Nyckeln - äntligen!

Utläst: höstens mest efterlängtade bok.
Nyckeln.

Del tre om apokalypsen i Engelsfors, del tre i sagan om Linnea och Vanessa, del tre i berättelsen om magi och vardag i perfekt blandning, del tre i när-alla-andra-trilogier-känns-lite-tafatta-i-sin-avslutande-del-så-kommer-Nyckeln-och-äger-totalt.

Eftersom den släpptes till förra fullmånen och inte har haft recensionsdatum förrän idag har den här texten legat och bubblat inom mig. Marinerats. Och nu äntligen.

Nyckeln är föredömligt tjock. Jag vill inte att den ska ta slut. I de tidigare böckerna har det rört sig om ett läsår per bok (ungefär), här är det även studenten och hela sommaren. I denna del måste Minoo göra ett oväntat val, de som försökte döda Linnea ställs till svars, några karaktärer återvänder och många, många frågor får svar. Kanske är det lite för ofta någon säger "men förklara då" och "jag fattar inte" och "har du ljugit för oss", men det är antagligen inget som jag skulle tänka på om jag var en av karaktärerna. Då skulle jag sannerligen vilja ha svar och strunta i om personen jag frågar redan har sagt det till någon annan tidigare i boken.



Det som imponerar mest är hur genomtänkt hela sviten är. Små saker som hände i del ett får här sin förklaring, stora saker som hände i andra boken följs upp. Hela apokalypsprocessen känns trovärdig, med olika katastrofer för de olika elementen, att de ska in i dimman och hur portalen långsamt bultar och växer. Älskar hur stämningen stegras och jag till slut sitter där med känslan av att det är bråttom nu, snart händer det! Och det är SÅ BRA. Jag slutar att ogilla trilogier på grund av Nyckeln. Det är så här det ska göras. Smart.

Dessutom gillar jag hela idén med gränslandet. Det är skönt att berättelsen bryts av ibland med större kliv, bara skymtar av viktiga händelser. Uppskattar också de oväntade vändningarna som vänder sig i slutet när de Utvalda får reda på saker om Beskyddarna, och hur Minoo påverkas av sina krafter och inte minst Walter. (Walter! Vilken typ!) Det är spännande och välskrivet och som läsare får man många saker att fundera över. (Tycker att Aftonbladet har skrivit bra om hur de tre böckerna tar upp var sitt viktigt tema.)

Som sista del gör den sitt jobb med bravur. Och slutet - man kan inte strunta i slutet. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod varför detta var följden av valet, men jag litar på författarna. Och tycker att det skulle vara rätt spännande med en uppföljartrilogi, tio år senare eller så. Ska vi starta en namninsamling?

Betyg: 5 burkar ektoplasma

Titel: Nyckeln
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013) Rec-ex
Antal sidor: 818
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

La Peregrina – Rosas version av pilgrimsvandringen

La Peregrina är uppföljaren till Señor Peregrino, Cecilia Samartins trilogi om Jamilet. (Det här inlägget kan därför innehålla spår av spoilers om du inte läst Señor Peregrino.) I första boken fick Jamilet lyssna till SP:s berättelse om pilgrimsvandringen, i denna del får vi Rosas version, vilket jag gillar skarpt. Det är extra kul att de fått "varsin bok", istället för att allt blandas i vartannat kapitel.



Rosas historia är mycket mer dramatisk (och övernaturlig!) än det verkade i första delen. Jag kommer snabbt in i berättelsen, och vill verkligen veta hur det går. Det är smart hur berättelsen får en att tänka på hur olika man kan uppfatta ett händelseförlopp. Parallellt med Rosas livsberättelse får man följa Jamilets sökande efter svar. Fast mest vill hon hitta Rosa. Det kanske är samma sak?

Bokens slut gjorde mig först lite putt, jag kände mig lurad! Men efter att ha lyssnat på Cecilia Samartin på Bokmässan förstod jag att det är ett slut som ska vara ovisst, att hon fått många kommentarer från läsare om slutet, och att det kommer att bli tydligare hur det menas i nästa bok. (Det hoppas jag i alla fall!)

Jag är dock frågande till ordvalet zigenare. Om en grupp kallar sig själva för romer, varför använder man inte det när man översätter en bok idag? På bokcirklar.se finns en bokcirkel om Cecilia Samartins böcker (vi är tre tappra medlemmar än så länge) där det kom upp som förklaringsförslag att det kanske ska spegla språkbruket när Rosa var ung. Må så vara, men det är ingen skillnad på när romer i boken pratar om sig själva och när utomstående pratar om dem. Och det används också i boken om romer i nutida tid, när Jamilet är ung. En detalj kanske, men det störde mig.

Sammanfattningsvis: Spännande utveckling av bok 1, med fler magiska inslag och frågetecken. Ser fram emot del tre.

Betyg: 3 röda sjalar

Titel: La Peregrina
Författare: Cecilia Samartin
Översättning: Mia Ruthman
Förlag: Bazar förlag (2013) Rec.ex. 
Antal sidor: 492
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Utläst: Cirkeln & Eld

STORE TID vad de här böckerna gjorde mig mörkrädd. Och nervös inför vanliga saker. Till exempel att gå ner till tvättstugan. Man kan ju inte veta om de automatiska lamporna i trapphuset blinkar för att de tänds eller för att det är magi i farten? Och brukar det surra sådär i hissen? Och vad var det som skymtade utanför fönstret?

Men även utan mina lättpåverkade nerver och fantasier så är det här två väldigt bra böcker. En läsupplevelse av sorten ”jag fastnar totalt i berättelserna och äter min lunch jättesnabbt så jag kan gå iväg i ett ostört hörn och läsa i 23 minuter”. Engagerande, minst sagt.

Kort om handlingen, för dig som mot förmodan tänker läsa de här böckerna senare än undertecknad:
På en gymnasieskola i trötta bruksorten Engelsfors får sex personer reda på att de är Utvalda. Häxor med starka krafter som de ska lära sig använda för att stoppa apokalypsen. Som händelsevis ska ske i just Engelsfors. De måste lära sig samarbeta, vilket är lättare sagt än gjort eftersom de inte alls umgås utan snarare ogillar/avskyr/snackar skit om varandra.

Blandningen mellan vardag och magi är klockren. Det liksom kryper på en. Både bitarna om deras vanliga problem och deras rädda världen-problem är påhittade och beskrivna sjukt bra. Och när författarna redan i första kapitlet har ihjäl någon så blir hela läsningen lite mer vansklig. Det kan ju tydligen hända vad som helst med huvudpersonerna.

Tycker också mycket om språket. Det känns äkta, och även om historien berättas ur många olika personers perspektiv har de olika sätt att tänka och prata som gör att man känner igen dem. En favorit:

”Hon trodde att det skulle kännas mer att fylla arton. Bli myndig. Vuxen i omvärldens ögon. Men att få köpa folköl känns inte så stort när man haft världens öde på sina axlar i ett och ett halvt år.”

Jag kan inte komma på någonting som det är likt. Harry Potter är en helt annan grej, med sin uppstyrda trollkarlsvärld och magiska skola. Cirkeln och Eld är mer råa? och mindre sagoaktiga. Det enda som jag hänger upp mig på är att man inte får veta vilka linjer de går på gymnasiet, och att det så lämpligt är lugnt på demonfronten under sommarlovet.

Passar för alla som inte fnyser åt magi och fantasi, och kommer ihåg hur det var att gå på gymnasiet. Eller i och för sig går på gymnasiet, eller är i åren runtomkring. Bok ett och två finns i både inbundet och pocket, men del tre kommer först i november. Håller andan och väntar.

Betyg: 4 rävar (och 1 korp)

Titel: Cirkeln / Eld, del 1 och 2 i Engelsforstrilogin
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren 2011 / 2012
Antal sidor: 516 / 634
Hittas t.ex. här: Cirkeln – Bokus, Adlibris / Eld – Bokus, Adlibris

Finfint på pärmens insida.