Kenzaburo Oe – Mardrömmen

Den här boken innehåller så mycket, trots sin medeltjocklek, att det känns helt omöjligt att skriva ett kortfattat referat av handlingen. Men huvudstoryn är att Fågel, huvudpersonen, och hans fru har fått ett missbildat barn. Boken berättar om hur Fågel hanterar, eller inte hanterar, detta.

Eftersom nästan allt kretsar kring Fågels drömmar, tankar, utseende, liv, handlingar och rädslor måste man förhålla sig till honom på något sätt. Jag gillar honom inte. Och ändå – det kanske är precis så här människor funkar, när det händer något som de inte alls varit förberedda på? En personlig katastrof?

På det sättet är boken ett mästerverk. Jag kan förstå att den är bra. Objektivt sett. Oe beskriver utvecklingen hos Fågel väldigt bra. Han blir extremt verklig i all sin självrannsakan och kamp för att vara mer än han är och ta sig fram.

Men han får för sig att han ska döda folk. Han har våldtagit sin vän. Han verkar hata sin fru. Han är ansvarslös. Han vill att hans barn ska dö. Han är egoistisk. Bara för att han får en Insikt där mot slutet (ändras totalt?) är han ingen som är lätt att gilla.

När jag läste boken var mina sympatier hos barnet. Det som kallas Saken på sjukhuset och som flyttas under en filt från ställe till ställe för att skammen är så stor.

Boken innehåller mycket kroppsvätskor, sex och visky. Den är brutal och dyker ner i en persons värsta skrymslen. Inte en bladvändare, inte någon person att tycka om, inte en fröjd. Den är objektivt bra, men jag tyckte inte alls om att läsa den.

Fler synpunkter rekommenderas starkt! Kafka och kannibalerna, Lyrans noblesser, Violens boksida, Litteretro och Ella Andrén på Dagensbok.com har alla skrivit intressanta bitar om denna bok. Klick!

Fakta
Kenzaburo Oe, Japan, fick priset 1994. Enligt motiveringen en författare ”som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden”.

Yasunari Kawabata – KYOTO eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden

Jag tror att jag är kär i staden Kyoto! Jag vill åka dit och se cedrarna på nordberget och de vackra trädgårdarna och årstidens blommor, violerna och sötväpplingen. Jag vill prova klädesplagget obi, hålla ett vackert tyg i händerna och få hjälp med den svåra knuten på ryggen. Jag älskar hur växter och landskap deltar i denna bok! (Notera att detta sägs av en som brukar läsa sitt snabbaste när det kommer till beskrivningar av natur, särskilt berg).

Den här fantastiska lilla boken handlar om hur en gammal traditionsfylld stad och dess invånare tittar sig omkring och vrider och vänder på sig för att möta den nya tiden. Tusenåriga traditioner möter dollar och turister. Gamla vidskepelser och onda omen möter kärlek och accepterande. I fokus står den tjugoåriga Chiëko som är enda dottern i en familj som säljer tyg. Läsaren får följa med henne under ett år av hennes liv. Kanske det hittills mest omvälvande året?

Kyoto publicerades ursprungligen som följetong i en japansk tidning, och det gör att den är alldeles ypperlig att läsa ett kapitel i taget. Den är ingen sträckläsningsbok, utan en bok för långsam läsning där man får sin dagliga dos av fantastisk natur och vackra miljöer och en intensiv handling som på samma gång är väldigt stilla. Mycket antyds bara och sker under ytan. Precis som det står i efterordet så kommer Chiëkos glädje och sorg bara till uttryck i ”en plötslig strålande blick eller i strida stumma tårar”. (I efterordet av Walter Donat får man också veta mer om Kawabatas liv och övriga böcker. Intressant! Läs!)

De unga älskande i den gamla kejsarstaden får utan tvekan 5 nobelisar. Rekommenderar den till dig som vill läsa något nytt (ovanligt, annorlunda?) som på samma gång inte alls är något nytt. Bokens ämne är giltigt överallt, för alla. Hur ska man hitta sig själv, sin plats och vara lycklig?

Fakta
Yasunari Kawabata, Japan, fick priset 1968 ”för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart”.