Pysselriket

Oj vet ni, i natt sov jag fem och en halv timme innan trängande behov tvingade mej ur sängen strax efter klockan sex. Jag var alldeles salig, det var så skönt att ha fått sova så länge utan avbrott. Jag kröp ner tillbaks under täcket och fortsatte sova. Nästa gång jag vaknade var klockan halv elva! Det är ju inte klokt!! Det verkar mer och mer som om jag borde gå i ide, för hur ska man annars förklara mitt sovande? Men skönt, alldeles fantastiskt skönt var det. Skulle vara bra om varje natt kunde vara så här.

Vanligtvis vaknar jag ju nångång mellan tre halv fyra och då känns det som om sömnsnuttarna blir för korta. Men jag ska inte klaga, för det finns de som inte alls kan sova och det är ju värre, mycket värre. Fick höra ett gott råd en gång, som en som hade det kämpigt med sömnen fick. Hans hjärna gick på högvarv när han lade sig och det var svårt att somna. Han fick rådet att tänka blått. Nå, han gapade oförstående och jag som sidokvinna hajade till, vad då blått? Jo, tänk på stjärnhimlen, kan du identifiera stjärnbilderna och vad finns det bortom Vintergatans galax? Eller tänk på havet, det blå, blå havet, vad finns där under ytan i djupet, hör du hur vågorna slår mot strand?
Kanske värt att prova på? Vad vet jag, för jag hinner knappt fundera på vilket nystan jag ska ta till nästa projekt innan jag har somnat!

Ikväll var jag iväg till den bästa stadsdelen och där hamnade jag i pysselriket!

Här är endast en lite del av allt pysselmaterial, som fanns till hands. Lite harmfullt att jag inte hade Lillan med, så skulle vi ha kunnat pyssla av hjärtans fröjd. Fast, ja, jag var ju liksom på jobb, så det var nog bäst att avhålla sig från pysslande. Men svårt var det.

Det bakades också pepparkakor med många spännande figurer. Tror inte att det blir pepparkaksbak här i vårt hus i år heller. Det är enklare att köpa dem och mindre såttande och klåttande.

Dags för mej att krypa ner under täcket!

Önskar er alla en fin onsdag!

En fullspäckad dag

Vet ni, nånting har gått fel i mitt pensionärsliv, för jag flänger omkring och gnor på som aldrig förr. Konstigt, inte sant? Det är inte riktigt som jag planerade nu, för idag har jag igen haft en fullspäckad dag.

Jag började i morse med ett besök i Socis, där det bjöds på kulturkaffe. taket där är otroligt vackert. Tyvärr gör det här fotot inte rättvisa för taket!
Nå, förstås drack jag inte kaffe och det är ju lite tveksamt om jag är kulturproducent. Är man det om man skriver för lokaltidningen? Hur som helst så var det trevligt att träffa två av mina före detta kolleger från institut tiden och att få tala med en annan pensionär och en före detta kursdeltagare. Det är just detta som är charmen med en småstad, alla känner alla. Det kan förstås också vara en förbannelse om man vill vara ifred och inte bli igenkänd. Myntet har två sidor.

Fort hem från stan och förbereda mej på att delta i ett möte på distans. Medan jag gör det ringer min telefon. Nästyngsta sonen undrar om jag kan komma och ta hand om Lilleman från klockan 14 framåt. Jo, det går nog bra, för strunt i städande, disk och tvätt.
Deadlinen för ett av mina skrivprojekt sköts fram till den 18.11. Tack! Nu blev det genast mindre stress!

Hinner äta en skinkmacka och dricka te innan jag kör iväg till grannbyn. Idag är Lilleman riktigt vild. Han sparkar och viftar och skrattar glatt. Nu vill han inte längre ligga i ens famn, utan han vill sitta upp och se sig omkring. Jag är lite osäker på vad han ser eller på vad han fokuserar blicken. I sängen vill han inte vara, för där är det trist och till råga på allt kan det ju hända att man somnar! Somnade gjorde han i min famn och där satt jag då i gungstolen och vågade knappt andas! Han är ett riktigt ljuvligt litet charmtroll.

Halvsjutiden var jag hemma igen, rätt trött, men lycklig. Att få vara tillsammans med Lilleman är nog det bästa som finns!

Önskar er alla en riktigt fin lördag!

I kyrkan

Idag är det söndag och då ska man ju gå i kyrkan, eller hur? Jag var i kyrkan i stan och deltog i evenemanget Hela kyrkan sjunger. Och visst sjöngs det, men inga trygga psalmer, som jag skulle ha kunnat utantill, såna där från min barndom eller ens ungdomstid. Körsång, gitarrspel och visor passade riktigt bra så här på söndagseftermiddagen. Mina sista slantar satte jag i kollekten. Och jo, slantar på riktigt, så det skramlade. Men vad gör man då man inte har kontanter på sig?

Och nej, tyvärr har jag inget foto från Lovisa kyrka, som jag kan sätta här i bloggen. Ni får kolla på församlingens webbplats, för dom har lagt ut foton på Facebook. Tillställningen inleddes med allsång i psalm 576 O hur saligt att få vandra. Om jag minns rätt så är det en av Frälsningsarméns marscher. Annars nog bra, men de här raderna i vers 2 "men vi väntar bättre dagar i Jerusalem en gång" skorrade lite illa i mina öron just nu. Inte har man lust att åka till Jerusalem nu inte. Men det var ju annorlunda på 1800-talet, då den här musiken skrevs 1864 och textsattes 1876.

När jag kom ut till torgparkeringen 18:45, var det så här lugnt i stan. Några vilsna löv virvlade omkring. Kyrkobesökarna hade redan åkt hem. Jag stannade nämligen kvar och pratade med en människa, som jag inte har träffat sedan augusti förra året. Det var många fler, som jag skulle ha velat prata med, men alla verkade ha bråttom hem till sitt.

Jag körde hem via mataffären. Där var det snudd på katastrof, för det fanns inga bananer! Hur ska bisin min nu kunna äta sin cornflakes på morgonen?
Sen det värsta av allt, när jag just hade kört ut från parkeringen kom jag ihåg att jag hade glömt att köpa fryspizza, som jag lovat åt äldsta sonen! Suck! Så där går det nuförtiden när jag är utan handlingslapp. Han får nöja sig med annan mat i morgon.

En räksmörgås köpte jag minsann åt mej själv. Den hade dagens datum och såldes därför med -30%, så jag passade på att göra det lite festligt för mej här i kväll. Det tycker jag att jag var värd efter kyrkobesöket!

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.
Jag kommer åtminstone att få en fin start, för imorgon ska jag umgås med Lilleman! Tjohoo!

Lite för hårt

För att vara en pensionär, som egentligen ska sitta stillsamt i sin gungstol och sticka, måste jag nog konstatera att nu just går det lite för hårt. Jag kastar längtansfulla blickar mot gungstolen, men sen är jag plötsligt iväg igen.

I morse vaknade jag av väckarklockans ringsignal. I halvvaket tillstånd stapplade jag till vessan och fick småningom upp ögonen och frukost i mej.

Morgonrodnaden var vacker och soluppgången skön.

Iväg österut, ända till Bruket.

Där invigdes trafikparken idag på morgonen. Här inväntas ännu bland annat stadsdirektören och polisen.

Polisen hann före!

Jere Moisio i mitten är "riktig" polis. Han var med och klippte bandet. Här är han omgiven av två minipoliser. Både dagis- och skolbarn provade på hur det skulle vara att hamna längst bak i polisbilen. Inte särskilt bekvämt precis, så bäst att inte begå illgärningar.

Ett överfullt äppelträd stod där längs vägen.

Hem igen var jag på förmiddagen. Hann knappt få gjort någonting annat än bläddra lite i tidningen, innan det var dags för redaktionsmöte på distans.

Upptäckte att jag stickat lite fel på lilla sockan nummer två igår på stickcaféet, så jag fick sticka bakåt 2 varv. Det går helt enkelt inte att sticka mönster på stickcaféet. Så är det nu bara!

Iväg till stan med äldsta sonen och handla och äta lite.
Och så var det kväll och så har jag inte hunnit med nånting alls, igen. 

Hoppas att ni får en riktigt fin fredag!
Ajjo, nu är det endast två månader kvar till jul! Som jag sa: "Det går lite för hårt".