte förvåna honom ett dugg. Han smyger upp och flyttar flinkt tallrikarna med sina böner och sitt fläsk till diskbänken - bakom diskstället. Nils är snart med på noterna och inom kort står de i lägenhetens lavendeldoftande och välorganiserade klädkammare och lyssnar till sina hjärtslag, eftersom inget annat hörs. Skjortor, koftor, kavajer och byxor i grått och beige hänger på galgar i långa rader. På hyllan ovanför ligger kuddar, täcken och filtar i prydliga högar. På motsatta väggen fylls hyllorna av rutiga lådor i papp, var och en med inramad etikett som med prydliga bokstäver anger innehållet. I ett hörn på golvet står ett kassaskåp för värdesaker och viktiga papper som behöver skyddas från stöld och brand. Benny har då och då under åren med Britta föreslagit att också de ska strukturera upp klädkammaren och skaffa kassaskåp, men utan framgång. ’Onödigt’, har varit Brittas dom.

Nu är frågan om det yttre hotet Britta är kvar i trapphuset eller om hon står och spanar in genom köksfönstret. Klädkammaren är belägen mitt i lägenheten, innanför sovrummet, och har den nackdelen att de varken ser eller hör vad som rör sig utanför ytterväggarna. Nils sätter sig på kassaskåpet och ser på Benny.

’Är det inte bättre att du hör med henne vad hon vill?’

En tanke som inte slagit Benny i tumultet som uppstått.

’Vad menar du?’

’Hon kanske har något viktigt att säga?’

’Vad skulle det vara?’

På det har Nils inget svar. Hur ska han veta? Han känner inte Britta särskilt väl. Vartefter åren gått har han träffat henne alltmer sällan. 

’Ingen aning’, säger Nils. ’Man skulle behöva fråga.’

Benny och pappa Nils

Hemma i Nils tvåa strax utanför stan sover Benny på soffan dessa dagar, för vart ska han annars ta vägen när livet utan förvarning kastar ut honom på lösan sand? För Nils är det välkommen omväxling, men oron för hur det ska gå för sonen tynger. Det spelar ingen roll att Benny fyllt sextio, Nils är ändå osäker på om han kommer reda sig i den här förfärliga röran. 

'Jag ska ringa honom.’ Benny knyter näven.

'Hm ... är det en bra idé?' Nils vaggar från sida till sida, som om han väger fördelar mot nackdelar, men det är balansen han tränar. Det är tack vare denna övning som Nils ännu inte, trots sina nittiotvå år, brutit lårbenshalsen. Åtminstone är det vad han brukar hävda.

'Jag måste.'

'Om man måste så måste man.' Nils blir stående med hela tyngden på vänster fot. 'Vad är han för typ? Är han storväxt?'

'Han är ett benrangel, det är vad jag minns. Lång, men mager som en sticka.’

'Jaha?' Tyngden förflyttas till höger fot. 'Det är nog bra att han får höra ett sanningens ord. Man tar inte andras kvinnor ostraffat.'

'Jag behöver bara få tag i hans telefonnummer. Jag tror han heter Olsson i efternamn.' 

'Hans Olsson, det kan bli svårt.' Nils tränger sig fram till sitt skrivbord som står inklämt bakom köksbordet, vänder på en av köksstolarna och sätter sig tillrätta. 'Men inte omöjligt', tillägger han och trycker igång datorn. 

'Jag vet inte ens hur han stavar Olsson, om det nu är det han heter, det kanske var Olofsson.'

I lamputtagets krok ovanför köksbordet fladdrar röda, fransiga sidenband i draget från ventilen; i åratal har de hängt där, sedan tiden då en apelsin dinglade över bordet varje jul. Det skräp man inte längre ser stör inte, men Benny ser, och irritationen över tillvarons oordning stiger i honom.

'Det finns trettiosju Olsson här i stan, vet du var han bor?'

'Nej, hur ska jag veta det?'

'Vi ska nog hitta honom, vet du var han jobbar?'

'Nej.' Benny söker efter en sax i lådan där minst en sax borde ligga, för nu ska sidenbanden bort. 'Vi lägger ner det!'

’Men Britta lär ju ha hans nummer?’ 

'Jag kan inte ringa Britta och be om idiotens telefonnummer, förstår du väl!'

'Nä, det kanske inte var någon bra idé ...' 

'Jag kan inte ringa Britta av någon annan anledning heller, hon gör inget annat än väntar att jag ska ringa och det tänker jag fan inte göra.'

'Nej, nej', säger Nils och skjuter ut stolen han sitter på så att det skrapar oroväckande i golvet. Han reser sig och ställer tillbaka stolen på sin plats vid köksbordet. 'Det är dags att laga lite mat.'

Med saxen i högsta hugg tar Benny ett kliv upp på en av köksstolarna och ytterligare ett upp på det, för den här aktiviteten, ostadiga köksbordet och klipper bort sidenbanden. Han släpper saxen i bordet så att den studsar och knyter upp den sista stumpen som inte lät sig klippas bort. 'Skönt, nu blev du av med det där skräpet!'

'Tack, det var snällt', säger Nils och vaggar från ena foten till den andra.

Benny och Hans

Bennys sinnesstämning är i regel mild och försynt, men när han tänker på Hans blir han fullständigt rasande. Hur hade den djävulen mage att ragga på Britta efter att ha varit hembjuden till dem på fin middag? Vem gör något sådant!? 

Först äter han Benny ur huset (Hans tog om tre gånger) och sen försöker han sätta på Britta som den berömda vispgrädden på moset. Där satt han och såg Benny i ögonen och pratade om stenar när han hade helt andra djävulska planer att iscensätta så snart tillfälle gavs.

Bennys hjärna kokar när han tänker på det. Trots att han egentligen inte vet om Hans hade planer redan vid middagen. Och, för den delen, om det var Hans som stod för raggandet. Den drivande parten i det tabelras som följde kunde ju lika gärna varit Britta. Benny vet ingenting om de centrala detaljerna i händelseförloppet. Men säg det till honom och han kommer inte lyssna. 

(Med det sagt; jag skulle också blivit galen. Sannolikt hade jag kastat ut både middagsbordet och stolen den skyldige suttit på, samt tvingat vederbörande att spy upp all mat.)

Frågan är om vår Benny nu också går till handling, med tanke på den konflikträdsla han faktiskt besitter. Våld skulle jag inte förespråka, men en utskällning av Hans vore bara sunt. 

Kör så det ryker, Benny!

Britta och Vera

'Life is a rollercoaster you just got to ride it', säger Britta till Vera som efter två glas vin tycker att det börjar låta som en suverän idé. Varför försöka styra livet när det ändå inte går?

De sitter i Brittas gröna manchestersoffa. På soffbordet i glas syns spår efter disktrasan, men Britta hann plocka undan alla smutsiga tallrikar, glas och koppar som samlats där de senaste dygnen, och det får duga. Duscha hann hon också, innan Vera ringde på dörrklockan, samt svabba av handfat och toalett. 

'Hans var ingen muntergök', slår Vera fast och Britta håller med, ' ... hans största intresse var stenar.'

Båda börjar skratta. En man vars passion i livet är stenar! Till sist sitter de dubbelvikta i varsin ände av soffan och skriker av skratt. Det är ett skratt som inte går att avbryta hursomhelst, det krävs något extra, som att Britta plötsligt sätter sig upp. Hastigt och oväntat. Hon berättar att Hans för några veckor sedan kom till biblioteket och frågade efter en bok om stenar och att det slutade med att han försökte kyssa henne i ett förråd. 'Den jävla typen!'

Vera skrattar inte längre. Hon håller sig i soffans armstöd som om hon var rädd att falla. Hon stirrar på Britta. 'Det var ju det jag sa! Han är en sån där jävla Casanova!' Hon sjunker ihop i sitt soffhörn och ser på Britta med en blick som är någon annanstans. Tystnaden i Brittas och Bennys lilla radhus är med ens kompakt, öronbedövande. En tystnad som för Britta känns högst oroväckande.

'Vill du ha lite mer vin?' Britta önskar att hon hade satt på musik, Miss Li eller något annat som kan lätta upp stämning. Nu är det för sent. 'Jag gav honom en smäll, så han lyckades aldrig med sitt företag', ljuger hon.

'En smäll?'

'Nja, det var väl mer en knuff. Jag tryckte bort honom. Rejält. Han snubblade bakåt mot en hylla och fick en smäll av den, kan man säga.'

'När var det här, sa du?'

'Ja, när kan det ha varit? Tre veckor sen, kanske?'

'Och varför hörde du inte av dig?' säger Vera. Rösten är skör, inte anklagande.

'Oj, det var en bra fråga, ville du ha mer vin?'

'Nej, jag har.' 

'Jag borde såklart hört av mig ... men jag tänkte att inget ju hade hänt ...?'

'Inget hade hänt? Om Benny hade försökt kyssa mig, hade inget hänt då heller?' Nu syns begynnande rosor på Veras kinder och hon släpper inte Britta med blicken. 'Gud bevare mig väl', lägger hon till och ser spyfärdig ut.

Britta ignorerar med en dos viljestyrka innebörden i den sista kommentaren. 'Åh, jag vet inte ... i fyllan och villan, menar du?'

'I vilket tillstånd som helst!'

'Snälla, lugna ner dig. Du är i kris, och dessutom berusad, du behöver sova en stund, och jag också, så att våra hjärnor får chans att sortera saker och ting. Tänk på hjärtat också, vi är inga ungdomar längre.'

Vera gråter, tårarna rinner i strida strömmar, och hon torkar av dem på den gröna manchestern. Britta stelnar till men säger inget, istället lägger hon en hand på Veras knä. Hon tänker att hon borde berätta sanningen, men att det känns omöjligt.

'Du Vera ...?'

'Ja', piper Vera.

'Ska vi kolla på nyheterna?' Britta nickar mot TV'n. 'Så att vi får tänka på något annat en stund?'

Vera torkar återigen av sig på soffan, nu är tårarna blandade med snor. 'Okej då', säger hon.

Benny och Britta med hjälp av AI

Länge sedan sist, jag vet. Mycket på jobbet och barnbarnen har förökat sig. Tog därför hjälp av AI för att skriva fortsättningen på berättelsen om Benny, Britta, Vera och Hans. Så jäkla smart, tänkte jag tills jag såg resultatet. I AI:s förslag står mina kära låtsaskompisar på en random kaj och spanar ut över havet och har en obegriplig konversation som inte alls stämmer med deras personligheter. BÄÄÄD, som mitt fyraåriga barnbarn skulle säga.

Början:

Benny drog jackan tätare om sig när vinden svepte över den lilla hamnen. Britta stod bredvid och stirrade ut mot horisonten, där molnen samlades som mörka väggar. Vera satt på en trälåda och ritade något i sitt anteckningsblock, medan Hans gick fram och tillbaka med mobilen tryckt mot örat.

”Det är nu eller aldrig,” sa Britta plötsligt, med blicken fortfarande fäst vid havet.

Benny suckade. ”Vi vet inte ens om båten kommer i tid.”

Hans avslutade samtalet och vände sig mot dem. ”Den kommer. Jag har pratat med kaptenen. Men vi måste bestämma oss – följer vi planen, eller gör vi det på vårt sätt?”

Vera lade ner pennan och log svagt. ”Planen är trygg. Vårt sätt är farligt. Men farligt är ibland det enda som fungerar.”

Vilken båt? Vilken plan? Vad håller de på med? Varför samarbetar de helt plötsligt?

Nej, här gick AI bet. 

Bad om en dikt om Benny och Britta istället, med orden kärlek, frustration och tomhet inkluderade, eftersom de orden kom upp när jag tänkte på deras relation.

Denna dikt ramlade fram:

Benny och Britta – Skuggornas vals

I nattens djup föddes en kärlek så skör,
men mörkret tog över, och ljuset förgör.
De famlade blinda i stormarnas dån,
två själar som brann, men förtärdes av hån.

Frustrationens klor rev i hjärtats vävnad,
orden blev vapen, och tystnad blev nävnad.
De ropade ut, men ekot var grått,
ett liv utan mening, en tomhet så rått.

Och när gryningen kom, var allt redan slut,
två skuggor som dansar där solen gått ut.

Gillar titeln; Benny och Britta - Skuggornas vals Visst sjunger det om den? Första versraden faller mig också på läppen, deras kärlek var säkert skör i början, och jag kan även relatera De famlade blinda i stormarnas dån till Benny och Britta, om man förpassar sig några år in i deras relation. 

Ordet frustration kommer dock inte in bra. Det förstör totalt den lilla rytm som finns i början. Och vävnad och nävnad? Här kan vi snacka nödrim! Vad är ens nävnad? Ordet existerar inte, enligt SAOL.

Vidare: ett liv utan mening, en tomhet så rått. Uruselt.

Slutligen: Solen går inte ut, den går ner. Låter som om Google translate varit i farten.

Summa summarum: AI håller inte måttet. I andra sammanhang kanske, men inte när det gäller Benny, Britta, Vera och Hans.

Och så ringer Vera

Du milde himmel!

Eller som en skänk från ovan om man betänker att Britta behöver något nytt att fokusera på. Med lite tur skulle denna påringning kunna ta henne ur chockfasen som hon verkar ha fastnat i. Men Britta blir nervös såklart. Hon har ju gjort grejer med Veras kille, den där Hans. Har han berättat för Vera eller varför ringer hon?

'Nej, men hej, Vera!' 

’Hej’, svarar Vera, och det är tydligt att något har hänt. Den ödesmättade rösten. Hejet utan utropstecken.

’Vad roligt att du ringer!’ fortsätter Britta, som varken har tid att känna efter vad hon känner, eller tänka igenom hur hon ska svara. Så kan det vara när man får oväntade samtal. Pang på, bara. 

'Hans har dragit.' 

Och nu blir det tyst, för vad ska Britta svara på det? 

'Oj, då', kläcker hon till sist ur sig. 'När hände det här?'

'I förrgår.' Vera hulkar i andra änden.

'Näe?! Benny drog i lördags!' utbrister Britta. 'Vilka är oddsen? De känner ju inte ens varandra.'

'Jag tror att Hans haft någon annan vid sidan av mig', fortsätter Vera, döv inför Brittas umbäranden.

'Men tror du verkligen det? Han verkar inte vara sån, skulle jag säga.'

'Av någon anledning dras jag alltid till män som bedrar mig!'

'Jaså, gör du det?' Brittas puls är på väg ner, Vera verkar inte veta.

'Ja, så jag har väl mig själv att skylla', snörvel, snörvel.

Britta kan inte påminna sig att hon någonsin hört Vera gråta och känner en närhet till henne hon inte upplevt förr. 'Nej nej, det är inte ditt fel! Hur skulle det kunna vara det? Om han har bedragit dig så är det han som har gjort fel.'

'Jo, men varför drar jag alltid till mig skitstövlar?'

'Benny har också varit otrogen, flera gånger', tröstar Britta.

'Va? Och du har inte kickat ut honom?'

'Nej, det har jag inte ...' Hans tränger sig på i Brittas huvud; hans ena hand i hennes nacke, hans andra i svanken. 'Är inte otrohet något som drabbar alla förr eller senare? Jag läste någonstans att var tredje vuxen svensk varit otrogen på en julfest, vilket i och för sig låter konstigt, men det säger väl ändå nåt?'

'På en julfest? Var läste du det?' Vera gråter inte längre.

'Oj, det kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag tänkte att det lät rimligt. För det är ju i sanningens namn ganska lätt hänt.' Britta hämtar andan. 'Och den där Hans ska du inte sörja för han verkade inte vara mycket att ha, om jag får säga vad jag tycker.'

'Han var jättefin!' 

'Man är blind när man är förälskad, glöm inte det.' Britta flyttar mobilen till andra örat. 'Kom hit på en fika! Jag ska bara fixa lite, men om en timme?'

Vera tackar ja och Britta är ur chockfasen. Nu far hon runt och röjer kvarlämnade tallrikar, glas och kaffemuggar. Sen kommer hon dra isär gardiner och dra upp persienner. Förhoppningsvis kommer hon också få av sig pyjamasen och på sig något lämpligare innan Vera kommer. 

Eller så hinner hon inte ordna till vare sig hemmet eller sig själv, vilket kanske vore det bästa. 

Försommar

Det är så vackert ute. I vägrenen på andra sidan gatan trängs hundkex med smörblommor, lättsamt vajande i vinden. Vid brevlådan är pionen på väg att slå ut och liljorna intill står näst på tur med sina sprickfärdiga knoppar.

Det hjälper dock inte ett smack. 

Britta kan inte njuta av årets vackraste tid för hon har fortfarande inte fått svar från Benny på sms:et hon skickade. Hon är, med andra ord, berövad på både sin kärlek, som hon aldrig trodde skulle agera så här irrationellt, och på årets försommar. När alla normala människor är ute tillsammans och njuter av blomdoft och sommarvind mot huden, är hon inomhus och förbannar det skarpa ljuset som tränger in eftersom det påminner henne om det ljus Benny tagit ifrån henne.

Ungefär så.

För Benny har helt enkelt bara skitit i att svara. Utan minsta förklaring.

Britta blir arg när hon tänker på det, men spenderar mer tid i känslor av vanmakt och frustration. Hon går omkring i pyjamas dygnet runt, äter direkt ur kylskåpet och lämnar kladdiga kaffekoppar och glas överallt. Usch, får man god lust att utbrista. Två och ett halvt dygn har gått och man undrar så smått hur länge hon ska befinna sig i den här fasen? Benny kanske inte hör av sig på veckor, ska hon då vara instängd hela sommaren? Har hon inte ett jobb att sköta? Vänskapsrelationer att underhålla?

Inte för att hon brukar lyssna på mig, men:

Skärp dig, Britta! Fokusera på det du har och inte på det du inte har!

Vad nu?

Ja, det undrar Britta också. Vad var det som just hände? Hennes huvud är fullt av overkliga bubblor, små och skrämmande. Något är för alltid förändrat, hälsar de. Samtidigt som måsjävlarna fortsätter att skrika utanför fönstret, som om inget hänt. Ett vinddrag, och rullgardinen smäller till fönsterkarmen. Brittas mobil far i golvet och räddas av mobilskalet i plast. 

Aldrig förr har Benny klickat bort henne mitt i ett samtal, och inte i slutet av ett heller. Man gör bara inte så! Det har de inte ens behövt prata om, det är en självklarhet. Det är också en självklarhet att lyssna på varandra när man är i en relation. Även när det är besvärligt. Saker som händer kan vara svårsmälta, ja, men då krävs det att man kommunicerar. 

Man kan inte bara dra. 

Man kan inte bara klicka bort sig.

Japp, nu börjar Britta bli förbannad. Eller snarare förnärmad?

Hursomhelst.

Efter tjugo långa år tillsammans, hur i helvete kan han bara klicka bort henne? Det är så Britta tänker och det ger henne välbehövlig energi.

'Släpp!' knappar hon in på mobilen i ett meddelande till sin vapendragare. Ett råd i tiden. Varför haka upp sig på grejer när man kan släppa och gå vidare?

Britta inser att meddelandet är väl kortfattat och dessutom kan uppfattas som kyligt (om Benny visar det för någon annan) och skriver vidare: 'Jag förstår att min bekännelse kom som en chock, men nu behöver du gå vidare. VI behöver gå vidare. Ur det som hände kommer något gott komma, jag är säker på det.'

Hjärta. 

Alltså, hon avslutar med ett hjärta. Det röda. Hon har en arbetskamrat som använder det blå hjärtat och det ger ju ett fasligt kyligt intryck. Britta fryser till varje gång hon ser det. Och Benny är hennes stora kärlek, eller i alla fall kärlek, så ett rött hjärta passar även om det kan verka överdrivet när man aldrig annars skickar röda hjärtan.

Hursomhelst! Frågan är nu om Benny kommer falla för detta något i tonen annorlunda sms?

Annars vet jag inte.

Svart som natta

Och vad gör Britta? Jo, hon ringer Benny i sitt mest sårbara tillstånd. Min manual till trots. Uppenbarligen skiter hon i den.

’Hej, var är du?’ Brittas hjärtslag ekar i huvudet. Hon trycker mobilen hårt mot örat.

’Hur så?’ svarar Benny. Han låter inte arg, snarare undrande vilket ger Britta en välbehövlig skjuts.

’Det är klart att jag undrar!’ 

Men Benny berättar ändå inte var han är. Istället blir det tyst i luren. Knäpptyst. Britta hör inte ens Bennys andetag, hur mycket hon än anstränger sig för att identifiera dem.

'Hallå?'

'Jag är här.'

’Kan du inte komma hem?’ piper hon. 

Benny svarar nej, bara ett lågmält men tydligt nej, inget mer. Britta känner hur paniken inom henne växer. Han låter så klar över sitt nej, som om han kommit fram till ett vägskäl och vet vilken väg han ska ta nu. En väg som inte leder hem.

’Imorgon då?’

’Nej.’

’Jag ska aldrig mer vara otrogen, jag lovar.'

’Det spelar ingen roll.’

Det är återigen tyst i telefonen. En lång stund. Det enda Britta vet är att samtalet inte får ta slut.

’Vad är det som inte spelar roll?’

’Ingenting spelar längre någon roll.’

’Det låter som något vi verkligen behöver prata om!’

’Nej.’

’Vadå 'nej'?’

’Nej. Jag känner bara ett stort nej.’

’Det kan man göra, absolut. Då är det bra att prata om det så att man förstår vad ens nej står för, eller hur?’

’Nej, det har jag inget behov av, och jag behöver gå nu.’

'Gå nu?'

'Hej då', säger Benny och sen klickar han bort henne. 

Manual för Britta

Kris och katastrof råder. Nu gäller det att sitta still i båten, Britta. Ha is i magen. Bli inte desperat. (Inte så att det syns, i alla fall.)

Ångesten är vad den är, men håll i hatten och rid ut stormen. Gå in i klädkammaren och släck lampan. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Ge känslorna fritt utlopp, låt dem äga dig, men inte mer än trettio minuter tops.

Bete dig med värdighet. Gör saker. Rör på dig. 

Drick vatten.

Framförallt; ring inte Benny. Låt honom komma till dig.

Fy fan alltså

Britta vaknar med ett ryck. Dagsljuset silar in mellan persiennerna, det är morgon och hon har sovit. Kroppen; ett minfält att hantera. Tryck över bröstet, stickningar i händerna, blytunga ben och surr i öronen. Ett mörker som bokstavligen hotar att sluka henne. 

Hon kravlar ur sängen och går fram till spegeln som de en gång köpte på en auktion; en dag mitt i sommaren, ute på landet. Nunan som möter henne har inget existensberättigande. Den, och kroppen som hör till, borde ligga död och begraven sen länge. Hon studerar sig själv, noggrant, följer varje rynka, noterar hudens grå och blå skiftningar, och hon förstår varför Benny lämnat henne.

Paniken sköljer genom Britta och hon står som bredvid och förstår inte varför. Så himla viktig är inte Benny. Hon var kär i början, men hur trött har hon inte varit på honom från tid till annan? Hon är den sortens människa som inte har så stort behov av en man. Inte av så mycket annat folk heller. Hon är en fri fågel. En självständig fri fågel.

Som kroknar en aning nu, måste man ändå säga. Kanske för att det är skillnad på att lämna och att bli lämnad? När man blir lämnad har man inget att säga till om, man är helt utlämnad till den andres nyckfullhet och dåliga omdöme. För det går inte att tvinga någon att stanna, det inser Britta och det kan vara ur den vissheten som ångesten springer. 

Att hon blivit avvisad kanske också har med saken att göra. Inte för att det är så farligt, egentligen, men det kan riva upp sår från barndomen. Britta blev förvisso inte avvisad som liten, men man vet aldrig hur psyket fungerar, det beror på så många olika faktorer. Framförallt gener. Sammantaget är det för komplext för att vara möjligt att reda ut.

Måsar skriker utanför hennes fönster. Hon skulle kunna döda dem. Hundra procent.

Ska man vara ärlig eller inte?

Benny står där han står, utelåst. Mellan stenplattorna, som de sedan länge tänkt byta ut mot sån där snygg skiffer, skjuter ogräset upp som vildar på rövarstråt. Han ser Britta komma ner för trappen och ropa något, men hör inte vad. Han kan förstå att hon blev upprörd, men det var ju så länge sen. Och visst har Britta rätt i att han kunde ha sagt nej, varför gjorde han inte det? Susanne borde han verkligen inte gett efter för. Han tyckte aldrig om henne, försökte till varje pris undvika att komma i hennes väg. Agge, däremot, henne kan han inte ångra ens om han försöker. De andra; det var som det var, han hade svårt att säga nej. Inte mer med det. Någon gång var det väl också han själv som tog initiativet, trots att han visste att det inte skulle kännas så bra efteråt. 

'Jag har också varit otrogen.' Britta står i altandörren och vinkar in Benny. 'Kom in, det är kallt.'

När Benny inte rör på sig tar Britta tag i hans jackärm och manar på honom. 'Jag ska berätta allt, det är inget du behöver oroa dig för.' Hon släpper inte ärmen förrän han står vid soffan. 'Sätt dig!'

Benny står kvar.

'Jag förstår om det här kommer oväntat, men det var ett misstag och det är över. Tro mig, det betydde ingenting.' 

Brittas lättnad är obeskrivlig. Äntligen kan hon säga sanningen. Äntligen ska all skit fram i ljuset och ut ur huset! Varför har det tagit så lång tid att inse något så självklart? Ska man behöva fylla sextio för att förstå det mest basala om hur man ska leva sitt liv?

'Har du varit otrogen?'

'Benny! Det betydde ingenting.' 

'När?'

'Sätt dig ner, snälla. Vi behöver prata i lugn och ro.'

Benny står kvar.

'Det var för ett tag sen, men det spelar ingen roll, för det är över nu.'

'Vem?'

'Det spelar ingen roll.'

'Är det någon jag känner?'

Britta suckar. 'Ja, om vi nu ska vara helt ärliga mot varandra, och det ska vi ju, så var det han Hans, Veras nya. Men det spelar ingen roll!'

'Hans? Ingen roll? Det spelar väl en JÄVLA roll! 

Britta tar ett steg baklänges. 

'Om du låter mig berätta kommer du förstå att det inte spelar någon roll. Det betydde ingenting och dessutom var det katastrofalt ... dåligt. Han var klumpig och ... ja, jag vet inte varför det hände överhuvudtaget.'

'Men det hände?'

Britta ser på Benny. Han står fortfarande och han har inga planer på att sätta sig ned. Svarar hon fel nu kommer han gå och inte komma tillbaka, det ser hon på honom.

'Nej, det hände inte.' Britta fäster blicken på Bennys panna. 'Det hände inte för det blev aldrig nåt.'

En sanning med modifikation, men vem vet vad som hände i det där jävla materialrummet? 

'Var han här, hemma hos oss?'

'Nej, nej, nej. Han kom till biblioteket och vi gick in i materialrummet för att leta efter en bok.'

Från och med nu ska hennes och Bennys relation bygga på sanning och ärlighet. Öppen kommunikation. Hon vill förklara för Benny vad bra det kommer bli, men först måste hon få honom att fatta att det som hände var fullständigt obetydligt för henne.

'Det betydde verkligen ingenting.'

Och nu går Benny. Han klampar upp för trappen på ett sätt som är helt olikt honom och Brittas känsla av eufori byts raskt ut mot ren och skär skräck. 

'Jag vill bara vara ärlig mot dig!'

Tre minuter senare lämnar Benny deras lilla radhus bakom sig, med en resväska och de kläder han går och står i. Kanske åker han till sin nittioåriga pappa. 

Vad som händer härnäst har jag ingen aning om, men nu vet vi i alla fall vad som hände när Britta berättade.

Benny drog.

Kärleksakt eller fadäs?

Men var det verkligen otrohet, i ordets sanna bemärkelse? Britta stannar upp på sista trappsteget. Hon ser konturerna av Benny utanför altandörren, hans huvud nerböjt som om han studerade ogräset mellan stenplattorna. Har han hört hennes bekännelse? Hon vet inte.

Otrohet eller inte? Det funderar hon på nu, ena foten på trappsteget, den andra dinglande i luften, avvaktande. Det var inte ett särskilt angenämt möte de hade där i materialrummet. I alla fall inte enligt Britta, vad Hans tycker är oklart, eftersom de varken då eller därefter pratade om det hela. Det var valhänt och forcerat och de kom aldrig riktigt till skott, om man säger så. Brittas arm kom i kläm och allt gick för fort. Ingen tid att känna in och pröva sig fram. Nej, fy sjutton, känner Britta så här i efterhand.

Benny ser på henne på andra sidan altandörren. Han ler uppmuntrande. Hennes ena fot dinglar fortfarande i luften. Ska hon berätta eller inte? 

Jamen, det är väl lika bra.