Ett litet vantbörjan

Småningom börjar en lång arbetsdag ta slut, men inte riktigt ännu, för jag måste skicka iväg en länk, material och övningar inför morgondagens kvällskurs på distans. Bisin min har retat mej för det och sagt att "oj, vad det är skönt när man är ledig på kvällen". Morr! Finns en del annat jag också borde göra, bland annat skriva protokoll, men det får vara till i fredag. Jag kan ju inte göra allting på en gång nu i kväll heller.

I söndags på sticklägret hann jag ännu lägga upp maskor till en ny liten stickning.

Det ska bli vantar, kanske. Om jag följer beskrivningen borde det bli nån sorts stjärnvantar. Få se. Det här är i alla fall JyJy2023 nr 7, som jag har startat. Nu borde jag ännu starta upp 13 stickningar till, men, men, det skulle vara roligt att sticka färdigt något också! Inte bara starta nytt, som blir liggande. Nå, det gäller att inte ta det så hårt. Jag kan ju hoppa av när som helst. Jag får faktiskt själv bestämma. Stickning ska  vara roligt, inget tvång.

Bra saker idag:

• Hann riktigt bra in till mataffären i morse och få färskt bröd och bulle till dagens veckomöte, som jag var ordis och i kaffekock för. Och jag skämde minsann bort mina kolleger. Det är roligt.
  
  
• Hann hem i tid, så jag hann äta lite innan distansföreläsningen började mitt på dagen.
  
  
• Har gett stickstöd här hemma på eftermiddagen och på kvällen digistöd på distans. Så allt möjligt hinner jag med under en dag.
  
  
• Mellan distansföreläsningen och stickstödet hann jag dessutom rada i diskmaskinen och sätta igång den. Så jag har varit ett under av effektivitet idag.

Nu önskar jag er en riktigt skön torsdag.

Själv ska jag ännu jobba lite innan jag stupar i säng!

 

Vattenbärarvantar

Nu blir det bråttom, för snart startar årets Melodifestival och dippen är ännu oblandad.

Idag har jag suttit på stickläger i Textilhuset i stan. Och som vanligt tycker jag att alla andra stickar så spännande saker och är så snabba och skickliga.
Själv försöker jag hålla mej lite på jorden och har satsat på sockstickning, igen! Men det är fråga om en så enkel teknik att, ja, jag vet inte. Jag hade nog klarat den på egen hand. 😀

Vill man ha riktigt varma och sköna vantar, så då ska man sticka ett par vattenbärarvantar åt sig.

Så här ser de ut på insidan...

... och så här på utsidan. Bakom vanten sitter stickerskan. Till fluffet på insidan behövs ospunnet garn. Sånt har jag mej veterligen inte i mitt lager, så jag får nog nöja mej med att sätta upp för ett par andra vantar då vi fortsätter sticka i morgon.  Riktigt klokt är det inte för jag har redan tre halva vantar från tidigare stickläger. 🙈

Bra saker idag:

• Vaknade en halvtimme före väckarklockans signal.
  
  
• Ingen spanskakurs, så jag hann delta i sticklägret ända från morgonen.
  
  
• Har suttit och stickat i sex och halvtimmes tid i trevligt sällskap. Fått mej till livs många glada skratt, men också allvarliga episoder från livet. Härlig öppen och uppmuntrande stämning på sticklägret. Och skönt att få ägna hela dagen åt stickning.

Nu dags för mej att fixa till dippen och ta fram chipsen. Ingen stickning mer i kväll.

Önskar er en skön mellokväll och en fin söndag

Äntligen stickläger!

Kära vänner, finns det något underbarare än att få sitta och sticka i gott sällskap?
Svar: Nej, förstås inte. Jag har nu varit på Stickläger igår kväll och hela dagen idag. Och det har varit så skönt, så skönt att bara få koncentrera sig på stickningen. Och att få umgås. Jag skrattade så mycket igår att mitt måbra-konto nu är påfyllt med råge.

Idén med lägret är att lära sig nya tekniker och egentligen skulle ju inte "kursen" behöva heta stickläger, den skulle lika bra kunna heta stickveckoslut. Det var tredje gången, som det ordnades. I år flyttades det fram från i vintras till nu på våren, så kanske inte så aktuellt med vantar och sockor just nu, men...

Vis av de tidigare gångerna, så beslöt jag mej för att i år endast börja sticka på ett alster. Detta för att inte få så många oavslutade projekt i stickkorgen.

Så jag satsade på Julvanten 2020 och i de färger jag hade tillgängliga, alltså röd och grå. Kanske det skulle ha blivit snyggare i vitt och rött, men, man tager vad man haver och vitt hittade jag inte i mitt lager av den här garnsorten. Och vad har jag lärt mej här? Jo, jag lärde mej en ny uppläggning och lettisk fläta. Vet nu inte sen om mina ökningar är rätt gjorda, men...
Att sticka mönster tillika som man pratar och umgås är inte så lätt, så det blev förstås lite bakåtstickande.

För övrigt så hade skrämmande många garnköpförbud. Har ni hört någonting så galet?

Dagens bra saker:

• STICKLÄGRET!!! ❤
  
  
• Att få umgås med trevliga stickerskor.
  
  
• Att kunna fråga av ledaren, Sanne Salminen, istället för att försöka googla fram svaret.
  
  
• Fick feedback, positiv sådan, för kolumnen jag skrev till NÖ. Sånt värmer, för nu vet jag att jag slog huvudet på spiken. Snällt av läsare att ta sig tid att tacka för ens texter. Det sporrar förstås.
  
  
• Att jag tidigt i morse utan svårighet hittade ett efterfrågat dokument och kunde skicka iväg det per e-post.

Nu får ni ha en riktigt skön fortsättning på lördagskvällen.

Många små

I fredags för en vecka sedan var här fäst. Jo, alltså riktigt på riktigt fest med ä! Jag fick nämligen de sista garnändarna fästade i ett evighetsprojekt. Det som skulle bli två par små vantar blev plötsligt fyra par. Så tokigt kan det gå när jag är i farten.

Modell: Babyvantar, modell från tidningen Käsityön ABC nr 19

Garn: Baby Merino från Novita

Åtgång: 56 g

Stickor: Nr 2,25 och 2,75

Om jag skulle ha följt beskrivningen till punkt och pricka, så skulle det inte ha blivit så här tokigt. Men plötsligt hade jag liksom en bred vante och en smal, så det blev liksom att sticka några vantar till.

Och fäst var det minsann! Ordentligt hade jag nog dragit streck för varje varv på ett papper, men vad hjälpte det då antalet maskor skenade iväg. Tänk så galet det kan bli ibland.

– Aj, e dom färdiga nu, frågade dubbelmorfar då han fick syn på den här högen. Sen dess har han roat sig med att rada vantarna om vartannat. Bäst att jag med det snaraste får iväg de här till beställaren.

Skattebjörnen kan vara riktigt lugn, här är det inte fråga om att jag skulle ha sålt nånting och förtjänat. Nej, jag fick garnet och choklad och bra så. Beställningsjobb är nog inte riktigt min grej, för det tar alltför lång tid att få projekten färdiga.

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Själv ska jag stänga av datorn och ta det lugnt. Mina axlar är fortfarande sjuka, så datorjobbet får bero. Dessutom är klockan redan efter fyra och det är fredag, så nu får jag nog kasta loss, inte sant? Har suttit framför skärmen sedan 9.30 i morse och sakta, men säkert börjar nu nästa läsårs kurser klarna trots många frågetecken och osäkerhetsmoment. Så allting är nästan precis som vanligt, ingen ordning på nånting.

Tre olika

I natt, närmare bestämt klockan 01.17, ja, ja, jag har läst och sett på för många deckarserier, så stod jag utanför toadörren tyst som en mus. Det var ljust därinne, så jag trodde att dubbelmorfar uträttade sina behov, fastän det var knäpptyst. Verkligt mysko!
Till sist blev min nöd så stor att jag försiktigt knackade på dörren och sedan öppnade den och...

... ja, det var alldeles tomt där. HUPS! Efter det lilla toabesöket, sov jag sju timmar i ett streck. Skönt! Dubbelmorfar hade slocknat på soffan och visste som vanligt inte hur filmen hade slutat...

Igår då jag precis hade fått min 10 liters kastrull med korvsoppa färdig, så knackade minstingen på dörren. Han undrade vänligt om vi behövde någonting från affären och om han skulle hämta någonting ätbart åt oss. Jag kunde överraska med soppa, som jag bjöd åt honom i stället. I fredags hämtade han lunch åt oss från stan. Det var riktigt gott och precis vad som behövdes innan jag satte igång med min distanskurs. En riktig gullunge, inte sant?

Tur att den nästyngsta också dök upp igår på soppa tillsammans med sin sambo. Och skönt att inte ha behövt laga mat igen idag. Så trots att jag sagt att jag inte ska ha 10 liters kastruller med mat längre, så är det nog bra att ha dem ibland.

Ifall ni funderar hur det gick med mitt dilemma igår, så.. joo, jag kompromissade. Jag jobbade lite och jag stickade, men...

... det blev en smärre katastrof! Nu har jag tre olika vantar istället för två par! Två bredare vantar med den röda randen på olika ställen och en smalare vante...

Kanske bäst att jag slutar med stickandet och ger bort allt garn, för så här kan jag ju inte fortsätta. Nu blir det liksom att sticka tre vantar till samt ännu ett smalt par...
Och jag som skröt så med mitt stora svarta häfte! Jo, jag hade skrivit noggrant upp hur många varv resår det ska vara. MEN sedan står det enbart minskningsvarv! Vaddå, minskningsvarv? Jag borde ju veta hur många maskor jag ska minska med... 

Suck! Idag har jag inte haft någon sticklust alls och det av förståeliga skäl...

Önskar er en riktigt trevlig start på den nya veckan.
Jag ska försöka ta ny fart och åstadkomma några vantar till, alternativt begrava mej i jobbet!

Dagens dilemma

Takdropp, blåst och kramsnö utomhus idag. Och så halt att man får vara riktigt rädd för att inte bryta någonting. Bäst att ta det lugnt och försiktigt. 

Dagens dilemma:

Jobba eller sticka?

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen!

Hon är tillbaka!

Jösses vet ni, nu har jag tagit om mitt eget sovrekord! I morse vaknade jag inte förrän klockan tio. Det är ju liksom inte klokt! Halva dagen hade ju redan försvunnit. Till råga på allt, så trodde jag att det var lördag...

Nå, nu är ännu en arbetsvecka slut, en vecka med distansundervisning, som numera går allt bättre, mest beroende på duktiga deltagare. Trots det, så längtar jag och många med mej efter närundervisningen.

Igår, då jag hade teknisk support för en distansföreläsning, så ringde det och jag svarade förstås. Det var nån kille på finska. Han rabblade upp någonting med blixtens hastighet och som jag förstås inte riktigt uppfattade, förutom då att det inte var någon i behov av teknisk hjälp. Så jag drog fram min bästa rikssvenska betoning och sa:
– Hej, på dej!
Killen kom av sig ett tag och sa sen på finska:
– Ska vi nu int prata finska, då vi ändå befinner oss i Finland.
Nu blev jag i min tur helt perplex och sen började jag gapskratta och svarade:
– Trodde du ja. Tack och gonatt!
Och så lade jag på. Alltså vad trodde den där typen? Att han skulle ha fått sälja någonting alls efter det där? Håhåjaa, jag hade trott att vi kommit över det där med språken. Här talas ju för sjutton en massa andra språk än finska och svenska. Här talas samiska, ryska, arabiska för att nu bara nämna några...
Nå, nu är den telefonnummern blockerad, så...

I tisdags kom hon tillbaka, småfrusen och trött.

Sista biten fick hon, Gertrud, åka på kälken. Det är lite skralt med allmänna kommunikationsmedel här och eftersom hon inte alls har varit i kontakt med oss visste vi inte att hon var på väg hem från det stora landet i väst.

Gertrud var inte alls glad, då det visade sig att hon skulle skotta upp en gång alldeles själv.

 

Riktigt sur blev hon, då det gick upp för henne att hon skulle få tillbringa sin karantän i den översnöade lekstugan.
– Jag vill in till min gungstol, klagade hon.
Men jag var mycket bestämd på den punkten:
– Nej, du måste vara i karantän, för vi vill inte ha covid-19 i det här huset och du kan vara smittad.
– Men jag är ju en ko, råmade Gertrud i högan sky.
– Än sen. Det finns inga garantier för att kor inte kan bli smittade. Du får nu bo i lekstugan på hö och vatten tills vi vet att du är frisk. Och därmed basta!
Nu fnyste Gertrud så röken stod ut genom näsborrarna, stampade med klövarna och vaggade hotfullt fram och tillbaka med sänkta horn.
– Jag ska ha wienerschnitzel och mos inget hö, vrålade hon.
– Absolut inte. Schnitzeln görs på kalvfilé och du är vegetarian. Så det så.
– Nej, det är jag inte alls. Du hittar bara på.
– Du vill väl inte ha galna kosjukan heller. Det får du om du äter kött, svarade jag och förklarade allt om idisslandet och Gertruds fyra magar. Till sist gav hon med sig. Men nu sitter hon i lekstugan och skrålar sorgliga visor. Hoppas att grannarna inte blir störda.
Det är inte lätt med kor, som är envisa som oxar.

Sen har ni väl inte missat de berömda vantarna? De som sågs i TV över hela världen? Härligt, säger jag bara. Bernies stickade vantar stal showen utan tvekan. Så fint med hantverk!

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut!

Håll i gång dagen lång

Här har jag idag fortsatt sportlovet med full fräs. Knappt att jag hann kliva ur duschen i morse, så var flickorna här. Och det var riktigt, riktigt roligt. M och mamman for iväg in till stan och gick på café och en liten shoppingrunda. Under tiden fick dubbelmorfar och undertecknad ta hand om lilla A. Hon är så prima. När dubbelmorfar meddelade att han skulle bege sig iväg till grannbyn och lämna A och mormor på tumanhand, då började A gråta stora krokodiltårar och ville genast i dubbelmorfars famn. Hon kan alltså linda honom runt lillfingret hur som helst.

Hur det nu var så körde dubbelmorfar ändå iväg och undertecknad och lilla A lekte en stund innan det var dags för hennes dagssömn. Hon slocknade med en gång i min säng och det blev konstigt tyst i huset även om tv:n hade lågmält bakgrundsljud.

M och modern återvände från stan med både nödvändiga och mindre nödvändiga grejer. Jag sms:ade med stickväninnan B och tiggde skjuts till stan. Snäll som hon är kunde hon inte säga nej! Så jag åkte iväg till stickcaféet i stan fastän flickorna var här. Svårt val, men jag ville träffa alla de andra stickerskorna. Jag jobbar ju sedan igen varje tisdag utan skuggan av en chans att delta i stickcaféet.

Jag fortsatte sticka på mitt svarta vantbörjan och det är en riktigt intressant stickning.

Jag har inte varit på caféet på evigheter och smått chockad kunde jag konstatera att mina värsta farhågor besannades. Det har gått många rykten om hur allting rasat på den anrika platsen. Jag vill ju nu inte sprida illasinnade påståenden vidare, men, vitrinskåpet gapade tomt, inga goda kakor i överflöd här inte, det var smulor på borden och klet på stolsryggarna, alltså lite småsnuskigt och det värsta av allt...

INGET BRYGGT TE!!!!!! Man fick nöja sig med påste! Hrmpf! Och tepåsarna var tråkiga, Pirkkas, Ikeas och så då den här vanliga gula Lipton. Stickväninnan V fick dessutom något ludd i sitt tevatten. Brrrr! Nej, skärpning måste nog till. Bensinstationers caféer har till och med bättre urval av tepåsar!

Stickväninnan B skjutsade snällt hem mej. Tack för det!
Dubbelmorfar stod och stekte plättar då jag kom hem, så vi kalasade på dem innan det var dags att återvända till stan på sjukhusbesök...

Och nu, nu är det dags för en träff med John Blund!

Det piper i sängen

Härom natten när jag låg i min säng och sov den oskyldigas sömn vaknade jag plötsligt av ett pip. Sömndrucket fick jag ljust på sänglampan och såg mej förskräckt omkring: Hade jag möss i sängen?
Jag höll andan medan jag såg mej omkring och fasade för vilka lurviga varelser jag kunde få syn på.

Men inte minsta lilla pip hördes, inget tassande heller och inget syntes. Aha, jag har bara drömt, tänkte jag, släckte lampan och kröp tillbaks ner under täcket. I början spände jag öronen till det yttersta och vågade knappt andas, men allt var lugnt och stilla, så jag somnade inom kort.

Och då vet ni, då hördes det där pipet igen! Kära nån, hur skulle jag nu våga sova?
När jag höll andan var det igen knäpptyst. Mysko, verkligen mysko.

Jag lade huvudet på dynan på nytt och drog ett djupt andetag. Och då, då hörde jag det! Det där pipet. Det kom faktiskt från min egen näsa! Jösses! Jag var alltså så täppt i näsan att det var hart när omöjligt att andas!
Men nu, nu är jag redan mycket bättre, tackar som frågar! Lite hesa kråkor kvar i halsen. Tack och lov så har den rinnande rödmosiga näsan slutat leverera snor och nysningar. Skönt!

Idag var det sista dagen på sticklägret. Snyft!












Jag lade upp en ny mudd, som vår lärare kallar "flätad mudd". Ett uttryck, som kan vara översatt från finskan eller engelskan. Vet inte om det syns så bra här i den här svarta mudden. Jag började alltså på ytterligare ett nytt projekt idag. Och det är ju nog inte så bra... men... jag hann ändå känna på tre tekniker på tre dagar. Inte så illa! Jag ville inte börja på flera projekt, för det gäller ju att få dem färdiga också och det kan bli knepigare.

Dubbelmorfar var minst sagt sur i morse:
- Vaa, ska du vara borta hela dagen igen?
- Ja, jag sa ju att...
- Men du kan ju lika bra sitta hemma och sticka.
- Nä, det kan jag ju inte för då lär jag mej aldrig någonting nytt.
- Men du kan ju googla!
- Det är ju inte samma sak. På sticklägret delar ju stickerskorna med sig av tips och råd.
Dubbelmorfar stönade och under smågnällig protest körde han mej in till stan.

Och det är ju just det, att sticka i sällskap är helt oöverträffbart. Förutom tips och goda råd, blir man så inspirerad av deltagarnas påhittighet och fantastiska färgkombinationer. Och så alla glada skratt som klingar. Visserligen händer det då och då att man räknar fel i mönstret och får sprätta, men det är det värt. Det är så skönt att umgås med likasinnade och att kunna diskutera just det man är intresserad av. 
Tänk om dubbelmorfar aldrig skulle få prata om maskiner och motorer och... ja, hur skulle han känna sig då?

Och nu, nu funderar jag lite smått på om jag borde ta itu med ett större projekt på grova stickor, så att det skulle gå fort undan. Hmmm... måste gräva lite i hobbyrummet, fast vad ska jag ha för mönster? Kanske en herrtröja?

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka!

Vantar med indisk tumkil

I söndags, för en vecka sedan, fäste jag de sista garnändarna på ett par vantar.

Modell: Stickade vantar med indisk kiltumme

Garn: 7 bröder Nostalgia från Novita

Åtgång: 82 g

Stickor: Nr 3½

Det är nu andra gången jag stickar vantar med indisk kiltumme detta år. Få se om jag hinner med flera.

Kolla vantarna sitter perfekt och tumkilen är smidig och skön. Morfar i huset var en smått motvillig modefotograf!

Nu har jag dessutom imponerat på min hulda moder:
- Har du stickat åt dig själv, frågade hon högeligen förvånat. Jo, det fick lov att bli åt mig själv, för hur skulle jag annars ha kunnat veta när tummen var tillräckligt lång?
"Sticka tills halva tumnageln täcks", jaha, jaha och hur långt är det då?

Och ifall ni tror att det inte längre behövs vantar, så glöm det!

Så här såg det ut i morse då jag steg upp! Just precis, det snöade, så inte kan man lägga undan vantarna ännu. 

Hoppas att ni nu alla har kommit ihåg klockbytarrumban idag! Själv föredrar jag nog Rumba i engelska parken! Till all tur så är det snart slut på det där tidseländet. Det är nog ett av de vettigaste beslut, som EU någonsin har tagit. Tack för det!

Önskar er alla en skön söndagskväll!

Barnvantar med indisk tumkil

Vet ni vad? Jo, det snöar ute! Och jag som vill ha barmark... snart blir jag otålig. Och vet ni vad man kan göra då? Nå, jo handarbeta förstås!

På Sticklägret började jag ju på ett par barnvantar. Dem fick jag äntligen färdiga i lördags. I tisdags var morfar i huset och hälsade på lilla M och då fick hon sina vantar. Vantar och handskar är inte riktigt hennes grej. Nej, helst skall de små händerna vara bara så att man kan greppa en massa saker. Med handskar eller vantar på fungerar det inte alls lika bra.

Modell: Barnvantar med indisk tumkil

Garn: Nalle Taika från Novita

Åtgång: 32 g

Stickor: Nr 2, 75 och 3,25

Fotot är taget av dottern, för jag hade så bråttom att skicka iväg vantarna att jag glömde fota själv!

Ett givande veckoslut

Fastän det ännu är flera timmar kvar av veckoslutet, så kan jag redan nu konstatera att det var ett givande veckoslut! Det finns inget härligare än stickläger med ivriga deltagare. Stickerskor, som delar med sig av både livserfarenhet och handarbetstips. Jag har inte skrattat så här hjärtligt sedan det hemska hände, så sticklägret fungerade som terapi för mej. Tack till alla som medverkade. Det här gör vi om, inte sant?

Igår funderade jag ju på att lägga upp en ny magic-loop stickning. Men det blev inte så, för jag hittade inte tillräckligt lång rundsticka i rätt grovlek. Tänk att det alltid fattas verktyg!

Det blev en vante med indisk tumkil istället! Det här tror jag mig kunna från förut, men jag råkade ha rätt verktyg och ett påbörjat nystan, så...

Men nu funderar jag på att fortsätta med någonting helt annat. Tänker ta kål på en UFO från förra året. Förutsatt att jag hittar mönstret, garnet och stickorna!

Önskar er alla en riktigt skön söndagskväll!

Stans vackraste och varmaste vantar

I söndags då jag kom hem från släktforskardagen hade jag minst sagt panikbråttom till hemliga huset. Hann få av mej rocken innan jag rusade till "kontoret". Bäst jag satt där hörde jag en dörrknackning.
- Det knackar, du måste öppna, hojtade jag åt morfar i huset.
- Nä, jag hör inget.
- Jooo, det knackade alldeles klart och tydligt.
- Nå, det är nog katten som härjar.
- Nej, du måste gå och öppna.
Tala om att vara trög!

Morfar i huset öppnade och vid garagedörren stod en dam och väntade på att få bli insläppt. Morfar i huset bleknade då han såg en liten plastkasse med garn i, men bjöd henne ändå vänligt att stiga på.
- Inge kom just hem. Du får nu vänta lite här.
Åååh, jag kände igen rösten, som svarade och vi som hade det så råddigt i köket. Ack, ja. Man ska städa noggrant varje dag för man kan aldrig veta vem som kliver på mitt i allt.

Och vet ni vad? Jo, den snälla C.N hade stickat mina vantar färdiga i tvåändsstickningsteknik!

Och nu har jag stans absolut vackraste och varmaste vantar. Ett stort TACK!
Garnet är Fabel och mitt, så nu kan jag äntligen, äntligen skriva in lite minus i garnbantningstabellen.
Hela 60 g för vantarna och - 200 för garnen jag gav bort.
Det var ju det jag sa: Jag behöver inte sticka längre!

Ikväll var minstingen på överraskningsvisit. Han behövde hjälp med lite bilskruvande för de hade inte klarat av att lossa bulten på Motonet. Så det var ju bäst att komma hem till pappa, som är praktiskt lagd och kan meka.

Jag hann endast umgås i en knapp timmes tid med minstingen innan han återvände västerut. Jag hade ju kvällsjobb idag och han skall iväg tidigt på jobb imorgon och det ska förresten jag med, så det är nog bäst att krypa ner mellan lakanen nu.

Små tumlösa vantar

I måndags för en vecka sedan var jag ju iväg på hela två stickcaféer. Och det "lönade" sig för jag fick mitt pyttelilla vantprojekt färdigt!

Modell: Vantar för små små händer från Garnterapi

Garn: Niitty från Novita

Åtgång: 24 g

Stickor: Nr 2½

Som sagt, trevligt med små projekt, som fort blir färdiga, men inte går det ju åt massor av garn inte. Till all tur har jag gett bort ett nystan på 150 g annars skulle det aldrig minska i mitt lager! :)

Ikväll lurade far i huset med mej till stan. Han skulle bjuda på pitapotatis hos Grillimpi. Jag var minst sagt motspänstig, för det var så skönt att sitta och sticka. Efter lite övertalning lämnade jag dock stickningen, steg upp från fåtöljen, klädde om mej och följde med.

 

Min mage kurrade och jag var rejält hungrig. Jag såg verkligen fram emot de där pitapotatisarna för det var flera år sedan jag senast ätit av dem. 
Far i huset uträttade sitt ärende och körde sedan iväg till grillen.
- Det ser dött ut här.
- Kan det vara stängt månne?
- Nä, det är nog bara så några kunder, trodde far i huset.

Men när vi kom närmare och skulle parkera såg vi på skyltfönstret:
Måndagar stängt.

Vilken besvikelse. Vi övervägde alternativen och tro mej, de är inte många i stan en en måndagskväll kl 20.30! Vi kunde förstås ha åkt längre bort, men jag längtade hem till stickningen och far i huset var trött efter att ha travat i skogen.
Så vi körde hem via mataffären och fick mera mat för pengarna. Vi köpte till och med glass till efterrätt, men vi orkade inte med den efter maten. Det får bli efterrätt nån annan gång.

#blogg100_2017_76