Rudolf Eucken – Levnadsminnen

I Spoilerboken kallas filosofen Rudolf Euckens Nobelpris för den största fadäsen i prisets historia och han döms ut som oläsbar för normala människor. För att ge honom lite kompensation för en sådan totalsågning får han här ett extra långt inlägg. Jag har dock inte läst hans filosofiska verk utan hans memoarer, som var förvånansvärt läsbara. (Hjälp, är jag normal?)

”Mina levnadsminnen ha huvudsakligen att förtälja om kampen mot livets förytligande.”

Så börjar boken. Jag fascineras av att vissa saker är samma idag. Till exempel hans reflektion att samhället mest tänker på tillväxt och prioriterar ned kultur och bildning. (Jämför t.ex. med fackförbundet DIK:s upprop ”Jag bidrar till samhällsnyttan oavsett vad Svenskt näringsliv säger” eller denna debattartikel i SvD.)

Ostfriesland – bästa delen av Tyskland
Eucken växte upp i Ostfriesland, en ort som verkar lite bättre än alla andra orter. Boken är strikt kronologisk. Eucken har en strapatsfylld barndom: kvävs nästan av ett hänglås, får svår scharlakansfeber, har en bror som dör mycket abrupt. Pappan dör också, när Eucken endast är 5 år, och hans mamma måste då ta emot inackorderingar för att klara ekonomin. Trots detta så verkar Ostfriesland mycket lämpligt och angenämt:

”Naturen kring Aurich är mycket lämplig för uppväxande ungdom. Staden ligger på en bred sandås, som sträcker sig genom myrmarkerna. Olika större och mindre skogsdungar erbjuda angenäma uppehållsplatser.”

Som att läsa ett CV
Sedan fortsätter han och går igenom sina studier och alla sina jobb och resor i tjänsten. Det känns ibland som att jag läser hans CV med ”directors commentary-spåret” påslaget. Han tackar de som tackas bör, berättar om sina skrivna verk mycket ingående med vilka recensioner de fick, vilka som brydde sig om boken samt i vilken upplaga den nu befinner sig. Dessutom berättar han gärna om hur han gick tillväga för att utforma sin filosofi:

”Det gällde att genom ett slags reduktion upplösa det skenbart fasta och stela andliga komplexet i en levande verksamhet, röjande en helhet, det gällde att väcka och befria det principiella, som låg inneslutet, ja, begravet i det gripbara prestationsförloppet.”

Vid dessa passager förstår jag plötsligt hur de tänker när de skriver ”oläsbart”. En hel bok vore en utmaning.



”Jag har upplevt de stora inre omvälvningarna i de tyska förhållandena.”
Mellan hans flyttar kommer det med en hel del om Tysklands politiska situation från andra halvan av 1800-talet och framåt. Och det är minst sagt snårigt. Jag försöker hänga med, men de olika kungarna, striderna, rikena och trupperna är mig för obekanta för att det ska gå särskilt bra. Under första världskriget ser han det som sin plikt att höja Tysklands ande. Han oroar sig mer för själarna och humöret än för fysiska skador. Han håller tal och reser runt och ger ut skrifter. Och skriver filosofiska verk. Till skillnad från Churchill ser han Tyskland som stackaren som blir anfallen, den som svälts ut av de hatfulla fienderna. Samma krig från två olika samtida synvinklar. Tänkvärt.

Kommentarer om samtida filosofer
Han är också välbekant med olika filosofer, hänvisar till dem och förhåller sig till deras idéer antingen för eller emot. Han kan till exempel säga ”den Kantska omvälvningen fick här ej sin rätta värdering” eller ”Trendelenburg fann Fischers filosofiska metod mycket själfull, men alltför subjektiv.” Och då nickar jag vist och låtsas att jag förstår.

En bok om arbetet, även om han hade familj…
Familjen nämns på några få rader. Man får veta att han är gift, har tre barn och att de bor i en villa i lantlig idyll. Trots att hans hustru inte var lärd är han mycket glad över att hon ”var full av andliga intressen och ägde en utpräglad konstnärlig begåvning, varmed förband sig en stor praktisk och organisatorisk förmåga.” Detta gav ”åskådlighet och friskhet” till hans liv och filosofiska tänkande. Han verkar ha höga tankar om henne, även om han väljer ovanliga ord för att säga det.

Nobelpris 1908 – en kompromiss
Och om Nobelpriset då? Han skriver att ”möjligheten härav var väl här och var antydd av svenska vänner”, och den 14 november kom meddelandet om att han fått priset. Han går på en rad fester där den dåvarande konungen berättar om ”det livliga intresse, som hans fader, konung Oskar, hyste för min filosofi”. I Espmarks bok Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag beskrivs han som ett dåligt val, en kompromiss när kommittén inte kunde enas om antingen Lagerlöf eller Swinburne. Men det visste han ju inte då, utan var glad och stolt över priset.

Saker jag irriterar mig på
Vissa gånger blir jag irriterad på hans sätt att se på saker. Han får skriva ett tröstande och uppmuntrande brev till det bulgariska folket, som publiceras i bulgarisk press. Han får ett tackbrev, undertecknat av ”alla ledande personer i Bulgarien” och gläder sig sedan åt att ha kommit i personligt förhållande till ett helt folk. Han fick ett brev! Hur känner han genom det ett helt folk? Personligen?

Han är inte heller mycket för sociala reformer. Enligt hans åsikt behöver kulturens utveckling tydliga distanser och uppdelningar i högre och lägre skikt. Det är nödvändigt att ”en begränsad livskrets har den förnämsta omsorgen om mänsklighetens andliga självbestånd”. Undrar vad han tyckt om bokloggar. Arbetar vi i omsorg om mänsklighetens andliga självbestånd? Är vi i det högre skiktet?

Slutligen
Eucken får 2 poäng och en eloge för att hans memoarer inte är oläsbara. Dock får man inte skriva mer än 1000 ord om en och samma pristagare. Nya regler sedan första januari. Over and out.

Fakta
Rudolf Eucken, Tyskland, fick priset 1908 ”på grund av det sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka i framställningen, varmed han i talrika arbeten hävdat och utvecklat en ideal världsåskådning”.

Gerhart Hauptmann – Vävarna

Vävarna är en bok som är en pjäs i fem akter som bygger på ett vävaruppror i Schlesien i Tyskland på 1840-talet. Eftersom boken är så gammal står det inte "baserad på en verklig händelse" både fram och bak utan det får man googla sig till på egen hand.

Det är lite speciellt att läsa en pjäs. Kan bli hackigt, men jag tycker att här funkar det bra. I varje akt beskrivs först miljön väldigt noga och detaljerat. Sedan är det dialog, och ibland skriver han hur någon ser ut (oftast blodfattig, utmärglad och klädd i trasor). 

Hauptmann lyckas också sjukt bra med att få in ett uppror i texten utan att det är själva upproret på scenen. Det återges från olika personer som inte direkt är med exakt när det händer. Alla miljöer i texten är inomhus, men det finns till exempel dörrar och fönster samt nyfikna grannar som ingående rapporterar vad som händer. 

För att 1) vara jättejättegammal och 2) ett drama så är det oväntat spännande och intressant. Jag blir fast! I första akten lämnar vävarna in det tyg de har vävt och får ersättning. Missnöjet över den låga lönen och allas eländiga brist på mat gör att det minst sagt är dålig stämning på utlämningskontoret. I andra akten introduceras en före detta bybo, numera soldat, som kommer hem och hälsar på. Han kan eventuellt vara väldigt inne på det här med uppror och att samla alla och gå iväg och göra upp...

I handlingen ingår också en vävarsång (en sång där de sjunger om hur uselt liv de har och att allt är direktörens fel). Jag tänker att missnöje nuförtiden sällan uttrycks i att någon skriver en visa (på rim) som man sedan går ut och sjunger i grupp utanför någons hus. Fast det blir förstås värre än en sång efter hand, en uppretad folkhop är inte att lita på. Välkänd djungelregel.

En specialgrej är att boken är skriven på talspråk/dialekt från förr. Det raljeras om att det dricks schlampanjevin och det uppviglas tess dä tar en ända med förskräckälse. Först – lite störigt, sen – man vänjer sig.

Vävarna får faktiskt en 3:a. Oväntat men välförtjänt.

Fakta
Gerhart Hauptmann, Tyskland, fick priset 1912 ”förnämligast för hans rika, mångsidiga, framstående verksamhet inom den dramatiska diktningens område”.

PS: Precis den här pjäsen har Teater tillsammans spelat under sommaren 2012. Hade lätt velat se den! Fast det verkar vara inblandat någon Brecht också. Oklart vem det är eller vad han har med detta att göra. Dock har uppsättningen mest fått positiva recensioner (tror jag, det är ibland inte så lätt att tolka vad de egentligen tycker, de där kritikerna).

Günter Grass – Lådan: Mörkrumshistorier

Den här boken växer med tiden. Först: the horror. Bara en massa rörig dialog, en massa ältande om Mariechens kamera (a.k.a. lådan). Åtta barn som heter likadant och man får gissa vem som säger vad, för det står inte.

Men det tar sig! När jag började fatta hur boken var uppbyggd och hur språket funkade så började även historien intressera mig.

Och efter ett par kapitel inser jag – den "far" som "hamrar på sin Olivetti" är ju Günter Grass själv i egen hög person. Alla de åtta barnen är hans barn, och de har fått var sitt kapitel till att berätta om sin uppväxt.

Jag visste inte att det här var en biografi, eller en sidekick till "När man skalar lök". Och det kanske var bra. För nu fick jag känna mig som en detektiv. (AHA en RÅTTA, men Grass har ju skrivit en bok om det... AHA en FLUNDRA men Grass har ju skrivit en bok om det.... osv. osv.)

Berättelsen kretsar som sagt kring barnens olika upplevelser av sin pappa under uppväxten. Och eftersom de har olika mammor – även relationerna och villervallan när pappan hela tiden bryter upp.

Som en annan viktig person finns Mariechen/gumman Marie/Marie som fotar saker med sin Agfa Spezial. Det är lite mysteriemässigt kring lådan, den fotar saker som inte händer, drömmar och flyttar folk i tiden. Som läsare får man fundera på vad som verkligen är sant.

Rent läsningsmässigt var den en utmaning, men det var det nog faktiskt värt, när jag summerar det hela i efterhand.

Fakta
Günter Grass, Tyskland, fick priset 1999, "för att i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte".

Herta Müller – Hjärtdjur

Detta är en bok om Rumänien under diktatur, har jag förstått. Det är inte kul, har jag förstått.

Boken är skriven på ett mycket ovanligt sätt, många ord känns som symboler för något annat, och många händelser beskrivs utan att det egentligen står exakt vad som händer. Man får försöka kolla bakom texten, och det är för svårt för mig.

Oftast är det som att läsa något på ett språk som man bara kan lite av. Men ibland är språket så exakt på pricken vacker-koncentrerat att jag ser allt helt klart framför mig. Som när Herr Feyerabend står i blixtarnas sken och stoppar hö i en blå kudde. Då är boken fantastisk.

Det är mycket som jag tror betyder något annat, men jag förstår inte vad. Alla upplysningar om vad "Fåren med röda fötter", "trämeloner" och "plåtfår" betyder emottages tacksamt. Egentligen känns det som att det enda jag förstår är att jag inte förstår. Hur det är att leva i en diktatur.

(Dock har jag drömt mardrömmar i natt om att folk ska komma och förfölja mig, eller föra bort folk jag tycker om, så ett visst bestående intryck har den gjort, boken.)

En viktig del i handlingen är att folk dricker blod på slakterierna. Det är mycket fokus på det, tycker jag, som inte gillar blod alls faktiskt.

Eftersom boken handlar om några unga människor som försöker leva som de vill i en förtryckarstat skulle boken kunna vara spännande. De skickar ju som sagt brev med hemliga koder i, de gömmer böcker, de läser förbjudna böcker osv osv osv. MEN den är inte spännande – det är ensamt och hemskt och folk runt omkring verkar vara hjärntvättade och allt är mutor och korruption och utnyttjande och förhör. Och det är antagligen mer sant.

Trots detta får boken 3 poäng, den var ovanlig på ett bra sätt, men jag blev inte så wow-ad som jag hade hoppats på. Och långa stycken begriper jag ju faktiskt ingenting.

Fakta

Herta Müller, Tyskland, "som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap", fick priset 2009.

Theodor Mommsen – Fältherrar och statsmän

Boken handlar uteslutande om Stora Fältherrar och Statsmän, vilket inte är så oväntat med tanke på titeln. De flesta av dessa utmålas som fantastiska mönsterbilder av romerska aristokrater (sportiga, juridiskt kunniga, krigarsnillen, visa, ärorika, snygga, vältaliga), men vissa håller inte för Mommsens hårda granskning. Ungefär så här kan det då låta:

Sulla: ”en tyrann, hvilken tillfälligtvis kommit i spetsen för staten”.
Pompejus: ”i alla avseenden förträfflig soldat, (-) dock äfven som militär utan spår af högre begåvning”, och ”denna äkta optimistiska och äkta romerska medelmåtta”.

Några typer
Crassus beskrivs som en mäktig myglare. Han försnillar pengar, förfalskar testamenten och mutar domstolar. Hans livsfilosofi är att man "måste kunna underhålla en krigshär på sina räntor". Han ägde tydligen 34 miljoner. Oklart hur mkt det är nu.

Den person som mest skulle kunna beskrivas som legendary är ändock Mitradates. Han blev kung i något österland (enligt Mommsen) vid 12 års ålder och hamnade direkt under dödshot av sin mor (förmyndarregent). Han levde i vildmarken i 7 år och blev sjukt tuff. Han vann alla matätartävlingar (som han själv anordnade) och körde 16 hästar framför samma vagn. Etc. etc.

Mycket om dödssätt
Fältherrarna/statsmännen jobbar till sin dödsbädd. Till exempel med att driva in pengar till tempelrenoveringar. Annars kan de finna döden för mördarhand, eller sluta som Cajus Marius: ”efter sju dagars sjukdom, i hvars vilda fantasier han på Mindre Asiens fält utkämpade de strider, vilkas lagrar voro bestämda för Sulla, var han den 13 januari 86 ett lik”.

Vissa fältherrar får en extra fin beskrivning
Cajus Marius: ”i Scipios krig mot Numantia ådrog han sig (-) den stränge fältherrens uppmärksamhet genom det snygga skick, i vilket han höll sin häst och sina vapen”. Bra person sköter sin häst.

Sist kommer Cesar
Boken slutar med 10 sidors oavbruten hyllning till Cajus Julius Cesar – världens åttonde underverk om man får tro Mommsen. Det bästa är ändå hans beskrivning av Cesar som ung. Han hade ”reciterat och deklamerat, sysslat med litteratur såsom tidsfördriv och gjort vers, inlåtit sig i hvarjehanda kärleksaffärer och låtit inviga sig i den dåvarande toalettvishetens raknings- friserings- och manschettmysterier”. Hehe, inte ens Cesar gick fri från modet.

Allt är marinerat i Mommsens egna åsikter
Mommsen fick Nobelpriset som historiker. Han lägger till lite väl många värderingsord för min smak, om det här nu ska vara en historisk skildring med något mått av objektivitet. När det står att Scipio ”tvang soldatpacket att ånyo böja sig under den gamla krigstuktens järnhårda tryck” tolkar jag det som att soldaterna är ett pack, vilket är en värdering.

Det blir i och för sig roligare att läsa än en ”vanlig”, nutida historiebok, men det känns föråldrat och blir lite störigt i längden. Jag tror inte att Mommsen faktiskt VET hur dessa personer tänkte och tyckte, men det ger han intryck av att göra. Sluta ljuga, Mommsen, vill jag säga.

Tröttande och segt
Boken har inga stycken. Den består av ett par sidor om varje person, med rak högermarginal. Sjukt jobbigt att läsa, och följaktligen somnades det nästan, innan jag hunnit till sidan 25. Började göra anteckningar, och då gick det något bättre. Men det tog nog halva boken innan jag hade kommit in i stilen och slutat se alla h före v och sånt där.

I betyg får den en 2:a. Visst, det var lite småkul ibland, och lite intressant att sätta in de här personerna i en tidslinje, men OH NO – inget jag skulle välja att läsa för mitt eget höga nöjes skull.

Fakta
Theodor Mommsen, Tyskland, fick priset 1902. Motivering: ”nutidens störste levande mästare i den historiska framställningens konst, med särskilt fäst avseende å hans monumentala verk ’Römische Geschichte’”.

PS: Som Asterix-läsare tyckte jag att det var jättekul att inälvsläsande spåmän dyker upp.
Cajus Marius lät inte ”bestämma sig (-) genom eggelse av sina talanger, utan närmast genom en etruskisk inälvsskådares utsagor”. (Hör ni också Obelix när han säger att ingen ska läsa honom och Idefix? Mohahahaha!)


PPS: Det roligaste ur boken har jag redan berättat. Recensionen är därmed som en trailer till en komedi – alla skämt är med och det ger absolut inget att se själva filmen. Oops.

Thomas Mann – Buddenbrooks

Nu är den utläst! I den här texten kommer jag att hänvisa en miljard gånger (okej, tre) till saker ”som de pratade om i Bokcirkeln”. Ni kan redan nu öva på att läsa den frasen med samma tonfall som det där odrägliga barnet som vill köpa Snickargården och "göra om den till en bungaloooow, som-Kalle-och-EvaLotta haaaaar", eftersom ni antagligen kommer att bli synnerligen less på orden. Men jag har även tänkt egna tankar. Tror jag. Tjolahopp.

En lång raksträcka i nedförsbacke
Som de pratade om i Bokcirkeln så har den här boken ingen speciellt spännande dramaturgi. Den börjar på toppen och så fortsätter den nedåt, ibland händer det något positivt, men man vet redan innan att den handlar om en familjs förfall och det lever den verkligen upp till.

Även under de goda åren ligger deppigheten och lurar. Och när det känns som att den borde vara slut (när X eller Y dör) så håller den på några hundra sidor till. Det är lite bra eftersom man vill veta hur det går för vissa personer (Tony och Hanno) men samtidigt så hade det varit skönt att det slutade där och man fick fantisera själv hur det gick med de övriga. Jag hade kanske låtit det finnas någon ljuspunkt i tillvaron. Som boken är nu skulle den likaväl kunnat heta ”en familjs utplåning” eller något ditåt.

Både seg och lättläst
Boken får en fyra. Den var lång och bitvis lite seg (början o slutet), men för det mesta fascinerande, läsvänlig och jag skulle nog kunna säga intressant. Den innehåller en miljard detaljerade beskrivningar av allting. Som de pratade om i Bokcirkeln så går Thomas Mann in i ett ögonblick och beskriver exakt varenda sak som finns. Varje. Jag tror inte att alla gillar det. Man måste nog ha en ganska snabb lästakt för att orka med. Ibland tar han två–tre sidor på sig för att beskriva ett pianospeleri, och så har vi ju den legendariska första middagsbjudningen på 40 sidor.

Massor av namn i tid och otid
Om jag minns rätt så har Fredrik Lindström sagt att det blir roligare om man skriver ”och där stod jag med en hallonsnitt i handen” än ”och där stod jag med en kaka i handen”. Thomas Mann verkar också tycka att det blir roligare om han skriver ut specifika namn även när det inte alls är väsentligt. Som här:

”Och när så herr Modersohn kom in kunde han trots de våldsammaste ansträngningar inte stänga dörren efter sig, eftersom en stor grankotte satt inkilad i springan och måste avlägsnas av Adolf Todtenhaupt…”

Jag känner lite att denna kottes avlägsnande hade kunnat ske anonymt, men det är kanske bara jag.

Tony gör allt för familjen men det räcker inte
Min favoritperson är utan tvekan Tony. Hon sägs ha haft en förebild i Thomas Manns egen faster, och det kanske är därför som man känner lite extra för henne. Hon är den stoltaste i släkten, offrar villigt allt för att hjälpa firman och familjen till ärofulla dagar och lider högljutt och stort när de drabbas av en motgång. Men hon agerar alltid, hon är aldrig paralyserad eller saknar drivkraft. Här är ett Tony-typiskt exempel från när hennes bror just har dött:

”Då kastade sig fru Permaneder ner på knä vid sängen, pressade ansiktet mot täcket och grät högt, gav sig utan förbehåll och utan att dämpa och undertrycka någonting inom sig hän åt ett av dessa uppfriskande känsloutbrott som stod hennes lyckliga natur till buds… Med alldeles vått ansikte men stärkt, lättad och fullkomligt i själslig balans reste hon sig och var genast kapabel att tänka på sorgbreven, som måste sättas samman utan dröjsmål och mest största skyndsamhet – en enorm hög förnämt tryckta sorgbrev…”

Honung is good for me
Jag tycker också att det är rörande hur Tony hela livet håller fast vid att honung minsann är bra för henne, ”det är en ren naturprodukt och då vet man vad man får”. Honungens fantastiska egenskaper fick hon nämligen reda på av Morten Schwarzkopf, som hon blev kär i men inte fick gifta sig med eftersom han inte hade tillräckligt mycket mark kurant. Tonys liv blir inte så löckligt som jag och Sesemi vill att det ska bli. Tänk hur det kunde ha gått om hon gift sig med Morten! Han hade säkert varit mycket bättre än somliga filous.

Bonus: Extra bra med Bokcirkeln på radio
Under läsningen har jag, som den uppmärksamma läsaren kanske noterat, lyssnat på radioprogrammet Bokcirkeln. Awesome! Jag vill nu läsa alla böckerna som de har läst innan. Att höra på deras diskussioner gav nya insikter och gjorde hela boken mer intressant. Jag håller med om att jag inte riktigt vet om det är boken eller alla diskussioner omkring den som är bra. Detta pratade de om i Bokcirkeln, btw. Övriga kommentarer:

1. Jonas Karlsson kan konsten att läsa ett citat så att det komiska i texten framstår i all sin absurdhet. Buddenbrooks som ljudbok med honom som uppläsare vore en fröjd! Även om den naturligtvis skulle vara alldeles för lång som ljudbok och alla som lyssnar skulle ge upp under den första matorgien.
2. Helena Henschen imponerade på mig med sina genomtänkta åsikter och jag vill verkligen läsa någon bok som hon har skrivit. Vad har hon skrivit?
3. Göran Greider imponerade inte på mig.
4. Programledaren Marie Lundström sammanfattade bokens delar mycket stiligt och du som är intresserad av Buddenbrooks och vill skaffa dig en överblick över handlingen kan nog lyssna på Bokcirkeln utan att ha läst boken. Med reservation för att programmet inte är exakt lika bra då.

Fakta
Thomas Mann, Tyskland, fick priset 1929 ”förnämligast för hans stora roman 'Buddenbrooks', vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”.

Pytte-PS: Är det medvetet eller ironiskt som ordet ”förnämligast” finns med i motiveringen? Tonys främsta önskan och strävan i livet var ju att allt skulle vara förnämt…

Paul Heyse – Noveller

När jag läste Harold Pinter så begränsade jag mig till fyra pjäser. Nu har jag läst fem noveller av Heyse, och det får sannerligen räcka. Jag fattar hans grej. Tror jag. (???) Novellerna handlar alla om kärlek och relationer, ofta i anslutning till Rom på något vis.

Kvinnorna är vackra men egensinniga, och agerar sällan på egen hand. Det mest aktiva de gör är att säga nej eller ja till olika personer som vill gifta sig med dem. Männen grips av Starka Sinnesrörelser och Äkta Lidelse. Ingen kan göra något åt sin natur, och bara på ett drag kring någons mun kan man avgöra hurdan karaktär personen ifråga har och om han kommer att svika en jungfru i nöd.

Här är de fem jag läst:

L'Arrabiata

Hans bästa novell enligt många. Handlar om hur en ung man är så förälskad i en (extremt vacker men "sur" dvs. hon uppmuntrar inte män som flirtar med henne) kvinna att han hotar henne mitt på havet, hon biter honom i handen och hoppar i och börjar simma mot land. Sedan hjälper han henne upp i båten igen och de ror tillsammans i land. Hon kommer med läkande örter till hans ömmande hand och förklarar honom sin kärlek (som hon hittills inte velat ge till någon man på grund av att hennes far misshandlade hennes mor). Som bifigur finns en prest som är mycket nöjd över förloppet. Jag blev mest intresserad av när stavningen av prest byttes ut mot präst i svenskan. Ska kolla upp detta.

Början och slut

En (extremt) vacker kvinna ligger och vilar sig på en divan på en fest då hon uppsöks av en barndomsvän som hon inte träffat på flera år. Han ska nu gifta sig och vill ha hennes råd kring vilken av tre systrar han ska välja. Hon går med på att åka dit och hälsa på, men efter vägen drar han iväg på en massa omotiverade "klättra-upp-i-kyrktorn-besök" och middagar så alla utom den extremt vackra kvinnan fattar att han hellre vill ha henne. På plats presenterar han henne som "sin fästmö", hon blir chockad men spelar med, och på kvällen inser hon att det är ju det hon vill och alla blir glada. Tada!

Marion

En (extremt) vacker kvinna är gift med en författare (av pjäser, typ). Han tycker att hon är för erbarmerligt tråkig och förbannar den dag de gifte sig. Han vill hellre fara till en stad och bli känd för sitt skrivande. På vägen till en stad blir han tillfrågad om att skriva en pjäs till ett skådespelargäng som är i trakten. Han skriver ett skådespel och stackars Marion plågar sig dit för att titta på. Väl på plats blir hon utskämd eftersom han skrivit in henne i pjäsen. Hon grips av vrede, tar scenen i besittning och skäller ut honom så att han plötsligt inser att hon är riktigt rolig och struntar i att fara till en stad och bli känd. Tada!

Vid Tiberstranden

En lång och seg och jättetråkig historia som jag inte lyckades hålla mig koncentrerad på i några längre stunder åt gången. En lerkonstnär räddas från attackerande hundar av ung man till häst. Ung man till häst och vad jag förstod som gammal och skröplig lerkonstnär blir vänner. Ung man ska gifta sig med Mary. Men så tittar de på en dans av en kvinna som heter Catharina (extremt vacker) och han blir sjukt velig. Hit och dit går de omkring allihopa och så är de vid en hamn och till sist visade det sig att Catharina var gift med lerkonstnären. Tada!

Barbarossa

En (extremt) vacker kvinna bor i en bergsby med alkoholiserad mor och ful lillasyster som likväl älskar sin äldre vackrare upplaga. Alla män i byn vill gifta sig med henne men hon säger nej till alla. De flesta tar det med jämnmod, utom rödskägget Barbarossa. Han blir rentav bitter. En dag kommer en svensk kapten (Gustav). Eftersom han är den första som inte friar till den extremt vackra kvinnan på fläcken blir hon kär i honom, och de rymmer till Rom. De verkar ganska lyckliga. Barbarossa lurar hem den extremt vackra kvinnan med ett brev och skjuter henne eftersom hon vägrar att lämna kaptenen. Barbarossa ångrar sig resten av livet, och eftersom han bor med rövare tycker de att han är en förrädare eftersom han inte dödar Gustav när han har chansen (han gick dit och väntade på honom en gång), och rövarna knivhugger honom därför. Gustav drunknar. Ingen glad.

Vad tyckte jag då?

Jag gillade inte värderingarna och synen på människor och hur de kan (enligt naturen) och bör (enligt moralen) agera. Vissa noveller skulle kunna skrivas om till en sån där pjäs där folk springer ut och in i dörrar och alla är Rejäla Karlar. Inte vad jag helst tittar på.

Värderingsbiten kan väl förklaras med att Heyse levde i en annan tid. Icke desto mindre är det ganska osympatiskt att läsa den här sortens berättelser. Bitvis är det dock lite vackra miljöbeskrivningar och vissa personer får man lite sympati för och han hinner dessutom få med mycket i korta noveller. Så det blir en 2:a.

Fakta
Paul Heyse, Tyskland, fick priset 1910 med motiveringen: ”såsom hyllningsgärd åt den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller”.

Nelly Sachs – Samlade dikter

Här är ett fall där jag återigen tycker mer om poeten är om dikterna. Gabriela Mistral – stencool, Nelly Sachs – vilken imponerande person! Hon bryter normer, hon tar hand om folk, hon tar sig vidare, hon skriver på natten i världens minsta lägenhet. På snygg skrivmaskin (som hon dock kallade för stenkrossen).

Nelly Sachs flydde från Berlin till Sverige med sin mor. Det var på våren, 1940. Selma Lagerlöf skrev en rekommendation, olika personer gick i god för att de skulle ha nog med pengar, de var tvungna att ha visum till USA eftersom Sverige bara var transitland. I sista stund fick de ett råd från oväntat håll vilket gjorde att de tog flyget istället för tåget. Det rådet innebar skillnaden mellan att leva och dö.

I en kort men bra liten artikel, ”Nelly Sachs satte ord på det ofattbara” av Hans Millgård, står det så här:

”I Berlin hade hon aldrig tänkt på sig själv annat som tysk medborgare. Raslagarna och flyktingskapet gör henne till judinna och det blir nödvändigt för henne att närma sig den judiska kulturen.”

Detta märks i dikterna. Referenserna till Gamla Testamentet duggar tätt vilket ibland är svårt att hänga med i. Bileam (han med åsnan), Kain, Job, Abraham. Andra saker som återkommer är sand, stjärnor, fjärilar, barnskor och vandringar. Jag antar att de symboliserar saker, men jag vet inte vad. Nu har jag ju sagt att jag ska försöka läsa poesi utan att försöka ”förstå” och istället bara lyssna på orden. Det går sisådär. Vissa dikter fastnar jag för, vissa inte. I början kändes det bra, men sen... Jag vet inte. De flesta fastnar jag tyvärr inte för.

Millgård igen:

”Nelly Sachs […] är en av dem som försökt sätta ord på det ofattbara som ett folkmord innebär.”

Ja, hennes dikter handlar mycket om Förintelsen. Men de handlar också om längtan, förändring och förlust. Sorg. Och död.

På grund av att jag blev så fascinerad av Nelly Sachs läste jag även Flykt och förvandling, som är bok om hennes liv. Den är väldigt detaljerad, ibland för mycket, men också väldigt fantastisk. (Den kan vara extremt ingående, ibland känner jag hur författaren är i en helt annan dikt-dimension än vad jag är. Varje streck, varje punkt, varje linje, varje hårstrå betyder något.) Jag kan inte säga att jag gillar dikterna mer på grund av den, eller förstår dem mer, men jag förstår kanske mer varför hon måste skriva. Och den ger en bredare bild av Sachs än den som finns i Alex - världens bästa författardatabas.

Jag gillar att hon hittar på egna ord. Det bidrar till känslan av att hon har en egen värld som man får titta in i litegrann, men den är egentligen bara hennes.

Tyvärr har jag inte varit duktig och läst alla dikterna i den här boken från pärm till pärm. Istället har jag bläddrat och läst lite här och lite där. Ibland har jag sugits in och läst vidare i dikter från en viss samling. Det kanske är bättre att läsa dem i rätt ordning och se hur hennes diktning utvecklas med tiden, men det kändes jättejobbigt. Så på det här sättet har jag nog läst mer från fler samlingar än vad jag skulle ha gjort om jag gått systematiskt tillväga.

Mitt betyg blir 3. Men jag vill verkligen rekommendera Flykt och förvandling till dig som nu blir nyfiken på Nelly Sachs. Hon ville till exempel inte att något av hennes verk från när hon bodde i Berlin skulle räknas med när man tog upp vad hon hade skrivit. I Flykt och förvandling finns det även med utdrag från dikter, de presenteras i sitt sammanhang med lite förklaringar här och var. Dessutom finns det bilder och brev och foton, och texten är väldigt väldigt kärleksfullt skriven.

Fakta

Nelly Sachs, Sverige (född i Tyskland), fick priset 1966 ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”.

Heinrich Böll - Tåget var punktligt

PUST. Äntligen var den slut. Hela 134 sidor.

Handingen i korthet: Den tyske soldaten Andreas åker tåg på väg till ryska fronten under slutet av 2:a världskriget. Han är säker på att han kommer att dö på söndag. Ett möte med en polsk prostituerad som är spion och spelar piano förändrar hans syn på resten av livet.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gjorde den så ... seg? Jag känner ju stor sympati för huvudpersonen Andreas, och det brukar betyda att jag även tycker om boken. Jag vill ta honom bort från det där eländiga tåget och ge honom världens finaste flygel och ett hus med vacker utsikt. Jag vill hitta någon som älskar honom. Jag vill att han ska känna att han har en framtid. Jag vill att han ska slippa tänka på polska städer som man kan dö utanför. I filmer om andra världskriget är tyskarna onda. Men tyskar är också 23-åriga pojkar som bara vill spela piano, har glömt sitt gevär i garderoben hos en vän och inte vill åka tåg till sin död.

Tåget var punktligt är en bok som man tycker om först när den är slut. Under läsningen var den för lång, för dyster, för psykiskt virrig, för tråkig. Men nu, nu tycker jag att delar av tågresan är beskriven så att man verkligen fattar skräcken i att sitta på det där tåget. Mötet med två andra soldater beskriver vänskap under extrema former. Mötet med Olina är skört och vackert och hjärtskärande. Slutet är abrupt och konstigt och ganska bra.

Ändå ger jag den inte mer än 3 nobelisar. Den skulle göra sig bättre som novell, där alla de bästa bitarna låg tätt tätt. Nu är den helt enkelt för tråkig just när man läser.

Fakta

Heinrich Böll, Tyskland, fick priset 1972 ”för en diktning som genom sin förening av tidshistorisk vidsyn och ömsint gestaltningsförmåga verkat förnyande inom tysk litteratur”.