Mo Yan – Vitlöksballaderna

Ӏrade bybor lyssna noga nu
när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden;
När kejsar Liu av Stora Han grundade landet
befallde han byborna att odla vitlök åt honom.”

Varje kapitel inleds med en vers ur en sång som den blinde sångaren Zhang Kou sjunger. En vitlöksballad. Berättelsen utspelas i Paradisets län, som är så långt från sitt namn man kan komma.

Efter att ha läst ut boken vill jag nämligen ta en dusch och dricka ett glas rent, klart, kallt vatten. Det är inte en trygg värld som visas fram. Inget är att lita på. Inte familjen, inte staten, inte rättsväsendet. Det finns aldrig en lugn stund i boken när jag känner att ”nu kan de slappna av”. Det finns bara skräck, förklädd till vanlighet. Mycket obehagligt.

Mo Yan verkar också gilla att skriva om kroppsvätskor. Går det en sida utan att någon dricker kiss, fiser, blöder eller kräks? Eller äter löss?

”Ljudet av den medelålders kvinnans kräkningar skrämde liv i fjärde faster. Hon gnuggade sina ögon som blivit trötta av lusjakten och torkade bort lössen som fastnat i mungiporna. När de kletade fast på handryggen smetade hon av dem på väggen.”

Om böcker hade en lukt-feature som hörde ihop med berättelsen skulle den här lukta vitlök, möglig vitlök, blod, var, grodor och paddor, urin, sårskorpor och fostervatten. Och vitlök igen. Sa jag blod?

I boken berättas flera personers historia parallellt. Händelserna i nutid skrider sakta framåt medan man får veta vad som lett fram till dem. Det är ganska smart, för man undrar hela tiden var de två berättelserna ska mötas, vilken punkt är mitten?

När han fick priset kritiserades Mo Yan av många för att stödja regimen, eller vara för följsam. Men i Vitlöksballaderna får jag sannerligen inte någon positiv bild av makten. Det gör mig dock lite rädd, för om det här är okej, vilka missförhållanden är det då som censureras? Vilka böcker är det som inte ges ut?

Det blir 3 poäng, för att kärlekshistorien mellan Gao Ma och Fang Jinju är intressant och för att upproret är intressant och för att utblicken i ett kinesiskt län på 80-talet är intressant. För allt äckligt vill jag ge den en tvåa, men det är väl att vara lite väl kinkig.

Fakta
Mo Yan, Kina, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid” fick priset 2012.

Titel: Vitlöksballaderna
Författare: Mo Yan
Förlag: Bokförlaget Tranan (2012)
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Hitta boken på: Bokus, Adlibris, biblioteket

Saint-John Perse – Krönika

Ibland när det går segt med en lyriker läser jag lite om lyrikern i stället. (Perse har jag nu hållit på med i över två månader). Med vissa har det nämligen fungerat mycket bra som motivationshöjare.

Saint-John Perse föddes på en ö i Västindien och växte upp i ”feodalt överflöd” enligt Helmer Långs bok om pristagarna. Perse jobbade bland annat som diplomat (No what? En lyriker? Diplomat? Har aldrig tidigare hänt.) i Kina och senare i Paris. Under sin diplomattid var han ännu mer anonym med sitt skrivande än tidigare, men allt han skrev under denna dolda tid brändes upp av tyskarna. För att anonymisera sig själv valde han Saint-John Perse som en pseudonym; hans riktiga namn var Marie-René-Alexis Saint-Léger.

Det har tyvärr inte hjälpt. Det bästa med boken var istället att den franska originaltexten stod på vänstersidorna och den svenska tolkningen på högersidorna. Jag har suttit och läst franska högt för mig själv och förundrats över hur många ord som ändå finns kvar i något dammigt minneshörn efter fem år med franska i skolan. Och lärt mig några nya ord, som till exempel ”tidskrön” och ”släckt kalk”.

Den franska texten låter dessutom mer rytmisk och vacker än den svenska. (Det är lurigt det där, skönhetsprodukter låter också bättre på franska.) Det vore intressant att se hur dikterna skulle vara om de kom i en översättning idag. Hur skulle svenskan låta? Jag tror: mer modern.

Hm. I läsningen av denna bok uppskattade jag alltså mest att höra ljudet av min egen röst. Och papperskvaliteten var fantastisk. Innehållet kan jag tyvärr inte uttala mig om. Perse får därför själv säga vad han har tänkt, genom ett citat från inledningen av boken. Där finns ett utdrag ur ett brev där han skriver att det är ”en dikt till jorden, till människan och till tiden, som för mig, alla tre, förenade uppgå i samma tidlösa evighetsbegrepp”. Jag gillar ändå den tanken på något vis.

Fakta
Saint-John Perse, Frankrike, fick priset 1960 ”för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.

Titel: Krönika
Författare: Saint-John Perse
Förlag: Bonniers (1960)
Översättare: Dag Hammarskjöld

Romain Rolland – Jean-Christophe

Här kom mina fördomar på skam. En samlingsvolym på drygt 400 sidor, bestående av två böcker. Jag tänkte: "Jag läser bara bok nummer ett, för att spara tid." Bah! Efter del ett var det helt omöjligt att inte ha gripits av den unge Christophes öde så till den milda grad att fortsatt läsning kändes som det enda alternativet.

Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.

Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.

Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.

Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.

Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)

Fakta
Romain Rolland, Frankrike, fick priset 1915 ”såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper”.

Sully Prudhomme – Dikter

Nu har jag läst den allra första pristagaren, Sully Prudhomme från Frankrike. Lite extra högtidligt. Å ena sidan tyckte jag att vissa teman återkom ständigt och jämt.

Tårar:
”Säg vadan mina tårar strömma, då moln ej på min himmel gå?”
”Här nere vi tårdränkta minnen bevara”
”hvad tanke månne nyss det var, som gör, att tårar fukta kinden”
”Än hoppfullt ditt ögonpar ler, än tåradt i sorg det sig ter.”
”när jag ser dessa tårar, som aldrig bli torra”

Stjärnor:
”af osedd hand beständigt blir samma stjärna satt”
”Till stjärnorna gå mina drömmar”
”hon vare mig lik stjärnan, vi ej hinna.”
”Än sprida stjärnor i dunklet sin tjusning”
”När det stjärnklart blir: den skönsta stjärnan i hans hjärta ler”

Kanske lite enahanda. När man läst några stycken känner man på sig när det är dags för en stjärna eller en tår (andra teman är själar, rosor, kyssar).

(Dock vet jag nu inte vad jag ska säga om äldre texter. Jag måste bli bättre på frågor. Vilka begrepp fanns när den här texten skrevs? Vilka frågor svarar den på? Vad var aktuellt när den skrevs? Innan jag gnäller på den. Har läst artikel i DN om svenska studenters brist på just frågor. Intressant artikel. Slut på kapning av recension.)

Å andra sidan så överraskar den mig genom oväntade vändningar. Kanske mina fördomar efter flera sidor rosor och tårar, men ändå. En dikt börjar med ett besök på Louvren, särskilt Venusstatyerna. Sedan ser han en fattig flicka och så avslutar han så här:

"Tigg du i gathörnen bröd
och kläder av penningens träl!
För kvinnor av sten byggdes Louvren –
de andra få svälta ihjäl!"

Jag kan mycket väl tänka mig att de här dikterna enligt Svenska Akademien var det utmärktaste i idealisk riktning 1901. Nu känns de gamla, men ändå lite fina ibland.

"Med höstens dödssuck, som i frostkall il
mörk över säfklädd insjö far
en hviskning blandas : sjön med strandens pil
ett dämpadt samtal har."

Det blir 2 poäng och en liten extra fanfar, det är ju ändå den första pristagaren.

Fakta
Sully Prudhomme, Frankrike, fick priset 1901 ”såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning”.

Rabindranath Tagore – Hemmet och världen

När man läser en bok som utspelar sig för hundra år sedan är det enklare om den är skriven av en människa från samma tid som en själv. Då berättar författaren mer om miljön och maten och hur saker ser ut och vilka värderingar som råder, eftersom läsaren inte förväntas känna till det. Kanske är det lite samma som i fantasy?

Angående Indien så får jag bara veta lite om hur huset var uppbyggt med främre och bakre rum, lite om släktskap och svärdotter/svärsonens ställning. Men mycket av denna info står i översättarens noter. Bra grej, det där med noter.

Boken handlar om hur en nationalistisk våg sveper över landet. Swadeshi är den nya termen, att bara handla med indiska varor och bojkotta allt utländskt.

I centrum står Nikhil och Bimala, ett förmöget par som varit gifta i nio år. Nikhil försöker förmå Bimala att sluta dyrka honom och följa med ut i världen, att se mer än hemmet. Men hon vill inte. En dag kommer så Sandip, en vän till Nikhil och nationalist och manipulatör ut i fingerspetsarna. Bimala följer med och lyssnar på hans tal, och blir förälskad, först i nationalismen men sedan i Sandip. Sedan får hon för sig att hon är en gudinna för nationen. Boken flyter på och de tre får berätta i tur och ordning, och ge sin bild av hur det hela utvecklar sig. "Det hela"= både relationerna och politiken.

För att vara så pass lång (296 sidor) är det inte många händelser som händer. Kanske för att en av de tre berättarna hela tiden är i hemmet, där hon faktiskt inte gör så mycket alls. Hon gör inget hushållsarbete, odlar inga växter och har ingenting för sig. På de sista två sidorna blir det lite dramatiskt, men annars – en lååååångsam bok med mycket fokus på debatt om vilken typ av fosterlandskärlek som är rätt. Jag upplever att författaren tar ställning, men på ett mycket diskret sätt. Eller så är det jätteuppenbart, men jag är för ovan vid den här typen av bok så jag ser det inte.

Fakta
Rabindranath Tagore, Indien, fick priset 1913 ”på grund av hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess egen engelska dräkt även med den västerländska vitterheten”.

Lite extramaterial om författaren

Tagore har skrivit oerhört mycket. I Alex - författardatabasen som man kommer åt genom minabibliotek.se - står det att han skrivit "över tusen dikter, två tusen sångtexter, åtta romaner, åtta novellsamlingar, ett par dussin pjäser, därtill ett stort antal essäer och facklitterära texter, det mesta på bengali men några titlar på engelska." Man kan ju bli matt för mindre. (Två av sångtexterna är för övrigt Indiens och Bangladeshs nationalsånger!)

Tips: På Nobelmuseet kan man beskåda en staty/byst av Tagore (se bild till höger med blank panna). Han verkar ha varit en intressant person med många talanger och idéer. Väl värd att skriva ett arbete om i gymnasiet eller liknande. Slut på tips.

José Echegaray – Den store Galeotto

Detta är ett drama om gott rykte och ”ens goda namn”. Känns det igen från Mors rival kanske?

Ernesto, 26 år, är som en son till Julian och Teodora (okända åldrar, Teodora ganska mycket yngre än Julian). Julian står i tacksamhetsskuld till Ernestos far, så när han dog fick Ernesto flytta in hos dem. När pjäsen börjar vill Ernesto försöka sig på att tjäna sina egna pengar och de har en diskussion om detta.

Det har dock börjat gå rykten i staden om att det är något skumt med att Ernesto och Teodora tillbringar så mycket tid tillsammans. De berörda vet inget om detta och är goda vänner. Allt hade kunnat fortsätta i frid och fröjd om inte Julians bror + fru bestämmer sig för att de inte längre kan tiga om detta oerhörda. De tror nämligen att de båda har en affär.

Sedan handlar pjäsen om hur det går. Vad händer när två stycken försöker rentvå sig från misstankar, men ingen tror dem? Jag kan säga så mycket som att duell med värja finns med som ett alternativ.

Titeln ”Den store Galeotto” syftar på en pjäs som Ernesto vill skriva, en pjäs om hela världen. Där en mängd olika skådespelare gör små handlingar; dramat ska tilldra sig inom personerna själva. Julian avråder honom och tycker att det är för metafysiskt:

”På vad sätt skola dessa intre stormar ge sig till känna? hvem skall berätta dem för åskådaren? hvar ser han dem? Skola vi en hel afton gå på jakt efter en blick, en suck, en gest, en lösryckt fras? Nej, min gosse, det kan man inte kalla att roa sig. Vill man ge sig in på sådana hårklyfverier, studerar man filosofi.”

Förutom i första stycket när de pratar om Ernestos pjäs är hela dramat skrivet på vers. Raderna rimmar på ett sätt som jag inte lyckats lista ut, ibland två rader efter varandra, ibland varannan eller tredje eller så en enstaka här och där. Det verkar random men är troligen ytterst planerat. Det låter snyggt när man läser det högt. Kanske har det ett namn också.

Boken trycktes i den här utgåvan 1902 och är därför skriven på äldre svenska med hv och fv. Man låter lite mer upprörd med hv och fv i sina ord, tycker jag nog allt. På försättsbladet står att handlingen försiggår i våra dagar i Madrid år 18.. men man får inte veta de sista två siffrorna.

Jättesvårt att ge den ett betyg. En 3:a känns för mycket, för jag rekommenderar den inte till någon, fast den var ju ändå lätt att läsa och ibland lite underhållande. Kanske en stark 2:a. Ja, det får det bli.

Fakta
José Echegaray, Spanien, fick priset 1904 ”med avseende fäst å hans omfattande och snillrika författarskap, som på självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner”.

Rudolf Eucken – Levnadsminnen

I Spoilerboken kallas filosofen Rudolf Euckens Nobelpris för den största fadäsen i prisets historia och han döms ut som oläsbar för normala människor. För att ge honom lite kompensation för en sådan totalsågning får han här ett extra långt inlägg. Jag har dock inte läst hans filosofiska verk utan hans memoarer, som var förvånansvärt läsbara. (Hjälp, är jag normal?)

”Mina levnadsminnen ha huvudsakligen att förtälja om kampen mot livets förytligande.”

Så börjar boken. Jag fascineras av att vissa saker är samma idag. Till exempel hans reflektion att samhället mest tänker på tillväxt och prioriterar ned kultur och bildning. (Jämför t.ex. med fackförbundet DIK:s upprop ”Jag bidrar till samhällsnyttan oavsett vad Svenskt näringsliv säger” eller denna debattartikel i SvD.)

Ostfriesland – bästa delen av Tyskland
Eucken växte upp i Ostfriesland, en ort som verkar lite bättre än alla andra orter. Boken är strikt kronologisk. Eucken har en strapatsfylld barndom: kvävs nästan av ett hänglås, får svår scharlakansfeber, har en bror som dör mycket abrupt. Pappan dör också, när Eucken endast är 5 år, och hans mamma måste då ta emot inackorderingar för att klara ekonomin. Trots detta så verkar Ostfriesland mycket lämpligt och angenämt:

”Naturen kring Aurich är mycket lämplig för uppväxande ungdom. Staden ligger på en bred sandås, som sträcker sig genom myrmarkerna. Olika större och mindre skogsdungar erbjuda angenäma uppehållsplatser.”

Som att läsa ett CV
Sedan fortsätter han och går igenom sina studier och alla sina jobb och resor i tjänsten. Det känns ibland som att jag läser hans CV med ”directors commentary-spåret” påslaget. Han tackar de som tackas bör, berättar om sina skrivna verk mycket ingående med vilka recensioner de fick, vilka som brydde sig om boken samt i vilken upplaga den nu befinner sig. Dessutom berättar han gärna om hur han gick tillväga för att utforma sin filosofi:

”Det gällde att genom ett slags reduktion upplösa det skenbart fasta och stela andliga komplexet i en levande verksamhet, röjande en helhet, det gällde att väcka och befria det principiella, som låg inneslutet, ja, begravet i det gripbara prestationsförloppet.”

Vid dessa passager förstår jag plötsligt hur de tänker när de skriver ”oläsbart”. En hel bok vore en utmaning.



”Jag har upplevt de stora inre omvälvningarna i de tyska förhållandena.”
Mellan hans flyttar kommer det med en hel del om Tysklands politiska situation från andra halvan av 1800-talet och framåt. Och det är minst sagt snårigt. Jag försöker hänga med, men de olika kungarna, striderna, rikena och trupperna är mig för obekanta för att det ska gå särskilt bra. Under första världskriget ser han det som sin plikt att höja Tysklands ande. Han oroar sig mer för själarna och humöret än för fysiska skador. Han håller tal och reser runt och ger ut skrifter. Och skriver filosofiska verk. Till skillnad från Churchill ser han Tyskland som stackaren som blir anfallen, den som svälts ut av de hatfulla fienderna. Samma krig från två olika samtida synvinklar. Tänkvärt.

Kommentarer om samtida filosofer
Han är också välbekant med olika filosofer, hänvisar till dem och förhåller sig till deras idéer antingen för eller emot. Han kan till exempel säga ”den Kantska omvälvningen fick här ej sin rätta värdering” eller ”Trendelenburg fann Fischers filosofiska metod mycket själfull, men alltför subjektiv.” Och då nickar jag vist och låtsas att jag förstår.

En bok om arbetet, även om han hade familj…
Familjen nämns på några få rader. Man får veta att han är gift, har tre barn och att de bor i en villa i lantlig idyll. Trots att hans hustru inte var lärd är han mycket glad över att hon ”var full av andliga intressen och ägde en utpräglad konstnärlig begåvning, varmed förband sig en stor praktisk och organisatorisk förmåga.” Detta gav ”åskådlighet och friskhet” till hans liv och filosofiska tänkande. Han verkar ha höga tankar om henne, även om han väljer ovanliga ord för att säga det.

Nobelpris 1908 – en kompromiss
Och om Nobelpriset då? Han skriver att ”möjligheten härav var väl här och var antydd av svenska vänner”, och den 14 november kom meddelandet om att han fått priset. Han går på en rad fester där den dåvarande konungen berättar om ”det livliga intresse, som hans fader, konung Oskar, hyste för min filosofi”. I Espmarks bok Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag beskrivs han som ett dåligt val, en kompromiss när kommittén inte kunde enas om antingen Lagerlöf eller Swinburne. Men det visste han ju inte då, utan var glad och stolt över priset.

Saker jag irriterar mig på
Vissa gånger blir jag irriterad på hans sätt att se på saker. Han får skriva ett tröstande och uppmuntrande brev till det bulgariska folket, som publiceras i bulgarisk press. Han får ett tackbrev, undertecknat av ”alla ledande personer i Bulgarien” och gläder sig sedan åt att ha kommit i personligt förhållande till ett helt folk. Han fick ett brev! Hur känner han genom det ett helt folk? Personligen?

Han är inte heller mycket för sociala reformer. Enligt hans åsikt behöver kulturens utveckling tydliga distanser och uppdelningar i högre och lägre skikt. Det är nödvändigt att ”en begränsad livskrets har den förnämsta omsorgen om mänsklighetens andliga självbestånd”. Undrar vad han tyckt om bokloggar. Arbetar vi i omsorg om mänsklighetens andliga självbestånd? Är vi i det högre skiktet?

Slutligen
Eucken får 2 poäng och en eloge för att hans memoarer inte är oläsbara. Dock får man inte skriva mer än 1000 ord om en och samma pristagare. Nya regler sedan första januari. Over and out.

Fakta
Rudolf Eucken, Tyskland, fick priset 1908 ”på grund av det sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka i framställningen, varmed han i talrika arbeten hävdat och utvecklat en ideal världsåskådning”.

Bertrand Russell – Strid för freden

Av Bertrand Russell har jag läst en samling tal och artiklar från 1964–1966. De riktar sig till olika publiker (t. ex. ”ett massmöte i Havanna”, ”London School of Economics”, ”en brittisk konferens om solidaritet med Vietnams folk”) men handlar ganska mycket om samma ämne: imperialismen är grunden till mycket ont, och USA håller på med fruktansvärda saker i Vietnam.

Först kändes det lite tungt att hela tiden börja om med samma ämne i varje tal och artikel. Men som jag tidigare konstaterat så hann vi aldrig fram till Vietnamkriget i skolan, så det var till sist ganska bra att repetera olika händelser så att jag nu faktiskt lärt mig något.

B. R. är mot kapitalism, imperialism och håller flera kraftigt fördömande tal över västländernas agerande överallt i världen. Jag tycker att han är bra på att skriva tal och artiklar. Det fungerar förvånansvärt bra att läsa dem istället för att lyssna på dem, men det hade varit intressant att höra honom själv hålla talen.

Vad har jag då lärt mig av boken? B. Russell var/är en av Vietnamkrigets största offentliga motståndare (jag känner i och för sig inte till några fler), och stod bakom Russell-tribunalen, som sammanställde bevis om brott under Vietnamkriget. USA med dess stödjare anföll och bombade och satte upp läger och betedde sig sjukt svinigt åt. Citat från sidan 88:

”Enligt amerikanarnas egna uppgifter placerades åtta miljoner vietnameser i tvångsarbetsläger i Södern. Också genom amerikanska uppgifter vet vi, att 1 500 ton bomber dagligen fälls över Nord-Vietnam; det innebär ett medeltal av 650 räder i veckan och ett tonnage, som överstiger det som gällde för Andra Världskriget och Koreakriget. Utöver detta använder de amerikanska styrkorna vapen som kemikalier, gas, napalm, fosfor, splitterbomber (lazy dogs) och bakteriologisk utrustning.”

Det är brutalt och fruktansvärt och jag håller med författaren i att USA:s agerande inte är ett dugg bättre än nazisternas under andra världskriget. Boken kan med fördel läsas innan man ser någon amerikanskt vinklad film om Vietnamkriget.

Bertrand Russell är en intressant person. Jag kommer inte läsa någon av hans filosofiska verk, men kanske en eller annan biografi. Spoilerboken vill få det till att hans anti-amerikanska inriktning efter 1962 berodde på hur han bemöttes som professor i New York. Men det tror inte jag. Han går lika hårt åt Storbritanniens regering och även fredsrörelsen, när den kräver ologiska saker av ett ockuperat folk.

Det märks tydligt att boken är från 1960-talet i språket. Ordval och vilka känslor som han anspelar på. Är man medveten om det är den ändå läsvärd.

Fakta
Bertrand Russell, Storbritannien, fick priset 1950 ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.

Samuel Josef Agnon – Den bortdrivne

Ska du läsa denna bok – börja med efterskriften. Där står om chassidismen, att den just bildats i slutet på 1700-talet, och hur den skilde sig från den traditionella judendomen. Det står vad en rebbe är och en förklaring till de olika årsangivelserna och högtiderna. Praktiskt om inte Trädets nyår och Nisans första sol redan är bekant. Det förklaras också varför det var extra taskigt att driva bort någon på en fredagkväll.

För det är en svår bok att förstå. Jag har inte riktigt förstått om jag har förstått. En idé till nästa utgåva är att sätta efterordet först och utöka det ännu mera. Med flera sidor.

Handlingen kretsar kring en ung man som studerar på annan ort. När hans mor dör kommer han hem och fortsätter studera skrifter och religiösa frågor från ett hus i närheten. Han har djupa kval, kanske samma hjärtfel som sin mor, och en trolovad tjej som vill pynta sig för mycket med nipper.

Både hans pappa och morfar är lärda religiösa män, så han har stora förväntningar på sig. Men han lockas av chassidismen (som är lite gladare, får jag veta av efterordet) och det tycker inte hans släkt är okej. Inre religiös kamp uppstår med viss assistans av ett religiöst sändebud.

Boken är från 1966, men språket känns äldre. Kanske för att det ska spegla 1700-talet? Ett par exempel:

”Dock vacklade de i sin ängslan, ty reb Awigdor var i svårt betryck, och det skulle kosta på honom att driva denne dädan.”

”Med den Högt Välsignade Gudens hjälp, Vrånga helga församling, vilken han stärke och stöde!”

Något positivt då? Boken ger en ganska tydlig bild av vad som var viktigt i det här samhället, på den här tiden. En ganska tydlig bild blir det paradoxalt nog genom det myckna religiösa hänvisandet, som när man läser gör själva berättelsen ganska otydlig. En annan fördel är att här och där hittar man faktiskt en liten vacker formulering. Här är min favorit:

”Det var ej snö, det var ej regn, det var ej dag, det var ej natt, det vägde mellan båda.”

Instuderingsfrågor till dig som läser/har läst
Svara i kommentarerna. Tack på förhand.

1. Vem är den bortdrivne i bokens titel? Är det chassidernas helige man eller är det sonen?
2. Varför slutar boken som den gör?
3. Vem är det religiösa sändebudet?

Fakta
Samuel Agnon, Israel, fick priset 1966 ”för hans djupt karaktärsfulla berättarkonst med motiv från det judiska folkets liv”.

Karl Gjellerup – Kvarnen

Genre 
”Stillsam dansk landsbygdsskildring”. Eller: ”Triangeldrama på bondgård. Kärleksroman med ängeln-och-djävulen-tema och en mjölnaränkeman i mitten.” Eller: ”En deckare/mordhistoria med tjuvskyttar.” Eller: ”En spökhistoria med otäcka vålnader”. Eller: ”En moralisk-poäng-roman.”

Det är en mångsidig läsning Kvarnen bjuder på. Det kan väl hända att K Gjellerup har en underliggande idé om ett moraliskt budskap genom hela boken, men de olika delarna växlar i stil och handling så att jag faktiskt blev riktigt fängslad av boken. Bladvändare är väl att ta i, men jag började inte städa ugnen för att slippa läsa vidare.

Handling
Vi har ett danskt kvarnhushåll där hustrun dör och pigan Lisa direkt sätter igång sin plan för att bli ny mjölnarhustru. I kulissen väntar kärlekskranke drängen Jörgen, ett tamt rådjur, f.d. svärmodern Drakemadammen, samt två fromma syskon varav den ena möjligen skulle kunna vara ett tänkbart parti för mjölnaren. Bring on the drama.

Andra funderingar
Boken är ett exemplariskt exempel på hur kvinnan beskrivs som natur/icke-rationell varelse. Det andra könet – oh yes.

”[-] där i hennes vilda, otuktade kvinnofantasi, vilken ej hindrades av någon som helst förnuftsskranka eller någon länk av logisk sammanknytning, med en viss mytbildande urkraft hade skapats en föreställning om hemlighetsfull förbindelse mellan rådjuret Jenny och dess härskarinna”

Jag instämmer inte i författarens syn, men jag kan sortera ut dessa passager under läsningen och ändå fortsätta med boken. Språket består av långa meningar med ganska invecklad meningsbyggnad på sina ställen. Vissa uttryck tänker jag mig är ovanliga för en nutida läsare:

”Saken hade ej ryckt ett tuppfjät framåt.”

Det har dock en viss charm. Gjellerup är också bra på att beskriva vissa av karaktärerna i boken på ett mycket sarkastiskt sätt som verkligen gör att man fattar hur inbilska, fåfänga eller dumma de är, utan att han säger det rakt ut.

Trots den sega starten blev boken ändå rätt så intressant, och jag ger den en stark 2:a.

Fakta
Karl Gjellerup, Danmark, fick priset 1917 ”för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning”.

Maurice Maeterlinck – Fågel blå

"Feeri i fem akter och tio tablåer" är undertiteln till detta drama av Maurice Maeterlinck. Enligt NE.se är ett feeri ett "sagoaktigt sceneri el. sagostämning" och en tablå är en underavdelning till en akt i ett skådespel. Fast det är inte så viktigt när man läser. Men jag gillar ord.

Fågel blå handlar om två skogshuggarbarn som en natt får besök av en fe. Fen ber dem att leta reda på Fågel blå, för det är det enda som kan rädda hennes sjuka dotter. Till hjälp får de en hatt med en diamant som man kan vrida på. Vrider man åt ena hållet, då kommer sakernas och trädens och djurens själar fram och man kan prata med dem, vrider man åt andra hållet – då kryper själarna tillbaka igen.

Tyltyl vrider på diamanten så att hans Hund, systern Mytyls Katt samt olika livsmedel börjar prata och blir deras följeslagare på färden. Självklart är Elden och Vattnet inte så goda vänner, och Hunden och Katten ogillar varandra och kör lite förräderi och liknande. Det blir lite makabert när Brödet skär av en bit av sin mage när barnen blir hungriga, och när Sockret bryter av sina fingrar.

Det här var en väldigt enkel pjäs att hänga med i. Kanske för att den är i sago-fantastystil, och upplagd som en resa. De möter olika personer/själar, och letar efter en specifik sak hela tiden. Inga avvikelser och så.

Den mest oväntade scenen (också lite skruvad, men ok) är när de träffar alla blåa barn som kommer att födas genom alla tider. Barnen väntar på den dag när de ska födas, och förbereder sig noga med vad de ska ta med sig. Vissa tar med sig en uppfinning (typ en extra bra förgasare) eller ett specialsätt för att odla extra stora tomater, vissa tar med sig "två brott som de ska begå" eller "scharlakansfeber och lunginflammation".

Somliga säger att Fågel blå är en symbol för längtan, eller Fågel Fenix och återfödsel. Det kan också vara en symbol för hopp. Eller lycka. Jag vet inte vad jag tror. Men antingen kan man läsa pjäsen som en underhållande saga för barn (och kanske blanda upp mellan könen vem som gör saker och vem som står bredvid och gråter, är rädda och vill gå hem i princip hela tiden) eller så kan man läsa den som en metafor över valfri symbolisk sak, typ längtan.

Pjäsen ingår i en samlingsbok med flera pjäser, så vill man kan man ju alltid fortsätta med Trolovningen, där Tyltyl och Mytyl är med igen. Fast 7 år senare.

Fakta
Maurice Maeterlinck, Belgien, fick priset 1911 ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.

Michail Sjolochov – Ett människoöde

Sjolochov har skrivit ett långt (mäster)verk om människorna vid floden Don. Det har jag inte läst. Istället valde jag den novelliska Ett människoöde. I samma bok läste jag även novellen Husbonden. Den kanske är lite mer Don:sk.

Ett människoöde är en klar och tydlig berättelse, berättad av en person i boken för en annan person i boken. De har ingen relation utan träffas vid en vägkant. Berättaren, människoödet,  är en man som varit med under andra världskriget, förlorat sin familj, och nu tagit hand om en föräldralös pojke som tror att han är hans pappa.

Berättelsen innehåller, om jag ska vara krass, inget nytt som jag inte läst förr. Det finns väldigt många böcker som liknar denna. Och just Sjolokovs version var inte på något extra speciellt sätt extra bra. Det känns lite hemskt att säga så, för jag tycker att huvudpersonen är väldigt sympatisk.

Den andra novellen, Husbonden, handlar om hur ett äldre par som är bönder ger bort sina djur till kolchosen, typ det kollektiva jordbrukandet, för att kunna se fram emot en lugn ålderdom där de inte behöver slita. Men det blir inte riktigt som de tänkt, för mannen upptäcker att hans liv helt plötsligt saknar mening när han inte har några djur att ta hand om. Förr i tiden alltså. Inte så olikt nutiden.

Fakta
Michail Sjolochov, Sovjetunionen, fick priset 1965 ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv”.

Henryk Sienkiewicz – Korsriddarna del 1: Strid och förräderi

Nej men är författaren från Polen? Det hade man inte kunnat ana! Eller jo, det hade man faktiskt. De polska adelsmännen äter mest kött och är störst och starkast och kan kasta de största spjuten och spänna armborst utan veven, klämma ihjäl (de största) björnar med händerna och grensla väldiga stridshingstar. Detta kan även de polska riddarna. Och de polska furstarna, kungarna och jägarna. Dessutom är de mest kristna. Och ärorika. Och ärliga. Och modiga. Punkt.

Boken handlar om en ung man i det medeltida Polen, ett rike som tydligen hade många påhälsningar av tyska korsriddare. Han heter Zbyzko och har en impulsiv läggning. De som läst Sagan om Belgarion skulle finna vissa likheter med en arendier.

Zbyzko och hans riddarfarbror Macko har varit med i många strider. På ett värdshus blir Zbyzko förtjust den unga Danusia och väljer ut henne till sitt hjärtas dam. Han lovar att kämpa för hennes heder överallt, och icke att förglömma – ge henne tre påfågelsfjädrar från tyska korsriddares hjälmar.

Boken fortsätter sedan med Zbyzkos jakt på dessa fjädrar (och en fru för att kunna föra ätten vidare). Man får en bild av medeltiden, men eftersom författaren berättar sin berättelse så uppenbart i favör för vissa, vet jag inte vad jag ska tro om alltihop. Det verkar oavsett ha varit mycket strider och dödande. Och utmaningar ”på stampad mark till död eller träldom”. Och ära. Ständigt denna ära. Inte en sida i boken förgår utan att någon pratar om ära. Eller brister ut i bombastiska tal:

– Ers furstliga höghet! Vi begär rättvisa och straff, inte för en oförrätt utan för tusen, inte för en strid utan för femtio, inte för en gång utgjutet blod utan för under åratal begågna brott, så fräcka, att eld borde falla ner från himlen och förtära detta ondskans och våldets gudlösa näste.

Språket är så där hela tiden. Ibland påminner det om Karl-Bertil Jonssons julafton, dock utan ironin. Eller? Jag vet inte. Så här kan det stå på fullaste allvar:

Drottningens rena ande svävade som en rättfärdighetens och fridens ängel över landet, uppmjukade människornas hjärtan, mildrade fångarnas lott, domarnas stränghet och herrarnas övermod.

För mig blir karaktärerna aldrig något mer än karaktärer i en bok, de känns inte som levande personer. De tänker väldigt lite, de gör mest saker på impuls verkar det som. Kastar sig ner och kysser folks knän. Man får aldrig lära känna dem. Men de är alla antingen höljda i ära eller så inte.

Boken känns väldigt, väldigt lång och ändå är den bara del 1 av hela boken. Skulle ha slutat efter ett kapitel eller två i vanliga fall. Lite medryckt blir man ändå mot slutet och undrar hur det ska gå, men aldrig att jag läser fortsättningarna. Kan nog googla hur det slutar.

Dock vet jag nu hur man bäst bör bota ett livshotande sår och få ut en bit av ett järnspjut från bröstet: Drick smält björnister. Då kommer biten ut. Och råkar du ha en relik som till exempel rost från Petrus nycklar eller en tå från ett helgon så hjälper det absolut till.

Fakta
Henryk Sienkiewicz, Polen, fick priset 1905 ”på grund av hans storartade förtjänster som episk författare”.

Jacinto Benavente – Mors rival

Visserligen är pjäser bra för genomsnittet, men just denna var kanske inte det som gjorde gårdagens eftermiddag till världens bästa.

Mors rival är en pjäs i tre akter. Den handlar om relationerna mellan en mor och dotter plus moderns nya man, två byar snara till rivalitet, toppat med en skara hängivna och/eller skvallriga tjänare. Jag tyckte inte så mycket om den. Eller - den stannar inte kvar och känns betydande i mitt liv.

Acacia har just förlovat sig med Faustino. På väg hem blir han mördad. Först pekar alla ut Acacias ex, kusinen Norberto. Ryktesspridningen börjar.

”Idag har allt utarbete legat nere, alla stå i stora skockar och prata, och kvinnorna gå från hus till hus och från port till port, och de här dagarna har det inte varit bestämda mattider i något hus.” s. 89

Men är det verkligen ett så enkelt triangeldrama? Cliffhanger!!!

Andra ingredienser: det viktiga i kvinnans heder och goda namn, helgonikoner som förlovningspresent (tack, men hon tillber inte henne så mycket), fruktan för skärselden, skuld, svartsjuka och moral, samt många namn. Raimunda, Esteban, Eusebio, Benabe. Otippat även Rödluvan.

Den får två svaga poäng. Och jag kommer att ha glömt den snabbt.

Fakta
Jacinto Benavente, Spanien, fick priset 1922 ”för det lyckliga sätt varpå han fullföljt den spanska dramatikens ärofulla traditioner”.

Sinclair Lewis – Storgatan, del 1

Tid var inte en bristvara för doktorsfruar i mellanvästern på 1910-talet. Särskilt inte om de varken hade barn eller vänner. Carol Kennicott, gift med en äldre man som gillar jakt och jordaffärer, har det inte alltid så kul.

Nyinflyttad. Konstiga, kulturella idéer. För snygga kläder. Har den otrevliga åsikten att det är roligt att göra utfärder, inte bara sitta hemma och skvallra. Dessutom handlar hon i fel butik.

Jag gillar Carol Kennicott starkt. Hon är ombytlig, impulsiv, idealistisk, rolig, fantasifull och väldigt mänsklig. ”Vid olika tidpunkter under senioråret bestämde sig Carol omväxlande för att studera juridik, skriva biografdramer, utbilda sig till barnsköterska och gifta sig med en ännu okänd hjälte.”

Sedan råkar hon läsa en bok om ”förskönandet av småstäderna” och då är det avgjort. Hon gör det till sitt livs mission att ta hand om en av präriestad och göra den vacker. Hon ser en gnistrande bild i sitt inre av en stad, med trädgårdar, vackert stadshus, arkitektur och inte minst: en pittoresk Storgata.

Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Carol försöker på olika sätt att få igång lite kultur! konversation! och reformer! i staden. Men staden är pösigt nöjd med hur den är. Det är en synnerligen trevlig stad, tycker den, trots att ”vintern inte är en årstid utan en industri”. Och alla är ju så trevliga. Till skillnad från de tarvliga bönderna och tjänstefolket.

Boken är kronologiskt uppbyggd och lätt att komma in i. Den innehåller även en del bibliotek- och litteraturreferenser vilket kan roa en boknörd. Carol arbetade några år på ett bibliotek i St. Paul och har mycket att diskutera med ortens bibliotekarie (de är till exempel inte överens om vad en bibliotekaries främsta uppgift är: uppmuntra till läsning eller vårda böckerna?). Språket flödar fram, med massor av små detaljer och ordval som säger mycket mer än långa förklaringar. Här dissar Carol till exempel en kille:

"Stewart var ej intressant. Han hade ingen välskapt, vit hals, och aldrig hade han levat bland berömda reformatorer."

Stiligt. Mycket stiligt. Sinclair Lewis skriver på ett sätt som tilltalar mig; det blir 4 starka poäng och en liten applåd. Det finns även en Storgatan del 2 som jag absolut ska läsa. Jag vill veta hur det går.

Fakta
Sinclair Lewis, USA, fick priset 1930 ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”.

Johannes V. Jensen – Dunderkalven

Dunderkalven är en man som föll av en häst när han var ung. På grund av detta fall gick han från stark, reslig yngling till puckelryggig krympling. Novellen handlar om hur han vandrar omkring i bygderna och samlar in skrot. Hans talanger är att veva ner män i brunnar (för rengöring) och att sjunga visor som ger "utförliga topografier över liderlighetens land".

Och sedan är det inget mer.

I förordet till Fler Nobeller beskriver Gun Ekroth väldigt snyggt hur en bra novell är:

"Novellen fångar nyheten i flykten – den är kort utanpå och lång inuti. [-] Utmärkande för en bra novell sägs vara att historien öppnar sig först på slutet. Inte förrän på de sista raderna ska det hända något, det är där historiens vändpunkt ska komma. Hur det sen går, kanske vi aldrig riktigt får veta. Slutet på berättelsen är bara början."

Och Jensens novell är väl för all del kort utanpå och ganska lång inuti eftersom den berättar om en persons liv i ett koncentrerat format. Men slutet är bara ett slut, och ingenting spännande öppnar sig alls faktiskt.

Författaren beskriver Dunderkalven på ett målande sätt och jämför honom med en gammal jordbruksbygd: "med den toppiga hatten, som liknade en gravhög, och ögonen lyste som brända rutor i ett gammalt hus. Hans skägg och hår var som en frostig snårskog, hans puckel liknade en backe och hans öron grustag. Det stod en grumlig pöl i varje mungipa, och hans handryggar var mörka och fårade som trädesåkrar."

En speciell karaktär, sannerligen. Men intresserad av honom och hans öde blir jag icke av att läsa denna novell. Och det måste man nog bli för att den ska ge något.

Fakta
Johannes V. Jensen, Danmark, fick priset 1944 ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”.

William Faulkner – Medan jag låg och dog

Vad är Faulkners grej? Vad vill han säga med den här boken? Är två frågor som dyker upp när den är slut. Att livet är förgängligt? Att den taskigaste personen får det bäst?

Enligt NE.se är Faulkner en av modernismens författare. Och modernismen, det innebär att ersätta textens logiska och kronologiska uppbyggnad med psykologiska, symboliska och drömartade strukturer. Vill man uppleva modernismen i litterär form är ”Medan jag låg och dog” således ett utmärkt val.

Handlingen (som jag upplevt den) går ut på att Addie Bundren har dött och nu ska hennes kvarlevor fraktas i en hemsnickrad kista till Jefferson, där hon har önskat att bli begravd med sin släkt. Hela familjen reser tillsammans, alla med olika agendor.

På grund av mycket regn måste de köra långa omvägar. Liket börjar lukta och hela historien är ganska absurd. Gamar svävar över dem, mulorna drunknar och jag tycker faktiskt inte att det är rätt av pappan hur han skaffar fram pengar till nya.

Boken består av korta kapitel berättade utifrån de olika karaktärernas perspektiv. De pratar på olika sätt, med olika mycket dialekt, och tänker på olika sätt. Vissa har många filosofiska tankar, andra tänker mer på tårtor. Anse (maken) tänker mycket på att han vill ha nya löständer.

Känslan när jag läser är att det är rörigt, och lerigt och regnigt. Modernismen är nog inte en stil i min smak, men jag gillar Jewels häst. Och slutet är faktiskt lite kul. Det blir en 2:a.

Fakta
William Faulkner, USA, fick priset 1949 ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”.

Salvatore Quasimodo – Dikter

Denna läste jag klart förra veckan och minns nu inget av innehållet. Det kan ha varit dikter om natur och kanske relationer (ganska oriskabla gissningar). Däremot minns jag hur fantastiskt bra papperskvalitet boken hade, och att texten var satt med rejält luftigt utrymme på sidorna. En trevlig läsupplevelse rent visuellt men inte på något annat sätt.

Stilen är ganska typiskt dikt-aktig, så som jag fördomsfullt trodde förut att alla dikter var. Ett litet exempel från ”Att efterbilda glädjen”:

Där träden gör aftonen
än mer övergiven,
hur livlöst var ej ditt sista steg försvunnet,
som blomman i lindarna knappt syns
och vidhåller sitt eget öde.

(När jag bläddrade igenom boken igen för att hitta exemplet ovan kom jag på att det fanns en dikt som jag ändå tyckte hade en poäng, och det var Soldaterna gråter om natten.)

Men på grund av Odysseus får boken endast ett poäng. Det är väl i och för sig inte bokens fel, men jag börjar bli innerligt trött på att det ständigt hänvisas lite kryptiskt till Odysseus och hans irrfärder i vart och vartannat diktverk. Kan folk inte skriva om någon annan person? Är man inte en lyriker innan man skrivit något med Odysseus i? Måste man gå tillbaka och tillbaka i tiden för att hitta den ursprungligaste metaforen och så hamnar alla hos Odysseus och hans vänner? Nej, en Odysseus- och pinjefri diktsamling skulle pigga upp.

Fakta
Salvatore Quasimodo, Italien, fick priset 1959 ”för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla”.

Ivo Andric – Bron över Drina

Jag har läst en bok där huvudpersonen är en bro. Det var inte så konstigt som det låter, även om den första fjärdedelen kändes lite som att titta på ett sånt där program på Kanal 10 eller Discovery där de Bygger Jättestora Saker eller Flyttar Gigantiska Grejer. Vill man ha en manual till att bygga en bro med elva valv finns det här.

Bakgrunden till bron är i korthet denna: En ung pojke som rövas bort till det osmanska riket minns för alltid överfarten över floden Drina i en ranglig färja. När han blivit en mäktig pascha beslutar han att bygga en bro över Drina och på så sätt förbinda västerlandet med orienten.

Genom boken får man sedan följa vad som händer med bron och dess stad, Višegrad, från det att bron börjar byggas år 1566 fram till första världskriget. Författaren är en allvetande berättare som dyker ner här och där och beskriver olika människors livsöden som korta noveller, samtidigt som samhällets utveckling (i hans tolkning) är den röda tråden.

Ibland får det mig att associera till Stad-serien om Stockholm av Per-Anders Fogelström. Men Fogelström låter läsarna följa med samma familj och släkt genom generationer och det känns verkligen som att jag känner dem. Här beskrivs stadens liv och människorna mer duttigt. Det blir ingen som jag bryr mig om. Men det kanske är så när det är en bro som står i centrum. Den är som en ent, finns i så många år att några fjuttiga människoår bara är en liten suck.

Det som boken gör bra är att den lyckas ge ett intryck av hur de etniska motsättningarna och spänningarna i den här delen av Europa har byggts upp. Det är turkar och schwaber och ungrare och österrikare och bosnier och judar och serber och kroater med flera. Och maktpositionen växlar.

Var den då läsvärd? Ja. Den första halvan något mindre läsvärd. Jag ger den en mycket stark 3:a.

Andra som skrivit om boken: Mimmimarie, som också tyckte att bron är huvudpersonen. Bloggen Världens litteratur, som har en mycket bra genomgång över egentligen allt runt omkring boken. Där kan ni även få veta hur det gick för bron efter bokens slut!

Fakta
Ivo Andric, Jugoslavien, fick priset 1961 ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”.

François Mauriac – Ormboet

För det första: ett fantastiskt omslag. Precis så ser huset ut. På ena sidan. På andra sidan är det en veranda med balkong där folk sitter i en cirkel på natten och smider planer.

För det andra: ett fantastiskt innehåll. Den börjar som en skrivelse i en dagbok, en slags bikt, en uppgörelse där advokaten Louis berättar för sin fru hur han upplevt sitt och deras gemensamma liv.

Hans liv har kretsat kring pengar, fast han egentligen helst ville bli älskad. Och nu när han snart ska dö (så säger alla, både han och doktorn och barnen) vill han på något sätt lura dem på arvet. Fast barnen med respektivar vill ha pengarna nu.  Eller åtminstone sen.

Men från kapitel till kapitel ändrar han sig lite angående hur han ska göra med arvet. Och sitt hjärta. Och sin självbild. Och sin tro. Utgången är in i det sista oviss, står det i förordet, och det stämmer sannerligen.

Ormboet var inte alls vad jag väntade mig. Det var en bok som jag gillade mycket och jag sitter här och försöker förmedla varför den är så bra, men kanske är det för att den är tidlös? Och för att berättaren inte tror att han är sjukt bra och vet allt bäst? Eller för att den är skriven på ett vådligt vackert språk?

”Sådana var de tankar som förföljde mig denna kväll, medan jag irrade omkring i den mörka salongen och stötte emot de tunga möblerna av mahogny och jakaranda, dessa vrak som sjunkit ned i den sand en familjs förgångna utgör och på vilka så många idag förmultnade kroppar hade vilat och sträckt ut sig. Barnens skor hade smutsat ned soffan när de kröp upp i den för att bläddra i Le Monde Illustré av 1870, och fortfarande var möbeltyget svart på samma ställen som då.”

Jag måste sluta citatet nu för annars skriver jag av hela boken. Måste visa hur bra den är! Bara lite till! Så bra är den.

Fakta
François Mauriac, Frankrike, fick priset 1952 ”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”.