I Klingsors värld

I vanliga fall läser jag helst böcker istället för att lyssna på dem. Men i Klingsors fall tror jag att jag inte skulle ha gillat boken alls om jag läst den själv. Den är alldeles för segstartad och omständlig och långsam. Och rent av flummig. Mycket om ett dricksglas som rätat på sig och materien och en snedsågad stubbe. Sånt som gör att jag vanligen snabbt vill komma till slutet och slippa eländet/veta vad som händer – om det ens händer något. Att boken var seg i starten och omständligt skriven delades av flera i bokcirkeln när vi pratade om boken igår.

Men eftersom jag lyssnat på boken under dagarna här hemma med litet barn har jag alltid behövt starta om varje avsnitt minst två gånger. Antingen har vi somnat eller så har det blivit blöjbyte eller så har jag glömt bort att jag lyssnar. Det har gjort att jag fått släppa det där att ”snabbt komma till slutet på boken”. Det har blivit en slags mediterande lyssning istället där Klingsor-karaktären och hela berättelsen har böljat på runt omkring mig. Kanske har även Torgny Lindgrens lugna, i viss mån sövande, stämma bidragit till denna meditativa känsla, jag vet inte.

Resultatet är att jag älskar denna bok. Och inte bara för att den får barnet att somna i min famn på tio minuter på eftermiddagen, utan för att den är så knepig och fin. Klingsor är en medelmåttig konstnär som bara målar stilleben. Kannor och krukor och spillkummar. Och när han målat dem en gång så målar han över med ny grundfärg och målar samma motiv igen. Hans mål är att visa att materien inte är död, utan lever och rör sig. (Vilket beror på det där eländiga glaset från inledningen.)

Trots att han är medelmåttig tror Klingsor att han är guds gåva till konstnärsvärlden – den mest framstående person som hållit i en pensel. Eftersom han inte har någon mer utställning än en i en gammal skola i Avabäck och inte märks av alls när han går på konstskola, och endast hamnar i tidningen när han jobbar som skadedjursbekämpare, är detta kanske inte fallet.

Boken är en skröna och en släktsaga, en berättelse om en person som skulle kunna kallas ett original. Den är nog också faktiskt skriven på det sätt som Klingsor lagar mat: han blandar allt möjligt och låter det sjuda i tre timmar. Varje dag kokar han upp det och äter en snutt. Och var fjortonde dag fyller han på.

”När vi med sleven rörde om i grytan kom ett par små rödskimrande fiskögon upp till ytan i partikelsoppan.
– Kan du ha lagt ner ett par mörtar? frågade vi.
– Det är fullt möjligt, sa han, det skulle inte förvåna mig.”

(Med reservation för att jag lyssnat på boken och alltså inte har en aning om hur interpunktionen ska vara.)

Grejen är denna: Jag tycker väldigt, väldigt mycket om boken, men skulle nog inte rekommendera den till någon. Detta eftersom jag inte vet om den är bra egentligen eller om det bara beror på sättet jag inmundigat anrättningen.

I bokcirkeln funderade vi även över om Klingsor har funnits på riktigt. Jag har för mig att jag hört att släkten Klingsor har funnits i Västerbotten, men hittar ingen bra info på nätet om detta. Vet någon? Bokcirkel önskar svar.

Titel: Klingsor
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Norstedts (2014)
Antal sidor: 193
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Smakebit: Kapten Nemos bibliotek

Bokcirkeln har idag avnjutit höjden av lyx (alltså hotellfrukost) samtidigt som vi pratade om Kapten Nemos bibliotek (och i ärlighetens namn ganska mycket annat).

P. O. Enquists bok handlar om två pojkar som förväxlas vid födseln, men växer upp i samma by och är bästa vänner. När pojkarna är sex år upptäcks förväxlingen och de byts helt sonika tillbaka. Bokens berättare känner sig övergiven och uthinkad som grodorna ur kallkällan, men det där med känslor är inget som man pratar om. Efter utväxlingen slutar de vara vänner, men bokens berättare gömmer sig ofta och tittar på den andra pojken, Johannes. Det hela utspelas i Hjoggböle, Västerbotten, på 1940-talet.

Smakebiten handlar om en oktoberdag när han ser Johannes på sjön.

"Johannes hade tagit med sig skridskorna, som farfar gjort, och gått ner på isen. Farfar hade gjort skridskor åt mig medan han var farfar, har var ju bysmed, det kunde han. Det var en träsula och så hade han lagt in en kroku-skena av smidesjärn med knorr längst fram, och sen gett mig på födelsedagen. Men som jag aldrig hunnit använda. Sedan hade de ju övergått till Johannes, det var helt naturligt."

Boken fick betyg 4 i genomsnitt av bokcirkeln, trots att vi hade uppfattat slutet olika, och vad som var fantasi och verklighet olika, och diverse annat olika. Vi var dock eniga om att det är en bok som kräver en koncentrerad läsare, kanske till och med tystnad omkring en, för att den ska kunna läsas. Som ljudbok fick den både plus och minus i betyg.

Fler smakbitar finns på bloggen Flykten från verkligheten. Klick!

Jag läser 13 av dem igen

Helt plötsligt är jag med i två bokcirklar. Hanna med bloggen Feministbiblioteket tipsade om en bokcirkel på Facebook som går ut på att läsa och diskutera en bok av varje kvinna som fått Nobelpriset i litteratur. Eftersom vissa av dessa var... eh... "svårlästa" på egen hand tror jag att en bokcirkelomläsning kan vara bra.

Allt är så uppstyrt och bra i denna cirkel. De tretton som gick med i gruppen först kommer att göra en presentation av var sin författare och välja vilken bok som ska läsas. (Första bok är Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien.) Efter att ha våndats över mina bokval under två år av pristagarläsning känns det oerhört trevligt att någon annan väljer bok. Och man har flera veckor på sig med varje titel = lyx!

Mest ser jag fram emot att läsa mer av Toni Morrison, Doris Lessing och Nadine Gordimer. Minst av Grazia Deledda och Gabriela Mistral. Hoppas dock på att bli glatt överraskad.

Här har jag skrivit om Lagerlöf tidigare.

Om att gräva upp en hed och brevväxla med en seriemördare

12-årige Steven gräver systematiskt upp Exmoorheden i jakt på sin morbrors kvarlevor. Han hoppas att det ska göra mormor mindre ledsen, om hon fick veta vad som hände. Morbrodern försvann som liten och blev förmodligen offer för en seriemördare som grävt ner andra barn på heden, men ingen vet säkert. Allt trappas upp när Steven tar till ett nytt grepp för att leta: han skriver ett brev till den förmodade mördaren och frågar Var?

Det är brittiskt och dimmigt och undergångsstämningen i boken sitter perfekt. Miljön och karaktärerna känns trovärdiga och jag både vill och inte vill åka dit och uppleva denna hed.

Bland det bästa i boken är hur författaren beskriver relationen mellan Steven och hans (enda) kompis Lewis. Här är ett citat från när de förhandlar om en smörgås:



Vi läste boken i min bokcirkel Picket & Pocket, och det var genomgående positiva omdömen (= högst ovanligt). Här kan du läsa vad Linnea och Anna tyckte.

Slutsats: En välskriven och spännande bok som håller mig i sitt grepp till sista sidan.

Betyg: 4 bra brev

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista, 2011
Antal sidor: 288
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

Dödens mästarinna – pusseldeckare i Ivanhoemiljö

Kvällens grej: Bokcirkel!

Till denna träff ska vi ha läst Dödens mästarinna av Ariana Franklin, en deckare som utspelar sig på Ivanhoe-tiden i engelska Cambridge. Mysteriet handlar om vem som rövat bort och mördat flera barn på ett mycket sadistiskt vis. Stadens judiska befolkning får skulden, men Englands kung tror inte att de är skyldiga och anlitar därför en spion/utredare från Sicilien. Han har med sig en kvinnlig läkare som är expert på att "tolka de döda". Idag skulle det stå Rättsläkare på hennes visitkort men på 1100-talet skulle folk antagligen skrivit dit Häxa om de fick veta vad hon jobbade med. Därför är det ganska viktigt att dölja vad hon gör.



Det är väldigt många spår och intriger i boken. I början hängde jag inte alls med i vem som var vem och vad de hade för inbördes relationer. Vilken kyrklig prelat hade denna korsriddare som beskyddare? Och åt vem arbetar den här uppsyningsmannen? Men efter hand blev det lite lättare. Det underlättar att boken är skriven endast ur utredarnas perspektiv (inga kursiva mördarkapitel alltså). Som läsare får man vara med och försöka lösa gåtan, och även om det bara finns ett visst antal personer att välja på är det inte självklart vem som är god och ond.

Trots sitt makabra tema och brottens hemska karaktär tyckte jag ändå att boken var underhållande läsning. Kanske på grund av pusselstilen på utredningen, den lätta tonen och min förmåga att skumläsa när det blir för obehagligt? De bästa bitarna tyckte jag dock var allt om vardagen i Cambridge, hushållerskans jobb och hur de använde floden som väg. Jag är antagligen mer historienörd än deckarnörd...

Och förutom brott och mord finns det mycket kärlek, vänskap och 1100-talspolitik i boken. Kyrkan vs. kronan och sånt, som gör att jag får lite Ivanhoekänsla. Det är dock svårt att föreställa sig hur människor tänkte om alla de här ämnena på den här tiden. Karaktärerna i boken känns ibland väldigt moderna och svänger sig med tankesätt och uttryck som jag tror hör till en senare tid (t.ex. en vilja att äta mer grönsaker och mindre kött). Men egentligen kan man väl inte veta det heller. Människor tänker ju ganska mycket som de inte berättar.

Betyg: 3 båtstakar

Titel: Dödens mästarinna
Författare: Ariana Franklin
Översättning: Ylva Stålmarck
Förlag: Damm förlag (2007)
Antal sidor: 366
Hittas t.ex. här: Adlibris (på engelska), Bokus (men bara för påseende, slut på förlaget)

PS: Priser! Boken har fått priser! På bokmässan 2007 fick den tidskriften Jurys pris för bästa historiska kriminalroman. Och författaren har också fått The CWA Ellis Peters Historical Award 2007 (vilket jag inte har en aning om vad det är, men det låter sannerligen bra).

Dumskallarnas sammansvärjning = kejsarens nya kläder

Bokcirkeln och jag känner oss lurade. Hela internet fullkomligt översvämmas av lyriska lovord om den här boken. Ignatius magmun hit och Ignatius fantastiska utläggningar dit, ”det roligaste jag läst”, ”om du bara ska läsa en bok i ditt liv läs denna”. Har vi alla lånat och läst fel bok? Finns det en annan Dumskallarnas sammansvärjning, som inte är malande tråkig och ointressant?

Alla gav den betyget 1 av 5 (utom en som gav en 2:a, men hon hade inte läst mer än 100 sidor). Alla undrade varför den blivit så populär. Bokcirkelns teori/förmildrande omständighet: Komedier åldras - det som var roligt på 80-talet kanske inte upplevs roligt idag. Kanske.



Bokens handling kretsar kring Ignatius, som vore han en däst planet och alla andra små satelliter. Han är en person utan självinsikt, med en mor som vägrar släppa taget. Efter en mängd incidenter som antagligen ska anses ”dråpligt roliga” blir hon skyldig pengar för en bilkrock, och Ignatius måste skaffa ett jobb. Enligt förordet skaffar han en följd av jobb, men det är bara två. På omslaget blurbas ”en av de roligaste böckerna som någonsin skrivits” utan underskrift. Man kan tycka att vi borde ha blivit misstänksamma av dessa lögner och falsarium, för att använda Ignatius ord. Den egentliga sammansvärjningen är bokens marknadsföringskampanj.

En del av boken (känns som drygt hälften) utgörs av Ignatius anteckningar. Resten är en blandning av hans åsikter, uttalanden, göranden, fisanden, ältanden och förvrängningar av verkligheten. Och en massa andra sidohistorier som inte utgör någon intressant intrig eller handling.

Att denna bok är hyllad som rolig är h.e.l.t. o.f.a.t.t.b.a.r.t. Vi förstår inte vad författaren vill med boken, eller varför förläggaren ansåg detta vara bra. Läs den inte. Släng bort den.

Det enda roliga är att en av karaktärerna sammanfattar min åsikt om boken på sidan 316. Så här:

- Jag trodde ni skulle vara rolig. Om ni bara tänker vara tarvlig och tjatig är det lika bra att ni går.

Betyg: 1 ytterst tilltäppt magmun

Titel: Dumskallarnas sammansvärjning
Författare: John Kennedy Toole
Översättning: Einar Heckscher
Antal sidor: 387

Läs också: så här tyckte bokcirkelkollegan/bloggen Med näsan i en bok

Bokcirkelkickoff

Har hämtat världens fulaste bok på biblioteket och är nu redo att börja läsa höstens första bokcirkelbok. Är lite nervös, för den ska enligt ryktet vara "rolig". Inget är värre än när en bok förväntas vara rolig, på grund av att humor är världens mest individuella sak. Slut på världens mest överdrivna stycke.

Det bästa är om en bok har humor utan att den marknadsförs som just rolig. Torra kommentarer om hur de olika händelserna utvecklar sig är det bästa, till exempel som i Forsytesagan av 1932 års pristagare John Galsworthy. En fröjd.

För två helger sedan hade vi dock en bokcirkelmjukstart. Alla berättade om vad vi läst under sommaren, och det här är tipsen:

Mest sugen blev jag på Det goda inom dig och Det eviga folket är inte rädda. Anna har skrivit om Norrlands svårmod och Och bergen svarade, Linnea har skrivit om Det eviga folket är inte rädda och Och bergen svarade. Klicketiklick!

Bra idé men ack så tråkig

Förra bokcirkelboken: Paradisträdgården.
Nuvarande bokcirkelboken: En storm kom från paradiset.
Har bokcirkeln en hangup på paradiset?
Är en Paradisask det jag bör ta med till nästa träff?

Hur som helst.
Paradisträdgården var mitt förslag och ack vilket felval. Den var inte alls i min smak (ej heller i de övrigas smak, även om vissa tyckte att vi inte skulle vara så hårda mot den). Jag förstår ingenting, för den verkade ha en väldigt intressant handling; boken beskriver reaktionerna i USA och i juryn när det visar sig att den amerikanska medborgare som vunnit den anonyma tävlingen om att bygga ett minnesmärke på platsen där World trade center stod är muslim.

Men tyvärr så är den fruktansvärt seg och händelselös. De gör ingenting, har bara möten där de pratar om frågan. Show, don't tell, är väl någon slags formel för berättelser. Här är det bara tell och inget show.

Det ÄR intressanta frågor den ställer, och för amerikaner är den säkert ännu mer intressant. På baksidan står det att boken till exempel är nominerad till Guardian first book award och utsedd till en av Barnes & Noble best book of 2011. På förlagets infosida om boken är alla citat o-er-hört lyriska. Jag är mest oense med Göteborgsposten. ("Amy Waldman skildrar rappt och välskrivet hur en tävling om en minnesplats förvandlas till en berättelse om att demaskera fienden i de egna leden." Det var sannerligen inte rappt! Och vilka är de egna leden i en bok där ingen är huvudperson?)

Uppenbarligen delar jag inte den allmänna uppfattningen. Idén får fem toasters, men genomförandet max 2.

Titel: Paradisträdgården
Författare: Amy Waldman
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2012)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus

PS: Och så här tyckte bokcirkelkollegorna Bokblomma och Med näsan i en bok om boken. Håller med om denna Alyssa. Gaaah!


Från ett paradis till ett annat. 

Joe Hill - Horn (och omslaget har nu neutraliserats i mitt sinne)

Med bara dagar kvar till nästa bokcirkel är det väl på tiden att skriva lite om vad vi tyckte om den förra: Horn av Joe Hill (Stephen Kings son btw). Jag tyckte att den var ganska bra, en annan tyckte att den var fantastisk. Men ingen hade ogillat den.

Jag skulle inte klassa den som skräck eller thriller, utan mer som ett relationsdrama i en sömnig amerikansk kristen småstad. Merrin flyttar dit med guldkors och glänsande hår, och Ig blir kär i henne vid första ögonkastet. Det är så fint beskrivet, Ig och Merrin. Det riktigt känns hur luften står still och det är varmt och somrigt när jag läser.

Fast sen har ju boken den lilla twisten att huvudpersonen vaknar en morgon med horn på huvudet, och långsamt verkar förvandlas till en djävul. Dessa horn, som ingen annan än Ig riktigt verkar se eller bry sig om, gör dock alla han möter säger sanningar till honom, sina innersta tankar och önskningar. (De flesta har ganska otrevliga innersta tankar.)


Det läskiga omslaget giraff-style.

Det är ju inte riktigt en skräckroman, utan istället har den vissa inslag av övernaturliga grejer. Trädkojor som försvinner. Mystiskt bankande. Ja, hornen då. Ormar som samlas likt groupies. Dessutom finns det lite av en gåta, Ig försöker få reda på vem som dödat Merrin och lyckats kasta misstankarna på honom själv. Jag tycker att författaren väver ihop det ganska snyggt, det funkar med den ovanliga blandningen av uppväxtroman, imponera-på-kompisarna-bok, vänskap, läskiga grejer och kärlek. Men det var liksom inget WOW när jag läste.

Horn funkade bra som bokcirkelbok. Alla gillade den, men den gav oss också saker att diskutera. Hittills har det nämligen ofta har det blivit livligare diskussioner när vi stört oss på böckerna eller karaktärerna i dem…

Betyg: 3

Titel: Horn
Författare: Joe Hill
Översättning: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts (2011)
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus.

Tips: Spana också in vad bokcirkelkollegorna Bokblomma och Med näsan i en bok har skrivit om Horn.

Inte läskig alls faktiskt

Ikväll är det bokcirkel! Känns som det var nyss vi hade förra träffen, vart tog fem veckor vägen? Vi ska prata om Joe Hills Horn som jag trodde skulle vara GALET LÄSKIG på grund av sitt omslag, men som var... inte alls läskig, utan:
rolig,
spännande,
intressant
och läsvärd.
Vem kunde ana?


Hörde nåt om #ponnyonsdag. Röd-grön röra istället för repris på läskigt bokomslag.

Ode till Utrensning

Vill börja med att rikta ett stort TACK till min bokcirkel för att vi valde den här boken. Utan er hade jag aldrig läst den. Och då hade jag sannerligen gått miste om ett mästerverk.


Ett mästerverk.

Av någon anledning har jag gått runt i världen och trott att jag inte gillar Sofi Oksanens böcker. När folk har sagt att hon är deras favoritförfattare har jag tänkt MENÅH, hon verkar sådär SVÅR. Men det är hon inte alls. Läs! Läs! (Och varför tänkte jag så innan jag faktiskt läst en bok? Verkar synnerligen dumt, så här i efterhand.) Har suttit och försökt sammanfatta varför jag tyckte att den var så bra, men det var oväntat svårt. Vill inte bara säga "känslan när man läser". Här är fem anledningar:

1. Språket. Det är ett speciellt språk. Hon berättar historien, och hur folk känner, genom saker som händer och sånt de gör. Miljön kommer fram genom att de tar i sakerna och lägger in gurkorna och luktar på löken. Det är lätt att se allt framför sig, utan att man läst en enda miljöbeskrivning.

2. Aliide. Hon som boken handlar mest om, hon som bor kvar på sin gård i Estland. Hon är intressant. Elak. Galen? Traumatiserad. Svartsjuk. Ensam. Längtande. Hoppfull. Krossad. Modig. Flugan. Hon är både och.

3. Estland. Ett grannland, med en historia som jag inte kände till. Nu har Estland fått en färg och en lukt och olika träd. Och en mängd män med stövlar. Vad lite vi vet.

4. Den paranoida känslan. Om jag inte visste hur man blir av att leva i ett angivarsamhälle så har jag nu en aning. Aliide gömmer handväskan i köksskåpet innan hon går ut. Hon misstänker allt och alla för att vara ett lockbete för att råna henne.

5. Slutet. Gillar slutet. Det var lämpligt.

I en annan bok hade jag antagligen tyckt att författaren försöker få med för många ämnen i samma bok. Men här är det inte så. Allt har en mening och allt hänger ihop. Man får man en feministisk bok med historieundervisning och gestalter som är så levande att de finns på riktigt någonstans.

Handlingen? En flicka dyker upp i form av ett utmattat bylte på Aliides gård i västra Estland år 1992. Varför är hon där och vad vill hon? Och varför kastar människor sten på Aliides fönster på nätterna? Under bokens 360 sidor nystas deras respektive historier upp på ett enkelt och vackert sätt, även om berättelserna är långt ifrån vackra.

LE BETYG: 5

Titel: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2010
Hittas t.ex. här: Bokus, Adlibris, ett bibliotek i din närhet

Dölj den, för allt i världen dölj den!

Ikväll har vi bokcirklat om (årets bästa bok hittills?) Utrensning av Sofi Oksanen. Jag vill läsa alla hennes böcker nu. Nästa bokcirkelbok är jag dock lite rädd för. Linnea skriver så här: "Fast den där framsidan alltså… Inget ont om boken som sådan, men jag vet inte vad jag ska göra med framsidan."

Jag vet vad jag kommer göra med framsidan.
Klä in den i inklädning. Så att jag vågar öppna.

mvh Hon som undviker skräckfilm och tycker Homeland-introt när hon har lejonmasken och när de står i labyrinten av buskage är HÖJDEN AV LÄSKIGT.


Inuti finns rea-bok. Baksidestexten (som iofs inte syns nu) börjar så här: ”Språkforskaren Peter Kien vill bara vara i fred med sina tjugotusen böcker i våningen i Wien.” Man undrar: Vem skulle inte vilja det???

Läser och gråter

Morgon i Jenin har drabbat mig med fruktansvärda tyngder. Just nu är det hundra sidor kvar och det är för mycket sorg. Jag gråter för alla familjer som inte får vara tillsammans, för alla som har någon som de saknar oändligt. Jag gråter för alla skändligheter som människor gör mot varandra, igen och igen och igen.

Vissa säger ”svulstig” och ”nationalistisk” om boken, men jag tror att författaren velat ge upprättelse till alla Falastinor och föräldrar som glömts bort i olika massgravar. Olika små. Det här är hennes sätt att göra dem synliga igen.

Imorgon är det bokcirkel om boken. Kanske den jobbigaste bok vi haft. Men med väldigt vackra ord om kärlek, och ett språk som virvlar fram över sidorna.


Bok som jag inte vill läsa ut. Vill inte veta hur det går. Det går inte bra. Det känner jag på mig. 

Jag hann!

Leif GW Perssons bok Gustavs grabb är nu utläst med 1,25 timmar tillgodo. Maten är i ugnen och ska snart ätas. Klockan 18 träffas bokcirkeln Picket & Pocket för en grundlig analys. Eventuellt om boken. Min framförhållning är inte helt i ofas med verkligheten med andra ord.

Boken var dock inte mycket att hänga i den stundande granen. Första delen om hans barndom var ibland lite intressant, men som tidsskildring/uppväxtskildring kom den väl inte med något nytt.

Sedan blev den en galen bok om Geijeraffären, en term som för mig inte säger något alls, för de som var med då antagligen säger ganska mycket, och för LGWP nästan blev avgörande för liv och död. Så jag förstår att han vill skriva om det. Gräva ner sig i vilka som är hans verkliga vänner och vilka han ogillar. Göra upp med allt och alla. Boken skulle kunna kallas ett försvarstal om varför han gjort som han gjort genom hela sitt liv. Kanske att boken därför är mest intressant för LGWP och hans vänner (och kanske ovänner?).

Men allt var inte så illa. Det jag gillar med boken är hur han beskriver sin pappa och sin kärlek till honom. Man förstår verkligen att den titel som LGWP varit stoltast över under sitt yrkesliv är just ”Gustavs grabb”. Och så gillar jag hans metafor ”att färglägga en ko” som uttryck för att göra som alla förväntar sig. För hela historien – bläddra till sidan 72.

Ska bli intressant att höra hur de andra uppfattat boken. Har du läst? Gillat? Inte? Varför? Speak up!

Uppdatering: här har mina bokcirkelkollegor Med näsan i en bok och Bokblomma skrivit om boken.


En annan grej jag gillar är att han vill bli mästerdetektiv. Tycker att det hade varit kul att läsa mer om hans yrke emedan jag inte känner till något alls om vad en brottsforskare gör. 

Himmelsdalen: "Vi tyckte lite olika"

Igår var det premiär för 
1. Glögg
2. Bokcirkelträff hemma hos mig.
Båda sakerna livade upp den av Claude Simon förpestade tillvaron så till den milda grad att jag idag har svävat fram på små moln, använt internetbanken utan att skrynkla det minsta ögonbryn och även startat igång diskmaskinen helt frivilligt.

Sen vet jag inte vad som hände, för helt plötsligt hade jag även läst nästan två tredjedelar av Vägen till Flandern. Det kan vara möjligt eländet blir utläst innan jag gått under av leda.

Och om Himmelsdalen tyckte vi lite olika: 
Sträckläsning av en spännande berättelse – Tappade all trovärdighet på grund av hur den beskriver psykisk ohälsa – Kass början och slut men mitten var rätt okej och ganska spännande – Slutet var katastrofalt fånigt och som hämtat ur en dålig film – Intressanta karaktärer men de kändes lite som dockor på en teater – Bra underhållning en dag på stranden, en bok man kan plocka upp lätt.

Det vi enades om var att boken kändes som att läsa en mardröm – ni vet när man drömmer om att det är någon viktig grej som man måste göra, men det kommer hela tiden jobbiga hinder som man måste över och så kommer man aldrig till dörren.

Jag tycker att hela stämningen i boken finns på det fantastiska Ikea-tyget som kanske heter "Blå berg med getter som simmar". Kantigt, höga berg, mystiska stugor, getter som kanske är döda, starka färger, galna bär och en lite overklig känsla. Av mig får den 3 starka poäng. Av 5.


Vad kom först – Hönan, boken eller tyget?

Nu har jag valt!

Har nominerat tre böcker till nästa bokcirkelträff.
Ingen ångest denna gång. Jag bara valde. De tre kandidaterna är:


Tema H eller Tema Siri blev en blandning.

Min tur igen

Det är dags.
Jag ska välja tre böcker att rösta om på nästa bokcirkel.
Hittills har vi tyckt bäst om Niceville och Främlingen i huset om jag inte minns fel.
Corpus delicti fick nog den största sågningen,
och Konsten att tala med en änkling hade vi delade uppfattningar om. Men mest positiva.
Just nu är jag inne på att välja böcker som börjar på H, eller såna som har något med en Siri att göra på olika sätt.
Andra tips?


Bilder från adlibris.com

I sista minuten, igen

Bokcirkelbok: Konsten att tala med en änkling.
Ska vara utläst: Imorgon.
Prognos: God.


Man bara fräser fram i denna bok.

Igår gick bokcirkeln på kafé

Man fick glass!
Man fick byta böcker!
Det fanns Nobelpristagare i bunten!
(Dock lästa men principen uppskattas stort.)
Och det mulna vädret på vänstra bilden blev faktiskt sol.


Någon inbiten umebo vet kanske var dessa överdimensionerade glassar serveras? :)

Bokcirkelbok utläst i sista minuten

Efter att ha sett ”The woman in black” (sjukt läskigt hus och barnkammare och gungstolar och träsk) var Främlingen i huset av Sarah Waters en mycket mycket mild roman. Och efter att ha sett ”Dark shadows” visste jag precis hur det förfallna huset såg ut.

Förutom det så tyckte jag att boken skulle kunna kallas seg på sina ställen, men att det samtidigt kändes på pricken rätt. En stilla doktorspraktik, ett förfallet hus och väldigt mycket engelskt väder. (Och te!)

Jag får för mig att det är ovanligt att det är berättaren som är den sansade personen, som försöker få alla att se de mystiska händelserna från den logiska sidan och betänka att de är mycket trötta och stressade. Han var lite jobbig på den punkten. Saker jag ser fram emot att höra vad de andra tänkte om:

• Slutet
• Titeln
• Spökerierna
• Relationerna

Sammanfattning: En välskriven och mysig bok som jag tyckte om, med ett intressant slut. Främlingen i huset kom ju till och med vidare till andra chansen i årets bästa lista!

Två av de andra bokcirkelbloggarna: Bokblomma och Med näsan i en bok har också skrivit om boken. Ska försöka hålla mig från att läsa före morgondagens bokcirkel! (Vilket är svårt, ack så svårt. Särskilt eftersom jag ändå letat upp inläggens länkar. Hm.)


Ett hus med främling?