Som liten gick jag ofta i drömmen vilse i gamla hus med knarrande långa trappor, mörka prång och dunkla vindsrum. Med skräckblandad förtjusning öppnade jag dörrar och gick i oändliga korridorer medan regnet piskade fönstren och åskan dundrade utanför...
Kanske var det gamla viktorianska tornhus jag gått vilse i, eller kanske att de där gamla husen i drömmarna liknade det hus vi nu bor i. Vi har de knarrande trapporna, de dunkla vindsrummen och mörka prången. Vi har väldigt många dörrar och några korridorer. Flagad färg som har sin egen skönhet. En enorm veranda med kolonner, bågar och snickarglädje som står sorgligt snett. Ett kärt kråkslott som jag vet kommer att utsätta oss för många prövningar de närmast kommande åren. Vi har bara skrapat lite på ytan hittills - med skräckblandad förtjusning!
Ha en skön söndag - ut och njut av snön!
Eija