Vyssan lull

När jag låg på sjukhuset i augusti fick dottern i uppdrag att hämta deckare åt mej att läsa. Det tyckte hon att var svårt, eftersom hon inte brukar läsa sådana böcker. Mitt krav var fortfarande att det skulle vara korta kapitel. En av böckerna, som hon hämtade var Vyssan lull av Carin Gerhardsen.

Handling:
Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler. Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd miljoner?
Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt, Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.
Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.
Vyssan lull är den tredje boken i Hammarbyserien och handlar om skuld och hur den påverkar människor även efter att de är borta.
_____________

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken annat än att den inte gav mersmak. Jag är trött på att polisen har stora problem med sig själv, problem som ska lösas samtidigt som de jagar mördare. Det där med Connys rotande i sin barndom kunde bra ha lämnats bort helt och hållet. 
Men boken passade bra att läsa då jag var okoncentrerad där på sjukhuset. Och för mej blev den aldrig så spännande att jag inte skulle ha kunnat lägga den ifrån mej. 
Förresten, nu då dottern kollar sin läshistoria i biblioteket, så kommer där att stå att hon visst har läst deckare! 😊

Idag har jag lovat en dam att hon får låna min man i tisdag. Det är ju snällt eller hur? Själv tyckte bisin min att han också borde få något att säga till om sin tisdag. Tja, eventuellt, men så där gjorde han själv tidigare rätt ofta med mej eller äldsta sonen, lovade att vi kommer nog och reder ut digiproblem! Nu har jag försökt få honom att inse  att jag är pensionär och helt ute från allt som är digitalt!

Nu ska jag leta efter ett sockmönster, som är så där lagom svårt och det ska vara för fyrans stickor.

Önskar er alla en skön lördagskväll.

Blodsband

När jag var på sjukhuset i augusti och hade läst slut min bok, som jag hade hemifrån, kom dottern till min hjälp. Hon hade lånat en splitterny bok från biblioteket, en bok som man bara får låna i två veckors tid:

Blodsband av Lars Strang, en alldeles ny bekantskap för mej.

Handling:

En vintrig kväll knackar fjortonårige Gabriel på dörren till ett fallfärdigt härbärge. Kylan biter i hans kinder. Han är utmattad och hungrig, utkastad från familjetorpet av sin äldre bror. Oförrätten väcker en gnagande känsla i honom. Hur kunde far ha dött på ett så märkligt sätt? Något stämde inte.

Framtiden verkar dessutom lika kall och ogästvänlig som vinternatten omkring honom. Hopplösheten börjar krypa in, än så länge vet Gabriel inte att hans öde kommer att förändras dramatiskt. Två besynnerliga och starka kvinnor kommer att träda in i hans liv och vända upp och ner på allt.
___________

Boken handlar om hur det var i Österbotten på 1600-talet. Vi får följa Gabriel på hans vandring genom livet. Det är både sorg och glädje, men allra mest hårt arbete. Sina rötter kommer han inte undan och när det av en slump dyker upp en möjlighet att bli rik på järnmalm finns det avundsjuka människor, som vill sätta käppar i hjulet för det projektet. Gabriel är intresserad av smide, han är kunnig och duktig och vinner husbondens förtroende. Han hamnar att ta itu med sin äldre bror, som har låtit fädernegården förfalla och fräckt utnyttjar den ena systern som piga.

Korta kapitel, precis det jag behövde där på sjukhuset. Intressant tidsskildring och lätt att läsa. Visserligen blev det hemskt ibland då fattigdomen, hopplöshet, orättvisor osv. drabbade. Men Gabriel kämpade oförtrutet på.

Vet inte hur bra det är att två läser samma bok, för läsarstatistiken stämmer ju inte då. Biblioteket vill väl ha många lån?

Nu dags för dusch och sedan lite stickning.

Önskar er alla en riktigt skön lördag!

Alla måste söderut

När jag hamnade in på sjukhuset förra månaden hade jag två böcker med mej i kassen med telefonladdaren och vattenflaskan. Den ena handlade om starka utsatta kvinnor i fattiga länder och deras överlevnadshistorier. Den var alldeles för allvarlig och tung för att läsa där på sjukhuset. Den andra boken jag hade med mej var Alla måste söderut, för den höll jag på att läsa. Den var precis lagom med korta kapitel. Det var svårt att koncentrera sig på sjukhuset, för det hände så mycket hela tiden, i synnerhet innan jag äntligen fick min diagnos. Mitt i allt kärrades jag iväg igen till nästa läkare, nästa prov eller så dök labbmänniskan upp med sin kärra och skulle ha blodprov.

Alla måste söderut är Marie Lundströms andra bok.

Handling:

När Evas pappa oväntat dör på sovrumsgolvet hemma i Luleå går hela hennes tillvaro, ja, till och med hon själv, itu. Pappa var tryggheten, hennes norrbottniska rotsystem. Nu vet hon inte hur hon ska förhålla sig till det som är hennes barndoms trakter, dem hon lämnade nitton år gammal påhejad av den flyttpolitik som tömde glesbygden på ungt blod. Eller vad hon ska göra med det kära Marliden, farmor och farfars gård som hon nu har att sköta ihop med den impulsiva och snåla farbror Birger. Och så är det Larsa, som rasat in i hennes liv med truliga tonårsbarn och en mer än normalt svartsjuk exfru. Inte är hon förmögen att älska någon nu?
__________

Boken har korta kapitel och var därför lätt för mej att läsa. Eva har flyttat från norr till Stockholm och jobbar hårt som konsult. Hon är uppskattad av chefen, men blir tvungen att ta en hel del ledigt för att reda upp efter faderns död, vilket irriterar chefen. Författaren rör sig mellan två världar, lugnet och stillheten i Norrland och stressen och jäktet i Stockholm. Här finns kulturkrockar, här finns tappad kontakt med dem som stannade kvar eller flyttade tillbaka upp.
Och som om livet inte skulle vara tillräckligt komplicerat träffar Eva Larsa. Han är frånskild med två tonårsbarn. Exfrun är efterhängsen, svartsjuk och påträngande.

På ett sätt en tragikomisk bok kryddad med en stor portion humor. Högt tempo, men ändå tid för eftertanke och allvar. Norrländska kargheten med enstaviga svar ställs mot plattityderna och ytligheten i Stockholm. För Eva gäller det att navigera rätt mellan de olika kulturpolerna och hitta var hon hör hemma. Till råga på allt får hon tampas med faderns fallfärdiga hemgård och fasterns man, som har köpt en hel del och vill att Eva tar del i kostnaderna. Mera vill han köpa, men Eva vägrar bekosta flera inköp. Hon har fullt upp med sorgearbetet, den konflikträdda Larsa, hans tonårsbarn och exfru.
Som sagt, en bok som är lätt att läsa och lätt att tycka om.
Jag gav min pocketbok vidare åt dottern.

Nu dags för lite eftermiddagsmat.

Önskar er alla en skön tisdag. 

Lite upp och ner dag

I morse vaknade jag lite över sex, strax före väckarklockan. Jag var rejält trött, för under natten hade jag vridit och vänt på mej och varit uppe några gånger. Det går liksom inte att gå till sängs med kurrande mage. Jag klarar åtminstone inte av det. Men eftersom jag skulle vara på laboratoriet halvåtta i morse och därför vara oäten i tolv timmars tid, så var det bara att tåla och lida.

Jag kände mej rejält knäsvag då jag stolpade iväg upp till laboratoriet. Tacksam för att bisin min ställde upp och skjutsade. Medan jag väntade sade jag ett fult ord, för trots att jag hade beställt tid, så måste jag ändå anmäla mej och ta en kölapp! Jag fattar ingenting, för förra gången behövdes det inte och inte heller i labbet i Borgå. På det här sättet, så lönar det ju sig inte alls att beställa tid. Minst sagt förvirrande.

När jag kom ut från labbet var jag darrig och andfådd och det var riktigt skönt att få sitta i bilen och äta lite, så blodsockret gick upp. Jag har lite svårt att fatta att sjuka människor ska plågas extra på det här sättet. Till all tur behöver jag inte vara oäten vid nästa blodprov, som ska tas om en månad. Jag kände mej faktiskt ganska svag ännu en lång tid på förmiddagen efter frukosten.

Men jag blev på riktigt gott humör och kände mej genast bättre då jag lyckades hitta det här gula nystanet!

Dagens stickcafé hölls hos G-M och jag fick åka med väninnan B, tack för det! Vi hade så trevligt där vi satt och stickade och pratade att mitt i allt hade klockan hunnit bli 17:30 och det var dags att återvända hem.

Jag kom hem med den här intressanta boken! Tack till G-M för gåvan.

Och så ett litet tips till alla sockstickare:

Tokmanni säljer nu 7-bröder garnet i original version, alltså 150 grams nystan och 75% ylle och 25 % polyamid, så passa på att köpa. Men nej, nej, jag ska inte ha mera garn!

Nu ber jag om ursäkt, men det här inlägget får bli lite kort, för jag vill hinna sticka lite innan jag kryper i säng.

Önskar er alla en fin torsdag!

Garnlagereländet i juli 2025

Augusti närmar sig sitt slut, liksom sommaren och det är dags för mej att uppdatera mitt eländiga garnlager. Här är resultatet av min verksamhet i juli:

Kvar från juni 2025: 17 573 gram

• Köpt garn:  500 gram
• Tuuli 150 g och Loisto 250 g 
• Sointu 100 g
  
  
• Använt garn: 114 gram
• Virkad sommartopp
   
• Donerat garn: 0 gram
  
  
• Erhållit garn: 250 g
• Av Lillan, 100 g Hygge Wool 
• Av väninnan B,  150 g Cotton Bamboo
  
  
•  Kvar i juli: 18 209 gram

 Ja, ni ser, kan det bli eländigare? Att det blivit använt ytterst lite garn får jag skylla på allmän slöhet och sommarhetta. Vem orkar handarbeta i 30 graders värme?

Idag är det full rulle i stan och det skulle ju nog vara kul att strosa omkring på torget, äta sopplunch, besöka leksaksmuseet osv. Men, men, bäst att ta det lugnt efter gårdagens äventyr. Vem vet vad som händer om jag är oförsiktig? Jag kanske sitter nånstans och flämtar igen eller snarare kippar efter luft i min hunger efter att kunna andas.

Bisin min hämtade igen en stor låda med pocketböcker, som han ville att jag skulle gå igenom.

För min del får de alla fara iväg till något lopptorg eller nån bokbytarhylla. Den här Femboken tog jag dock vara på. Kändes inte rätt att låta den försvinna.

Idag har jag fyllt i K:s vänbok. Vissa saker var svåra, som till exempel vilken bok är den bästa som jag har läst. Knepigt det där, för i morgon eller övermorgon kanske jag har läst någon ny, någon annan bok, som jag gillar bättre. För min del fick det bli boken Kvinnor som slår följe med vargarna. Den kan jag läsa om och om igen, bläddra i och hämta styrka ur.

I morse såg jag att vi också fick godis från Tyskland igår:

Stort TACK till E för de här påsarna.

Önskar er alla en skön lördagskväll. 

Fyndigt värre

Kära nån, idag på förmiddagen placerade bisin mej på en stol vid matbordet och bad mej sitta där alldeles lugnt. Och det medan han röjde (läs råddade) i mitt hobbyrum! Jag försökte andas djupt och inte lägga mej i, men det var svårt, ack så svårt. Jag kommer inte att hitta någonting efter detta. Mitt eget kaos klarar jag av, men inte andras sätt att sortera mina garner. Mina rundstickor är troligtvis nu försvunna för alltid? Snyft!

Medan bisin min härjade hejvilt i hobbyrummet, tog äldsta sonen itu med duschrummet. Och där vet ni, där gjordes finfina fynd:

Två Jojo Moyesböcker...

... tre böcker med hårda pärmar...

... och finfina barnböcker.

Bisin min hittade både färdiga och halvfärdiga stickningar, en massa tygkassar, varvräknare, måttband, häften och diverse småprylar samt den här:

En överlevnadsbok till köket! Tjohooo! Den här är alltså före tiden då man kunde googla recept. Läste redan tips om att man ska ha en kruka basilika på köksbänken för att skrämma bort de där små irriterande flugorna. Bisin min gillar inte basilika, inte att äta och framförallt inte doften. Han tycker att den påminner om kattp _ ss!

Äldsta sonen har bjudit på höns och ris idag. Tack för det!

Förresten, tror ni att jag någonsin kommer att hitta mitt garn efter bisin mins framfart?

Önskar er alla en riktigt fin ny vecka!

Tranorna flyger söderut

Apropå böcker ännu, så i princip är det lika förbjudet för mej att köpa böcker, som att köpa garn. Därför är det ju bra att jag köpte en tidning igår och inte en bok, eller hur? 😊

Men allvarligt talat, det har varit lite si och så med mitt läsande. Nu under de heta veckorna läste jag faktiskt fyra deckare i ett svep. Sen botaniserade jag i våra bokhyllor och hittade som sagt ingenting. Eller nåja, ingenting och ingenting, jag hittade minst tre intressanta böcker, men de var alla en del ur en trilogi. Skulle det ens ha varit första delen, men det var två mittendelar och en sista del. Det lockade inte precis till läsning.

I mars läste jag boken Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Den är prisbelönt: Belönad med Bonniers Bokklubbars Årets bok 2024 och Adlibrispriset Årets debut och Årets roman 2024.

Handling:
Hemma hos Bo bryts den stilla tillvaron sällan av något annat än besöken från hemtjänsten. Men han har ju sin älskade jämthund Sixten, så helt ensam är han inte. I tomrummet efter frun som flyttat in på demensboende i Östersund börjar funderingar och tvivel riva i Bo. Tiden blir alltmer knapp för att hinna lösa det som ibland känns omöjligt – relationen till sonen.

Trevande försöker far och son att nå fram till varandra. Men samtidigt är sonen övertygad om att Sixten måste flytta. Hotet om att förlora sin hund rör upp ett virrvarr av känslor som får Bo att minnas tillbaka på sitt liv, sitt faderskap och sitt sätt att visa kärlek.

_____________

Jag minns inte riktigt varifrån jag nappade den här boken. När jag började läsa den var jag inte alls säker på att jag skulle orka med den ända till slutet. Utgången var ju given. Efter att ha kämpat mej genom de första hundra sidorna började det löpa bättre.
Det är en varm och berörande bok. Språket är lågmält och träffande. Mellan Bos funderingar finns hemtjänstens anteckningar. Kapitlen är korta, vilket gör boken trots innehållet, lättläst. Den berör ett svårt och i dagens samhälle undangömt tema, åldrande och döden. Bo är kärleksfullt och trovärdigt beskriven. Han har det inte lätt, för vem vill acceptera svagheterna, att sakta förlora förmåga efter förmåga. Kämpa för att behålla sin älskade hund och för rätten att få sova i sin invanda soffa. Ett stort plus är ändå att han får bo hemma.
Kan varmt rekommendera boken.

Igår kväll slocknade jag i gungstolen före midnatt, så nu ska jag virka de sista 12 varven på mitt nuvarande projekt.

Önskar er alla en riktigt skön onsdagskväll.

Femina

Idag när jag satt i allsköns ro vid matbordet och kämpade med knepiga korsord, knackade det på dörren. Jag ropade förstås "Stig in", men inget hände. Jag skyndade till dörren och där stod yngsta sonen bakom vår låsta dörr.

Han var så snäll att han tog mej med till stan till mataffären. Han är snabb som en vessla i butiken, för han behöver inte så mycket i sitt singelhushåll. Jag å min sida försökte febrilt komma ihåg vad jag skulle ha: Kardemumma, mjölk, bröd...

Kassakön ringlade sig låååång, så jag hann nappa en tidning åt mej:

Femina nummer 10 2025. Riktigt vad jag ska med själva tidningen vet jag inte, men kanske här finns lite läsbart?

Det jag egentligen var ute efter, var den här medföljande boken! Jag har nu grävt i våra bokhyllor, utan att hitta något som lockar, någon bok som jag inte redan har läst. Den här kommer alltså till användning. Tidningen får jag ge bort efter att ha bläddrat i den.

Jag nappade också den här karamellpåsen, som nu är tömd i karamellskålen. Bisin min tar alltid ett par stycken då han går förbi skålen.

Jag kände mej riktigt duktig när jag var hemma igen och det ända tills jag mindes att jag kom hem från affären utan toapapper och roskiskassar. Suck!
Så går det då jag handlar utan min lista. Yngsta sonen påstod att jag befinner mej i andra sfärer. Själv är jag säker på att det är värmen som gjort min hjärna alldeles mosig.

Nu ska jag försöka virka färdigt mitt nuvarande projekt, om jag orkar.

Önskar er alla en riktigt skön onsdag!

En fin eftermiddag

Idag körde jag iväg till västra grannstaden. Länge sedan jag själv har kört så långt hemifrån. Förstås började en lampa på instrumentpanelen lysa gult när jag skurrade där på motorvägen. ABS stod det. Det gällde alltså bromsarna. Ni må tro att jag blev nervös. Tänk nu när jag ska ner för den branta kurviga rampen i Rita och utan bromsar! Jag testade bromsarna, först en gång och sedan ytterligare två gånger där på rampen. Hurraa! Bromsarna fungerade. Bilisten efter mej trodde säkert att det var en vettvilling i bilen framför. Den chauffören lämnade ett långt mellanrum till min Adam plåtlåda!

Jag kom alltså lyckligt fram och fick njuta av trevligt sällskap, härliga diskussioner, te, piroger med äggsmör, goda morotsmuffins med frosting och härliga uppiffade småkakor. Jag hade med mej lite ett och annat, tre gamla veckotidningar, program för pausgymnastik, rikssvenska namnsdagar, fem gamla korsordstidningar och en massa korsordsbilagor, som jag rivit ut från veckotidningar samt lite annat smått och gott. Allting uppskattades stort.

Vi talade om stickningar och garn, om böcker och om livet. Jag var glad att korsordsbilagorna och korsordstidningarna kommer till nån nytta och glädje. Bättre så här än att jag behöver kasta dem i pappersinsamlingen. De gamla veckotidningarna åker sedan söderut till min svägerska. Tänk så många som kan använda en tidning!

Det var ju meningen att jag skulle bli av med saker, inte hämta hem nånting. Men jag fick de här böckerna och kunde inte låta bli att tacka och ta emot. Handbok för städerskor har jag läst tidigare och jag tyckte jättemycket om den. Det är noveller, så det går att läsa den långsamt lite i gången. Den här boken behövs absolut i min bokhylla.

Och ABS-lampan då? Den slocknade på hemvägen. Bisin min förklarade att när den lampan börjar lysa kopplas ABS-bromsarna bort och det är vanliga bromsar som gäller. Jaha, då vet jag det. Sen fick jag höra att jag kör på fel sätt när jag får diverse lampor att lysa i bilen. Haaa, jag kunde kanske ha sagt nånting om bilfixaren istället? 

Jag hann vara hemma en knapp halvtimme innan äldsta sonen ville ha mej med på matuppköp. Tur att vi for iväg, för mataffären stängde redan klockan 19, på grund av strejken. Vi blev utan bananer, för där var det tomt. Strejken ska väl pågå till lördag, så jag vet inte ännu om den kommer att påverka oss jättemycket. Hamstra har jag inte gjort. Det är nog ingen idé. Så länge det finns vatten, så klarar vi oss.

Önskar er alla en fin fredag!

En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon

Efter lång tvekan läste jag i höstas boken En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon. Den är skriven av hennes man Patrick Ekwall, som jag inte hade en aning om vem han är. Jag har förstås googlat honom sen dess. Redan rubriken talar om för läsaren att här kommer det att gå dåligt.

Bokens innehåll:
Den 13 februari 2021 dog Hannah Ekwall. Hon hade precis fyllt 39 år och hade ett drygt år tidigare drabbats av en aggressiv form av bröstcancer.
Patrick Ekwall berättar öppenhjärtigt om den omtumlande tiden efter hans och dottern Tindras förlust, om saknaden efter en fru och mamma, men framför allt om att se framåt.
En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon är en berättelse om sorg, men ännu mer en skildring av ett år där Patrick finner mod och styrka att leva vidare, med minnet av Hannah.

------------

Boken har överlag fått goda recensioner och har säkert varit till tröst för många. För Ekwall har detta att skriva boken varit ett sorgearbete och han är ärligt rakt på sak. Det märks att han är journalist och kan sin sak. Sorg och hur man tacklar den är alltid något högst personligt, så vad kan man säga om den här boken? Jo, att jag läste den i små portioner, för jag kunde inte ta in allt på en gång. Att jag tyckte om hur först föräldrarna och sedan de efterlevande tog hand om och hänsyn till dottern och hennes sorg. Vissa kapitel i boken tog mej med storm och jag grät med familjen. Medan andra kapitel igen bara kändes som en tradig upprepning. Det verkar som om Ekwall inte har haft någon lektör alls och det är lite synd. Boken skulle ha mått bra av lite uppstramning. Det märks också att boken är skriven i nån sorts brådska, för det finns en hel del skrivfel. I förordet skriver Ekwall: "Vi måste leva livet. För att vi lever". Och det har han alldeles rätt i.

 

Önskar er alla en fin tisdag.

Må evigheten förlåta

Så var det måndag igen och bisin min är riktigt gramse på mej. Han kommer inte åt sina bilreparationsböcker på grund av mina tidningshögar och garnpåsar. Det hjälper inte att jag snällt fixade så att jag fick upp skåpdörrarna och ut alla hans böcker. Jo, ni gissar rätt, tidningshögen och garnpåsarna smög sig sedan på något oförklarligt sätt tillbaka och blockerar nu igen skåpdörrarna. 🙈
En del av tidningarna har tagit sig till matbordet och väntar snällt på genomgång. Men det är nog inte heller bra, för de kommer att reta gallfeber på bisin min. Dessvärre kommer jag nog inte att vara särskilt snabb med sorterandet, tyvärr. Det är inte alls min avsikt att vara elak eller provocerande, men ni vet hur det är med mönstertidningar? Plötsligt hittar man just den tidningen, där just det mönstret finns, som man funderade på att sticka eller virka. Sedan börjar ens hjärna gå på högvarv och man börjar fundera på om man har garn till det där projektet. Glömda är alla andra tidningar medan man rotar i lådor och kassar efter garn...
Tycker ni synd om bisin min? Det är nog inte lätt att leva med en sån här garngalning. Själv har jag ju ändå tur, för bisin mins samlade "skrot" ligger i grannbyn. Ja, och här i garaget och nere i ladan. Till de där ställena har jag inget ärende, så han kommer ju undan. Jag behöver inte sura över skåpdörrar som inte går att öppna. Och numera behöver jag inte ens ondgöra mej över ett garage, som inte kan användas för min plåtlåda. Om det är superkallt kan jag ju lugnt stanna hemma. Tjohoo!

Boken Må evigheten förlåta köpte jag förra året i augusti i Stockholm. Den ingick i det där lockande "ta-tre-betala-för-två". Boken är skriven av Anna Jansson och hennes Maria Wern-deckare har jag läst nästan alla. Men Kristoffer Bark är en ny bekantskap för mej.

Handling:
1945. Två unga män tar sig ner i en övergiven gruva, men bara en av dem kommer att återse dagens ljus. Mannen som snart ska dö bär på en förödande hemlighet.
I nutid hittas ett dött spädbarn i en mosse i Hällefors norr om Örebro – den lilla flickan blev bara någon månad gammal. Hon bär ett silversmycke kring halsen med en sten som experterna inte kan identifiera. Kriminalinspektör Kristoffer Bark får uppdraget att leda utredningen tillsammans med sin grupp omplacerade poliser. När Bark anländer till Hällefors blir han första polis på ett akut larm. En man i nittioårsåldern har tagit en förskolegrupp som gisslan. Han är beväpnad med ett gevär och han är inte rädd för att använda det.

---------

Boken läste jag i höstas och jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag gillade böckerna om Maria Wern bättre. Bark har till sitt förfogande en stab med vingklippta varelser, bland annat en polis, som lider av posttraumatisk stress, en som har psykisk funktionsnedsättning och en som har en bokstavsdiagnos. Lägg till det faktum att Bark har körförbud på grund av en hjärnskada eller var det epilepsi (?), som han i något skede väntar på att bli friskskriven från. Själva intrigen är så spretig och full av sidospår att det ibland är svårt att hänga med. För mej är ju det här första gången jag läser en Bark-deckare, så det kan bero på den saken. Men jag är inte säker, för det är för mycket myt och historia. Det verkar inte helt trovärdigt, vilket i sin tur antagligen beror på att karaktärerna förblir avlägsna och främmande. Det är på något sätt svårt att ta dem till sig och sympatisera med dem. För mej blir den här deckaren aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga den ifrån mej.
Jag efterlyser en gammal hederlig pusseldeckare, där jag som läsare får lika många ledtrådar, som detektiven, som ska lösa fallet har. Tack för en sådan bok med till exempel kommissarie Morse, Adam Dalgliesh, Miss Marple, för att nu nämna några. Tyvärr är de alla redan genomlästa och nya, olästa finns inte. Måste hitta någon annan deckarhjälte.

Nu önskar jag er alla en skön tisdag.

Den stora utställningen

I augusti förra året, köpte jag tidningen Femina för att det följde med en bok. Jag hade både tidningen och boken Den stora utställningen, med som reserv på kryssningen till Stockholm då i augusti. Boken hann jag aldrig börja på då, men läste den sedan senare på hösten. Författaren, Marie Hermanson, har jag läst förut, då var det boken Mannen under trappan. Jag har inga tydliga minnen av den boken annat än att den var annorlunda och spännande.

Den stora utställningen, handling:
Det är 1923 och i Göteborg pågår den stora jubileumsutställningen. Staden står på tröskeln till den moderna tiden och sväller av optimism och stolthet.
Nittonåriga Ellen Grönblad har fått ett journalistjobb på utställningens egen tidning. Hon blir vittne till en hemlig sammankomst och vänder sig till Nils Gunnarsson, en ung detektivkonstapel, för hjälp.
Nere i Berlin sitter Albert Einstein i sitt tornrum. Hans privatliv är tilltrasslat och ekonomin dålig. Han är mordhotad av högerextremister och måste åka till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal, annars får han inte ut sina prispengar.

______

I boken vävs fakta och fiktion, ibland verkar inte mycket ha hänt under historiens gång fram till idag. Män med makt tafsar fortfarande på unga flickor, pengar styr fortfarande i världen och den politiska undfallenheten är stor. Det är bäst att hålla sig väl med dem som är starkare och bestämmer. Osannolikt nog, får en åsna nästan huvudrollen!

Hermanson har fått bra kritik för sin bok. Mej lyckas hon dock inte dra in i handlingen så att jag skulle glömma tid och rum. Boken inleds med att Otto minns 2002 hur det var när det begav sig 1923. Vi får följa med de olika personerna kapitelvis, vilket å ena sidan gör boken lätt att läsa. Men å andra sidan blir det lite hoppigt och förvirrande ibland. Vänta nu, är jag i Göteborg eller Berlin?

Språket flyter lätt och ledigt. Vissa av personerna i boken är autentiska och har alltså funnits på riktigt, bland annat Kurt Johansson/Hamilton. Andra såsom Paul Weyland befann sig i Stockholm och inte i Göteborg.
Hermanson har gett ut två böcker till om Ellen Grönblad och Nils Gunnarsson, men de får nog vara olästa för min del om de inte råkar komma emot mej i någon bokbytarhylla.
________

Idag har här stormat hela dagen. Solen har lyst så lockande, men väl utomhus har det varit rejält kallt. Inte ens katterna har velat vara ute.
Jag har lagat mat tillsammans med äldsta sonen, mos och ugnskorv. Och jodå, mosen är gjord på potatis, inte utblandad från en påse. Jag minns ännu hur förvånad mr J blev en gång då han såg hur vi kockade:
– Gör ni riktig mos?
– Jo, förstås.
Sen åt han med god aptit, för hemma hos honom är det mospulver, som gäller.

Nu ska jag tömma kameran, för den behöver jag i morgon, ta hand om disken och därefter sätta mej och sticka. Igår upptäckte jag att min rektangel är två centimeter för liten på bredden, så få se nu hur det går, töja ut den eller se om nån av flickorna vill ha den?

Önskar er alla en fin söndag.

Julklapp åt mej själv!

Vet ni, igår kväll slocknade bisin min på soffan redan före klockan 22! Det blev liksom inget med mitt sitta-i-gungstolen-och-sticka. Jag hade inte hjärta att tända takbelysningen och på så sätt väcka upp honom. Jag gav upp mina stickplaner och kröp ner under täcket med en av mina nya julklappsböcker.

Igår på eftermiddagen ringde yngsta sonen och undrade om jag skulle till stan. Han fick inte igång sin bil och jag skulle just säga åt honom att jag var utan bil, då min bil körde in på gårdsplanen. Vi avtalade om att jag skulle söka sonen från grannbyn och sen köra iväg in till stan.

Sagt och gjort. Vi hamnade i mataffären och jag skulle samtidigt ta ut min julklapp åt mej själv. Ett rött paket, dock utan vita snören. Men nu blev det knepigt, för paketet hade kommit via Budbee i Estland. Och var fanns nu paketautomaten för dem? På ena sidan av väggen var postens boxar, på andra sidan fanns allt från PostNord till DHL. Men ingen Budbee.
– Det finns lådor där utanför också, sa yngsta sonen.
Jag rusar ut, men där finns endast boxar för PostNord. I det här läget känner jag mej lite lurad, men framför allt frustrerad. Jag tänker just börja svära och utgjuta mej över nätets vedermödor, då yngsta sonen frågar:
– Har du sett vad som finns där inne då?
– Nä, var då?
Han visade snällt och jag lommade iväg till ännu en vägg med postboxar och den här gången var det rätt. Tänk, hur många gånger hade jag inte travat där förbi utan att ha lagt märke till det där stället.

Jag kom alltså hem med ett sånt här paket och jag ber nu färdigt om ursäkt för att jag inte nyttjade den lokala bokhandeln, men...

... när man vill ha tag på vissa titlar, så finns dom inte alltid tillgängliga och då kan jag ju lika gärna beställa dem själv. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag har läst de här fyra böckerna? Men kanske bra att ha sysselsättning en längre tid?

Det var egentligen den här boken, som jag riktigt ville ha. Och tänk nu fick jag den i julklapp!

När jag kom hem hade bisin min fiskat upp den här från vår postlåda tillsammans med tidningen: 

Blev liksom ytterligare en julklapp åt mej själv! Har inte hunnit bläddra i tidningen ännu, så jag vet inte om här alls är nånting intressant. Få se... 

Nu önskar jag er alla en riktigt fin lördagskväll.