Jag hade ingen plan när jag började med räven. Det var när jag mådde som sämst, eller egentligen då som jag började må något alls efter en lång paus av inget, nånstans runt nyår och inte klarade av att planera eller strukturera mina tankar som jag behövde något att aktivera händerna med. Händerna behövde arbeta trots att hjärnan ville vila. Lappteknik kändes enkelt och räven dök upp direkt.
Jag ritade upp räven i sexkantsmönster och började klippa och tejpa lappar. Min fina dotter ville också och satte igång ett minilapptäcke med mindre sexkanter.
Det kändes mysigt på något vis att sitta och vänta på att kexkartonger och telådor skulle bli uppätna/uppdruckna och tomma för att det sedan skulle bli mallar till min sömnad. Det var tillfredsställande. Klippa, klippa, tejpa, passa och sy. Efter ett tag kunde jag lyssna på ljudbok samtidigt.
Med tiden insåg jag att jag behövde en plan för lapptäcket. Det blev ju större än jag tänkt och jag insåg att det skulle passa som överkast på en av barnens sängar. Så nu har jag lovat bort det till sonen. Dottern har önskat sig ett lejon. Och jag vet ju inte ens hur man quiltar ett såhär stort täcke... Det blir spännande att lära!
Jag ser på bilderna att jag kommer behöva sy en liten kontur av ansiktet där vitt möter ljusblått, för att förstärka räven lite. Täcket är nu över 90 cm brett och jag syr bara på lappar i överkanten av arbetet. Jag tror inte barnen kommer vilja ha täckena när de är tonåringar så jag syr dem så de passar deras barnsängar och detta kommer bli ca 90 x 170 cm stort.