Papegojor som dör. Eller så inte.

Trodde att jag hittat en uppföljare till undulatboken i fredags, men så var icke fallet. Denna lilla röda bok handlar inte alls om fåglar utan innehåller indiska berättelser med anor från 1500-talet. Känner mig lite lurad. Trodde att jag var först med att upptäcka en boktrend.


Det enda jag upptäckt är att jag inte är stadig på handen vid fotografering. 

Bryssel - what?

Idag vaknade jag av mig själv före halv tio. Helt klarvaken. Och med en stark längtan att gå upp och baka brysselkex. Som jag aldrig har bakat förut. Eller vetat namnet på.

Beror detta på att det sista jag läste innan jag somnade igår var Supertanten av Elin Ek?


Kanske världens mest inspirerande bok. Skäms inte för att du är tant, var stolt! 

Distraherande sak: ny symaskin

I julas fick jag en symaskin, och efter diverse skrivbordsomflyttningar och jadajada så har den nu kommit upp ur sin låda. Och som den har kommit upp! Den har följande fantastiska features:

1. Den trär sig själv medelst fiffig spak

2. Den har en genomskinlig lucka så man SER när undertråden håller på ta slut, det låter inte bara plötsligt fladderfladder och så är det helt plötsligt inga stygn

3. Saker dras inte plötsligt ner i en härva under nålen

Andra features som den har är att den är svart och blank vilket gör den till ett mecka för privatdetektiver på jakt efter fingeravtryck, och så är den ganska rejäl, som i svårplacerad. Och riktiga symaskinsmänniskor tycker antagligen att den är gjord av för mycket plast. Men jag älskar den. (Har tidigare sytt på en antik maskin i grön metall, vägandes fyrtio kilo med stor förkärlek för att tugga i sig både tyg och tråd ner i sitt innanmäte, så jag är kanske lättimponerad.)

Jag kallar den Ibbe, efter Nobelpristagaren I. B. Singer. Vårt första alster blev ett strykbrädesöverdrag. Behold dear readers, de obligatoriska före- och efterbilderna.

Före. Originalöverdrag från Ica Maxi.


Efter. Så vackert att ögon tåras över hela kontinenten. 

En bok om en spökskrivare, eller om karriär, eller om tonårsbarn eller?

Nu provar jag att köra på mer strukturerade recensioner. Det kanske är livets fröjd?!

Bok: Vända blad
Författare: Julie Jézéquel

Handling: En spökskrivare annonserar ut sina tjänster via nätet. Hon får ett uppdrag. Kunden betalar otroligt bra men verkar skum på något sätt. Han vill ha en bok om sin livshistoria, men den ska vara påhittad. Weird.

Gillar: Boken utspelar sig i Frankrike, huvudpersonen har intressanta inblickar i tv- och filmmanusvärlden, och det är inte ett väntat slut. Det är också lite spännande med hennes mystiska uppdragsgivare. Varför är han så mystisk?

Gillar inte: Det händer för lite med huvudpersonen! Hennes jobbkris skulle kunna leda någon vart. Hon skulle kunna komma någonstans. Nu blir jag bara lite deppig över hennes situation. Men det kanske kommer efter boken är slut. Fast som läsare vill jag hellre att det intressanta ska finnas mellan pärmarna än utanför. (Ibland, måste man vara så konsekvent jämt?)
Och så känns hennes son som en person som knappt får finnas i hennes liv, fast hon inrättat hela sitt liv efter sin son. Förstår inte.
Och så var den spretig. Många ämnen som jag inte hann engagera mig i. Den kanske är en lång novell?

Därför läste jag boken: Har jobbat som spökskrivare en gång. Boken var kort (lämplig avbytare), och utgiven av Sekwa (gillar ofta).

ZE BETYG: 2+

Köp boken via Bokus, Adlibris eller varför inte låna den!


Fredagens projekt. Har inte hunnit använda tången än. Man ska tydligen dra ut skruvar bakom väggen med den på något vis. 

En magisk värld med autenticité

Den här gillade jag. Rubinröd av Kerstin Gier. Varje ord sitter som en smäck, det är flyt och fart och jag vill läsa nästa bok nu! Kanske är tonårsvokabulären så tajmad och snygg för att översättaren Christine Bredenkamp tagit hjälp av årskurs nioare på en skola i Fruängen? Bra drag, måste jag säga.

Historien är rolig, genomtänkt och spännande. Gwendolyns släkt är inte som andra. Vissa kan resa i tiden. Och på olika snirkliga vägar hamnar Gwendolyn mitt i ett mysterium. Jag litar på Gwendolyn, det här kommer hon fixa. Och jag tror det kommer vara underhållande efter vägen.

Nästa bok heter Safirblå. Har jag bokat den på bibblan? Trots att den inte kommit ut än? Ja!


Dessutom bor Gwendolyn i London. Bästa bokmiljön.

Läser och gråter

Morgon i Jenin har drabbat mig med fruktansvärda tyngder. Just nu är det hundra sidor kvar och det är för mycket sorg. Jag gråter för alla familjer som inte får vara tillsammans, för alla som har någon som de saknar oändligt. Jag gråter för alla skändligheter som människor gör mot varandra, igen och igen och igen.

Vissa säger ”svulstig” och ”nationalistisk” om boken, men jag tror att författaren velat ge upprättelse till alla Falastinor och föräldrar som glömts bort i olika massgravar. Olika små. Det här är hennes sätt att göra dem synliga igen.

Imorgon är det bokcirkel om boken. Kanske den jobbigaste bok vi haft. Men med väldigt vackra ord om kärlek, och ett språk som virvlar fram över sidorna.


Bok som jag inte vill läsa ut. Vill inte veta hur det går. Det går inte bra. Det känner jag på mig. 

Vår bland avbytarna

Hah! Jag har kommit på det.

Avbytare ska vara korta.
Och jag tror: vårfärgade.
Det är ju ändå 20:e januari.
Snart vår.

En sån här kan man lätt klämma in utan att ett endaste genomsnitt blir lidande. Baj baj deckarserier!

En bok om hur undulater dör

Min nya last: Böckerna på facklitteraturavdelningen. De är ju så många, och så fina och har så intressanta ämnen! Kunde inte motstå en liten bok på ett litet antal sidor, med det fantastiska namnet "Dom blåa är fejk – om undulaters fantastiska liv och tragiska död".

Redaktören Helena Baude har samlat ihop en hel mängd vittnesmål från personer som hyst en undulat i sitt hem. Varje anekdot är en eller ett par sidor lång och innehåller ofta (läs typ hela tiden) fakta om hur undulaten dött. Undulater dör väldigt abrupt verkar det som.

Jag blir inte klok på tonen i boken. Ibland tror jag att den är ironisk, när den till exempel säger att fåglarna är fantastiska personligheter. Den är så... torr? Historierna har sällan någon poäng heller.

Men det är en sjukt rolig idé och en fantastisk framsida som gör sig ypperligt tillsammans med fågelholken. Genom sitt korta och smidiga format kan den antagligen passa väldigt väl som toalettbok.


Man får även fakta om undulater. Jag har aldrig vetat så mycket om undulater som jag gör just nu.

Lite besviken på röd fågel

Julens avbytare blev inte min favorit. Det var för många problem som beskrevs alldeles för ytligt och  för mycket löste sig för snabbt på slutet för att det skulle kännas trovärdigt. Kändes nästan som att författaren blev less på sin bok och avslutade den abrupt och lyckligt för att läsarna ska bli nöjda.

Handling: Till en pytteliten stad i Alabama kommer en man med urusla lungor och ett år kvar i livet enligt sin läkare. Hans ankomst piggar upp stadens änkor och ogifta kvinnor. Men han verkar mer intresserad av att måla fåglar. Staden har även en butik där en tam fågel pickar på maten. Det gör inget utan alla älskar honom ändå. En flicka med ett missformat ben blir vän med fågeln. En man som fiskar lär upp några läkare att fiska. Osv osv.

Gillade att det var recept i slutet och beskrivningarna av Polka Dots hemliga möten. Gillade inte den som handlingen mer eller mindre kretsar kring: Oswald med lungproblemen. Han känns extremt barnslig samtidigt som han känns som hundra år. Han är 52. Fejden mellan "kreolerna" på andra sidan floden och "de vanliga" på den här sidan floden kändes också helt fel i den här boken. Ytligt och konstigt beskrivet.

En annan och mycket bättre bok i samma genre (en ny person kommer till en amerikansk håla och förändrar livet för folk, med inslag av julen) är Tuta och käka öppnar inom kort av Billie Letts. Läs den istället!


Granen är mycket juligare än boken. 

Jag hann!

Leif GW Perssons bok Gustavs grabb är nu utläst med 1,25 timmar tillgodo. Maten är i ugnen och ska snart ätas. Klockan 18 träffas bokcirkeln Picket & Pocket för en grundlig analys. Eventuellt om boken. Min framförhållning är inte helt i ofas med verkligheten med andra ord.

Boken var dock inte mycket att hänga i den stundande granen. Första delen om hans barndom var ibland lite intressant, men som tidsskildring/uppväxtskildring kom den väl inte med något nytt.

Sedan blev den en galen bok om Geijeraffären, en term som för mig inte säger något alls, för de som var med då antagligen säger ganska mycket, och för LGWP nästan blev avgörande för liv och död. Så jag förstår att han vill skriva om det. Gräva ner sig i vilka som är hans verkliga vänner och vilka han ogillar. Göra upp med allt och alla. Boken skulle kunna kallas ett försvarstal om varför han gjort som han gjort genom hela sitt liv. Kanske att boken därför är mest intressant för LGWP och hans vänner (och kanske ovänner?).

Men allt var inte så illa. Det jag gillar med boken är hur han beskriver sin pappa och sin kärlek till honom. Man förstår verkligen att den titel som LGWP varit stoltast över under sitt yrkesliv är just ”Gustavs grabb”. Och så gillar jag hans metafor ”att färglägga en ko” som uttryck för att göra som alla förväntar sig. För hela historien – bläddra till sidan 72.

Ska bli intressant att höra hur de andra uppfattat boken. Har du läst? Gillat? Inte? Varför? Speak up!

Uppdatering: här har mina bokcirkelkollegor Med näsan i en bok och Bokblomma skrivit om boken.


En annan grej jag gillar är att han vill bli mästerdetektiv. Tycker att det hade varit kul att läsa mer om hans yrke emedan jag inte känner till något alls om vad en brottsforskare gör. 

Du och jag och vi – Pia Hagmar

Belöningsboken är nu utläst! Du och jag och vi är en stillsam relationsberättelse som cirkulerar kring fyra ganska olika människor som delar stall. I början får jag inte någon direkt känsla för dem och tycker att de känns ganska stereotypa. Annika är slarvig f.d. raggarbrud, Ellen är perfektionist men man anar något mysko, Linn är stressade mamman. Den sista, Lisbeth vet man inte riktigt vad hon är först.

Men efter ett tag började jag tycka om dem allihop och vill verkligen veta hur de ska lösa sina respektive problem. Jag tycker även om deras hästar och hade gärna läst mer om deras hästvardag och mindre om deras tankar om varandra. Men det är mycket möjligt att jag är partisk i denna fråga.

Dock är jag allergisk mot kursiva bitar och får vissa utslag när alla personer ska berätta om sin barndom och ungdom i kursiva stycken. Berättelsen är tillräckligt bra i nutid, det kursiva har man redan anat genom hur personerna agerar.

Språket flyter på; det märks att Pia Hagmar skrivit lättlästa böcker och hur många barn- och ungdomsböcker som helst. Dessutom flikar hon in små torra anmärkningar som jag högeligen uppskattar. Typ så här:

”I varje fönster står en elektrisk adventsljusstake som ett upp och nedvänt V. Landstinget måste ha gjort en storsatsning för att tillgodose varje åldrings rätt till en egen ljusstake i röd plast.”

Det är en bok om kvinnor och deras styrkor och svagheter. Finns ingen chick-lit-man som sveper in och är perfekt, utan här måste de fixa allt själva. (Och vad är det för stolpskott den där Bernt?)

Gillade boken och tycker att Pia Hagmar ska skriva fler vänliga böcker i hästmiljö. Jag kommer att läsa. Med mer häst och mindre kursivt hade den här fått full pott!

Andra som skrivit om boken (och tydligen också haft problem med det kursiva) är till exempel Malins bokblogg och bokenhanna. Håller med om att slutet var lite abrupt, men det kanske är en cliffhanger?

Tack till Damm förlag för recensionsexemplaret.


Det svarta som sticker fram är min hjälm. Skulle göra nåt fränt med en accessoar som hörde till hästar men hjälmar var inte snygga på bild. Så håll tillgodo med det snajsiga omslaget.

Himmelsdalen: "Vi tyckte lite olika"

Igår var det premiär för 
1. Glögg
2. Bokcirkelträff hemma hos mig.
Båda sakerna livade upp den av Claude Simon förpestade tillvaron så till den milda grad att jag idag har svävat fram på små moln, använt internetbanken utan att skrynkla det minsta ögonbryn och även startat igång diskmaskinen helt frivilligt.

Sen vet jag inte vad som hände, för helt plötsligt hade jag även läst nästan två tredjedelar av Vägen till Flandern. Det kan vara möjligt eländet blir utläst innan jag gått under av leda.

Och om Himmelsdalen tyckte vi lite olika: 
Sträckläsning av en spännande berättelse – Tappade all trovärdighet på grund av hur den beskriver psykisk ohälsa – Kass början och slut men mitten var rätt okej och ganska spännande – Slutet var katastrofalt fånigt och som hämtat ur en dålig film – Intressanta karaktärer men de kändes lite som dockor på en teater – Bra underhållning en dag på stranden, en bok man kan plocka upp lätt.

Det vi enades om var att boken kändes som att läsa en mardröm – ni vet när man drömmer om att det är någon viktig grej som man måste göra, men det kommer hela tiden jobbiga hinder som man måste över och så kommer man aldrig till dörren.

Jag tycker att hela stämningen i boken finns på det fantastiska Ikea-tyget som kanske heter "Blå berg med getter som simmar". Kantigt, höga berg, mystiska stugor, getter som kanske är döda, starka färger, galna bär och en lite overklig känsla. Av mig får den 3 starka poäng. Av 5.


Vad kom först – Hönan, boken eller tyget?

Två pausböcker. En häst och en oläst.

Oj oj oj vad här har lästs.
Vattenspegel är schlutt och därför får man fira med Annan Bok. Först fräste jag igenom häst/ungdomsboken Millan för att se vad det är för bok som alla plötsligt skriver om. Och den var sannerligen fin! Mycket bra delar om häst, och mycket tänkvärd och trovärdig (?) skildring av övrigt liv. Kan rekommendera den starkt.

Sen tog jag mig an Överenskommelser (främst för att lånetiden går ut på cirka torsdag och det är kö på den) men ack. Slutade på sidan 32. Den var inte i min smak. För mycket detaljer (känner inte att jag måste veta att de gick ut från hemmet som låg exakt på Drottninggatan 28) och så tyckte jag inte om huvudpersonen. Eller hennes hår, klänningar eller kusin. Ibland krävs det inte mer än så. Adjö.


Avbytare med hår på omslaget.

Avbytaren Matchad

Den här tyckte jag både väldigt mycket om, samtidigt som den kändes lite fånig. Totally doable. Till exempel så tyckte jag att författaren hade knåpat ihop ett mycket intressant ultimat-livslängd-övervaknings-framtidssamhälle och att huvudpersonens utveckling kändes trovärdig och inspirerande. Men: ännu ett triangeldrama med en kvinnlig huvudperson som gillar två fantastiskt-bra-killar-på-olika-sätt? Är inte det förra årets grej? Hungerspelens grej? Twilights grej? Tacksam för upplysningar i denna fråga.


Om den skulle få ett betyg skulle det bli en stark 3:a. 

(Gillade även invigningen)

Här pågår OS.
Läsning är nedprioriterat.
Det finns ju så mycket att gilla med sport!

Saker jag gillar med simning: Korta lopp, man hinner alltid se dem, även om man ska iväg.
Saker jag gillar med basket: Att ingen håller på och gnäller på domaren.
Saker jag gillar med fälttävlan: ALLT! What's not to like i denna underbara sport?
Saker jag gillar med handboll: Att de kan kasta åt alla håll, även bakåt.
Saker jag gillar med fotboll: Snygga nickmål, en perfekt brytning och att jag blir så glad av att titta på det hela.
Saker jag gillar med cykling: Stoneface! De ser likadana ut i 14 mil. Och så hinner man ändå se hur loppet slutar, även om man varit iväg.
Saker jag gillar med lerduveskytte: Den svenska tjejens inställning när hon åkte ut mot regerande mästare.
Saker jag gillar med beachvolley: Att de är så sju-hu-kt bra.
Saker jag gillar med gymnastik: Det sista hoppet ner från den där pinnen som de står på.
Saker jag gillar med pingis: Att jag ÄNTLIGEN har fattat reglerna.


Bör jag ta med denna skrift på listan över årets lästa böcker?

Jag kallar den pärla

Egentligen borde man inte alls gilla såna här böcker. Egentligen. Fast det gör jag. Trots att det handlar om hemlösa människor och ensamhet och sorg och sakernas tillstånd. Både Lou och No och alla andra människor i den är extremt verkliga och fina. Och trots att den ger en undergångskänsla i magen efter halva boken är den ändå bra. Läs den.


Delphine de Vigan: No och jag.

Bromsklossen i juli heter Det stora huset

Snart kommer jag nog in i den, snart blir jag nog fast. Men nej, Det stora huset fångade mig aldrig. Det blir för spretigt (fyra berättare berättar två kapitel var) och det finns bara väldigt smala trådar mellan de olika berättelserna. Det är som att få små pyttepyttetuggor när man förväntat sig en rejäl måltid. Därför tog det också två veckor att läsa ut den. Jag ville aldrig läsa vidare. Och det där skrivbordet, kunde det inte ha fått vara med lite mer?

På plussidan – det är fina små smakbitar egentligen. Men jag hade väntat mig mer.


Inte i närheten så bra som Kärlekens historia av samma författare. Nej.

Man kan inte lita på internet

Idag kom äntligen Jellicoe Road med posten.
Konstigt nog såg den ut att heta Skola och Makt.
???
För övrigt funderar vi på att beställa en ananasskärare
till en kompis som fyller år inom kort.
Antagligen får vi hem en rävsax eller en prydnadsdelfin.


Ber om ursäkt för suddig bild. Fotade i affekt. 

EM-tröst: 3 filmer med bokursprung

Har lagt tursockarna längst ner i tvättkorgen och sett film istället. Valde filmer som baseras på böcker som jag gillat eller velat läsa, och det blev till 33 % ett lyckat resultat i brahetsväg.

En dag – ska den där Dexter vara en sån obehaglig typ? Han är ju asjobbig! Och ska slutet vara så förutsägbart att man fattar det direkt och liksom bara menååå? Jag förstår precis att boken kan bli en succé, men filmen? Vad tycker folk som läst boken och sett filmen? Bättre? Sämre?

Lovligt byte – om Stephanie Plum som motvilligt börjar jobba åt sin kusin Vinnie med att leta upp folk som ”missat att inställa sig i rätten”. Men ska hon verkligen vara så välklädd och välfixad? Jag fick intrycket att hon var mycket mer slashasig och helst gick i jeans och t-shirt. Och i första böckerna – hade de ens mobiler? (Fast hur kunde hon annars ringa Ranger från duschen?) Den här var en besvikelse, för mycket töntiga repliker och dålig bakgrundsmusik. 

Niceville – bäst av dessa tre. Tyckte att hon som spelade Skeeter var bra i rollen, men hallå? Ful? Och Abileen såg yngre ut än jag trodde hon var enligt boken, men Minny var perfekt, och Hilly Holbrook var precis sådär vedervärdig som hon skulle. Tyckte att den funkade väldigt bra som film, även om Constantine-delen kändes lite väl avkortad och inklämd på slutet. Egentligen var den kanske lite lång, men jag gillade den ändå.

Nu gäller det

Har på mig tursockarna. Och ja, jag hade dem i måndags. Men orora er inte, jag hade antagligen tagit på dem på fel fot. Nu är det rätt.


Kärleksfullt bevarade sedan VM 2002.