Michail Sjolochov – Ett människoöde

Sjolochov har skrivit ett långt (mäster)verk om människorna vid floden Don. Det har jag inte läst. Istället valde jag den novelliska Ett människoöde. I samma bok läste jag även novellen Husbonden. Den kanske är lite mer Don:sk.

Ett människoöde är en klar och tydlig berättelse, berättad av en person i boken för en annan person i boken. De har ingen relation utan träffas vid en vägkant. Berättaren, människoödet,  är en man som varit med under andra världskriget, förlorat sin familj, och nu tagit hand om en föräldralös pojke som tror att han är hans pappa.

Berättelsen innehåller, om jag ska vara krass, inget nytt som jag inte läst förr. Det finns väldigt många böcker som liknar denna. Och just Sjolokovs version var inte på något extra speciellt sätt extra bra. Det känns lite hemskt att säga så, för jag tycker att huvudpersonen är väldigt sympatisk.

Den andra novellen, Husbonden, handlar om hur ett äldre par som är bönder ger bort sina djur till kolchosen, typ det kollektiva jordbrukandet, för att kunna se fram emot en lugn ålderdom där de inte behöver slita. Men det blir inte riktigt som de tänkt, för mannen upptäcker att hans liv helt plötsligt saknar mening när han inte har några djur att ta hand om. Förr i tiden alltså. Inte så olikt nutiden.

Fakta
Michail Sjolochov, Sovjetunionen, fick priset 1965 ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv”.

Boris Pasternak – Doktor Zjivago

Nu har jag läst en klassiker. Tror jag, har ju aldrig lyckats fatta kriterierna för det där. Boris Pasternaks Doktor Zjivago var hur som helst en bok som jag väntade mig mycket av, blev positivt överraskad av i början men sedan dalade intrycket mot slutet. Den var ju så vältaligt seglång.

Och min favoritperson Lara/Larisa Antipova/Fjodorovna hade det sannerligen inte lätt. (Ni som läst – vad tyckte ni om slutet? Vad hade hon gjort? Jag vet vad jag tror, och säger bara spår 19 i spellistan, så har jag ingenting sagt.)

Handlingen kan man enkelt ta del av genom min specialspellista ”Zjivagos hits”. Den kan med rätta beskyllas för att vara spoileraktig. (Det krävs Spotify för att man ska kunna använda länken, men om någon saknar denna tjänst kan jag tänka mig att publicera en låtlista. Det som saknas är en låt som handlar om linneförråden, men det har jag inte hittat någon.)

Kort sagt så är det en bok som mycket ingående och detaljrikt beskriver en persons hela liv i Ryssland, under första halvan av 1900-talet. Det är ett liv som heter duga och det finns inte brist på vare sig svallande känslor eller ren kärlek (vad det nu är. Det verkar ändå innefatta att damen tvättar och städar, dock med en aura av fantastiskhet).

Mina mest bestående intryck är att det ryska namnskicket är klurigt för en oinvigd (även om boken enligt försättsbladet har förenklat detta skick), revolutioner i ett land som är gigantiskt stort kombinerat med krig lätt blir oöverskådligt/ohanterbart samt att det här med moderna funktionskläder som torkar snabbt och tål snö och kyla är en bra uppfinning. Där satt dom med sina små, inrykande kaminer och skulle torka en hel päls med ved från en gammal stol. Inte undra på att det blev vemodigt ibland.

Det blir en svag, svag 4 till B.P. Ibland var det så bra beskrivet att jag inte fattar hur han gör. Ibland var det bara BLA BLA BLA BLA om truppförflyttningar och kärlekens väsen så jag bytte bok.

Fakta
Boris Pasternak, Sovjetunionen, fick priset 1958 ”för hans betydande insats såväl inom den samtida lyriken som på den stora ryska berättartraditionens område”.

PS: Pasternak tackade först ja till priset men enligt Alex författarlexikon utsattes han för ”en kampanj där författaren beskylldes för förräderi, kallades 'ogräs', 'folkfiende' och annat i den stilen. Han uteslöts ur författarförbundet, och kände sig till slut tvingad att avböja priset.” Jag tänker mig att han ångrar sig.

Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Jag gillade den här boken jättemycket! Vid första anblicken ser den ganska tråkig ut. När man läser vad den handlar om så låter det inte mycket bättre. En dag i en rysk straffånges liv. Punkt. Slut. Men jag tyckte mycket om den ryska straffången och det gjorde det väldigt intressant att följa honom under en dag. Detta var dessutom en bra dag.

Huvudpersonen Ivan Denisovitjs är mycket sympatisk, trots att han gör allt han kan för att få så många fördelar som möjligt. Till exempel håller han koll på i vilken skål det finns mest havregryn när han bär brigadens bricka till bordet, och sätter sig så att den hamnar framför honom. Genom fixeringen vid mat och hur många gram de får av olika saker märker man hur absurt fångarnas liv är. Egentligen.

Boken är lättläst. Solzjenitsyn berättar rakt upp och ned om hur lägret är uppbyggt och fungerar. Vem som måste mutas med vad för att vad ska hända. Späck är en handelsvara likväl som tobak. Språket flyter och det finns inget onödigt trams som man fastnar i. Beskrivningen av lägret i den trettiogradiga kölden är vardaglig men samtidigt vacker. Trots att det inte finns någon stor dramaturgisk spänning eller vändpunkt eller konflikt så är den hela tiden intressant. Ska de hinna till uppställningen? Ska de upptäcka sågbladet i vanten eller brödet i madrassen?

Blandat med episoderna om vad de gör på dagarna så får man ta del av tankar kring vad som kommer hända efter lägret. Denisovitjs tror inte att han kommer hem, han tror att han kommer bli deporterad. Enligt förordet så var boken politiskt sprängstoff när den kom ut. Detta kan man naturligtvis fördjupa sig i, men jag väljer att inte göra det här. Läs istället förordet till boken!

Solzjenitsyn har gjort det föredömliga valet att berätta allt om en hel dag i huvudpersonens liv, istället för att berätta allt om huvudpersonens hela liv – dag för dag. Det verkar annars vara en vanlig grej bland Nobelpristagare. Vet att Solzjenitsyn även skrivit GULAG-arkipelagen som är något längre, så jag är mycket nöjd med valet av en kortare bok.

5 poäng. Gå och läs!

Fakta
Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen, fick priset 1970 ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner” .