Ett vanligt scenarie på vår gata:
För två veckor sedan var jag ute och promenixade med minstingen på morgonkvisten. Med vagnen i ena handen och mobilen i andra spatserade jag nerför vår gata, ivrigt pratande med min käraste väninna. Plötsligt går jag förbi en stor container och får syn på 'skatten'. Jag glömmer nästan helt av mitt telefonsamtal och saktar in på stegen. Är det möjligt?? Ska den verkligen kastas??
En annan person på promenad sneglar plötsligt också åt containern. Då växer små egoistiska horn ut i pannan på mig och det enda som finns i mina tankar just då är; DEN ÄR MIN!!!
Men hur ska jag få hem den? Måste jag fråga först innan jag bestiger containern och roffar åt mig mitt fynd?
Jag bestämmer mig för att fortsätta runt kvarteret, gå hem och ta mannen med mig ner. Kvarteret runt, fortfarande pratandes med väninnan, får jag en sådan där märklig känsla; 'jag måste gå tillbaks'. Femtio meter från containern ser jag plötsligt att den är på väg upp på en lastbil. Om jag inte sprang förr, så gjorde jag det nu. Jag glömmer väninnan i mobilen, bromsar vagnen och viftar vilt med händerna.
(jodå, jag tror nog att ni kan se det framför er ;o)
Ägaren av 'skatten' står och övervakar, när jag kastar mig över honom. 'Vill ha...' flåsar jag och sträcker mig mot containern. 'Näpp....försent'! säger mannen. Då kommer chauffören ut och det visar sig vara en bekant till oss. Gissa om jag lyste som en sol, när han körde upp 'skatten' till oss :o)))) Och titta där......flera fynd i den där containern. Bara att ta!
'Jaså, bara en gammal järngrind' tänker ni kanske. Men nädå...det är inte så
bara!!! För det är precis en sån jag har velat ha hur länge som helst, men inte velat betala en förmögenhet för. Tung som attsingen är den och helt underbart sliten. Och för att inte tala om alla krusiduller ;o)
Min 'skatt' får leva vidare här i vår trädgård som ett smycke att njuta av!
(och stackars väninnan då, som plötsligt fick luren i örat? Ja, hon undrade förstås vad som stod på. Jag berättade om äventyret och nog sjutton om jag inte hörde henne säga med lite avundsjuka i rösten: 'du är då alltid på rätt plats, vid rätt ögonblick'.... ;o)
Är ni med fortfarande, eller somnade ni någonstans i texten??? Det var i alla fall historien om en alldeles
vanlig fast
ovanlig järngrind ;o)
Puss på er sömntutor