Årets 5 listor från 2012

Fem noggrant utvalda listor från 2012 (varför känner jag mig som en reklam för kaffebönor?). Det blev visst bara omslag och sökord, men det gör sig bäst på bild. Kanske inte sökorden, men de fick vara med ändå.

Årets 5 fulaste omslag
OBS: De är ännu fulare i verkligheten. Jag vet dock att en person har gillat omslaget på Vägen till Flandern, så det kanske finns någon som tycker om de övriga också. Min känsla: THE HORROR!!!



Årets 5 snyggaste omslag
Det blev två Nobelpristagare och tre andra. Längst upp till vänster är Doktor Zjivago. Vådligt stiligt!



Årets 5 tråkigaste omslag
Ska vi vara så spexiga att vi lägger till en prick på omslaget? I rosa? Vågar vi verkligen ta ut svängarna på det viset?



Årets 5 mest oväntade sökfraser:

• spearing yemelin (3 (!!!) st)
• hur påverkas folk förr i tiden av vampyrböcker?
• norsk dikt om övergiven katt som vann nobelpris (Har provat googla detta och min blogg kommer upp först, till och med före DN. Bör jag se detta som en framgång??? Och varför vann en övergiven katt Nobelpris?)
• adjektiv det är.. det var... är det
• stå så att man hoppar så dära konstigt

Årets (drygt) 5 sökningar där jag känner att bloggen inte riktig har kunnat ge någon egentlig hjälp till en medmänniska i nöd:

• gravad lax
• antik bok i badkaret
• blåa halsmandlar
• gift orm fälla
• flygplanstårta detaljer material
• små algeriska kakor
• skottskador i axel

Vad har du drabbats av för omslag och sökord under året?

Uppdatering 13-03-05: Av någon anledning får just detta inlägg spamkommentarer i mängder. Mängder! Har därför stängt av kommentarsfunktionen på just detta inlägg. Vill du säga något om Årets 5 listor från 2012, skriv gärna din kommentar på ett nyare inlägg så ser jag det ändå!

Bokomslag var inte bättre förr

Det kan inte vara lätt att vara en gammal bok och försöka konkurrera med nya böcker när det gäller omslag.

Övre raden: Gamla böcker.
Nedre raden: Nya böcker (ok, Gräset sjunger är från 1950 men den här utgåvan är ganska ny.)

Inte blir det ju bättre av att de stackarna har vita plåster på sig heller.


Den längst upp till vänster gör ett tappert försök.

30 sidor och ett förstört humör senare

Fruktansvärt.
Claude Simon har skrivit en bok där det efter ett hundra sidor fortfarande inte har hänt nånting. Meningarna är för långa (minst en sida, bokstavligen) och innehåller för många onödiga ord.

De rider omkring, och en person (som kanske heter Georges) tänker på saker oändligt grundligt och långsamt. Möjligtvis är de på väg till Flandern men de kommer sannerligen inte komma fram i den här boken.

Någon som heter Reichxac eller de Reicxhac skjuter sig, men efter ett hundra sidor har han inte lyckats klämma ur sig varför eller vem detta är. Eller om det var före kriget, efter kriget eller bara i fantasin.

Dessutom finns en jockey som är kort och kanske har en affär med någons fru. Men efter ett hundra sidor fattar man inte varför NÅGON ENDA MÄNNISKA förutom de inblandade skulle ha det minstaste yttepytteintresse av att läsa om detta.

Efter 1,5 timmes läsning har jag kommit t r e t t i o sidor.
Denna bok förstör mitt genomsnitt och mitt humör.
Grattis Claude Simon, jag gillar dig minst av alla.


Framsidan – ett under av dysterhet.

Frédéric Mistral – Sången om Rhône

Med detta omslag väntade jag mig oundvikligen the horror. Men jag gillade faktiskt Sången om Rhône! Det är en berättelse på ”jambisk orimmad elvastavig vers” (enligt förordet i alla fall) och det visade sig vara rätt bra scvhung i den sortens vers.

Boken handlar om en resa med en slags pråm-karavan från Condrieú till marknaden i Beaucaire och tillbaka. Många olika passagerare kliver på och många saker hinner hända under färden.

En prins av Oranien misstas av en vacker guldvaskerska för att vara Näcken (eller flodguden Lou Drac som översättaren valt att kalla honom, kanske för att de svenska läsarna skulle hänga med?). En sällskap med musicerande damer från Venedig letar guld. Kärlek uppstår. Ond bråd död inträffar. Och någon får en sandsäck i huvudet.

Tycker att berättelsen är en intressant historisk skildring av att färdas med flodpråm. 80 hästar drar båtarna uppströms, draglinor hålls upp med pinnar för att inte fastna i buskar, man måste mäta med en stav om sandbankarna har flyttat sig, och ropa Dömet! Riket! istället för styrbord och babord.

På något sätt påminner berättelsen om Fylke. Hobernas Fylke alltså, i Sagan om ringen. Både hober och Rhônebor gillar mat. De gillar sånger, verser och berättelser. Alla har sin bestämda plats, könsroll och livsväg och allt är gemytligt och trevligt. De har lite släktfejder och sånt, men inget allvarligt. Hej och hå. Vet dock inget om deras fötter.

Mistral väver in myter och legender från området på ett smidigt sätt. Visst, boken känns gammal men den ÄR ju gammal. Det enda jag inte gillar är slutet.
SPOILER-VARNING!
Det är så typiskt. Vad är grejen med den sortens slut? Han vill kanske visa på en poäng eller så, men att döda 80 hästar för att visa att den nya tiden är på ingång är väl ändå lite väl.

Fakta
Frédéric Mistral, Frankrike, fick priset 1904 ”med avseende fäst å det ursprungsfriska, snillrika och sant konstnärliga i hans diktning, som troget avspeglar hans hembygds natur och folkliv, samt å hans betydelsefulla verksamhet som provençalsk filolog”.

Språkligt PS:
I (det ganska långa) förordet berättas att Frederic Mistral var en förkämpe för langue d'oc, occitanskan och dess varianter. Han samlade in ord, han nedtecknade dialektala variationer och kämpade för att språket skulle likställas med franska inom den franska staten. Det gick dock inte så bra, trots att det varit ett ytterst trendigt språk under 1100- och 1200-talen. Kanske är det som en hedersgest till språket som hans namn stavas på det occitanska sättet (Frederi) på omslaget?

Notförtecknings-PS:
Noterna är mycket ingående. Jag gillar att de finns, det känns som att översättaren är väldigt mån om att texten ska bli förståelig för läsare som inte kan något om Provence. Det finns dock gränser för hur mycket jag känner att jag behöver veta om greve Bousouns släktskap med Karl den skallige i Frankrike eller vem som exakt lagt grunden till varje stad i varje krök av floden Rhône.

Eugene O’Neill – Lång dags färd mot natt

Det här är ett självbiografiskt drama som O’Neill testamenterade till Dramaten (alltså i Sverige) för att han kände sig mest uppskattad här. Lite fränt ändå! Det är dedikerat till hans fru (den tredje i raden).

Efter att ha läst pjäsen är jag glad att jag även har läst hur hans liv blev sen (om det nu är han som är Edmund, men det övriga är rätt likt). För det var en väldigt dyster sak den här färden mot natten. Ändå tyckte jag att det var läsvärt och jag kan starkt rekommendera boken till folk som vill prova på ett drama.

Handlingen (som jag inte visste något om alls, även om jag har hört och sett namnet på denna pjäs en miljard gånger, till exempel som rubrik på en av OS-kommentatorernas bloggar) är:

En familj under en dag. Det är varning för ras. Det börjar som en skakning i ett par reumatiska händer och slutar i ångest och förnekelse och uppgörelse och dränkning av sorger.

Jag vet inte om slutkänslan är positiv eller negativ. Fast det kanske inte är den som räknas. Det är hur som helst väldigt bra skildrat hur raset händer. Och jag har faktiskt lite sympati för allihop, fast de är som de är.

Om jag ska jämföra pjäsen med Vävarna så tyckte jag mer om LDFMN. Fast inte nog mycket för en 4. Och jag vill inte sänka Vävarna till en 2:a, det var den alldeles för underhållande för. Jag har blivit snålare med betygen. Stackars den bok som blir kvar till sist?

Fakta
Eugene O’Neill, USA, fick priset 1936 ”för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”.

Man kan inte lita på internet

Idag kom äntligen Jellicoe Road med posten.
Konstigt nog såg den ut att heta Skola och Makt.
???
För övrigt funderar vi på att beställa en ananasskärare
till en kompis som fyller år inom kort.
Antagligen får vi hem en rävsax eller en prydnadsdelfin.


Ber om ursäkt för suddig bild. Fotade i affekt. 

Halldór Laxness – Atomstationen

Denna bok handlar om Något Politiskt. Efter andra världskriget vill vissa styrande personer på Island sälja en bit av Island till USA för att de ska ha en militärbas där. Eller en utgångspunkt för välgörenhetsaktioner. Jag tror att det senare är ett svepskäl. Folket är upprörda eftersom Island nyss blivit självständigt.

Vissa vill även hämta hem ”nationens älsklingssons” ben från Danmark och ha en ny begravning. Båda sakerna har typ hänt i verkligheten.

Flummigt? Ja. Lägg till en orgelspelande filosof, två lagerarbetare som kallar sig gudar och kör omkring i en Cadillac samt en seriös debatt om allmänna daghem. Sedan tror jag att statsministern kallas för Tusen Tänger för att han köpt en massa tänger per person?

Huvudpersonen heter Uggla och kommer från landet, norrifrån. Hon får arbete hos politikern Bui Arlands familj som hushållerska. Hennes tankar och upplevelser är det som jag kan ta fasta på i boken. Jag associerar till ”Flicka med pärlörhänge” ibland.

Det är en krånglig bok att hänga med i. Den är liksom politisk-filosofisk-flummig. Samtidigt är den väldigt speciell på ett bra sätt. Jag tror att jag kommer att minnas den, och inte bara för att det figurerar en fårpestdirektör och en silloljeraffinaderidirektör i den.

3 poäng känns som ett menlöst och fegt betyg till en bok som jag hade kunnat bli jättefascinerad av eller såga totalt. Men om man tittar på hur framsidan ser ut så passar ju ett menlöst, fegt betyg perfekt.

Fakta
Halldór Kiljan Laxness, Island, fick priset 1955 ”för hans målande epik, som förnyat den stora isländska berättarkonsten”.

Måste den vara så... brun?

Vissa böcker känns verkligen som en färg.
Öster om Eden känns brun.
Brun, brun, brun.
Bränt gräs och brun jord och bruna hus och brunaktigt omslag.

Ok, det är vit text och lite orangeaktigt här och där. Men ändå: brun.

Gräsliga omslag och två som jag gillar

Två exempel på omslag som får mig att tänka:
NEJ!

Vet inte ens var jag ska börja. Den små hårstråliknande strecken på den äckliga gula färgen? Det fula typsnittet? Den röda personen som äter upp den andras gröna hand? Särskrivningen av ensam hetens?

Två exempel på omslag som får mig att tänka:

JA!

Skorna. Perspektivet i fotot. Ljuset i bilden. Guldfärgen. Autografen. Känslan när man tar på pärmen.

Vad tänker du om dessa omslag? Lockar? Lockar inte?

Ge mig alver eller detektiver eller lite fantasi!

Jag blir så trött på inledningar som är tråkiga och typiskt nobelprisaktiga! Hade höga förväntningar på Pearl Bucks Den goda jorden, och så börjar den med:

A) En bröllopsdag

B) En huvudperson som jag får en dålig känsla inför, han känns velig och irriterande

C) En beskrivning av hur husets olika rum är organiserade

D) En far som sover i rummet mitt emot

ABCD finns i Mr Biswas-boken och Mellan de två slotten, CD finns i Aké – barndomsåren, ABCD finns förresten i Buddenbrooks också. Till exempel. Och ja, jag har gillat dessa böcker, men det vore kul med nåt nytt. Jag tänker rymden, en påhittad värld, en bok om djur, en bok om lyckliga människor för omväxlings skull eller en bok där varken familjen eller husets uppbyggnad är. av. minsta. vikt.

Snälla?

Suck-buck i skålen där päronet förut var. Bildbevis på att det är uppätet alltså.

Månadens lyriker heter Jaroslav

Och omslaget är det hippaste av det hippaste från år 1984.

Saul Bellow - Grip dagen

”När det gällde att dölja sina bekymmer var Tommy Wilhelm inte mindre skicklig än någon annan. Det trodde han åtminstone själv, och det fanns en viss mängd bevis som stödde honom.”

Med denna mening börjar boken, och med denna mening sätts mina förväntningar. Jag gillar den här typen av inledningar. De skapar fart, introducerar huvudpersonen snabbt, väcker mitt intresse. Vilka bekymmer? Vilka bevis? Den här Tommy Wilhelm, honom vill jag veta mer om!

Grip dagen handlar passande nog om en dag i Wilhelms liv. Från frukost, till lunch och tidig eftermiddag. Genom korta utvikningar får man dock följa hela Wilhelms liv, som inte direkt har varit så framgångsrikt som hans far skulle önska.

Wilhelm är en person som gjort dåliga val. Jag blir lite deppig av att han hela tiden gör fler. Tamkin (en extremt hjälpsam person som hjälper Wilhelm att investera sina sista 700 dollar i ister) säger att han inte ska gifta sig med lidandet, som så många gör. Och Wilhelm håller med. ”Ja, tänkte Wilhelm, lidandet är den enda form av liv som de är säkra på att kunna få, och om de överger lidandet är de rädda för att ingenting ha kvar.” Jag tycker att han pratar om sig själv, utan att förstå det. Bara sorgligt.

Far och son bor på ett hotell i New York. I olika rum på olika våningar. Tydligen var det vanligt att folk bodde på hotell på livstid? Hans far verkar göra det i alla fall. Kanske beror det på att jag sett Mad men, men jag kan liksom se dem framför mig, när de äter frukost i matsalen, deras hattar, cigarrer, rockar. Jag ser dem stå i lobbyn och skaka hand med folk med varierande förmögenheter. Genom boken besöker jag staden och tiden. Mycket trevligt.

Det märks att boken är skriven då om sin nutid, jag får sällan samma känsla när jag läser böcker som är skrivna nu om dåtid. Det finns liksom inga förklaringar eller ursäkter, personerna säger och gör saker som ”känns gammaldags” och inte skulle sägas eller göras idag, och så är det inte mer med det.

Ibland är boken rolig på ett torrt och sarkastiskt vis. ”Han hade tydligen allt en människa någonsin kan ha – vetenskaplig utbildning, kunskaper i grekiska och kemi, poetisk begåvning och nu till på köpet försörjningsplikter.”

När jag har läst de här Nobelpristagarna så känns det ofta som att böckerna passar in i varandra som pusselbitar. Wilhelm skulle kunna till exempel kunna prata med Mersault i ”Främlingen” om hur det är att inse vad som är viktigt när man verkligen ställs öga mot öga med slutet. Janna i ”Om de gamla kunde och de unga visste” skulle kunna prata allvar med Wilhelm om vikten av att bada (så slipper hans far reta sig så, och kanske istället hjälpa honom?). Wilhelms far Dr. Adler skulle kunna lära sig en del av Jolyon Forsyte om att stryka ett streck över det förflutna.

Boken är bra, men inte fantastisk. Jag gillar inramningen mer än berättelsen. Jag gillar huvudpersonen Wilhelm mer än berättelsen. Han vill så väl och erkänner sina fel men har inte något stöd från de runtomkring. De höga förväntningar jag fick på första sidan infrias inte riktigt. Boken blir helt enkelt en typisk trea – angenäm under läsningen, men kommer icke att bevaras i mitt hjärta.

Fakta

Saul Bellow, USA, fick priset 1976 ”för den mänskliga förståelse och subtila kulturanalys, som förenas i hans verk”.

Spoilerboken

Hittade en bok i en hylla.
Den är utomordentligt läsvärd!
Man får veta massor.
Önskar att jag hade haft den från början.

Men efter att ha läst om "Pan" att den var "en fantastisk liten roman" (det var tydligen allt som fanns att säga om den) väntade jag mig inte att den två sidor långa analysen av "Hundra år av ensamhet" skulle avslöja slutet. Det kunde väl bara ha stått "en fantastisk lite längre roman, och om slutet berättar vi ingenting alls faktiskt".

Hädanefter kommer jag att kalla den för Spoilerboken, eller Boken Med Fula Omslaget.
Som straff.

Bok med marmorerat omslag i rosa och ljusblått och andra obestämbara nyanser.

Kreativa höjder

Nu ska jag ta mig an en ny poet.
Giorgos Seferis.


Skulle nog ändå säga att stolsdynan är rätt snygg.

Hesse x 2

Skulle låna "Stäppvargen" men hittade en annan bok istället.
THE HORROR!
Måste ju bara läsas.