Trilogin av Jon Fosse

Men gud vad lättjefullt det är på den här bloggen nuförtiden! Finns det ingen ansvarig som kan styra upp det hela? Var är Benny och Britta?

Allt ska man få göra själv ...

Nå, över till dagens ämne: Läs Jon Fosses Trilogin, om ni inte redan har gjort det. En så hemsk och ljuvlig roman, så ömsint och vidrig. Berättad med ett unikt språk som obönhörligt forsar fram som ... en fors. Man har ingen chans att stå vid sidan av. 

Är man intresserad av språk ska man läsa den. Är man intresserad av gestaltning ska man läsa den. Är man intresserad av livet ska man läsa den.

Jag förstår att denne Jon fick Nobelpriset i litteratur.

För övrigt har jag den intressanta infektionen vinterkräksjuka. Dock är jag över det värsta och njuter nu i fulla drag av återhämtning i säng. Har börjat äta och gud vad gott det är. Har börjat läsa Han Suyins Skimrande dagar som skildrar livet i Hong kong 1949 för missionärer som flytt Kinas kommunistarméer. Men framförallt är det en kärlekssaga mellan en kinesisk läkare och en kringresande engelsman. Mumma.

Att läsa eller att inte läsa - det är frågan

Har börjat året med att läsa mer än att skriva. Vilket i och för sig inte innebär att jag läser speciellt mycket. Men jag känner ett sug efter att läsa, och det är en känsla att ta vara på. Att köpa böcker och planera min läsning ger mig glädje. Själva läsningen också, men den får av någon anledning inte lika stort utrymme.

Läser för närvarande Lena Anderssons senaste; Studie i mänskligt beteende. Jag dras till hennes böcker. Jag är inte alltid så förtjust i dem, men uppenbarligen ger dem mig något ändå. För en stund sedan ett för mig nytt ord; verserad. Jag slog upp det och fann att det betyder 'mycket artig och världsvan'. Se där. Läste vidare och dök på ordet hugsvala som visade sig vara ett verb, och inte en fågel. Att hugsvala någon är att ge denne tröst och lindring. Ordet fanns redan i fornsvenskan i betydelsen 'svalka sinnet'. Jag är en sån ordnörd, blir helt till mig av att hitta ord jag inte är bekant med.

Men det är inte bara de för mig okända orden som drar mig till Lena Anderssons texter, det är något annat. Oklart vad. Trots det hade jag knappt, tidigare idag, hunnit sätta mig i min nyligen omklädda seagrass organic cotton fåtölj med Studie i mänskligt beteende förrän jag kom på att vi i kylskåpet hade en förpackning öppnad vaniljsås. Den öppnades redan förra helgen och jag insåg att jag i all hast måste slänga ihop en blåbärspaj för att vaniljsåsen inte skulle hinna bli möglig och sluta som svinn. Oroade mig för att det kanske redan var för sent, men efter att ha luktat och smakat och godkänt tog jag fram en burk blåbär ur frysen och blandade ihop en smulpajsdeg.

Blåbären plockade jag själv i somras. Skåne plockade också några, men det var inte många. Själv kan jag knappt sluta när jag är igång. Ändå blir det inte så mycket. Definitivt inga hinkar. Men jag fryser varsamt in skörden i små plastburkar som var och en rymmer lagom många blåbär för en paj. Nu hällde jag de djupfrysta blå dyrgriparna i en liten ugnsfast form, strödde över någon matsked socker och den osockrade smuliga degen. Duschade medan pajen stod i ugnen. Man måste duscha ibland, även när man bor på landet. Dock inte lika ofta som när man bor i stan.

La efter duschen upp en bit av den färdiggräddade sörjan i en skål, hällde på veckogammal vaniljsås och gick upp för trappan till min sjögräs-fåtölj där Lena Andersson väntade. Stoppade in en sked av pajen i munnen och öppnade inte boken. De sockrade blåbären, den osockrade smulpajsdegen och den nästan för gamla vaniljsåsen var det godaste jag ätit på mycket länge. Så vansinnigt gott att jag omöjligt kunde läsa samtidigt som jag åt. Skåne ropade nerifrån köket att pajen var jättegod och jag bara: Jag vet.

Här kommer en lista på böcker jag ska läsa när jag är klar med Studie i mänskligt beteende:

Jon Fosse Trilogin

Torgny Lindgren Merabs skönhet

Gun-Britt Sundström Maken

Han Suyin Skimrande dagar

Annika Norlin Stacken

Osamu Dazai The Flowers of Buffoonery

Karin Boye Kallocain

Ulrika Knutson Den besvärliga Elin Wägner

Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna

Kalle Byx Ingenting att skratta åt

Lena Andersson Dottern - en berättelse om folkhemmets upplösning

Om jag ska ha något bloggprojekt i år så kanske det blir att skriva om läsningen av dessa böcker. Kan dock som vanligt bli något helt annat.

Näe

Jo, kanske!

Men inte just nu. Om jag ska läsa utdrag ur författares verk och sedan härma deras ton i egna texter så måste jag ha tid. Och jag har inte tid för det. Idag ska Skåne och jag åka och köpa gardinstänger, upphängningsanordning för torkställning och hink att slänga aska i. En snygg hink med lock, och jag har en känsla av att det kommer ta sin runda tid. Hinken ska stå bredvid vår tjusiga kamin i stora rummet så det duger inte med vad skit som helst.

Vi kanske ska köpa ett draperi till hallen också.

Apropå ton så lånade jag en av Ranelids romaner tidigare i höstas, och kom ungefär en fjärdedel in i berättelsen innan motståndet blev mig övermäktigt. Jag har hört talas om hans språk som blommar både över och under raderna och var nyfiken. Det är ju kul med författares olika sätt att använda orden när de berättar och lite kul var det också i början att läsa hans Ansikte av eld. Men jag ledsnade snart på hans huvudkaraktär Greta som gjorde allt rätt hela tiden. Hon är en felfri människa med ett hjärta av guld, upphöjd över all smuts i tillvaron. Smuts som gestaltas av några giriga, korkade och allmänt felnavlade bikaraktärer.

Åh nej, Ranelid! Var är människorna någonstans? Får jag lust att skrika. 

Hans utsvävande metaforer, som ibland faktiskt är vackra, faller liksom platt till marken när karaktärerna är så overkliga. Alltihop skapar en känsla av plast inuti mig. Han ska ha sagt att hans berättelser är flyttfåglar som söker värmen och att han inte ger sig förrän de funnit ett bo i läsarens hjärta. Att han själv är herden som vaktar ordet, men att det händer att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds. (Källa: Wikipedia)

Är jag det vilsna lammet, mamman eller rovdjuret? Jag fattar inte.

Ton

Ton är en intressant historia när man skriver. När jag för många år sedan gick en skrivarkurs fick vi pröva på att använda olika författares språk och rytm när vi skrev våra egna texter. Det var kul. Det öppnade nya dörrar och gav skrivlusten luft under vingarna.

Roliga grejer bör upprepas, så nu ska jag experimentera med ton i kommande inlägg. Tänker att jag läser utdrag ur författares verk och låter mig inspireras. Låter som ett jäkla projekt, och sådana har en tendens att kraschlanda, men kanske blir det roligt. Den som lever får se.

En förkyld lördag

Om någon i förra inlägget upplevde att jag är negativt inställd till att vara förkyld, så vill jag undanröja den villfarelsen. Sanningen är att det är underbart att vara förkyld. En sann snuva helar, skulle jag vilja påstå. 

Saker man kan ägna sig åt när man är förkyld:

Man kan - i lugn och ro - läsa en bok (Cora Sandels Kranes konditori). 

Man kan titta ut genom fönstret när regnet piskar och löven virvlar. 

Man kan gå i skogen utan att skynda sig.

Man kan ta bilen sju kilometer till närmaste affär för att köpa lördagsgodis.

Äntligen kan man sjunka ner i sin tillvaro och uppleva den, utan att prestera ett skit. En verkligt lindrande och närande känsla. Man hinner både känna efter hur man mår och om man trivs där man bor nuförtiden. Vilket är bra att veta.

Summa summarum: Att bli förkyld kan vara det bästa som hänt mig den här hösten.

PS Frågade Skåne vad han kände; om det var bra eller dåligt att han blev förkyld och han tyckte också att det var bra. 

Vad som helst

Man kan skriva vad som helst på sin blogg. Exempelvis kan man berätta att man är på sidan 131 i Sveas son, och börjar tycka att den är lite tråkig. Förlåt Lena Andersson, men jag tycker att den ironiska tonen i berättelsen är tjatig. (Ska jag säga, som jämnt skriver ironiskt. Jag kan inget annat.) 

Kritiken mot folkhemsbygget är stundtals klockren, ändå blir det torrt. Jag blir inte berörd, som Idoljuryn brukar säga. Jag vill känna något när jag läser. Jag vill känna att Ragnar är en människa, och inte en maskin. Jag skulle tycka synd om hans barn om inte de också var små fyrkantiga enerverande folkhemsvarelser.

Men, jag har bara läst halva boken. Finstämdheten kanske kommer i andra halvan.

Tillbaka till Ragnar

Det vill säga Ragnar i Lena Anderssons Sveas son, för alla som läser lite glest. 

Denne Ragnar gick i folkskola, som de flesta barn på den tiden. Efter folkskolan kunde man gå vidare till realskolan om man hade de rätta förutsättningarna på plats. Det hade inte Ragnar.

Ragnar förstod att realskolan inte var för honom. Den var för de spinkiga som ständigt var förkylda och hade en ingenjör till far.

Det här känner jag igen från min pappa, även han var född på trettiotalet. Han var bäst i matte i sin klass, ändå seglade de spinkiga snorungarna förbi honom in på realskolan, medan han fick hanka sig fram på andra vägar. Jag förstår att han var bitter. 

Som var och en förstår handlar detta inte om spinkiga personer i sig. Det är väl ganska självklart att de ska få utbilda sig? De ständigt förkylda kan man ju också känna med. Verkligen. Men ska de få utbilda sig på allmän bekostnad? Det är frågan.

Jantelagen

Det sägs att jantelagen är en typisk svensk företeelse. Är den en produkt av folkhemsbygget där systemet krävde att alla ordnade in sig för att resultatet skulle bli lyckat? Hursomhelst kan domen bli hård om 'man tror att man är något', och skammen förlamande.

Ragnar tycker om att spela fotboll, och han är bra på det, men slutar att spela ändå.

För att inte bli en sådan som inte förstod att det var över fastän andra såg det och beklämdes, lade han av abrupt och tidigare än vad som hade behövts.

Igenkänning på det. När jag i min ungdom misslyckades med min fjärde (eller var det femte?) uppkörning svor jag på att aldrig mer försöka. Det tog mig tjugofem år att omförhandla det beslutet.

Han tänkte inte bli en av dessa sorgliga människor som fallit offer för övertron på den egna förmågan.

Nej, fy! Finns det något skamligare än att tro att man ska klara något och sedan misslyckas kapitalt? I synnerhet om alla människor runt en redan på förhand trodde sig veta att det skulle bli ett magplask. Burr, på den. Förvisso har det på senare år blivit poppis att misslyckas och 'lära av sina misstag', men frågan är om inte skam över specifika företeelser tar några generationer på sig att tyna bort?

Vidare på temat fika

Denne Ragnar, som är huvudperson i Lena Anderssons roman Sveas son, är född 1932. Det var det år som socialdemokratin tog över makten och påbörjade sitt långa, mödosamma omformande av Sverige. 

Men nu var det fika det skulle handla om. När pensionären Ragnar fikar 1999 går det till som följer:

När han åt av bakelsen i små tuggor höll han vänsterhanden kupad under teskeden som högerhanden förde till munnen. Mellan varje tugga drack han en klunk av det svarta bryggkaffet. Det fanns inget ungefärligt över hans bakelseätande och kaffedrickande, endast systematik och njutning i sällsam förening.

Första meningen:

Intressant med en så detaljerad beskrivning av förandet av skeden från assietten till munnen, något jag får lust att träna på. (Alltså skildrandet, inte själva förandet.) Men om jag också ska ge Lena lite konstruktiv kritik: Varför inte nämna vilken bakelse det var? Jag vill veta.

Andra meningen:

En mening som skickligt bygger grunden för den tredje meningen.

Tredje meningen:

Kronan på verket. Här äts inte tanklöst och slarvigt, liksom är fallet i senare generationer. Här äts med 'systematik och njutning'. Känner svagt igen min mormor i den skildringen. Hon drack aldrig eftermiddagskaffet, med tillhörande kaffebröd, förrän alla hushållssysslor var slutförda och alla dammfria ting i hemmet var på rätt plats. Då sänkte hon sig ner på köksstolen med sin kopp kaffe, sin kaka och sin veckotidning. Strök över bordsduken med handen och lyfte kaffekoppen till munnen. Det var också systematik på hög nivå, även om den kanske inte såg exakt likadan ut som Ragnars.

Nu ska jag läsa vidare!

De första meningarna

De två första meningarna jag strök under i Lena Anderssons Sveas son lyder som följer:

Det är gott med karlsbaderbulle. Den är liksom kort i konsistensen.

En obegriplig och ändå så klockren beskrivning av en karlsbaderbulle. En konsistens kan vara mycket, men kort? Helt ologiskt och helt underbart. Man förstår inte hur mycket man än försöker.

Vidare tycker jag om användandet av ordet 'liksom'. Jag har själv använt det tusen gånger och varje gång haft komplex över det, men inte nu längre. Lena Anderssons användande av 'liksom' ger ordet en tyngd som jag inte visste att det hade, vilket känns som en befrielse. 

Imorgon kanske nästa understrykning kommer. Den handlar också om fika.

Verkstan och folkhemmet i skön mix

Det var bra underbart att sitta på verkstan imorse och läsa bok och fika macka och kaffe. Din stund på jorden är slut, så jag började jag läsa Lena Anderssons Sveas son. Den handlar om Ragnar som är född på trettiotalet och en riktig folkhemssnubbe. Intressant start. Jag strök under ett ganska stort antal meningar som jag snart kommer återvända till för att dissekera deras särart. Jag kan knappt bärga mig.

Jag och Kubakrisen

Är på upploppet i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Huvudpersonen, en sextiofyra år gammal man, lever sina yttersta dagar i Laguna Beach, Kalifornien. Han är inte sjuk men ändå inställd på att dö närsomhelst, verkar det som. 'Idag är det mig närmare än någonsin; jag känner det som om det vore alldeles förestående ...'

Hursomhelst. Imorse när jag läste mina morgonsidor gick det upp för mig att berättelsen utspelar sig i oktober 1962. Min födelsemånad sålunda. Roligt, roligt. Vidare gick det upp för mig att det var då Kubakrisen ägde rum, den kommenteras nämligen i berättelsen. Jag googlade raskt eftersom jag under gymnasiet hade en lärare i historia som bara (och då menar jag bara) pratade om sina egna privata problem på lektionerna, och eftersom jag inte heller därefter engagerat mig speciellt hårt i världens historiska utveckling, och upptäckte att vi, vid denna tidpunkt, var ytterst nära ett kärnvapenkrig. 'Det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia.' Spänt läge, alltså. Kennedy och Chrusjtjov höll i trådarna. Hela världen höll andan, och då föddes jag.

Givetvis undrar jag varför mina föräldrar aldrig sa något om det! Ett sånt drama. Jag undrar också vad min mycket oroligt lagda mamma tänkte om att föda barn samtidigt som världen var på väg in i ett kärnvapenkrig. 

Frågor, frågor, men inga svar. Dock känner jag mig från och med nu förbunden med Kubakrisen, och skall studera den ingående. Tack Vilhelm Moberg.

Apropå stordåd

Idag har jag, för första gången sedan jag flyttade ut på landet, cyklat in till Örebro och tillbaka. En sträcka på nätta 4,4 mil. Inte så mycket till bragd om man jämför med Professor Kajsa som promenerade 4,7 mil häromdagen, men den här cykelturen är bara början, som var och en förstår. 

Mitt ärende till stan var ett besök på sjukhuset dit jag var kallad för att få ett 48-timmars EKG. 'För säkerhets skull', sa min läkare i våras, eftersom min arytmi enligt honom är ofarlig. Man skulle kunna tro att det fanns ett samband mellan hjärtbesöket och min plötsliga idé att cykla in till sjukhuset, som om jag ville visa sjukhuspersonalen och resten av världen att mitt hjärta är så friskt och starkt som något hjärta någonsin kan vara?

Möjligtvis.

Jag hade mina dubier innan jag gav mig av eftersom min väderapp sa att det skulle bli regn och åska. Men andra väderinstitut sa annat, så jag trampade iväg över Närkeslätten som inte alls är så slät som namnet ger sken av. Upp och ner, upp och ner, beskriver bättre vägen in till stan. Dock är den kantad av milsvida åkrar som ser föredömligt platta ut. Kan vara råg och havre, eller något annat. Började med regnjacka på, men den åkte snart av. De lätta regnskurar som föll var bara uppfriskande, och när de var över torkade mina kläder snabbt i vinden. 

Först när jag närmade mig stan började benen stumna, men då hade jag också trampat på som satan i en och en halv timme, orolig att missa tiden. Jag missade inte tiden. Faktum är att jag kom fram tjugo minuter för tidigt, vilket aldrig har hänt mig förr.

När jag var färdigtejpad gick jag till sjukhusets café och beställde kaffe och macka. Läste några sidor i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden - en trösterik bok i allt sitt elände, och njöt av cykelturens efterdyningar. Vad mer i livet behöver man än en cykeltur och ett café? Inte mycket. Det skulle vara en bok av Vilhelm Moberg då.

Under färden hem tog jag det lugnare, hade ingen tid att passa nu. Cyklade på tvåans växel och tänkte att det här måste jag göra om, minst en gång i veckan med början på måndag, när jag ska lämna tillbaka elektroderna.

Men är det inte slöseri med tid att cykla in till stan när man kan åka bil? Det är ju så himla mycket att göra i nya huset.

Det där var inte jag, det var min lilla djävul på axeln. Hen är en näbbig fan som har för vana att ifrågasätta allt. 

Nej, det är inte slöseri med tid eftersom jag mår bra av det. 

Det där var jag.

Kalsong

Vaknade vid åttasnåret i morse och kände mig vilsen. Detta stora hus - är det mitt och varför? Det ekar i det, eftersom mattor, gardiner och många möbler fortfarande saknas. Det ska inte eka i ett hem.

Låg kvar i sängen och läste några sidor i Vilhelm Mobergs En stund på jorden, vilket inte precis piggade upp. 

'Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som ska föra mig tillbaka (till det eviga kretsloppet)'

Blev så trött av att läsa att jag somnade om och inte vaknade förrän klockan tio. Att vakna klockan tio är deprimerande i sig, för jag tycker inte om att sova bort det liv jag har kvar. Försöker övertyga mig om att jag behöver sova ut efter en vår fylld av utbyggnad, flytt och jobb - och, ja, det låter väl rimligt.

Nu ska jag bara få in ordet kalsong också, hur fan det nu ska gå till. Förmodligen hade Vilhelm Moberg kalsonger på sig när han skrev sin deprimerade elegi.

Det kan man på god grund anta.

Början

Vad kan man göra på temat början? Man kan grotta ner sig i börjor (av romaner).

Här kommer tre:

Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet.

Det enkla är ibland det klockrena.

Den här historien tilldrog sej under den där våren och sommaren som aldrig föregicks av någon riktig vinter.

Gillar vi den också? Ja, det gör vi.

Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus.

Gillar man inte den här är mitt råd att läsa hela första stycket, för det är bedårande:

Mittemot Kooperativa, i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan, stod en lind och ett gammalt trähus. Där stod om man ska vara noga också en kiosk. Linden och huset brukade tala med varandra. Men det var långt mellan orden.

Nåväl. Om man nu vill ha en egen början (till sin egen roman) kan man pröva att kasta om ovanstående börjor. Exempelvis:

Himlen var ljus men skogen var svart och snudd på ogenomtränglig. Läskigt, läskigt.

Den här historien tilldrog sig under den där hösten och vintern som aldrig föregicks av någon riktig sommar. Lite halvläskigt det också?

Mittemot det gamla trähuset stod en lind och pratade för sig själv. Läskigt eller inte läskigt?

Man kan också blanda ihop dem efter eget behag. Exempelvis:

Den här historien tilldrog sej i det blåsiga hörnet av Landsvägsgatan och Industrigatan.

En hel roman som utspelar sig i ett enda gathörn blir man ju nyfiken på, inte sant?

Mittemot Kooperativa var snön klarblå i månskenet. Ja? Nej?

OCH SÅ VIDARE. Möjligheterna är oändliga om man vill skriva en första mening på en berättelse. Så oändliga att man kanske inte kommer längre. Men huvudsaken är ju att man har roligt och vem fan vill bli klar med sin roman?

Ovanstående börjor är tagna från:

Tove Janssons Trollvinter

Inger Alfvéns Städpatrullen

Kerstin Ekmans Änglahuset

Målarens döttrar del 2

Har fortsatt läsningen av Målarens döttrar, vilket betyder att jag kört bil. Gillar att lyssna när jag kör. De två vuxna syskonen Maria och Martin är på väg till England för att undersöka spår efter deras försvunna pappa. Yngsta syskonet, Jessica, följer inte med. Hon känner att hon inte vill in i det där igen. 

Och det kan man ju förstå. Man kan också förstå att Martin och Maria vill det. Att syskon vill och känner olika är legio i min familj, så det kan jag verkligen relatera till. Ibland upplever jag att jag är den enda i hela världen som känner som jag. Kan det ha att göra med att jag är storasyster?

Hursomhelst. Maria och Martin anländer till byn Affington, som efter googling visade sig vara Uffington i Oxfordshire. En by full med rosenbuskar och vita stenhus med torvtak. Här ska de träffa en brorsdotter till en avliden faster som, antyds det, haft en ettårig romans med deras far för länge, länge sedan. Just det kan jag inte relatera till, men jag hade en faster när jag växte upp, som jag och mina syskon rätt och slätt kallade faster. Om henne skulle jag kunna skriva en hel bok.

I Uffington har brorsdottern fixat varsitt rum åt Maria och Martin ovanför byns pub. Nu sitter de på puben och äter en flottig middag som de berömmer när ägaren till puben kommer fram till bordet. Något jag absolut kan relatera till. En lögn slinker så lätt ut genom munnen om tillfället är det rätta.

Längre än så har jag inte läst. 

Början

Vad ska jag då säga om inledningen av Målarens döttrar? Till att börja med har en lång dag passerat sedan jag lyssnade på den, och hur mycket minns man av något man lyssnade på vid sjusnåret på morgonen? Innan man ätit frukost. Jag försöker skapa nya morgonrutiner nu när jag pendlar, och igår och idag har jag tagit med frukost till jobbet och ätit den där. För att hinna det har jag kommit dit tidigare än normalt. Hur känns det? Nja.

Men nu var det inte mina morgonrutiner som skulle avhandlas utan nämnda roman. Början på den. Och jag minns ett färjeläge i stekande sol. Långa bilköer, semesterfirare vars lår klibbar fast på bilsätena. 

Och jag minns en försvunnen pappa, en som försvann för decennier sedan, men som nu ska spåras upp. Om jag förstått det rätt. Kan relatera både till försvunna pappor och svettiga färjelägen, så jag ser fram emot fortsättningen. Början ger mersmak.

En liten stol är allt jag begär

Jag skulle tacka ja om jag blev erbjuden en stol i Svenska akademien. På vilka meriter då, kanske någon undrar, som inte känner till mig. Jag har inget svar på den frågan, men varför inte ta in en pedagog i denna intressanta församling? 

Anna-Karin Palm har precis fått en stol och det gör mig nyfiken. Varför får hon en stol när inte jag får en? Okej, hon har skrivit en biografi över Selma Lagerlöf och, ja, den var ett stycke trevlig bok, men har hon bloggat varenda sketen dag sedan årsskiftet?

Hursomhelst. Nu vill jag läsa hennes genombrottsroman Målarens döttrar. Jag börjar imorgon bitti när jag sätter mig i bilen för att köra till jobbet. Ljudbok, alltså. Rapport från berättelsens första halvtimme kommer kanske här på bloggen imorgon kväll. Med betoning på kanske, med tanke på alla viktiga ämnen som trängs här. Har jag verkligen utrymme för ett till inlägg på temat Anna-Karin Palm?

Jag hoppas.

Annies far och jag

Idag orkar jag läsa och befinner mig i efterkrigstidens Frankrike tillsammans med Annie Ernaux. Trevligt på alla sätt och vis. Inte minst att befinna sig i en efterkrigstid (längtar till vår och hoppas att jag får uppleva den).

När andra världskriget var slut drogs Annies far med av den 'allmänna hoppfullheten' och flyttade med familjen till en stad som bränts ner av tyskarna. ('... stånden och karusellerna reste sig bland ruinerna.') I ett oskadat kvarter utanför centrum hittade hennes far och mor en speceributik och café i ett som de tog över: 'I bottenvåningen låg speceributiken som hade förbindelse med caféet genom ett litet rum där trappan mynnade, upp mot sovrummen och vinden.'

Hej, hopp, så likt vår utbyggnad det låter! I synnerhet när man ser våra skyltfönster. Vi kommer inte starta vare sig speceributik eller café, men jag kan känna bubblet i familjen när de startade upp. Lycka. Med vissa förhinder, såklart, annars vore det inte livet så som jag känner det. Ändå - lycka.

'... det var varmt i köket och caféet, de enda rummen vi levde i ...'

Med tiden gjorde de förbättringar på fastigheten, den blev finare och finare.

'Far rättade sig alltid efter målarens eller snickarens råd när det gällde färg och form, vad som gör sig.'

Ja, men visst. Frågar byggaren hur vi vill ha det med ditt och datt så svarar jag i regel: 'Vad tycker du?' Han borde väl ha koll om någon. Hur ska jag och Skåne veta? Vi har aldrig byggt hus förut, har inte studerat färglära, stil och funktionalitet. Än mindre arkitektur. Om det här var ett bygge att träna på, då kunde man ju chansa lite hit och dit, men det är ju huset vi ska bo i resten av livet, och som ska stå där långt efter vår död.

För fadern handlade det, enligt Annie, om 'Rädslan att falla ur ramen, få skämmas.' Jag kan fullständigt relatera. Falla ur ramen och skämmas vill man inte göra nuförtiden heller. 

Nu ska jag läsa vidare!

Jag läser!

Är redan på sidan tvåhundra nåt (i The Robber Bride av Margaret Atwood). Trots ont i vänster arm. När jag ligger i sängen på kvällen och håller boken framför ansiktet måste jag med jämna mellanrum lägga ner armen för att vila den. Var hos en fysioterapeut häromdagen som tyvärr inte kunde säga vad som var fel. Men såklart fick jag träningsråd ändå; att två gånger per dag guppa upp och ner med en petflaska fasthängd i ett snöre. Första veckan: en halv liter vatten i flaskan. Andra veckan sex deciliter vatten. Och så vidare.

Jag har inte börjat än.

Men boken är bra. Kan verkligen rekommendera. Åtminstone om man gillar detaljerat berättande på många sidor (528), med liten text. Tre kvinnor i Toronto, som varit vänner sedan studietiden, har alla drabbats av en fjärde kvinna, Zenia, som till synes utan skrupler erövrat deras pojkvänner/män, en efter en. Snott dem, helt enkelt. Och givetvis är hon blond och storbystad, det kräket. Så när hon äntligen dör (det här är ingen spoiler, det avslöjas i början av boken) går trion gladeligen på hennes begravning, och vem kan anklaga dem för det. Äntligen har rättvisa skipats!

Många år senare, när de tre äter sin månatliga lunch tillsammans på restaurangen The Toxique, tror de inte sina ögon, för där kommer plötsligt Zenia in ... 

Spännande, spännande. Men det är inte spänningen jag uppskattar, det är alla detaljer. Alla candels, ceramic eggcups, hot-water bottles, compost heaps, marshmallows, pigs, metal ashtrays, stinking garbage trucks, straw-filled boxes and whatnot. Det är de jag älskar. 

Apropå älskar så köpte jag två nya inbundna böcker på vägen hem från jobbet idag. Jag vill skriva sant av Jesper Högström och Hjärtat av Daniel Bergman. Så fina. De får bli julens läsning.