Hellre "Om en pojke" om det ska läsas Hornby

Precis efter att jag sett oväntat fantastiska Searching for Sugarman (GÅ OCH SE! Eller hyr! Streama! Betitta!) började jag läsa Nick Hornbys bok Juliet, Naked. Det var samma story, ibland. Fast här letar de efter musikern Tucker Crowe, som har en minst sagt energisk fanclub på nätet trots att han inte gett ut något nytt på tjugo år. Var bor Tucker? Hur ser han ut? Har han skägg? Varför slutade han att spela? Vad betyder ordet "waiting" i spår fem på hans andra album?



Handlingen kretsar kring snart-för-gamla-för-att-få-barn-paret Annie och Duncan. De bor i en brittisk kuststad, som är både sömnig och sandig vad det verkar. SAMMA SAK IDAG IGEN skulle de ha som väggord, om de hade ett. I egenskap av Total-Tucker-Crowe-Nörd får Duncan ett förhandsex av hans nya platta, en akustisk version av den fantastiska skivan Juliet. På crowianernas forum skriver han en lyrisk recension. Annie skriver i sin tur en egen recension där hon sågar Duncans synpunkter en efter en, och det leder till att hon får kontakt med den riktiga Tucker Crowe.

Relationer, brittisk kustort, förvecklingar, musiknörderi, en radda med barn. Jag undrar när den här blir film? Eller är den redan det?

Bästa med boken: Igenkänningsfaktorn på att överlyssna på låtar av sin favoritartist. Mannen som kommer och lämnar in hajens öga i en glasburk (mohahahaha). De små funderingarna om att ha hamnat där man har hamnat och var man ska hamna sen. Den otroligt nördiga resan i USA.

Gillade minst med boken: Att det kändes när jag läst ut den som att det inte hänt så mycket viktigt i den. Och att jag inte fick någon karaktär som jag liksom hejade på eller brydde mig om. Den är inte i närheten så bra som Om en pojke, så om jag ska tipsa om en Hornby-bok så tipsar jag om den istället.

Betyg: 2, för att jag saknade det där lilla extra. Vad det nu är. Känslan för en bok?

Titel: Juliet, naked
Författare: Nick Hornby
Förlag: Forum (2010)
Översättning: Marianne Mattson
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris

Vad är ett liv? Ett bra liv?

Av författaren som skrev Brudskeppet (yey vad bra!) och Silver Bay (inte utan beröm godkänd) plockade jag på mig Livet efter dig (Jojo Moyes) på ett sånt där spontant biblioteksbesök som innebär att man plötsligt har en tung väska i cykelkorgen istället för en lätt, men utan att det göööör något. Böcker alltså.



Okej. Det här var en kärlekshistoria som jag fastnade totalt i och faktiskt inte kunde lägga ifrån mig. Om du sett filmen ”En oväntad vänskap” så kommer du känna igen dig.

Allt börjar med att Lou Clark (nöjd med att bo kvar i den lilla brittiska turiststaden där slottet är den enda attraktionen) blir uppsagd från sitt jobb som cafébiträde. Eftersom hennes stora familj behöver pengar tar hon ett jobb som sällskapsdam till vad hon tror är ”en bitter förlamad gubbe i rullstol”. Och bitter är han sannerligen, men inte gammal. Will visar sig vara en ung man, fullständigt krossad av att ha tappat sitt gamla liv som toppmäklare och toppbestigare och topp i allt. Han tycker att hans liv saknar mening. Lou vill ändra på detta. Och helt plötsligt kanske de inte ogillar varandra totalt längre?

Boken innehåller alla klyschiga typer – överbeskyddande mamman, distanserade pappan, bortskämda systern, brokiga-arbetarklassfamiljen. Fast trots att jag tänker att det här är klyschigt så känns det inte så. De känns riktiga.

Det jag gillade mest med boken var hur relationen mellan Lou och Will utvecklades. Författaren gör det väldigt snyggt. Dessutom har träning inför triathlon stor del i händelseförloppet, vilket är ovanligt=pluspoäng. Och jag älskar Lou! Hon är fantastisk. Fast hon vet inte om det. Det jag gillade minst var slutet, "båda sidorna" av det.

Rekommenderar verkligen boken till dig som vill ha en romcom med värme och humor, fast ändå breda svarta stråk, i bokform.

Betyg: 4

Titel: Livet efter dig
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz Publishing (2012)
Översättning: Emö Malmberg
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, biblioteket

Fallvatten - Vad händer om dammen brister?

Fallvatten är en intensiv katastrofroman i novellstil. Efter ett oupphörligt regnande brister dammarna i Luleälven en efter en och en gigantisk flodvåg river med sig halva Norrbotten i sin väg ut mot kusten. Flodvågen på omslaget är inte alls lika stor som den här vågen är i min fantasi.



Jag läser om kanske 10 olika karaktärers öden, utspridda i var sina kapitel, i tur och ordning (Erkännande: Eftersom jag fastnade mest för mannen i helikoptern så bläddrade jag ibland fram till hans kapitel i förväg för att få veta hur det gick för just honom. Man får göra så, det står i lagen.) Jag hoppades hela tiden att några av historierna skulle mötas. Att inte fler möts är tråkigt för bokens handling, men det är antagligen en genomtänkt plan. Älven är lång så varför skulle det hända?

Det är en hemsk bok! Hemsk! Niemi skriver om överlevnad i en katastrofsituation. Hur börjar man bete sig då? Hur skulle jag bete mig då? Vissa av karaktärernas agerande känns helt otroligt – men å andra sidan, vem vet? Fast det känns inte som att jag skulle karva av folks ben med pennknivar i första taget.

Jag hade fått för mig att den skulle handla mer om hur kommunen hanterar evakueringen, och lite större perspektiv. Men det här är enskilda människor, helt ensamma mot en gigantisk våg. Om dammen brister är man ensam. Det är nog det som är mest läskigt med boken.

Igenkänningsfaktorn när det gäller miljön är stor. Jag har bott i Pite älvdal och Ume älvdal, men aldrig i Lule älvdal. Fast jag har varit i Luleå tusen gånger och spelat fotboll i Boden och hälsat på folk i en stuga vid älven (!) i Vuollerim. Det här är platser som jag känner till! När bilköerna ut mot Storheden tätnar vet jag exakt hur det ser ut just där.

Gillade minst med boken: Språket är fartigt och både händelseinriktat och beskrivande. Men ibland klickar vi inte. Meningar som: ”Men plötsligt kom han att tänka på något.” känns lite för mycket skolberättelse.

Gillade mest med boken: Den handlar om något jag aldrig läst om förut. Den fick mig att tänka på något som jag aldrig tänkt på innan. Vad händer om dammarna brister? Man kan också kalla boken för ”mycket spännande bladvändare”.

Betyg: 3

Titel: Fallvatten
Författare: Mikel Niemi
Förlag: Piratförlaget (2012)
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, biblioteket.

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!


Min närmaste älv. Som inte har så många dammar att jag ligger sömnlös.

Sockersöt påskläsning är bra för tänderna, och humöret.

Hoppar över aprilskämten (och månadsskiftet mars-april?) i år.
Jag har ju varit ledig.
Storhelg utan pristagare – mycket konstig känsla.

Här kommer istället ett boktips: Läs Ibland bara måste man av David Levithan. Bara gör det. Jag fattar inte varför den heter som den heter eller vad poängen är med framsidan, så strunta i allt det där.



Den är så fin! Som att läsa Glee fast bättre. Jag älskar huvudpersonen. Och hans föräldrar. (Reflexvästhistorien! Macademianötterna! Etc!) Och den fina kärlekshistorien mellan Paul och Noah. Utopisamhälle – okej, men jag köper det. Det här är en bok som lugnar stressade nerver, gläder trötta hjärnor och får svenska tonåringar att vilja gå på high school i USA för att få ordna roliga temafester. (Även svenska 28-nånting-åringar tydligen.)

Älskar också att boken innehåller massor av små sidohistorier fast den inte gör något väsen av det. Som att städerskorna handlar med aktier, låtsasspråket och att en pappa alltid tar med sig ett munspel på fester. Den är lagom lång och lagom komplicerad och extra bra. Särskilt det sista.

Titel: Ibland bara måste man
Författare: David Levithan
Förlag: Pocketförlaget, 2010 (X Publishing, 2007)
Översättning: Malin Strååth
Hittas här: Adlibris, Bokus, biblioteket!

Skulle bli en bra film i Amelie från Montmartre-stil

Hittade till Maria Goodins En nypa salt via Feelgoodbibliotekarien (tror jag) och den är sannerligen en föredömlig bok i genren som kallas feelgood fast man ändå alltid gråter när man läser.

Efter några förvirrade inledningssidor när jag kände att om hela boken är skriven så här flummigt orkar jag inte med, blev den riktigt bra. De vilda historierna om födslar i en stekpanna, flygande korvar och fluffigt äggvisp var en berättelse i berättelsen.



Boken utspelas i Cambridge, där studenten Meg flyttar hem till sin mamma som är svårt sjuk. Hon vill försöka få reda på fakta (FAKTA!) om sin barndom, det är inte för inte som hon är naturvetare och ihop med en Mycket Smart och Logisk Forskare. Som komplicerande faktor anställer mamman en person som ska hjälpa henne med trädgården.

(Varför tycker jag att det är klyschigt att det dyker upp en trädgårdsmästare? För det är en väldigt trevlig trädgårdsmästare som man som läsare gillar, men det känns typiskt! Har ni märkt en överrepresentation av trevliga trädgårdsmästare i böcker?)

Boken handlar om utsatthet, uppväxt, kärlek och döden. Och mat. Dessutom har den humor. Om den här boken hade en lukt skulle det vara äpplen på hösten, kaffe och chokladkaka, grytor med rotsaker och timjan, den ulliga lukten av en filt utomhus på kvällen, samt nybakat bröd. Och lite hund.

BETYG: 4

Titel: En nypa salt
Författare: Maria Goodin
Förlag: Printz Publishing, 2012
Översättare: Åsa Brolin
Hittas via: Bokus, Adlibris, biblioteket!

PS: Hittade inlägget från Feelgoodbibliotekarien här. Jag håller dock inte med om att den påminner om En röd liten fågel i juletid, den här var SÅ mycket bättre! Mindre sentimental och mycket snärtigare skriven.

Spretig lycksökare imponerar inte

Det är 1907. Piet Barol anställs som informator hos en av de rikaste familjerna i Amsterdam (det ser man på att deras hus har flera fönster i bredd). Hans unga elev är en mästare på piano men på grund av tvångstankar kan han inte gå ut. Barol är vådligt snygg och har en enastående erotisk dragningskraft, vilket gör att minst hälften av alla i huset blir mer än förtjusta i honom. Han väljer dock noga ut vem han ska förföra – för sin egen vinnings skull.



Jag gillade att man fick en liten glimt av Amsterdam 1907. Dessutom har boken en yttepyttesvag likhet med Downton Abbey eftersom man både får följa tjänstefolk och husfolk.

Däremot gillade jag inte själva berättelsen. Kanske beror det mest på huvudpersonen, som är rätt så dryg, eller på att karaktärerna i boken inte känns levande för mig. Spretig handling kanske är det jag känner. Piet har någon slags känslor för herrn i huset och vill ha honom till far, och så är det hotellhistorien i USA, och flirten med frun, och dottern som vill ha en modeaffär, butlerns tankar, och så den helgonförklarade nu döda modern.

Det hade varit fint om delarna med sonen med tvångstankarna hade byggts ut mer, för när Piet och han får kontakt och börjar komma någon vart känns det lite levande ändå. Men luften är fri, så det är helt mitt eget fel att jag läste ut den. Men är man en sucker för att få veta hur det går så är man.

Betyg: 2

Titel: En lycksökares historia
Författare: Richard Mason
Förlag: Lind & Co, 2012
Hittas t.ex. här: Adlibris eller Bokus

Äntligen tillbaka på Tlokweng Road

Ikväll har jag lyxläst. Jag har läst den nyaste Damernas detektivbyrå från pärm till pärm. Och njutit.

Att läsa den här boken är som att, efter att ha provat allehanda olika tesorter, gå tillbaka till sitt favoritte. (Om man pratar om Mma Ramotswe måste man tala i teer. Det är allmänt känt.) Det är en smak som man gillar och känner igen. (Det är bara den där eländiga särartsfeminismen som författaren har behäftat karaktärerna med som stör mig. Likt den där häftklammern i metall på tepåsar, hur komposterar man en sån?)

I Limpopos akademi för privatdetektiver händer allt som brukar hända i den här serien. De arkiverar (Var noggrann!), dricker te, träffar klienter och funderar över livets frågor. Dessutom får chefsdetektiven och den assisterande, förlåt, adjungerade detektiven en oväntad men mycket välkommen gäst. Om ni läser baksidestexten till boken är den mycket spoilrig och säger vem.

Bok nummer 13 i serien är varken en topp eller flopp. Den är precis exakt som jag förväntar mig. Och ibland är det den allra bästa boken.

Betyg: Stark trea med guld inuti

Titel: Limpopos akademi för privatdetektiver
Författare: Alexander McCall Smith
Förlag: Damm förlag, 2013
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, biblioteket!

Inuti finns bild på författaren. Han ser glad ut, så kanske Phuti Rhadiphuti har fel när han på sidan 257 säger "Det finns alltid foton av författare som ser ledsna ut på bokomslagen. De kanske är sorgsna allihop."

Ode till Utrensning

Vill börja med att rikta ett stort TACK till min bokcirkel för att vi valde den här boken. Utan er hade jag aldrig läst den. Och då hade jag sannerligen gått miste om ett mästerverk.


Ett mästerverk.

Av någon anledning har jag gått runt i världen och trott att jag inte gillar Sofi Oksanens böcker. När folk har sagt att hon är deras favoritförfattare har jag tänkt MENÅH, hon verkar sådär SVÅR. Men det är hon inte alls. Läs! Läs! (Och varför tänkte jag så innan jag faktiskt läst en bok? Verkar synnerligen dumt, så här i efterhand.) Har suttit och försökt sammanfatta varför jag tyckte att den var så bra, men det var oväntat svårt. Vill inte bara säga "känslan när man läser". Här är fem anledningar:

1. Språket. Det är ett speciellt språk. Hon berättar historien, och hur folk känner, genom saker som händer och sånt de gör. Miljön kommer fram genom att de tar i sakerna och lägger in gurkorna och luktar på löken. Det är lätt att se allt framför sig, utan att man läst en enda miljöbeskrivning.

2. Aliide. Hon som boken handlar mest om, hon som bor kvar på sin gård i Estland. Hon är intressant. Elak. Galen? Traumatiserad. Svartsjuk. Ensam. Längtande. Hoppfull. Krossad. Modig. Flugan. Hon är både och.

3. Estland. Ett grannland, med en historia som jag inte kände till. Nu har Estland fått en färg och en lukt och olika träd. Och en mängd män med stövlar. Vad lite vi vet.

4. Den paranoida känslan. Om jag inte visste hur man blir av att leva i ett angivarsamhälle så har jag nu en aning. Aliide gömmer handväskan i köksskåpet innan hon går ut. Hon misstänker allt och alla för att vara ett lockbete för att råna henne.

5. Slutet. Gillar slutet. Det var lämpligt.

I en annan bok hade jag antagligen tyckt att författaren försöker få med för många ämnen i samma bok. Men här är det inte så. Allt har en mening och allt hänger ihop. Man får man en feministisk bok med historieundervisning och gestalter som är så levande att de finns på riktigt någonstans.

Handlingen? En flicka dyker upp i form av ett utmattat bylte på Aliides gård i västra Estland år 1992. Varför är hon där och vad vill hon? Och varför kastar människor sten på Aliides fönster på nätterna? Under bokens 360 sidor nystas deras respektive historier upp på ett enkelt och vackert sätt, även om berättelserna är långt ifrån vackra.

LE BETYG: 5

Titel: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2010
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, ett bibliotek i din närhet

Strindberg för dig som har bråttom

I min bokhylla står Siri, om Siri von Essen, och väntar. För lite bakgrundsinfo har jag läst den här serieboken om Strindbergs liv och författande. Den är underhållande och enkel, stilen känns igen från 80 romaner för dig som har bråttom.

Jag hade faktiskt väldigt dålig koll på denne man som jubilerade förra året. Det enda jag visste var att han inte fick Nobelpriset, han ville gärna ha det, och han var gift med ovan nämnda Siri. Nu vet jag även vilka som ingick i hans entourage, hur lång han var och ett uns om vad hans litterära verk handlade om.

Det roligaste är ändå när Lange & Lange gör om vissa berättelser, under rubriker som ”Tänk om Strindberg hade skrivit röda rummet idag” och så är det en vampyr inblandad i det hela. Fniss.

Titel: Strindberg för dig som har bråttom
Text & bild: Katarina & Henrik Lange
Förlag: Kartago 2012
Hittas här: Bokus eller Adlibris eller biblioteket


Finns även tips om hur du skapar rätta Strindberg-looken. 

Språklig pärla om japanska postorderfruar

Bok: Vi kom över havet
Författare: Julie Otsuka

Handling: Början av 1900-talet. Japanska kvinnor lockas att resa till San Francisco för att gifta sig med unga, vackra, framgångsrika japanska män som vill ha en japansk fru. När den långa båtresan är slut upptäcker de att USA inte är det land av guld och honung som de väntat sig. Det kanske mer är ett land av ogräs och rasism.

Gillar: Språket och sättet den är skriven på. Julie Otsuka skriver om ett kollektivt öde i vi-form, det finns inte ett enda jag i kvinnornas berättelse, och ändå är det hundratals enskilda öden man får följa. Effektfullt? Vackert? Verkligt? Ja!

Detaljerna, miljöerna, rytmen i berättelsen – jag föll för allt.

Boken lyfter upp en del av den amerikanska andra världskrigshistorien som i alla fall jag inte hade en aning om. Japan blir ju som bekant fiende till USA, och det får familjeuppslitande, obehagliga konsekvenser för kvinnorna och deras liv. Så här kan man ju bara inte få göra! vill jag skrika. Var kan man protestera? Och det är den enorma fråga som boken lämnar mig med. Hur kan jag göra något för att motverka främlingsfientlighet. Hur? Jag vet inte hur.

Gillar inte: Att bokens historia behöver berättas. I övrigt: pass. Det fanns inget jag inte gillade, och då har jag ändå väntat några dagar med att skriva om den.

Därför läste jag boken: Lockades av någon rad om handlingen på en blogg, och tyckte att titeln utlovade historia! resa! livsberättelser! Och det gjorde den ju också. Plus mer.

LE BETYG: 5

Köp boken via Bokus, Adlibris eller uppsök närmsta bibliotek och kräv att de köper in den i minst två exemplar (om de inte redan har det). Låna sedan den ena och tipsa alla du känner om att knipa den andra innan det blir kö (om det inte redan är det) (det borde vara det).


Man ser det inte riktigt, men det är en resväska på omslaget. I bakgrunden: tyg.

En bok om en spökskrivare, eller om karriär, eller om tonårsbarn eller?

Nu provar jag att köra på mer strukturerade recensioner. Det kanske är livets fröjd?!

Bok: Vända blad
Författare: Julie Jézéquel

Handling: En spökskrivare annonserar ut sina tjänster via nätet. Hon får ett uppdrag. Kunden betalar otroligt bra men verkar skum på något sätt. Han vill ha en bok om sin livshistoria, men den ska vara påhittad. Weird.

Gillar: Boken utspelar sig i Frankrike, huvudpersonen har intressanta inblickar i tv- och filmmanusvärlden, och det är inte ett väntat slut. Det är också lite spännande med hennes mystiska uppdragsgivare. Varför är han så mystisk?

Gillar inte: Det händer för lite med huvudpersonen! Hennes jobbkris skulle kunna leda någon vart. Hon skulle kunna komma någonstans. Nu blir jag bara lite deppig över hennes situation. Men det kanske kommer efter boken är slut. Fast som läsare vill jag hellre att det intressanta ska finnas mellan pärmarna än utanför. (Ibland, måste man vara så konsekvent jämt?)
Och så känns hennes son som en person som knappt får finnas i hennes liv, fast hon inrättat hela sitt liv efter sin son. Förstår inte.
Och så var den spretig. Många ämnen som jag inte hann engagera mig i. Den kanske är en lång novell?

Därför läste jag boken: Har jobbat som spökskrivare en gång. Boken var kort (lämplig avbytare), och utgiven av Sekwa (gillar ofta).

ZE BETYG: 2+

Köp boken via Bokus, Adlibris eller varför inte låna den!


Fredagens projekt. Har inte hunnit använda tången än. Man ska tydligen dra ut skruvar bakom väggen med den på något vis.