Miguel Angel Asturias – Stormvind

Stormvind är bara drygt 200 sidor men det tog säkert 50 innan jag blev intresserad. Måttligt intresserad. Jag tror det beror på berättarstilen.

Det känns som att boken flyter på bättre på sitt originalspråk. Många meningar har långa haranger som man måste traggla sig igenom och vissa känns klumpiga på svenska. Tror även att författaren har en förkärlek för avancerade ord – något som också kan påverka läsflytet. På vissa sidor skulle man kunna plocka ut ord till ett helt högskoleprov. Till exempel:

• Latent närvarande
• Orkestrala
• Frenetiska
• Veritabelt
• Kalebasser
• Infantilism
• Epopé
• Korintiska pelare

Fast andra stycken är väldigt enkelt uppbyggda och talspråkliga. Så det kanske är en symbol för dualismen i diskursen. Eller nåt.

Boken handlar om en ort vid Guatemalas kust där det odlas bananer. Vissa från inlandet flyttar till kusten för att ta lån, köpa mark och odla bananer – livets frukt och egentligen som att odla pengar direkt på plantan – om man ska tro somliga. Men Bananbolaget (United Fruit, numera Chiquita) är sneaky och slutar köpa upp bananer. Då går odlarna i strid (försöker i alla fall) ledda av den mystiska före detta sytillbehörsförsäljaren Lester Mead.

Det är en bok med mycket uppenbart budskap: Bananbolaget gör fel och är onda. Jag gillar oftast böcker där budskapet inte är så enahanda. Bananbolagets direktör har kalla, stela ögon bakom starka glasögon. (Varför är glasögonbärare alltid de byråkratiska/onda typerna?) (Utom i Harry Potter, tack JKR för detta.) Tyvärr verkar det som att olika fruktföretag fortfarande är sneaky, Dole-dokumentären är kanske det senaste i frågan.

Stormvind innehåller även en mängd människor som gifter sig, skiljer sig, är sjuka i olika saker och förälskar sig i sjöjungfrur. Relationer är inte i fokus i boken, det får man istället lite här och där, ibland åker de till havet men alla är så utarbetade att ingen riktigt orkar njuta. Det är ganska eländigt egentligen.

Det bästa, men också konstigaste med boken, är hur den slutar. Utan att avslöja något så kan jag säga: det blir bara konstigare och konstigare och sen slutar den oväntat. Stormvind är del 1 i en serie av tre (fyra på svenska) och jag kommer troligtvis inte att läsa fortsättningen. Däremot ska jag se Dole-filmen.

Fakta
Miguel Angel Asturias, Guatemala, fick priset 1967 ”för hans färgstarka diktning med rötter i folklig egenart och indianska traditioner”.

PS: Man kan även läsa boken som ett exempel på hur de svenska matvanorna har utvecklats sedan 1967 när denna översättning gjordes. På sidan åtta hittas i en översättarnot ”aguacatepäron (avocado), en stor, mycket saftig päronliknande frukt” och på sidan nio beskrivs chilikorven chorizo. I varje kyldisk numera en standardkorv.

PS2: På Naturskyddsföreningens sajt kan man läsa mer om gifter och besprutning och annat gött som finns på de traditionella bananerna. Nobelprisprojektet äter helst inte giftbananer och rekommenderar alla att köpa Krav/Fairtrade-bananer.

Mario Vargas Llosa – Bockfesten

Dominikanska republiken. Landet som Carla i Scrubs kommer från. Var väl ungefär det enda jag visste om denna halva ö.

Nu vet jag mer.

Jag vet att landet hade en diktator mellan 1930 och 1961. Att det delar ö med Haiti. Att det odlas socker där. Att det finns hajar. Och att landet har ett komplicerat förhållande till USA.

Bockfesten handlar om diktatorn Trujillos sista dag i livet. Den handlar även om Dominikanska republikens dagar före, under och efter hans styre. Plus om de som försöker döda honom. Och så får man höra en berättelse av en person vid namn Uranita, som kommer tillbaka till landet för att ... ja, hon vet inte riktigt varför. Släktingarna undrar varför hon aldrig hört av sig, hennes pappa som varit så fantastisk. Eller?

Bokens styrka: 
– En rejäl genomgång av en diktator och en diktatur. Författaren försöker visa hur människor kan låta förtryck ske. Det tycker jag att han lyckas med, och att hans Nobelprismotivering stämmer sjukt bra. Karaktärerna har massor av sidor och känns inte som ditlagda för att vara "den goda" eller "den onda".
– Alla dessa olika berättelser och hopp i tiden är ihopvävda väldigt snyggt utan att det blir hackigt eller svårt att hänga med.

Saker som var jobbiga med boken:
– Det finns några riktigt obehagliga tortyrkapitel. Jag läser med stora hopp i texten.
– Uranitas berättelse gör mig väldigt ledsen på många sätt.

Bokens nackdel:
Det är extremt mycket detaljer och namn = inte mina favoritgrejer. Här är ett citat på två meningar (jag lovar, det är bara två) som jag tycker är typiska för boken. Så mycket info i varje mening så att man blir lite besatt av att man är dålig på namn och nästan känner för att göra en sammanställning av alla inblandade på en whiteboard inklusive massor av lappar och ritade streck på, à la polisfilm.

"Henry Dearborn, John Banfield och Bob Owen på legationen hade givit den sitt formella stöd och givit CIA-chefen i Ciudad Trujillo, Lorenzo D. Berry ('Ägaren till Wipmpy's snabbköp?' 'Just det.') i uppdrag att förse dem med pengar, vapen och sprängämnen. Förenta staterna var oroliga för Trujillos övertramp ända sedan attentatet mot den venezolanske presidenten Rómulo Betancourt och ville bli av med honom och samtidigt försäkra sig om att han inte ersattes av ännu en Fidel Castro."

Dessutom visar citatet hur boken handlar mycket om politik. För det gör den. Och det är ganska grått och dystert mest hela tiden.

Omdöme
Det är en speciell bok som jag kommer att minnas. Den känns dokumentär även om författaren har sagt att många av detaljerna och personerna är påhittade. Den var "bra". Den var dock inte kul att läsa. Kanske för att jag blev så deppig av att tänka på diktaturer och dystra grejer. Eller för att författaren öste på med att skriva varenda sak som han kom på. Eller för att jag tänkte flera gånger MEH HUR LÄNGE KAN DET TA ATT LÄSA EN BOK ENS??? Boken hade kunnat vara minst hundra sidor kortare. Dock – väldigt bra att den finns så att epoken Trujillo blir berättad om. Den får 4 poäng, men jag skulle aldrig någonsin vilja läsa om den. Och om man vill läsa något lätt är detta totalt fel bok.

Fakta
Mario Vargas Llosa, Peru, fick priset 2010 "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Pablo Neruda – 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång & Havsbävning

Pablo Nerudas första bok, 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång, blev en storsäljare. Inte oväntat när den sägs höra till genren "erotiska dikter". Jag tycker att de påminner om Höga visan. Det står inte att ditt hår är som en flock getter, men nästan. Det är mycket "ditt skötes ros", "bröstens kullar" och sånt.

Jag är dålig på metafortolkning, och det här med att ta olika kroppsdelar och koppla ihop dem med andra vackra saker eller naturfenomen blir liksom inte erotiskt i mina ögon. Det blir högtravande och långt långt borta.

Till dess fördel: den är kort.

Och efter att ha läst om Tranströmers och Blys funderingar vid översättningar så inser jag: ÖVERSÄTTNING AV DIKT ÄR SVÅRT. (Oj, versaler och allt.) Tranströmer blev till exempel även översatt av en person som hade en förkärlek för gammaldags engelska. De översättningarna var inte alls lika bra, tyckte jag, som gillade Blys vanligare stil. Så att 20 kärleksdikter... känns så mossig kan naturligtvis bero på översättarens favoritstil.

Över till Havsbävning.

Gillade den mycket!

Den är nyare.

Den har vanligare formuleringar.

Den har bilder.

Den är lite som små sagor om de olika djuren, livet och universum och allting. Finns den att låna där du bor rekommenderar jag den framför 20 kärleksdikter eftersom den är nyare och lättare att läsa. Finns även ett förord där man får veta lite om Nerudas liv och död. Mest död.

En 2:a till den första boken och en 4:a till den andra blir väl en 3:a totalt?

Fakta

Pablo Neruda, Chile, fick priset 1971 ”för en poesi, som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar”.

Sjöborren är havets sol. Fint va?

Gabriela Mistral - Dikter

Jag får panik varje gång jag ska recensera denna bok. Istället för att börja skriva har jag ägnat mig åt att vara förkyld, läsa i andra böcker, tvätta varenda plagg/trasa/socka som finns i detta hushåll, testbaka nya recept, se en säsong av Big Bang Theory, städa skrivbordet plus lådor, betala räkningar och sätta in viktiga papper i pärmar. Särskilt det sista indikerar att jag försöker komma undan. Jag kände nämligen inte så mycket när jag läste dessa grymt personliga och utelämnande dikter och det är lite pinsamt att berätta det för andra. Nevertheless. Här är någon slags text:

Har nu läst dikterna ett par gånger. Har läst upp en av dem för en logoped. Har läst upp en av dem för en student. Har läst upp en av dem för en ingenjör. Har läst upp en av dem för en vägg. Har läst förord och inledning. Har tagit med mig boken och lämnat den hemma. Men. Jag. Vet. Inte. Vad. Jag. Ska. Säga.

Berättelsen om Gabriela Mistrals liv och hennes framgångar är väldigt spännande. Tyvärr läste jag om detta innan jag läste boken och fick därmed jättehöga förväntningar. Det var antagligen en miss. Det är alltid svårt att leva upp till jättehöga förväntningar.

Varje dikt presenteras med några korta rader av någon, kanske Hjalmar Gullberg (som står som översättare). Det är trevligt. Även om han leder in läsaren på sin tolkning av dikten, och diktaren. Till exempel ”I det epigrammatiska poemet kommer diktarinnans benägenhet för grymma och morbida fantasier till uttryck.” Dikten heter ”Våra dödas ben och knotor” men jag tycker att hans kommentar säger mer om hur man på den tiden fick uttrycka sig som kvinna (?) och vilka ämnen som var okej att skriva om, än om Mistrals möjligt grymma och morbida sinne. För hon verkar vara väldigt mån om att hjälpa andra och bry sig om de svaga.

Den mest kända dikten är enligt den okända förordsskrivaren ”Mödrarnas sånger”. Den är lång, och handlar om hur det är att vara gravid, eller rättare sagt, att vänta en son. Mistral fick aldrig något barn, eller rättare sagt, någon son. Det är hennes största sorg, vilket hon visar mycket tydligt i många av dikterna. Jag märker att jag stör mig mycket på detta, att hon vill ha just en son. Visst, man får vilja ha vad man vill, men sitt barns kön är inget man bestämmer (utom i Kina & Indien). Om man har lyckan att få ett barn så är könet sekundärt, går i alla fall jag omkring och tror i mitt ovetande jag-har-inte-barn-själv-så-jag-får-inte-uttala-mig-om-barn-liv. Jag stör mig hur som helst på hennes besatthet av barnets kön.

Vad är bra med denna bok? Jo, man får veta mer om den spännande personen Gabriela Mistral. Vad hon tänkte och kände. Alla dikter är så personliga att det känns som att läsa rakt in i hennes hjärta.

Vad är inte bra med denna bok? Den får mig att känna mig känslokall, eftersom jag inte faller i tårar och trycker boken till min barm och välsignar dagen när jag kom på detta projekt. Just eftersom dikterna är så ärliga och personliga och känslosamma så borde man väl känna mer när man läser? Eller är den kulturella skillnaden och skillnaden i tid mellan hennes liv och mitt, våra olika villkor, för stor? Skulle jag ha tyckt om den mer om jag haft ett barn? (En son?) (Eller en son och en dotter, så att jag hade kunnat jämföra upplevelsen och fattat grejen med att en son var så mycket mer önskvärd?) Den får mig också att känna mig lite dum, eftersom jag inte förstår varför just de här dikterna är bättre än alla andra dikter.

”Dikter” får slutligen 2 poäng. Det är inte kul att känna sig känslokall och osmart. Men ni som har barn kan gärna läsa Mödrarnas sånger och sedan säga om den är the shit.

Fakta

Gabriela Mistral, Chile, fick priset 1945 ”för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”.

Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet

Jag har nyligen återvänt från Gabriel García Márques värld i Hundra år av ensamhet. Visserligen finns inslag av kända element (Rom, Bryssel och löständer till exempel), men resten är en bubblande och myllrande gryta där författaren stoppat ned i stort sett vad som helst, om vartannat. Man blir matt och förundrad av denna bok.

Boken utspelar sig i Macondo. Byn där allt kan hända. Verkligen allt. Men egentligen så upprepar sig bara tiden. Och händelserna. Eller existerar 100 år samtidigt? Om du kan sanskrit har du en god möjlighet att ta reda på det. Det kan tyvärr ingen i släkten Buendía, inte förrän det verkar vara för sent.

Den första tredjedelen gick snabbt att läsa, sättet att skriva, hur massor av handling rymdes i varje mening fascinerade mig. I mitten tyckte jag att tempot gick ner, Överste Aurelianos färder hit och dit, inte spännande. I den sista tredjedelen av boken får man lära känna nya personer eftersom de yngsta barnen blir vuxna, och det gör att i alla fall mitt intresse för personernas öden stiger igen.

Saker jag vill ha: en biljett till Macondo under tiden när banankompaniet pysslar med saker och staden blomstrar. Jag vill säga hej till Petra Cotes och påminna henne om lackskorna. Jag vill säga åt en viss person att inte klättra upp på taket. Och om jag fick skrika lite åt Fernanda skulle jag bli nöjd.

Den här boken kräver tid för att den ska vara bra. Varje kapitel är så informativt att man inte kan läsa för många i taget, då tappar man fokus. Och den kräver att man är fokuserad. För att hänga med i svängarna. Man blir nämligen förvirrad även om man är fokuserad. Men läs den gärna, det är en fantastiskt otrolig men på något sätt ändå verklighetsinspirerad historia. 4 poäng från mig.

Fakta
Gabriel García Márquez, Colombia, fick priset 1982 ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”.

Extramaterial
För att underlätta för läsaren finns ett litet släktträd mycket påpassligt på sidan 1. Problemet är att alla män heter samma sak. Efter att ha läst om en miljard olika Aureliano och José Arcadio (med variationer) plus en mängd kvinnor som inte förekom på den i boken presenterade listan, ritade jag upp en egen bild (se nedan. Blir större om man klickar på den). VARNING: Om du vill läsa boken utan att ha en aning om vem som får vem så ska du inte titta på den alltför noga.



Det är så krångligt att förstå sig på vem som är vem att till och med en seriös bok som Spoilerboken blandar ihop det. Det är inte överste Aureliano som ser en viss sak hända, det är José Arcadio Segundo. Hah, där gav jag allt igen för att den avslöjade slutet för mig.