Vyssan lull

När jag låg på sjukhuset i augusti fick dottern i uppdrag att hämta deckare åt mej att läsa. Det tyckte hon att var svårt, eftersom hon inte brukar läsa sådana böcker. Mitt krav var fortfarande att det skulle vara korta kapitel. En av böckerna, som hon hämtade var Vyssan lull av Carin Gerhardsen.

Handling:
Hammarbypolisen i Stockholm står handfallna inför den brutala avrättningen av en filippinsk kvinna och hennes två små barn i deras lägenhet. Man hittar inga spår efter gärningsmannen och frågorna blir bara fler. Varför lever barnens svenske far isolerat, nästan utan kontakt med omvärlden? Och hur kunde kvinnan på de små summor hon tjänade på svartstädning, ha råd med en lägenhet värd miljoner?
Berättelsen har sin upprinnelse i någonting som hände för länge sedan, när ett ungt par en solig majdag stannar till med bilen vid en kiosk för att köpa lördagsgodis till de två små pojkar som leker i baksätet.
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg sliter hårt med utredningen med ett decimerat arbetslag. Jens Sandén lider av sviterna efter en hjärtinfarkt, Petra Westman famlar fortfarande efter identiteten på den man som våldtagit henne och kollegan Einar Eriksson är försvunnen och har inte dykt upp på jobbet.
Sjöberg själv är splittrad och bestämmer sig till slut för att gå till botten med sin gåtfulla bakgrund som hans mamma vägrat tala om. En dag knackar han på dörren hemma hos sin farmor som han under hela sitt liv trott var död.
Vyssan lull är den tredje boken i Hammarbyserien och handlar om skuld och hur den påverkar människor även efter att de är borta.
_____________

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken annat än att den inte gav mersmak. Jag är trött på att polisen har stora problem med sig själv, problem som ska lösas samtidigt som de jagar mördare. Det där med Connys rotande i sin barndom kunde bra ha lämnats bort helt och hållet. 
Men boken passade bra att läsa då jag var okoncentrerad där på sjukhuset. Och för mej blev den aldrig så spännande att jag inte skulle ha kunnat lägga den ifrån mej. 
Förresten, nu då dottern kollar sin läshistoria i biblioteket, så kommer där att stå att hon visst har läst deckare! 😊

Idag har jag lovat en dam att hon får låna min man i tisdag. Det är ju snällt eller hur? Själv tyckte bisin min att han också borde få något att säga till om sin tisdag. Tja, eventuellt, men så där gjorde han själv tidigare rätt ofta med mej eller äldsta sonen, lovade att vi kommer nog och reder ut digiproblem! Nu har jag försökt få honom att inse  att jag är pensionär och helt ute från allt som är digitalt!

Nu ska jag leta efter ett sockmönster, som är så där lagom svårt och det ska vara för fyrans stickor.

Önskar er alla en skön lördagskväll.

Må evigheten förlåta

Så var det måndag igen och bisin min är riktigt gramse på mej. Han kommer inte åt sina bilreparationsböcker på grund av mina tidningshögar och garnpåsar. Det hjälper inte att jag snällt fixade så att jag fick upp skåpdörrarna och ut alla hans böcker. Jo, ni gissar rätt, tidningshögen och garnpåsarna smög sig sedan på något oförklarligt sätt tillbaka och blockerar nu igen skåpdörrarna. 🙈
En del av tidningarna har tagit sig till matbordet och väntar snällt på genomgång. Men det är nog inte heller bra, för de kommer att reta gallfeber på bisin min. Dessvärre kommer jag nog inte att vara särskilt snabb med sorterandet, tyvärr. Det är inte alls min avsikt att vara elak eller provocerande, men ni vet hur det är med mönstertidningar? Plötsligt hittar man just den tidningen, där just det mönstret finns, som man funderade på att sticka eller virka. Sedan börjar ens hjärna gå på högvarv och man börjar fundera på om man har garn till det där projektet. Glömda är alla andra tidningar medan man rotar i lådor och kassar efter garn...
Tycker ni synd om bisin min? Det är nog inte lätt att leva med en sån här garngalning. Själv har jag ju ändå tur, för bisin mins samlade "skrot" ligger i grannbyn. Ja, och här i garaget och nere i ladan. Till de där ställena har jag inget ärende, så han kommer ju undan. Jag behöver inte sura över skåpdörrar som inte går att öppna. Och numera behöver jag inte ens ondgöra mej över ett garage, som inte kan användas för min plåtlåda. Om det är superkallt kan jag ju lugnt stanna hemma. Tjohoo!

Boken Må evigheten förlåta köpte jag förra året i augusti i Stockholm. Den ingick i det där lockande "ta-tre-betala-för-två". Boken är skriven av Anna Jansson och hennes Maria Wern-deckare har jag läst nästan alla. Men Kristoffer Bark är en ny bekantskap för mej.

Handling:
1945. Två unga män tar sig ner i en övergiven gruva, men bara en av dem kommer att återse dagens ljus. Mannen som snart ska dö bär på en förödande hemlighet.
I nutid hittas ett dött spädbarn i en mosse i Hällefors norr om Örebro – den lilla flickan blev bara någon månad gammal. Hon bär ett silversmycke kring halsen med en sten som experterna inte kan identifiera. Kriminalinspektör Kristoffer Bark får uppdraget att leda utredningen tillsammans med sin grupp omplacerade poliser. När Bark anländer till Hällefors blir han första polis på ett akut larm. En man i nittioårsåldern har tagit en förskolegrupp som gisslan. Han är beväpnad med ett gevär och han är inte rädd för att använda det.

---------

Boken läste jag i höstas och jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag gillade böckerna om Maria Wern bättre. Bark har till sitt förfogande en stab med vingklippta varelser, bland annat en polis, som lider av posttraumatisk stress, en som har psykisk funktionsnedsättning och en som har en bokstavsdiagnos. Lägg till det faktum att Bark har körförbud på grund av en hjärnskada eller var det epilepsi (?), som han i något skede väntar på att bli friskskriven från. Själva intrigen är så spretig och full av sidospår att det ibland är svårt att hänga med. För mej är ju det här första gången jag läser en Bark-deckare, så det kan bero på den saken. Men jag är inte säker, för det är för mycket myt och historia. Det verkar inte helt trovärdigt, vilket i sin tur antagligen beror på att karaktärerna förblir avlägsna och främmande. Det är på något sätt svårt att ta dem till sig och sympatisera med dem. För mej blir den här deckaren aldrig så spännande att jag skulle ha svårt att lägga den ifrån mej.
Jag efterlyser en gammal hederlig pusseldeckare, där jag som läsare får lika många ledtrådar, som detektiven, som ska lösa fallet har. Tack för en sådan bok med till exempel kommissarie Morse, Adam Dalgliesh, Miss Marple, för att nu nämna några. Tyvärr är de alla redan genomlästa och nya, olästa finns inte. Måste hitta någon annan deckarhjälte.

Nu önskar jag er alla en skön tisdag.

Årets fjärde bok

Redan före sportlovet hade jag läst ut årets fjärde bok, en deckare igen. Boken heter Det som aldrig sker och är skriven av Anne Holt. Det är länge sedan jag har läst någonting av henne. På bokens baksida står det så här:
”När TV-stjärnan Fiona Helle hittas mördad börjar man genast söka efter mördaren i kretsen av hennes närmaste. Sättet hon bragts om livet på, brutalt och starkt symboliskt, tyder på att gärningsmannen kände henne väl.

Men så inträffar flera mord på kända människor och alla följer samma mönster; våldsamma, välplanerade och tydliga budskap till eftervärlden.

I jakten på mördaren tvingas kriminalkommissarie Yngve Stubø ta hjälp av sin hustru Inger Johanne Vik, psykolog och jurist med ett förflutet inom amerikanska FBI. Inger Johanne har just fött deras gemensamma barn och tvekar inför uppgiften. Men då upptäcker hon något som får henne att inse att hon inte kan släppa fallen:

Morden följer ett djävulskt mönster. De är ett eko från en tid hon gjort allt för att glömma.

Och plötsligt förstår hon vad mördaren vill säga.” 

Här träffar jag alltså  en ny kriminalkommissarie, Yngve, men jag har nog läst en Holtbok innan där han också figurerar. I hennes tidiga böcker var Hanne Wilhelmsen huvudperson.

Det som aldrig sker har en spännande intrig och man får följa med både mördaren och polisens arbete. Mördaren är skicklig och undgår länge upptäckt. På något sätt tog dock inte den här boken riktigt tag i mej. Det blev liksom aldrig så där gastkramande att jag skulle ha sträckläst. Och så gillade jag inte riktigt det abrupta slutet.
Kanske jag har min deckarkvot full och borde övergå till klassiker istället?

Boken hittade jag i bokbytarhyllan i Nickby bibliotek. Så fort jag kommer ihåg att ta den med mej, så ska jag lägga den i bokbytarhyllan på jobbet. Det är bra med återvinning och vem vet var den hamnar? Till semestern behövs väl kravlösa deckare?

Ha en riktigt skön fortsättning på vår soliga fredag.
Själv ska jag skynda ut medan solen ännu lyser. Behöver säkert tanka lite D-vitamin i form av solstrålar.

Årets andra bok

Häromnatten läste jag äntligen ut årets andra bok. Denna gång en deckare, En mörkare himmel skriven av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen. Och jo, jag vet att jag just nu är oerhört långsam med mitt läsande, men jag är inne i en sällsamt trög bokperiod. Fastän jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, så nästan baxnade jag då en av dem jag följer på Instagram redan visade upp sin femte lästa bok för i år. Huhuh, säger jag bara!

Den här boken inleds med att en svenska blir mördad på Gran Canaria. Vi får möta Kristian Wede, polis, som jobbar vid norska konsulatet och Sara, som driver den skandinaviska tidningen Dag&Natt samt kommissarien Quintana. Den sistnämnda förblir en gåta för läsaren, medan de andra två beskrivs lite mera ingående.

För mej blir den här boken liksom aldrig riktigt spännande, så jag kan bra lägga den ifrån mej på kvällarna utan att fundera på mordgåtan. Rätt snart har jag nämligen listat ut vem mördaren är, så sedan blir det lite småtråkigt och jag börjar irritera mej på beskrivningar som "kanarisk skönhet" och andra liknande uttryck. Handlingen i boken hoppar mellan nutid och dåtid, eller Tidigare, som författarna har valt att beskriva det som.

Miljön är helt främmande för mej och det finns alldeles för många beskrivningar om hisnande utsikter med glittrande hav, solnedgångar och jag vet inte allt vad. Boken hittade jag i bokbytarhyllan på jobbet i stan, så man tager vad man haver. Nu borde jag då bestämma mej för vad nästa bok skulle vara. Har ni något förslag? Jag skulle vilja ha en bok att sjunka djupt in i, en bok som slukar mej med hull och hår och som är svår att lägga ifrån sig. Alternativt en bok med små korta berättelser, som man lugnt kan läsa en kväll utan att vaka halva natten! Ni ser, jag har svårt att bestämma mig.

Snöstormen Valter eller Valtteri, som den heter är på intåg. Ni har väl laddat er powerbank, letat fram ficklampor och batterier samt tändstickor och ljus?
För tillfället är dubbelmorfar en populär person. Många vill ha direktkontakt till honom, så de inte blir insnöade. Själv hoppas jag innerligt att han inte behöver hålla på och röja snö hela natten. Just nu ser det dock ut som att vår landsända inte besparas.

Ha det riktigt bra och ta det lugnt i stormen!