I Klingsors värld

I vanliga fall läser jag helst böcker istället för att lyssna på dem. Men i Klingsors fall tror jag att jag inte skulle ha gillat boken alls om jag läst den själv. Den är alldeles för segstartad och omständlig och långsam. Och rent av flummig. Mycket om ett dricksglas som rätat på sig och materien och en snedsågad stubbe. Sånt som gör att jag vanligen snabbt vill komma till slutet och slippa eländet/veta vad som händer – om det ens händer något. Att boken var seg i starten och omständligt skriven delades av flera i bokcirkeln när vi pratade om boken igår.

Men eftersom jag lyssnat på boken under dagarna här hemma med litet barn har jag alltid behövt starta om varje avsnitt minst två gånger. Antingen har vi somnat eller så har det blivit blöjbyte eller så har jag glömt bort att jag lyssnar. Det har gjort att jag fått släppa det där att ”snabbt komma till slutet på boken”. Det har blivit en slags mediterande lyssning istället där Klingsor-karaktären och hela berättelsen har böljat på runt omkring mig. Kanske har även Torgny Lindgrens lugna, i viss mån sövande, stämma bidragit till denna meditativa känsla, jag vet inte.

Resultatet är att jag älskar denna bok. Och inte bara för att den får barnet att somna i min famn på tio minuter på eftermiddagen, utan för att den är så knepig och fin. Klingsor är en medelmåttig konstnär som bara målar stilleben. Kannor och krukor och spillkummar. Och när han målat dem en gång så målar han över med ny grundfärg och målar samma motiv igen. Hans mål är att visa att materien inte är död, utan lever och rör sig. (Vilket beror på det där eländiga glaset från inledningen.)

Trots att han är medelmåttig tror Klingsor att han är guds gåva till konstnärsvärlden – den mest framstående person som hållit i en pensel. Eftersom han inte har någon mer utställning än en i en gammal skola i Avabäck och inte märks av alls när han går på konstskola, och endast hamnar i tidningen när han jobbar som skadedjursbekämpare, är detta kanske inte fallet.

Boken är en skröna och en släktsaga, en berättelse om en person som skulle kunna kallas ett original. Den är nog också faktiskt skriven på det sätt som Klingsor lagar mat: han blandar allt möjligt och låter det sjuda i tre timmar. Varje dag kokar han upp det och äter en snutt. Och var fjortonde dag fyller han på.

”När vi med sleven rörde om i grytan kom ett par små rödskimrande fiskögon upp till ytan i partikelsoppan.
– Kan du ha lagt ner ett par mörtar? frågade vi.
– Det är fullt möjligt, sa han, det skulle inte förvåna mig.”

(Med reservation för att jag lyssnat på boken och alltså inte har en aning om hur interpunktionen ska vara.)

Grejen är denna: Jag tycker väldigt, väldigt mycket om boken, men skulle nog inte rekommendera den till någon. Detta eftersom jag inte vet om den är bra egentligen eller om det bara beror på sättet jag inmundigat anrättningen.

I bokcirkeln funderade vi även över om Klingsor har funnits på riktigt. Jag har för mig att jag hört att släkten Klingsor har funnits i Västerbotten, men hittar ingen bra info på nätet om detta. Vet någon? Bokcirkel önskar svar.

Titel: Klingsor
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Norstedts (2014)
Antal sidor: 193
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Feelgood när den är som bäst: Etthundra mil

En bra feelgood-roman ska lämna en med ett leende på läpparna och en känsla av att de timmar man lagt på att läsa boken varit tid väl investerad i ens själsliga glädje. Det kanske låter högtravande, men feelgood-romaner som slutar sorgligt (Livet efter dig) eller som är dåligt skrivna (Cocktails för tre) eller allt för fåniga (I dina kläder) är inte väl investerad tid.

Etthundra mil är däremot väl investerad tid i min själsliga glädje. Den har lagom många huvudkaraktärer (två vuxna, en tonåring, ett barn, en hund). Lagom många parallellt löpande berättartrådar. Ett bra berättargrepp med olika kapitel ur olika personers perspektiv (och inget i kursiv stil). Men framför allt är alla detaljer i handlingen otroligt välplanerade. Om en hund presenteras som ”stor och tung” kommer hans vikt senare i berättelsen att ha avgörande betydelse för om dörrar kommer att gå öppna eller ömtåliga föremål krossas. Små saker sagda i förbifarten leder till något annat som i sin tur leder till en lösning. Detta gillas skarpt.

För dig som missat denna pärla så är premisserna dessa: Jess jobbar jämt för att försörja familjen. Hennes man är deprimerad och har flyttat hem till sin mamma i andra änden av landet, och Jess vill inte anstränga honom med att kräva pengar trots att de skulle behövas. En av hennes städkunder, miljonären Ed, utreds för insideraffärer och väntar på rättegången i sitt semesterhus i samma stad som Jess bor i. När Jess mattesnille till dotter blir erbjuden ett stipendium på 90 procent på en riktigt bra skola har de ändå inte råd med de återstående 10 procenten, ifall inte dottern vinner en mattetävling med rejäla prispengar. Haken är bara att tävlingen går av stapeln i Skottland, hundra mil därifrån, och Jess har varken en fungerande bil eller råd med tågbiljetter. Genom olika tillfälligheter erbjuder sig Ed att skjutsa dem till Skottland, eftersom han ändå ska dit och hälsa på sin döende far. Åtta timmars simpel körning, lätt som en plätt.

Resan blir självklart inte så enkel, komplikationer dyker upp, kräkpåsar behövs, hundhår flyger, batterier tar slut och känslor uppstår. Karaktärerna är fantastiska, kärlekshistorien trovärdig och slutet gör mig nöjd. Det är helt enkelt en fröjd att följa med i denna bil.

PS: Boken måste bli film (kommer bli en brittisk Little Miss Sunshine fast bättre och visas varje jul).

Titel: Etthundra mil
Författare: Jojo Moyes
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Printz Publishing (2014)
Antal sidor: 379
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Ny bok om Sverige efter feberdöden

Tredje delen i Sofia Nordins spännande serie om överlevarna efter en dödlig feber är ganska fristående. Man får några vinkar till det som hänt i tidigare böcker, men i övrigt är boken sin egen roadmovie. (Road-bookie?)

Här är det Ella som är huvudperson. Hon och Nora är på väg till Umeå för att träffa andra överlevare efter att de hört ett utrop på radion. De slangar bensin från stillastående bilar, bryter sig in på mackar för att få tag i mat och sover i tält. Det är spännande att följa deras resa, men det jag tycker är bäst är hur Ella kämpar med sig själv – hur är hon egentligen när hon ställs på prov, vad är det hon saknar mest i den nya världen och hur vet man om man är kär eller bara längtar efter att vara nära någon annan?

"Jag vill inte bli lämnad. Jag vill sluta lämna folk. Jag vill inte göra någon besviken. Jag vill vidare. Jag vill komma hem. Och det enda som till sist finns kvar är det här: Om man inte har någon så finns det ingen som kan lämna en."

Jag gillar konceptet med att en ny person är berättare i varje bok och hoppas att vi får Noras perspektiv nästa gång. Fast samtidigt lämnade boken en cliffhanger som gör att jag vill veta mer om Ella. För det kommer väl fler? I den här boken ställs för första gången frågan var febern kom ifrån och varför den inte betedde sig som vanliga smittor. Det vill jag också veta!

Läsåldern är enligt förlaget 12–15. Det tror jag är en bra riktlinje, men jag läser den med stor behållning. Språket flyter lätt och författaren lyckas göra Ella till en egen person, och jag förstår lite mer varför hon varit så jobbig i den föregående boken.

Titel: Som om jag vore fantastisk
Författare: Sofia Nordin
Ålder: 12–15
Förlag: Rabén & Sjögren, 2015 (Rec-ex)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Dito

Min favoritdeckarförfattare? Ja.

Det är inte många deckare/spänningsromaner som slinker igenom per år på min läslista. Men i somras fortsatte jag med Åsa Larssons serie (bok två, tre, fyra och fem) om juristen Rebecka Martinsson och 1) undrade varför jag väntat i flera år med detta och 2) fick en ny favoritdeckarförfattare.

Brotten som böckerna handlar om är oftast ohyggliga mord (vilket jag inte alls är något fan av) men det är något med språket och hur karaktärerna beskrivs och hur det liksom inte är exotiskt med det norrbottniska utan bara självklart, som gör att jag fastnar. Hon skriver om miljöer och människor så att det blir verkligt och spännande och det känns som att jag känner lukten av skogen på hösten och hör ljudet av issörjan som blir när man drar upp en pimpelborr.

Älskar helt enkelt att hon valt att lägga berättelserna i en del av Sverige där det sällan utspelas några böcker, och inte gör det till en Stor Grej. Det bara är. Bland allt mordutredande finns jaktlag och vargfrågan och gruvfrågan och avfolkningen och grusvägarna med gropar och omtänksamheten och att man gör som man alltid har gjort och att alla vet allt om alla, och ändå inte.

Det kan vara så att jag inte riktigt kan hålla isär vad jag tyckte om vilken bok eftersom jag läste alla i ett svep. Men svepläsning passar ypperligt för de här böckerna. Man vill bara ha mer. Man vill eventuellt också ha en hund, vilket är konstigt eftersom man egentligen inte gillar hundar så mycket.


Bok 5, 4, 3 och 2. Läs mer om handling och andra detaljer på förlagets sajt.

PS: Åsa Larssons sommarprat i år var för övrigt ett sommarprat man inte ska missa. Lyssna här: SR.se (poddversion med kort musik)

(Dessutom har hon en häst. Say no more.)

Två minirecensioner från januari

I januari blev det inte mycket läst. Men här är två stycken böcker jag inte har skrivit om tidigare:

Berättelser från Engelsfors – Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W Andersson, Karl Johnsson, Lina Neidestam

Underbart seriealbum att läsa efter Cirkeln och Eld. Färgerna sprakar och karaktärerna är sig på pricken lika – samtidigt som man får veta mycket nytt om både dem och Engelsfors.
Betyg: 4

Stål – Silvia Avallone
En upplevelse. Perfekt språk, hettan och sanden knastrar mellan sidorna, man känner tristessen i att jobba på det italienska stålverket och uppgivenheten som studsar mellan husen. Pastan håller på att rinna av och 13-åringarna Anna och Francesca håller på att bli vuxna. Viktig bok om identitet och utanförskap, vänskap, kärlek och drömmar.
Betyg: 4

(Och nu kunde man ju tro att somliga var i fas med sina utlästa böcker, men juli är visst Läsmånaden detta år...)

4 mikrorecensioner från mars (bara två kvar sen!)

Ru – Kim Thúy
Om flykt och tillhörighet, på ett fantastiskt språk i en bokcirkelvänlig bok.
Betyg: 4

Underbar och älskad av alla – Martina Haag
Jag älskar Martina Haag, men denna huvudperson var fruktansvärt jobbig utom när hon gjorde sin storslagna hämnd.
Betyg: 2

Sandra på Norrlövsta – Lisbeth Pahnke
Mysig hästbok (med självbiografiska inslag?) som är lika charmig som Britta & Silver.
Betyg: 3

Levande död i Dallas – Charlaine Harris
För mycket av allt, mest prat, klädselbeskrivningar och vampyrer.
Betyg: 2

7 mikrorecensioner från april

April var ju i och för sig tusen år sedan, men jag minns de här böckerna bra. Särskilt Himlen i Bay City och Hjärta av jazz.



Insurgent – Veronica Roth
Helt okej (om än lite förutsägbar) del två, med bra tempo och en ytterst intressant slutknorr.
Betyg: 3

Sparkle – Kaya McLaren
Chicklitt i pytteliten-skidorts-miljö med oväntat trevliga karaktärer och väntat mycket förutsägbarhet.
Betyg: 2

Hennes iskalla ögon – Carin Gerhardsen
Följer fortfarande de här poliserna med stort intresse i böcker som alltid tar upp vinklar av samhällsproblematik på ett trovärdigt sätt.
Betyg: 3

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – Katarina Bivald
Föll för avsnitten om böcker och bokhandelsmakeovers, förhöll mig skeptisk till resten, tyckte att helheten var okej.
Betyg: 3



Hjärta av jazz – Sara Lövestam
Strålande liten pärla till jazzig bok, med snygga övergångar mellan tider och berättare.
Betyg: 4

Upptäckten av currywursten – Uwe Timm
Välskrivet i kort format om Berlin i 2:a världskrigets slutskede, hur ensamhet får människor att ljuga, och om vem som skapade receptet på currywurst.
Betyg: 4

Himlen i Bay City – Catherine Mavrikakis
En läsning som tog tid, men gjorde intryck, om att växa upp i skuggan av förintelsens rök, stirra på Michigans blålila himmel och göra allt för att komma därifrån.
Betyg: 4

6 mikrorecensioner från månaden maj

Homecoming Queen – Moa Herngren
Briljant titel på en bok om att åka som utbytesstudent, hamna i ultrakonservativ amerikansk miljö och försöka passa in, skrivet på ett sätt som jag gillar.
Betyg: 4

Dödergök – Katarina Wennstam
Spännande när jag läste men nu minns jag ingenting.
Betyg: 3

Patient 67 – Dennis Lehane
Hade väntat mig mer av denna kända bok och slutet lämnade mig mest med ett ”jaha”?
Betyg: 3



Spegelskärvor – Maria Gustavsdotter
Äntligen mera om kvinnors liv och villkor i Kalmar/Öland på 1500-talet, lika mycket tidsresa som föregående böcker och en lika bra berättelse.
Betyg: 4

Spring så fort du kan – Sofia Nordin
Gillar greppet att berättelsen fortsätter ur en annan persons vinkel, och hur gruppen får möta nya problem när de blir fler, utan att den skriver läsaren på näsan om vad som är rätt och fel.
Betyg: 4

Solviken – Annika Estassy
Lättsam berättelse om att omvärdera vad som är viktigt i livet, men måste ex-frun Ylva vara fullt så oresonligt hemsk?
Betyg: 3

(Och nu: bara t r e t t o n o-omskrivna kvar. Fröjd!)

24 o-omskrivna böcker

Alltså, när 24 böcker väntar på att bli omskrivna i den här så kallade "bokbloggen" får man ta till drastiska metoder. Det står antagligen i lagen. Nobelprisprojektet presenterar därför drastisk metod 1: Mikrorecensioner.

De består av cirka en mening och ett betyg (1-5). Voilà!

Mikrorecensioner juni



Mary Jones historia – Elin Boardy
Ska inte läsas med sikte på spänning och pirater, utan för karaktärsbeskrivningarna och relationsutvecklingen mellan Mary Jones och hennes arbetsgivare Dolores.
Betyg: 3 eller 4, kan inte bestämma mig

Huset Longbourn – Jo Baker
Äntligen läst denna Stolthet och fördom-spinoff som verkligen levererade, då Baker både lyckats lyfta fram nya sidor av originalberättelsen och skapa en trovärdig berättelse runtomkring.
Betyg: 4

Pappersstäder – John Green
Gillade berättelsen och den kreativa känslan, stort plus för tidsplanerandet under bilkörningen. Bokens enda nackdel är kanske att jag inte kände mig så väldigt berörd, och att den kändes lik Looking for Alaska av samma författare.
Betyg: 3

Trollkarlens trast – Martin Davies
Ett trevligt tidsfördriv till pusseldeckare på temat utdöd uppstoppad fågel, med välskrivna tillbakablickar på upptäcksresandets 1700-tal.
Betyg: 3

Blodröd måne över Villette – Ingrid Hedström
Martine Poirot löser alltid invecklade brott med många trådar och personer med svåra belgiska namn, men här blev det nästan så många att det kändes lite skönt när boken tog slut och allt reddes ut.
Betyg: 3

Och så var det bara nitton o-omskrivna böcker kvar. Yeah!

Löpningspeppsboken nummer 1: Heja, heja!

Heja, heja! är en bok fylld med träningspepp, inspiration, roliga formuleringar om löpträningens enkelhet (och behov av snygga linnen och träningsklockor), bra idéer och väldigt mycket glädje. Korta kapitel, funderingar och rader. Tror att vissa kapitel är publicerade som krönikor tidigare eftersom de är krönikelånga och har bra slutknorrar. Boken är helt enkelt perfekt för en person i en lässvacka. (Och träningssvacka med för den delen.)

Man måste även älska Martinas kapitelrubriker. Eller vad sägs om: Som en brinnande räv genom Bromma, Saker man inte ljuger om, eller Varför min familj absolut inte kan komma och heja på mig när jag springer. Det är nog möjligt att man även måste älska hur författaren delar med sig av resan från träningsrädd till löpningsinspiratör på ett sätt som gör att det inte alls känns omöjligt. Alla kan!

Satt en stund och var putt över hur många lopp det verkar finnas kring Stockholm för en träningsgrupp som Dr. Trottle, men skulle det startas en liknande grupp här uppe skulle denna grupp framgångsfullt kunna fylla sina helger med pokalfyllda tävlingar. Umeå med omnejd kan till exempel erbjuda Nydalaloppet, Blodomloppet, Vårruset, Toughest och Tavelsjö halvmaraton. Det finns med andra ord INGA giltiga skäl för att inte starta en träningsgrupp.

(Och om jag någon gång får för mig att springa ett maraton ska jag helt fräckt sno idén om att man får presenter efter varje mil. Sjukt smart.)

Betyg: 4 kor som står snyggt vid ens löpväg

Titel: Heja, Heja!
Författare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2012
Antal sidor: 177
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Nu äter vi!

”Två 45-gramshamburgare med sallad, ost, dressing, bröd och pommes frites. Skrovmålet skulle så småningom även komma att ligga till grund för ett unikt svenskt monster, den inbakade hamburgerpizzan Calzkrove.”

Ungefär när jag hade läst så här långt utnämnde jag detta till världens bästa bok i mathistoriegenren. Som norrbottning (bosatt i Västerbotten) är jag van att min landsända förbises på alla vis i alla historiska skrivelser. Men här är en bok om mat, där inte bara Frasses och Max betydelse för Norrbottens hamburgerätare får en grundlig genomgång, utan även Skellefteås mytiska pizza Calzkrove tillägnas nästan en hel sida. Nu vet jag hur och var den uppstod.

Men det är sannerligen inte bara för att den uppmärksammar Sveriges nordligare delar som Nu äter vi! är en bra bok. Den är insatt, påläst och har bra flyt. Den får mig osökt att tänka på faktaböckerna för barn som hette något i stil med ”Puss & dass & pantalong”. Det är lätt att hänga med, det är mycket fakta men presenterat på ett sätt som gör att det är roligt att läsa om.

Jag vet nu till exempel att min bror är jämnårig med chipssmaken sourcream & onion, att glass i frysens pionjärskede ansågs som en näringsrik efterrätt och att Ikea sätter standarden för vad resten av världen anser är svensk mat.

Rekommenderas till dig som gillade Historieätarna och vill ha mer källor och ännu mer matnörderi. Till dig som vill veta varför svensk kinamat ser ut som den gör och varför 70-talet var konservernas gyllene era. Eller bara alltid har undrat hur man gör sina egna micropopcorn.

Betyg: 4 bridgetårtor

Titel: Nu äter vi! De moderna favoriträtternas okända historia
Författare: Jenny Damberg
Förlag: Ica bokförlag, 2014
Antal sidor: 310
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus
Fick boken genom Booked

Om att gräva upp en hed och brevväxla med en seriemördare

12-årige Steven gräver systematiskt upp Exmoorheden i jakt på sin morbrors kvarlevor. Han hoppas att det ska göra mormor mindre ledsen, om hon fick veta vad som hände. Morbrodern försvann som liten och blev förmodligen offer för en seriemördare som grävt ner andra barn på heden, men ingen vet säkert. Allt trappas upp när Steven tar till ett nytt grepp för att leta: han skriver ett brev till den förmodade mördaren och frågar Var?

Det är brittiskt och dimmigt och undergångsstämningen i boken sitter perfekt. Miljön och karaktärerna känns trovärdiga och jag både vill och inte vill åka dit och uppleva denna hed.

Bland det bästa i boken är hur författaren beskriver relationen mellan Steven och hans (enda) kompis Lewis. Här är ett citat från när de förhandlar om en smörgås:



Vi läste boken i min bokcirkel Picket & Pocket, och det var genomgående positiva omdömen (= högst ovanligt). Här kan du läsa vad Linnea och Anna tyckte.

Slutsats: En välskriven och spännande bok som håller mig i sitt grepp till sista sidan.

Betyg: 4 bra brev

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista, 2011
Antal sidor: 288
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Lite ihop - fin bok om att vara nästan-tonåring

Majken är 12 år och gillar inte sitt namn. Däremot gillar hon att spela fiol med sin coola fiollärare Izzy och att hitta på roliga saker tillsammans med sina kompisar. Men helt plötsligt verkar hennes bästis bara vilja prata om killar, och Majken känner sig utanför och tycker att det blir mer och mer konstig stämning mellan dem. För att bevisa att hon också är intresserad av killar kommer Majken på en plan. En smart plan som involverar den nya gitarristen i hennes franskaklass…

Tycker att författaren har fångat hur ältande och tveksamt och funderande det kan vara i 6:an. Är vi kompisar nu, och vad betyder den där minen? Vem är kompis med vem och varför är inte allt som det brukar? Igenkänningsfaktor=stor! Hoppas att många tolvåringar läser den. Tror att den kan vara en bra bekräftelsebok för de som undrar om de är konstiga för att de inte gillar samma sak som alla kompisar.

+ För de fina syskonrelationerna och förebilderna Ida och Izzy. Roligt att Bechdeltestet dök upp och gav en extra infallsvinkel på bokens tema.

Det är en välskriven bok om vardagsproblem med kompisar och självbild. Blir det tråkigt när det är så vanligt? Nej, det tycker jag inte. Majken är lätt att tycka om, och då känns även hennes problem och funderingar viktiga. Bra skrivet om att vara nästan-tonåring med allt vad det innebär.

Betyg: 4 skivor kryddost

Titel: Lite ihop
Författare: Johanna Lindbäck
Ålder: 9-12
Förlag: Lilla piratförlaget, 2013
Antal sidor: 240
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Spännande sjukhusvardag 1953 – Än finns det hopp av Karin Wahlberg

Än finns det hopp är en mycket välskriven roman om en småstad i det poliodrabbade Sverige år 1953. Den fasta punkten i boken är sjukhuset med sina olika kliniker, och runt detta kretsar sedan de olika karaktärerna. Som är många. I början blandar jag ihop dem, tycker att de är för många och bara springer hit och dit och tilltalas med efternamn ibland och förnamn ibland, och deras olika liv har inga beröringspunkter.

Men efterhand växer karaktärerna och blir till egna personer. Vissa sticker ut och blir de jag tänker mest på: Nancy, Carl och Wilma. Och självklart binder författaren ihop deras olika vägar, på små eller stora sätt. Efter halva boken har den blivit en bok jag längtar efter att läsa, och jag tänker på polio minst några gånger varje dag (och på vaccin). (Ganska mycket på vaccin faktiskt.)

Författaren lyckas också smyga in massor av 50-talsdetaljer så att boken känns väldigt tidstypisk. Klädmaterial, cigarettmärken, maträtter, tilltal och porslinstrender. Det gör samtidigt att texten ibland känns lite övertydlig, eftersom en bok skriven på 50-talet antagligen inte hade varit så specifik angående vardagsting. Det går ju inte att veta vilka detaljer som är kännetecknande för en viss tid förrän efteråt, tänker jag. (Maria Lang-falangen inom #boblmaf kan även fröjdas över ett omnämnande av en av hennes böcker.)

Rekommenderas till dig som gillar till exempel Sågverksungen, Mina drömmars stad, Glasfåglarna, Att föda ett barn, eller böcker om sjukhus på 50-talet. Den är inte exakt som någon av dem, men det finns saker i den som påminner.

Efter slutet, som kommer alldeles för abrupt, finns ett efterord där det bland annat står att detta är första delen i en planerad serie. Hurra!

Betyg: 4 stärkta sjuksköterskemössor

Titel: Än finns det hopp
Författare: Karin Wahlberg
Förlag: Wahlström och Widstrand, 2013
Antal sidor: 446
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

En man som heter Ove

Varje gång jag kör bil till jobbet tänker jag på Ove. Inte för att jag kör Saab (vi har en Ford), utan för att jag väljer vägen där det finns ett trafikljus och två rondeller istället för fyra trafikljus, en rondell samt Umeås mest trafikerade övergångsställe. Alla som vet nåt vet ju faktiskt att det drar mindre bensin att hålla sig i rörelse än att stå still.



En man som heter Ove börjar med ett kapitel i en datorbutik, skrivet på ett sätt som ger mig mycket skeptiska aningar. Ove är precis en sån person som jag inte orkar med fler av. De är. Inte. Roliga.

Men om det är något som boken vill säga är det kanske att det oftast finns mer än en anledning till att människor är som de är. Och just Ove visade sig vara mycket mer än jag trodde. Har inte gråtit så mycket under läsningen av en bok på väldigt länge. Dessutom stannar den kvar i ens tankar efteråt, och det inte bara när man väljer väg till jobbet.

Vill inte säga för mycket om handlingen, men rekommenderar boken till alla som vill läsa en välfylld historia om kärlek, sorg, oväntad vänskap samt om vikten av att inneha insexnycklar, ett tankkort och lite korrugerad plåt. Och alla som vet nåt vet faktiskt att det är den bästa sortens bok.

Betyg: 4 Saabar

Titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum
Antal sidor: 351
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Det eviga folket är inte rädda

Det eviga folket är inte rädda handlar om att växa upp i sandig del av Israel, ha en bästis, leka fast man är för gammal, ha olika bakgrunder och möjligheter. Och om militärtjänstgöringen, som nästan alla måste göra. Fast handlingen är liksom inte grejen, utan det är stämningen, stilen på språket och den ovanliga vinkeln på Israel som är bokens specialsaker och det som gör den bra.

Berättelsen kretsar kring tre personer: Avishag, Lea och Yael. En är skytteinstruktör, en är gränsvakt (vid Egypten, den fredliga gränsen där kvinnor gör värnplikten), en är militärpolis och står vid en vägtull. Även om deras öden berör mig mycket var och en när jag läser, så kan jag inte riktigt skilja dem åt så här i efterhand. Dessutom kommer fler personer in i berättelsen (jag gillar särskilt han med mackrestaurangen).

Kapitlen är nästan som små noveller, och man behöver inte läsa allt i ett svep. Jag tycker att författaren på ett otroligt bra sätt har lyckats skildra hur Israels ständiga krigande och försvarande och skyddande äter sig in i allting, är allting, och är så överväldigande närvarande att man inte kan göra annat än sätta isvatten i droppåsar, sticka en kanyl i armen och ligga och röka i solen.

Våld. Tristess, uppgivenhet och begränsade möjligheter, plus vänskap, galenskap och alltings slumpmässighet. Med ett eget språk. Här är ett citat från när Avishags militärutbildning kommit till avsnittet "tårgas":



Betyg: 4 mobilmaster.

Titel: Det eviga folket är inte rädda
Författare: Shani Boianjiu
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur och kultur, 2013
Antal sidor: 365
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

PS: Just nu läser jag utmärkta Stål av Silvia Avallone, och tycker att de här böckerna har någon slags gemensam nämnare eller likhet på ett vis. Sanden, de begränsade valen, att bli vuxen-processen, eller maktpositioners förhandlingsbarhet, om det nu är ett uttryck man kan använda om något utan att låta som en avhandling.

Om jag var din hemmafru: Årets första favorit

Betyg: 4 rejäla klickar med omoraliskt praktisk vitlökspuré

Titel: Om jag var din hemmafru : eller hur man får en vardag att smaka som en lördag
Författare: Lotta Lundgren
Foto: Pelle Bergström
Förlag: Norstedts, 2011
Antal sidor: För få
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

Greve + Gwendolyn + Gideon = underhållande spänning med oväntad twist

Utläst: Sista delen i Ädelstenstrilogin – Smaragdgrön. När jag letar upp listan med alla tidsresenärerna och deras respektive sten får jag veta att det är Greven själv som är smaragd. Mycket passande. För det är nu den slutliga uppgörelsen med Greven ska till, vem lyckas sluta blodscirkeln och vad händer egentligen då? Döden? För vem?

Som jag väntat på denna bok! Efter den smarta chiffergåtan i slutet på förra boken fick vi läsare en information som inte bokens karaktärer hade. Och detta har vi fått gå och bära runt på i flera månader!



I första kapitlet kastas man rakt in i handlingen där den slutade i förra boken. Gwendolyn och Leslie gör upp planer för att lista ut Grevens hemligheter, The Gwideons har olika känslor för varandra (åtminstone offentligt), och familjeintrigerna med Charlotte i huset fortsätter. Dessutom reses det naturligtvis omkring en hel del i tiden.

Vid det här laget har de tidsrest så mycket att jag är rejält förvirrad över vad som hänt när och vad alla visste när de träffades olika tider. Men på något sätt har författaren skapat så stort förtroende för sitt berättande att jag helt och fullt litar på att allt hänger ihop.

Det jag gillade mest med boken är 1. Gwendolyn, 2. att språket flödar fram och läsningen är en ren fröjd, 3. att bli överraskad på sidan 450. Författaren lyckas också baka ihop tonårskaos med tidsresor på ett mycket bra sätt.

Det jag inte gillade med boken är !!!SPOILERALERT!!!

(Jag tror i alla fall att ovanstående hände. Eller var det ett skämt? Har du läst – vad tror du?)

Extra plus dock för de absolut sista raderna, och för Xemerius. En demongargoyle livar sannerligen upp.

Betyg: 4 virkade grisar

Titel: Smaragdgrön
Författare: Kerstin Gier
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 479
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon

En häftapparat men ingen egen krok på toaletten

"Det måste vara häftapparater som betyg." Det var det enda jag säkert visste att jag skulle ha med i den här skrivelsen/recensionen av Ester Roxbergs bok Fågelhuset. I övrigt är jag osäker.

Huvudpersonen Liv är praktikant, oavlönad sådan, på någon slags kulturkoloss i Stockholm. Kanske ett förlag? Jag tror det. Symbolen för att höra till blir för mig hennes häftapparat. Den är så konkret, och används inte av de som inte behöver häfta sina papper själv. Praktikanten får kopiera och häfta.

Förutom den har Liv ett eget skrivbord och en dator där hon sitter och gör viktiga saker. Vuxenpoäng, arbetslivspoäng. Kontorspoäng. Men hon har inte en egen krok på toaletten.

Framsidan visar lite av bokens crazy kaoz, men den hade kunnat visa mer. Dock sjukt snygg.

Det boken är bra på är att visa upp hur unga människor förväntas jobba (gratis) som dårar för att bevisa att de duger, lockade av en möjlighet till anställning eventuellt i framtiden, om ingen annan bättre dyker upp, och hur det stressar sönder deras kropp och tankar och liv.

Det boken är dålig på är att ha en normal handling där man förstår vad som händer. Det dyker upp illrar och redaktörer som bor i taket, enkät medelst handuppräckning om av vad de röstat på, disktrasor som försvinner och sms från antingen den ena eller andra. Egocentriska killar som ljuger och manipulerar, Liv som vill höra till, men det blir liksom inte, går liksom inte. Som läsare blir jag frustrerad över att hon blir så utnyttjad och är så lätt som en flisa som flyger i vinden, man kan borsta bort henne från en kavaj.

I början trodde jag att det var en "vanlig berättelse" jag skulle få läsa, och när det inte visade sig stämma tog det en ganska lång bit innan jag ställde om och fick något flyt i läsningen. Det blir därför en trea i betyg för läsupplevelsen och en fyra för idé och innovativitet. Fågelhuset är en text som är väldigt speciell, med karaktärer som är ganska otrevliga. Jag gissar att man ska identifiera sig med Liv, och det gör jag kanske till viss del, men hon blir mer och mer mystisk så till sist tycker jag inte om någon karaktär alls.

Det är en bok som jag inte riktigt vet exakt vad jag tycker om - den är både tråkig, skitcool, språkligt smart, viktig och lite jobbig. Oavsett så kommer jag inte att glömma den.

Betyg: 3 till 4 häftapparater

Titel: Fågelhuset
Författare: Ester Roxberg
Förlag: X Publishing (2013)
Antal sidor: 220
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

All I want for Christmas is planekonomi

Detta är en bok att ta fram när man har ett behov av omskakning. När man känner att man inte längre tänker kritiskt, utan mer bara "bostadspriserna ÄR helt enkelt så här" eller "jamen det här ÄR det enda sättet man kan ha ett ekonomiskt system på nuförtiden". När man blivit för luddig i kanten. Oskarp. Strutsig. Då passar den bra.

Har läst ett annat album av Sara Granér (Det är bara lite aids) men det här blev miljarder gånger mer min favorit. Roligare. Vassare. Snyggare. Till exempel så är serien om sommarens trendiga träd, eller bilden på sidan 66, eller sagan om Vellinge helt enkelt sjukt bra. Plus breven till M. Ribbing. Och nästan allt annat också.

Betyg: 4 röd-gula taggsvampar

Titel: All I want for Christmas is planekonomi
Text & bild: Sara Granér
Förlag: Galago, 2012
Antal sidor: 136
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus