Alla måste söderut

När jag hamnade in på sjukhuset förra månaden hade jag två böcker med mej i kassen med telefonladdaren och vattenflaskan. Den ena handlade om starka utsatta kvinnor i fattiga länder och deras överlevnadshistorier. Den var alldeles för allvarlig och tung för att läsa där på sjukhuset. Den andra boken jag hade med mej var Alla måste söderut, för den höll jag på att läsa. Den var precis lagom med korta kapitel. Det var svårt att koncentrera sig på sjukhuset, för det hände så mycket hela tiden, i synnerhet innan jag äntligen fick min diagnos. Mitt i allt kärrades jag iväg igen till nästa läkare, nästa prov eller så dök labbmänniskan upp med sin kärra och skulle ha blodprov.

Alla måste söderut är Marie Lundströms andra bok.

Handling:

När Evas pappa oväntat dör på sovrumsgolvet hemma i Luleå går hela hennes tillvaro, ja, till och med hon själv, itu. Pappa var tryggheten, hennes norrbottniska rotsystem. Nu vet hon inte hur hon ska förhålla sig till det som är hennes barndoms trakter, dem hon lämnade nitton år gammal påhejad av den flyttpolitik som tömde glesbygden på ungt blod. Eller vad hon ska göra med det kära Marliden, farmor och farfars gård som hon nu har att sköta ihop med den impulsiva och snåla farbror Birger. Och så är det Larsa, som rasat in i hennes liv med truliga tonårsbarn och en mer än normalt svartsjuk exfru. Inte är hon förmögen att älska någon nu?
__________

Boken har korta kapitel och var därför lätt för mej att läsa. Eva har flyttat från norr till Stockholm och jobbar hårt som konsult. Hon är uppskattad av chefen, men blir tvungen att ta en hel del ledigt för att reda upp efter faderns död, vilket irriterar chefen. Författaren rör sig mellan två världar, lugnet och stillheten i Norrland och stressen och jäktet i Stockholm. Här finns kulturkrockar, här finns tappad kontakt med dem som stannade kvar eller flyttade tillbaka upp.
Och som om livet inte skulle vara tillräckligt komplicerat träffar Eva Larsa. Han är frånskild med två tonårsbarn. Exfrun är efterhängsen, svartsjuk och påträngande.

På ett sätt en tragikomisk bok kryddad med en stor portion humor. Högt tempo, men ändå tid för eftertanke och allvar. Norrländska kargheten med enstaviga svar ställs mot plattityderna och ytligheten i Stockholm. För Eva gäller det att navigera rätt mellan de olika kulturpolerna och hitta var hon hör hemma. Till råga på allt får hon tampas med faderns fallfärdiga hemgård och fasterns man, som har köpt en hel del och vill att Eva tar del i kostnaderna. Mera vill han köpa, men Eva vägrar bekosta flera inköp. Hon har fullt upp med sorgearbetet, den konflikträdda Larsa, hans tonårsbarn och exfru.
Som sagt, en bok som är lätt att läsa och lätt att tycka om.
Jag gav min pocketbok vidare åt dottern.

Nu dags för lite eftermiddagsmat.

Önskar er alla en skön tisdag. 

Min julklapp

Kära vänner, här öser regnet ner efter en solig och vacker kväll. Åskan mullrar på avstånd och jag hoppas att den inte kommer närmare, för då måste jag avsluta skriverierna. 

Idag har det varit en minst sagt bråd dag. Det beror på att jag steg upp ganska sent och bisin min hade lite planer. Igår då jag sent omsider lade mej vid midnatt, var jag så upprörd över hur en obehaglig människa behandlar en annan snäll människa, att jag trodde att jag aldrig i världen kommer att somna. Men vet ni vad? Jo, jag somnade och sov som en stock ända till lite över fem då det var dags att göra det obligatoriska nattkissbesöket. Att stiga upp vid femtiden var på tok för tidigt, så jag kröp ner tillbaka i sängen och sov ända till lite över nio! Sen blev det ju lite sent med frukosten innan vi kom iväg till västra grannstaden.

Jag har nämligen idag träffat en jättetrevlig hjärtskötare på sjukhuset. Men innan vi kom dit så skulle bisin min först tanka bilen och sen förstås till Motonet. Bilen äldsta sonen kör med behöver nämligen nya bromsklossar och dem håller bisin min på att byta nu i hallen i grannbyn.

Efter Motonet besökte vi dottern och passade på att gratta svärsonen. Jag steg inte ut ur bilen och jag var minst sagt nervös inför besöket på hjärtpolikliniken. Man vet ju aldrig vad laboratorieproven visar. Men tjohooo, hemoglobinet är på väg uppåt, det har stigit sen slutet av augusti, njurarna fungerar som de ska och kolesterolet är okej. Ett av de där värdena var riktigt bra, men fråga mej inte vilket, för jag vet aldrig skillnad på dem. Enligt sköterskan ska jag ännu få tid till kardiolog för att få en ultraljudskoll av hjärtat, för säkerhets skull liksom. Men det är lång kö, så lite oklart när det blir.  Jag blir verkligen väl omhändertagen och är jätte, jätte tacksam. Jag hoppas innerligt att sjukvården fungerar så här bra även i framtiden. Sköterskan blev jätteglad då jag tackade för vården och sa att den har varit och fungerat så bra. Antagligen hör vårdpersonalen för det mesta klagomål? Alltid viktigt att komma ihåg att ge också bra feedback och inte alltid bara gnälla.

Idag lärde jag mej för övrigt någonting nytt: Det kan vara lika mycket salt i bröd som i chips! 🫣Härefter blir det alltså att söka efter hjärtmärkt mörkt bröd.
Och allt man äter med sked innehåller vätska! Jo, soppa, fil och yoghurt förstår jag, men inte har jag tänkt på att gröten också innehåller vätska! Måste börja hålla bättre koll på mitt vätskeintag!

Äldsta sonen var idag på eftermiddagen iväg till stan och löste ut mitt paket.

Han köpte en Daim, som tillägg till min julklapp. Tack för det!

Paketet var lätt att öppna, för på baksidan stod det "Open here", alltså öppna här.

Och kan ni tänka er, innehållet i paketet var precis vad jag önskade mej! En kalender för nästa år, en stickjournal och en bok från Laine Publishing. Tänk så bra då man själv beställer sin julklapp!

På det gula kortets baksida tackas man för beställningen.

Stickjournalen ser lite liknande ut som mitt nuvarande häfte, bortsett då från att jag inte skriver upp masktätheten, varifrån garnet är köpt, för det kommer jag absolut inte ihåg alla gånger och så har jag inte heller något system för att rösta eller skriva hur bra jag tycker att projektet lyckades.

Jag gillar Laine Publishings böcker och tidningar. De är av verkligt hög kvalitet och ger alltid plats åt designern. Här finns många inspirerande restgarnsprojekt. Jag beställde boken på finska istället för engelska, för jag tänkte att jag har ändå enklare att förstå beskrivningen på finska.

På bokens baksida står det att man ska dyka ner i sitt garnlager och låta fantasin flöda. Och så är det ju, bara att plocka fram restgarnerna och börja experimentera. Hushållsvågen är förstås också bra att ha till hands.

Här ett litet exempel på hur restgarnssockor kan se ut. I boken finns mönster på tröjor, jumprar, sjalar, halsdukar, västar och vantar. Och här finns både stickat och virkat. Nu är alltså min jul räddad och mina anförvanter slipper fundera på vad jag vill ha i julklapp, för jag har ju den redan hemma! Bra eller hur?

Igår då bisin min bjöd på kokt rosamunda potatis och köttbullar till middag, hittade han en Rosamundamumin. Den kunde han inte koka! Allt möjligt spännande växer det i trädgårdslandet.

Idag bjöd han på Pyttipanna av rester och han var så snäll, så snäll att han stekte ägget så jag fick min rinnande gula. Han gillar inte riktigt det, för han säger att jag kan få salmonella, att det är jättefarligt. Det är det förstås, men jag litar på våra inhemska producenter och livsmedelsverket.
Om ni funderar var det gröna fanns, så det hade jag på en skild tallrik och det var faktiskt orange idag, rivna morötter.

Min favoritskådespelare, den sista gentlemannen, Robert Redford, har gått bort idag. Han blev 89 år, lika gammal, som min svärfar var då han dog. 
Hur många filmer med Redford har ni sett? 
Min absoluta favorit är nog Blåsningen, The Sting. Sen har jag sett en hel del andra och faktiskt gillat varenda en. Men bäst att inte tråka ut er och gå in på alla de filmerna.

Nu ska jag gräva lite i en garnlåda och se om jag hittar gult garn. Sen blir det till att lägga sig tidigt, för i morgon bitti ska jag igen iväg till laboratoriet. Undrar vad det nu är för prov, som ska tas.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag!

Så glad och tacksam

I morse steg jag upp före klockan sex. I ärlighetens namn var jag inte riktigt vaken då ännu, men jag lyckades få på mej kläderna och sen körde vi iväg västerut till sjukhuslabbet. Jag hade tid 7:20, 7:05 var jag på plats, 7:10 ropades jag in och 7:15 ringde jag till bisin min och sa att nu är jag färdig. Då hade han precis hunnit betala sjukhusparkeringen.

Från sjukhuset körde bisin min efter lite parlamenterande till Mummon munkki. Jag som inte hade ätit på över 12 timmar, såg fram emot en stor mugg te och en god frukoststmörgås. Men. men, men, det var stängt på grund av vattenskada. Snyft! Till all tur förbarmade sig bagarns dotter över oss, så att vi fick köpa 12 stycken semlor (frallor).

Mörkare frösemlor och ljusa stora goda vetesemlor, kalasade vi på här hemma vid åttatiden i morse. I ärlighetens namn var jag rätt darrig på benen vid det laget. Jag höll på att falla omkull där i bageriet. Det är inte hälsosamt att vara utan mat så länge!

Hela dagen har jag gått omkring med telefonen nästan fastklistrad på mej, för jag skulle ju få ett vårdsamtal från sjukhuset, kanske idag eller eventuellt i morgon. Strax efter klockan 17 ringde hemlig nummer till mej. Till min stora glädje, sa läkaren att alla mina prov var bra. Så oerhört glad och tacksam att tillfrisknandet nu går åt rätt håll. Ska försöka hålla mej i skinnet och lyda doktorns order.

Igår medan jag roade mej på stickcaféet hade bisin min lagt en ny hög på stolen.

Den tog jag itu med i morse.

Och när jag nu en gång hade ångan uppe tog jag också itu med en egen liten tidningshög, som låg här i datarummet.

Kanske jag hittar nånting snabbstickat från den där översta tidningen?

Bisin min behandlar mej fortfarande som en prinsessa! Idag fixade han pyttipanna, med stekt ägg, morotsriv och vitkål. Han tog också hand om disken, fastän jag nog borde ha gjort det. Jag är ju inte precis nån invalid. Men jag är oerhört glad och tacksam över att kunna ta det lugnt, läsa lite och framförallt ägna mej åt sockstickning. Och det ska jag fortsätta med nu ikväll.

Önskar er alla en fin fredag! 

Långsamt, långsamt...

Kära vänner, tack för alla varma tankar och peppande tillrop via olika kanaler. Långsamt, långsamt, försöker jag nu anpassa mej till livet efter blodpropparna i lungorna. Och enligt expertisen på sjukhuset där i västra grannstaden kommer det att ta tid, flera månader, och det ska få ta tid.  Själv hoppas jag att jag kan hålla mej i skinnet och inte otåligt rusa iväg. Jag vill verkligen inte hamna in på sjukhuset på nytt med samma symtom. Brrr!

Jag kom hem vid halvsjutiden i torsdags kväll. Igår tog jag det bara lugnt och gjorde absolut ingenting. Jag försökte smälta alla intryck från sjukhuset och funderade lite smått på vad jag nu vågar eller inte vågar göra. Ligga i sängen är uteslutet, för då trycks lungorna ihop och det är inte hälsosamt. Tur alltså att jag har en gungstol, hur skulle jag annars klara mej?

Söndagen 10.8 var jag i ganska risigt skick, men jag hade bestämt mej för att jag ska vara med på Lillemans ett års kalas och därmed basta. Förrän vi körde iväg till grannbyn på kalas hade jag beställt tid till Mehiläinen i Borgå. På orsaken till mitt läkarbesök uppgav jag andnöd och svårt att andas. Under kalaset ringde en sjukskötare från Mehiläinen och sade att läkaren tyckte det var bäst att jag åkte direkt till akuten till Borgå sjukhus, för där på läkarstationen kunde de inget göra.

Direkt från kalaset körde vi iväg västerut, äldsta sonen, bisin min och undertecknad. Sonen hade hand om bilen medan bisin min assisterade mej. Direkt som vi tog könumret kom jag in i behandlingsrummet och när de såg och hörde mej, blev det full fart på. Syresättningen testades och jag fick omgående extra syre. Bisin min kördes rätt omgående ut och iväg hem tillbaka och jag blev intagen. Med mej i en liten svart tygväska hade jag telefonladdaren, en liten flaska vatten, en banan och ett par rena trosor. Jag hade inte precis räknat med att jag skulle stanna alltför länge.

Jag fick ligga där på akuten i väntan på en ledig säng på avdelning 3, inre medicin. Halvtvå på natten kärrades jag iväg till ett tre personers rum, ett rum jag delade med två män! Under måndagen och tisdagen togs en massa prover, röntgenbilder, ultraljud osv. Men ingen visste riktigt vad jag felade. Jag träffade kardiologer, njurläkare och en hel del andra läkare, som alla var en aning konfunderade. Syresättningen av mitt blod var dålig, vissa blodprov visade bra och andra inte. Till sist var jag ungefär lika sönderstucken som en Tenala ost! Ja, och hade en massa gelé på magen och bröstet efter alla ultraljudsundersökningar. På onsdagen packade de ihop mej igen och kärrade mej från avdelningen till observationen (tarkkailuosasto). Och nu var jag fast med kateteter (huj fy!) olika kanyler, som visade olika saker, urindrivande medicindropp och vätskedropp, som skulle se till att jag inte blev uttorkad. Håhåjaa... På natten när jag låg i sängen dalade blodets syresättning, vilket inte alls var bra. Att ligga där på observation är ju tryggt på ett sätt, men ack så oroligt. Där jag låg i slutet av korridoren var det förstås mycket spring. Inga skynken, inga insynsskydd framför min säng. Det skulle vara fri sikt till mina värden, som fladdrade uppe på en skärm.

På torsdagen slog läkarna sina kloka huvuden ihop och Nadja kom på att det skulle vara bra att ta kontraströntgen på mina lungor. Sagt och gjort och diagnosen var ett faktum: Blodpropp i båda lungorna. Nu skulle medicin prövas ut och jag blev kvar där på observation ända till i tisdags. Då flyttades jag tillbaka till avdelning 3.

Den här gången fick jag eget rum. Rena rama lyxen! Lyxigt var det också att få gå på toa alldeles själv, för att nu inte tala om att få duscha! Små enkla saker, som man som frisk tar för givet.

Bisin min var jätteduktig och hämtade min sockstickning till sjukhuset. Tur att jag visste exakt var jag hade den här projektväskan. I början läste jag endast böcker med korta kapitel och som inte krävde stor koncentration. Stort TACK till dottern, som lånade böckerna och hämtade dem till sjukhuset.

I torsdags bestämdes det helt plötsligt att nu får gumman åka hem. Bisin min blev helt förskräckt då jag ringde och meddelade honom att jag behöver skjuts hem. Rörigt värre blev det också för sjukskötaren som försökte ordna att jag skulle få min B12 vitaminspruta injicerad på hälsocentralen här i stan. Igår då jag dök upp där klockan 8 på morgonen, visade det sig att jag inte behövde nån spruta förrän efter tre månader! Håhåjaaa, men den stackars sköterskan blev tagen på säng av lungdoktorns snabba beslut, så hon må vara förlåten.

För egen del gäller det nu att hålla stenhård koll på vilka prover, som ska tas när, vilka polikliniker, som ska besökas när och framförallt vilka mediciner, som ska tas på morgon och vilka på kvällen, vilka regelbundet och vilka enligt behov. Nästa vecka ska nån ringa från sjukhuset efter att jag först har varit till laboratoriet. Kanske jag småningom efter det avfärdas från rullorna?

Bisin min tar hand om mej på bästa sätt.

Igår bjöd han på rena rama lyxlunchen, med potatis, gurkor och bönor från eget land! Mums!

I morse fick jag varmbröd!

Stort TACK till E, som försåg mej med alldeles ugnsfärskt bröd. Precis vad jag behövde.

Ett stort TACK också för utmärkt vård på sjukhuset. Jag är tacksam och imponerad.

Önskar er alla en riktigt fin söndag! 

Litet livstecken

Kära vänner, här på bloggen har det varit tyst och lugnt i över en veckas tid. Det beror på att jag hamnade akut in till sjukhuset i västra grannstaden. Och här är jag alltjämt 

Min utsikt de senaste dagarna!