Jag har länge känt mig begränsad. Känt mig trygg med strumpor och koftor men samtidigt varit nyfiken på mer. Annat. Nytt. Jag har tvingat mig själv utanför gränsen. Lite varje gång. Försökt analysera rädslan. Tänkt för mycket. Skyllt på annat, andra och inget.
Nu när jag var sjuk och hjärnan var avstängd kunde jag känna att jag saknade det där surret. Den ständiga nyfikenheten. Viljan att utforska. Tanken om att... en dag... då ska jag våga. Jag hoppas att jag kan tillåta mig själv att gå lite längre. Kanske flytta mig längre fram och kanske också inse att det bara är jag som begränsar mig själv.
Jag vill våga skapa bara för glädjen. Inte bry mig om att det kanske aldrig kommer till användning. Det kanske aldrig blir fint eller ens igenkännbart som något alls. Det måste få vara ok. Jag måste få våga.