Nyckeln - äntligen!

Utläst: höstens mest efterlängtade bok.
Nyckeln.

Del tre om apokalypsen i Engelsfors, del tre i sagan om Linnea och Vanessa, del tre i berättelsen om magi och vardag i perfekt blandning, del tre i när-alla-andra-trilogier-känns-lite-tafatta-i-sin-avslutande-del-så-kommer-Nyckeln-och-äger-totalt.

Eftersom den släpptes till förra fullmånen och inte har haft recensionsdatum förrän idag har den här texten legat och bubblat inom mig. Marinerats. Och nu äntligen.

Nyckeln är föredömligt tjock. Jag vill inte att den ska ta slut. I de tidigare böckerna har det rört sig om ett läsår per bok (ungefär), här är det även studenten och hela sommaren. I denna del måste Minoo göra ett oväntat val, de som försökte döda Linnea ställs till svars, några karaktärer återvänder och många, många frågor får svar. Kanske är det lite för ofta någon säger "men förklara då" och "jag fattar inte" och "har du ljugit för oss", men det är antagligen inget som jag skulle tänka på om jag var en av karaktärerna. Då skulle jag sannerligen vilja ha svar och strunta i om personen jag frågar redan har sagt det till någon annan tidigare i boken.



Det som imponerar mest är hur genomtänkt hela sviten är. Små saker som hände i del ett får här sin förklaring, stora saker som hände i andra boken följs upp. Hela apokalypsprocessen känns trovärdig, med olika katastrofer för de olika elementen, att de ska in i dimman och hur portalen långsamt bultar och växer. Älskar hur stämningen stegras och jag till slut sitter där med känslan av att det är bråttom nu, snart händer det! Och det är SÅ BRA. Jag slutar att ogilla trilogier på grund av Nyckeln. Det är så här det ska göras. Smart.

Dessutom gillar jag hela idén med gränslandet. Det är skönt att berättelsen bryts av ibland med större kliv, bara skymtar av viktiga händelser. Uppskattar också de oväntade vändningarna som vänder sig i slutet när de Utvalda får reda på saker om Beskyddarna, och hur Minoo påverkas av sina krafter och inte minst Walter. (Walter! Vilken typ!) Det är spännande och välskrivet och som läsare får man många saker att fundera över. (Tycker att Aftonbladet har skrivit bra om hur de tre böckerna tar upp var sitt viktigt tema.)

Som sista del gör den sitt jobb med bravur. Och slutet - man kan inte strunta i slutet. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod varför detta var följden av valet, men jag litar på författarna. Och tycker att det skulle vara rätt spännande med en uppföljartrilogi, tio år senare eller så. Ska vi starta en namninsamling?

Betyg: 5 burkar ektoplasma

Titel: Nyckeln
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013) Rec-ex
Antal sidor: 818
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Greve + Gwendolyn + Gideon = underhållande spänning med oväntad twist

Utläst: Sista delen i Ädelstenstrilogin – Smaragdgrön. När jag letar upp listan med alla tidsresenärerna och deras respektive sten får jag veta att det är Greven själv som är smaragd. Mycket passande. För det är nu den slutliga uppgörelsen med Greven ska till, vem lyckas sluta blodscirkeln och vad händer egentligen då? Döden? För vem?

Som jag väntat på denna bok! Efter den smarta chiffergåtan i slutet på förra boken fick vi läsare en information som inte bokens karaktärer hade. Och detta har vi fått gå och bära runt på i flera månader!



I första kapitlet kastas man rakt in i handlingen där den slutade i förra boken. Gwendolyn och Leslie gör upp planer för att lista ut Grevens hemligheter, The Gwideons har olika känslor för varandra (åtminstone offentligt), och familjeintrigerna med Charlotte i huset fortsätter. Dessutom reses det naturligtvis omkring en hel del i tiden.

Vid det här laget har de tidsrest så mycket att jag är rejält förvirrad över vad som hänt när och vad alla visste när de träffades olika tider. Men på något sätt har författaren skapat så stort förtroende för sitt berättande att jag helt och fullt litar på att allt hänger ihop.

Det jag gillade mest med boken är 1. Gwendolyn, 2. att språket flödar fram och läsningen är en ren fröjd, 3. att bli överraskad på sidan 450. Författaren lyckas också baka ihop tonårskaos med tidsresor på ett mycket bra sätt.

Det jag inte gillade med boken är !!!SPOILERALERT!!!

(Jag tror i alla fall att ovanstående hände. Eller var det ett skämt? Har du läst – vad tror du?)

Extra plus dock för de absolut sista raderna, och för Xemerius. En demongargoyle livar sannerligen upp.

Betyg: 4 virkade grisar

Titel: Smaragdgrön
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 479
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Hemligheternas rike – bra titel

Semesterns första bok blev den tredje delen i fantasyserien De utvalda. Läs inte mer här nu om du tänkt läsa hela serien från början och inte vill veta några detaljer.



18-åriga Bitterblue försöker sätta sig in i sina plikter som drottning av Monsea. Det är åtta år sedan kung Leck dog, men dimman han spred verkar dröja sig kvar både här och där. Bitterblues fyra rådgivare dränker henne i pappersarbete, så hon börjar smyga ut på nätterna för att ta reda på hur saker och ting egentligen är i Monsea. Det hon hittar är gåtor, konspirationer och en flod full med benknotor. Bitterblue försöker ta reda på vem hon är, vem Leck var och vilket slags kungadöme Monsea ska bli i framtiden. Kanske inte den mest originella grundstoryn, men detaljerna och karaktärerna gör att jag gillar. Mycket.

Det är kul att få veta hur det gått för Katsa, Po och de andra från första boken. Som att återse gamla vänner. Och det är spännande att följa Bitterblues jakt på minnen och sanning. Och chiffren! Intressant. En av de nya karaktärerna som jag gillar mest är den 90-årige särlingsbibliotekarien Död (uttalas Dödd) som minns allt han läst. Han har även fått äran att skriva en underhållande personförteckning i slutet av boken.

Hemligheternas rike var en sån där fängslande bok som man inte vill lägga ifrån sig, och om man inte vore så fruktansvärt gammal och förståndig skulle man läsa klart den på en gång även om det tog hela natten.

Betyg: 4 broderade lakan

Titel: Hemligheternas rike
Författare: Kristin Cashore
Översättning: Carina Jansson
Förlag: Semic (2013)
Antal sidor: 619
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Till försvar för Gwendolyns karaktär

Utläst: Safirblå av Kerstin Gier

Jag älskar Kerstin Giers ädelstenstrilogi och skäms inte för att jag är dubbelt så gammal som den tänkta målgruppen. Böckerna är både spännande och roliga, och tidsresorna med alla förvirrande konsekvenser är en frisk fläkt i det jag mest har läst på sista tiden.

Läste dock en recension av första boken på bloggen Skuggornas bibliotek som bland annat skrev att Gwendolyn verkar se sig som en korkad bimbo och att boken kan bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och jag håller inte med. Icket!

Gwendolyn är inte en svag karaktär. Hon är en smart och rolig och modig person. Hon sticker en värja i någon för att rädda en annans liv. Hon tar risker. Hon gör inte som hon blir tillsagd. Hon vill ta reda på sanningen, och varför saker är som de är.

Tror faktiskt inte att hon tycker att hon är korkad, däremot tror jag att hon säger ”jag kan inte lära mig det här” för att så säger tonåringar för att gardera sig så att ingen annan säger det först. Kanske inte bara tonåringar?

(Nu är ju de här väktarna och andra tidsresenärerna osedvanligt otrevliga mot henne, men de är ju i klorna på en elak greve som fått dem att tro att lösningen av Gåtan är meningen med deras liv. De är antagligen rädda att en helt otränad person ska förstöra allt och de ska drabbas av grevens vrede. Och så är de ett slutet, konstigt sällskap, jag tror inte att de ska representera vad den ”normala” människan tycker.)

Gwendolyn har med andra ord inte dåligt minne. Hon minns allt om alla filmer och skådespelare och saker som hon faktiskt intresserar sig för i sitt liv. Jag tror att många skulle ha svårt att lära sig långa fraser på latin, särskilt som det är nya fraser varje dag. Det enda latin som fastnar i folks hjärnor verkar ju vara Carpe Diem, och det skulle de inte komma långt med när en väktare stirrar på dem med en hillebard i handen.


Vet inte vad som hänt med blåfärgen. Den är egentligen en annan blåfärg. Anyhow.

Dessutom har Gwendolyn ganska mycket att göra på samma gång. Hon ska:
1) ändra sin syn på sig själv – det är hon som är den sista tidsresenären,
2) försöka lösa ett mysterium med den stulna kronografen,
3) lära sig allt som hennes kusin tränats i hela livet på cirka en vecka (inklusive solfjäderstecken),
4) gå i skolan som vanligt + göra läxor,
5) vara kär,
6) hålla en spökgargoyle sysselsatt.

Bara punkt 5 kan ju fylla upp en hel bok. Inte konstigt om hon är lite förvirrad och känner att hon vill ge upp ibland. Hon får alltså vara både stark och svag. Det tycker jag är bra.

Jag tror inte att poängen med böckerna är att lära unga tjejer att veta sin plats. Jag tror istället att poängen är att berätta en spännande historia, där hjälten är en vanlig tjej som helt plötsligt konfronteras med nya premisser. Hon utvecklas, försöker hela tiden ta reda på mer, och kan mer än andra tror att hon kan. Jag ser det inte som en nackdel att hon inte har supersjälvförtroende i allt det nya på en gång. Om man börjar känna att man själv inte duger för att Gwendolyn inte har gått kurser i 1800-talsdanser så är det förhoppningsvis inte boken det beror på.

Safirblå får betyget 4, och jag längtar oerhört till sista delen för att se om mina gissningar stämmer och för att få veta hur det går! Ett tips om du inte börjat på serien än är att vänta tills alla tre kommit ut. För det här är sannerligen inte en serie där man vill vänta efter utläst bok.

Titel: Safirblå
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Nu längtar jag efter del 3...

Detta är en del två. Efter del 1 ville jag fortsätta läsa om Katsa och Po, men nähej, det hände inte. I denna får man istället en berättelse som utspelar sig före den boken, i en annan del av världen. Och efter min inledande besvikelse (hade totalt o-hängtmed om tidsflytten) blev jag fast.

Hjältinnan i boken heter Flamma och är det sista människomonstret i Dell. Hon har förmågan att påverka andra varelsers tankar. Boken handlar bland annat om hur hon förhåller sig till sin förmåga, tar moralisk ställning till om hon har rätt att använda den för att göra gott, även om hon då utnyttjar andra människor. Det låter lite trist när man skriver det högt, fast jag gillade att hon funderade över det och inte bara sprang runt och påverkade folk till höger och vänster.

Men det är också en äventyrsberättelse, en kärlekshistoria och en typisk fantasybok om hur ett land slits mellan arméer som ur berättarens perspektiv är goda respektive onda. Gillar spioninslaget, de olika planerna och att Flammas häst är så viktig för henne. (Det är en fantastisk häst! Resesällskapet hade helt klart rätt.)


Omslaget skulle ha kunnat ha med hästen, tycker jag. Inklusive dregel.

Det jag inte gillar med boken är att vissa händelser händer precis som jag hade förväntat mig (tänk er från festen och framåt ett tag). Det hade varit roligt att bli mer överraskad av handlingen. Det är dock en bra blandning av tillbakablickar och nutid, inte varannat kapitel, utan det kan räcka med 1-2 sidor tillbakablickar här och där. Mer som minnen, inte som två parallella historier.

Skrev om bok 1 att jag tyckte att Lienid var likt Riva, och i denna finns fler Sagan om Belgarion-observationer: En fantastisk dam med svart hår, och en vit slinga i pannan, känns det igen? Och en häst som heter Häst? Det kanske antingen är väldigt vanligt förekommande i fantasyvärldar, eller så är det små dolda hyllningar. Eller så har det inget med varandra att göra alls. Ingen vet.

Bok 1 var en spännande resa, bok 2 var en intressant kombo av personlig utveckling och inrikespolitik. Ser mycket fram emot att läsa del tre, som utspelar sig efter del ett (har tagit reda på det innan). Jag hoppas att den knyter ihop böckerna på något sätt, även om somliga karaktärer från ettan höll till även i tvåan. Och som de höll till! Han är inte trevlig den där.

Betyg: 4

Titel: De utvalda 2 : Monstrets dotter
Författare: Kristin Cashore
Översättning: Carina Jansson
Förlag: Semic (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Varför heter den Tankeläsaren?

Först vill jag uttrycka mitt missnöje över titeln. Huvudpersonen (som är den coolaste hjältinna jag träffat på länge) borde få ha en större del i titeln på sin egen bok. Dessutom är den väl ändå en spoiler? Lite som om Harry Potter och den flammande bägaren skulle heta Harry Potter och fejk-Moody.


Tydligen har jag omslaget för vuxna. För guldfärg och sirliga dolkar är sjukt vuxet.

Men sedan vill jag uttrycka mitt stora nöje över allt annat (typ) med boken.

Handling: I ett sagorike (det finns karta i början, hurra!) föds vissa barn med olikfärgade ögon. Det betyder att de har någon slags gåva, och måste flytta till kungen och bistå med sina tjänster. Gåvan kan vara allt från ”bågskyttets gåva” till ”gåvan att svälja stenar”. Vår hjältinna heter Katsa och är begåvad med dödandets gåva. Det gör henne till kungens egna lilla dödsmissil.

Katsa är dock inte så nöjd med detta och tillsammans med sina vänner skapar hon en underjordisk rörelse för att hjälpa de som blivit orättvist behandlade. I denna rörelse befriar de en person, vilket leder in henne och prinsen Po på ett räddningsuppdrag av betydligt svårare art...

Som Eddings-nörd så ser jag likheter med världen i Sagan om Belgarion, är inte den där ön misstänkt lik Riva? (Eller så associerar jag bara för att det finns ett Murgon city.) Men där Sagan om Belgarion har långa religionshistorier och tusenåriga strider hit och dit och en sjukt lång resa som aldrig tar slut, så slutar den här boken väldigt hastigt. Antiklimax kan man kanske kalla det.

Gillar den väldigt mycket ändå. Det är en bra blandning av spänning, personlig utveckling, påhittad värld, ädla ändamål och kärlek. Om boken hade en lukt skulle det vara mossa, häst och blod.

Betyg: 4

Titel: De utvalda : tankeläsaren
Författare: Kristin Cashore
Översättning: Carina Jansson
Förlag: Semic, 2011
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris.

PS: Och jag har just börjat läsa del två i serien! Fint minsann. Lite mer Imperiets dotter-stil över den, om jag ska jämföra med min tonårstids största fantasyserier. Perfekt med ledig dag. Hejdå!