Saint-John Perse – Krönika

Ibland när det går segt med en lyriker läser jag lite om lyrikern i stället. (Perse har jag nu hållit på med i över två månader). Med vissa har det nämligen fungerat mycket bra som motivationshöjare.

Saint-John Perse föddes på en ö i Västindien och växte upp i ”feodalt överflöd” enligt Helmer Långs bok om pristagarna. Perse jobbade bland annat som diplomat (No what? En lyriker? Diplomat? Har aldrig tidigare hänt.) i Kina och senare i Paris. Under sin diplomattid var han ännu mer anonym med sitt skrivande än tidigare, men allt han skrev under denna dolda tid brändes upp av tyskarna. För att anonymisera sig själv valde han Saint-John Perse som en pseudonym; hans riktiga namn var Marie-René-Alexis Saint-Léger.

Det har tyvärr inte hjälpt. Det bästa med boken var istället att den franska originaltexten stod på vänstersidorna och den svenska tolkningen på högersidorna. Jag har suttit och läst franska högt för mig själv och förundrats över hur många ord som ändå finns kvar i något dammigt minneshörn efter fem år med franska i skolan. Och lärt mig några nya ord, som till exempel ”tidskrön” och ”släckt kalk”.

Den franska texten låter dessutom mer rytmisk och vacker än den svenska. (Det är lurigt det där, skönhetsprodukter låter också bättre på franska.) Det vore intressant att se hur dikterna skulle vara om de kom i en översättning idag. Hur skulle svenskan låta? Jag tror: mer modern.

Hm. I läsningen av denna bok uppskattade jag alltså mest att höra ljudet av min egen röst. Och papperskvaliteten var fantastisk. Innehållet kan jag tyvärr inte uttala mig om. Perse får därför själv säga vad han har tänkt, genom ett citat från inledningen av boken. Där finns ett utdrag ur ett brev där han skriver att det är ”en dikt till jorden, till människan och till tiden, som för mig, alla tre, förenade uppgå i samma tidlösa evighetsbegrepp”. Jag gillar ändå den tanken på något vis.

Fakta
Saint-John Perse, Frankrike, fick priset 1960 ”för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.

Titel: Krönika
Författare: Saint-John Perse
Förlag: Bonniers (1960)
Översättare: Dag Hammarskjöld

Romain Rolland – Jean-Christophe

Här kom mina fördomar på skam. En samlingsvolym på drygt 400 sidor, bestående av två böcker. Jag tänkte: "Jag läser bara bok nummer ett, för att spara tid." Bah! Efter del ett var det helt omöjligt att inte ha gripits av den unge Christophes öde så till den milda grad att fortsatt läsning kändes som det enda alternativet.

Fast, vad är det jag har läst? Det skulle kunna vara en sån bok som gestaltar en ung mans uppväxt, vari han trots en torftig omgivning och en supande far håller sin rena ande obefläckad och för sin själ mot känslans och ansvarets hamn.

Men ibland skriver Rolland om denna strävande själ med vad jag uppfattar som ironisk touch. Han målar upp den unge mannens inre stormar, yttre agerande och svallande tankar som något enastående fantastiskt i sin rättrådighet, och i nästa mening kan det stå: ”Det var med knapp nöd de omnämnde verkliga eller allmänbekanta ting. De dryftade allvarliga spörsmål i en ton som erinrade om uppenbarelsebokens.” Och det är ganska roligt, i all sin seriösa inramning.

Första boken handlar om när han är 0–6 år. Och det glömmer man bort, eftersom han sätts att passa sina två yngre syskon, är väldigt musikalisk och sjunger saker som hans farfar skriver ner i noter, tvingas öva piano tre timmar varje dag och får uppträda i frack inför en hel salong. Och får väldigt mycket stryk. Barnens ställning var sannerligen annorlunda förr.

Författaren får mig verkligen att tro på att Christophe finns, att hans barndom är så här ur hans egna ögon (trots hans stormiga känslosvall). Det tycker jag är det bästa med boken. Och så beskrivs hans farfar väldigt levande och så gillar jag deras relation.

Den får en stark, stark 3:a. (Som endast överträffas i starkhet av den hypokondri som Christophe lider av under vissa delar av barndomen.)

Fakta
Romain Rolland, Frankrike, fick priset 1915 ”såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper”.

Sully Prudhomme – Dikter

Nu har jag läst den allra första pristagaren, Sully Prudhomme från Frankrike. Lite extra högtidligt. Å ena sidan tyckte jag att vissa teman återkom ständigt och jämt.

Tårar:
”Säg vadan mina tårar strömma, då moln ej på min himmel gå?”
”Här nere vi tårdränkta minnen bevara”
”hvad tanke månne nyss det var, som gör, att tårar fukta kinden”
”Än hoppfullt ditt ögonpar ler, än tåradt i sorg det sig ter.”
”när jag ser dessa tårar, som aldrig bli torra”

Stjärnor:
”af osedd hand beständigt blir samma stjärna satt”
”Till stjärnorna gå mina drömmar”
”hon vare mig lik stjärnan, vi ej hinna.”
”Än sprida stjärnor i dunklet sin tjusning”
”När det stjärnklart blir: den skönsta stjärnan i hans hjärta ler”

Kanske lite enahanda. När man läst några stycken känner man på sig när det är dags för en stjärna eller en tår (andra teman är själar, rosor, kyssar).

(Dock vet jag nu inte vad jag ska säga om äldre texter. Jag måste bli bättre på frågor. Vilka begrepp fanns när den här texten skrevs? Vilka frågor svarar den på? Vad var aktuellt när den skrevs? Innan jag gnäller på den. Har läst artikel i DN om svenska studenters brist på just frågor. Intressant artikel. Slut på kapning av recension.)

Å andra sidan så överraskar den mig genom oväntade vändningar. Kanske mina fördomar efter flera sidor rosor och tårar, men ändå. En dikt börjar med ett besök på Louvren, särskilt Venusstatyerna. Sedan ser han en fattig flicka och så avslutar han så här:

"Tigg du i gathörnen bröd
och kläder av penningens träl!
För kvinnor av sten byggdes Louvren –
de andra få svälta ihjäl!"

Jag kan mycket väl tänka mig att de här dikterna enligt Svenska Akademien var det utmärktaste i idealisk riktning 1901. Nu känns de gamla, men ändå lite fina ibland.

"Med höstens dödssuck, som i frostkall il
mörk över säfklädd insjö far
en hviskning blandas : sjön med strandens pil
ett dämpadt samtal har."

Det blir 2 poäng och en liten extra fanfar, det är ju ändå den första pristagaren.

Fakta
Sully Prudhomme, Frankrike, fick priset 1901 ”såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning”.

José Echegaray – Den store Galeotto

Detta är ett drama om gott rykte och ”ens goda namn”. Känns det igen från Mors rival kanske?

Ernesto, 26 år, är som en son till Julian och Teodora (okända åldrar, Teodora ganska mycket yngre än Julian). Julian står i tacksamhetsskuld till Ernestos far, så när han dog fick Ernesto flytta in hos dem. När pjäsen börjar vill Ernesto försöka sig på att tjäna sina egna pengar och de har en diskussion om detta.

Det har dock börjat gå rykten i staden om att det är något skumt med att Ernesto och Teodora tillbringar så mycket tid tillsammans. De berörda vet inget om detta och är goda vänner. Allt hade kunnat fortsätta i frid och fröjd om inte Julians bror + fru bestämmer sig för att de inte längre kan tiga om detta oerhörda. De tror nämligen att de båda har en affär.

Sedan handlar pjäsen om hur det går. Vad händer när två stycken försöker rentvå sig från misstankar, men ingen tror dem? Jag kan säga så mycket som att duell med värja finns med som ett alternativ.

Titeln ”Den store Galeotto” syftar på en pjäs som Ernesto vill skriva, en pjäs om hela världen. Där en mängd olika skådespelare gör små handlingar; dramat ska tilldra sig inom personerna själva. Julian avråder honom och tycker att det är för metafysiskt:

”På vad sätt skola dessa intre stormar ge sig till känna? hvem skall berätta dem för åskådaren? hvar ser han dem? Skola vi en hel afton gå på jakt efter en blick, en suck, en gest, en lösryckt fras? Nej, min gosse, det kan man inte kalla att roa sig. Vill man ge sig in på sådana hårklyfverier, studerar man filosofi.”

Förutom i första stycket när de pratar om Ernestos pjäs är hela dramat skrivet på vers. Raderna rimmar på ett sätt som jag inte lyckats lista ut, ibland två rader efter varandra, ibland varannan eller tredje eller så en enstaka här och där. Det verkar random men är troligen ytterst planerat. Det låter snyggt när man läser det högt. Kanske har det ett namn också.

Boken trycktes i den här utgåvan 1902 och är därför skriven på äldre svenska med hv och fv. Man låter lite mer upprörd med hv och fv i sina ord, tycker jag nog allt. På försättsbladet står att handlingen försiggår i våra dagar i Madrid år 18.. men man får inte veta de sista två siffrorna.

Jättesvårt att ge den ett betyg. En 3:a känns för mycket, för jag rekommenderar den inte till någon, fast den var ju ändå lätt att läsa och ibland lite underhållande. Kanske en stark 2:a. Ja, det får det bli.

Fakta
José Echegaray, Spanien, fick priset 1904 ”med avseende fäst å hans omfattande och snillrika författarskap, som på självständigt och originellt sätt återupplivat det spanska skådespelets stora traditioner”.

Rudolf Eucken – Levnadsminnen

I Spoilerboken kallas filosofen Rudolf Euckens Nobelpris för den största fadäsen i prisets historia och han döms ut som oläsbar för normala människor. För att ge honom lite kompensation för en sådan totalsågning får han här ett extra långt inlägg. Jag har dock inte läst hans filosofiska verk utan hans memoarer, som var förvånansvärt läsbara. (Hjälp, är jag normal?)

”Mina levnadsminnen ha huvudsakligen att förtälja om kampen mot livets förytligande.”

Så börjar boken. Jag fascineras av att vissa saker är samma idag. Till exempel hans reflektion att samhället mest tänker på tillväxt och prioriterar ned kultur och bildning. (Jämför t.ex. med fackförbundet DIK:s upprop ”Jag bidrar till samhällsnyttan oavsett vad Svenskt näringsliv säger” eller denna debattartikel i SvD.)

Ostfriesland – bästa delen av Tyskland
Eucken växte upp i Ostfriesland, en ort som verkar lite bättre än alla andra orter. Boken är strikt kronologisk. Eucken har en strapatsfylld barndom: kvävs nästan av ett hänglås, får svår scharlakansfeber, har en bror som dör mycket abrupt. Pappan dör också, när Eucken endast är 5 år, och hans mamma måste då ta emot inackorderingar för att klara ekonomin. Trots detta så verkar Ostfriesland mycket lämpligt och angenämt:

”Naturen kring Aurich är mycket lämplig för uppväxande ungdom. Staden ligger på en bred sandås, som sträcker sig genom myrmarkerna. Olika större och mindre skogsdungar erbjuda angenäma uppehållsplatser.”

Som att läsa ett CV
Sedan fortsätter han och går igenom sina studier och alla sina jobb och resor i tjänsten. Det känns ibland som att jag läser hans CV med ”directors commentary-spåret” påslaget. Han tackar de som tackas bör, berättar om sina skrivna verk mycket ingående med vilka recensioner de fick, vilka som brydde sig om boken samt i vilken upplaga den nu befinner sig. Dessutom berättar han gärna om hur han gick tillväga för att utforma sin filosofi:

”Det gällde att genom ett slags reduktion upplösa det skenbart fasta och stela andliga komplexet i en levande verksamhet, röjande en helhet, det gällde att väcka och befria det principiella, som låg inneslutet, ja, begravet i det gripbara prestationsförloppet.”

Vid dessa passager förstår jag plötsligt hur de tänker när de skriver ”oläsbart”. En hel bok vore en utmaning.



”Jag har upplevt de stora inre omvälvningarna i de tyska förhållandena.”
Mellan hans flyttar kommer det med en hel del om Tysklands politiska situation från andra halvan av 1800-talet och framåt. Och det är minst sagt snårigt. Jag försöker hänga med, men de olika kungarna, striderna, rikena och trupperna är mig för obekanta för att det ska gå särskilt bra. Under första världskriget ser han det som sin plikt att höja Tysklands ande. Han oroar sig mer för själarna och humöret än för fysiska skador. Han håller tal och reser runt och ger ut skrifter. Och skriver filosofiska verk. Till skillnad från Churchill ser han Tyskland som stackaren som blir anfallen, den som svälts ut av de hatfulla fienderna. Samma krig från två olika samtida synvinklar. Tänkvärt.

Kommentarer om samtida filosofer
Han är också välbekant med olika filosofer, hänvisar till dem och förhåller sig till deras idéer antingen för eller emot. Han kan till exempel säga ”den Kantska omvälvningen fick här ej sin rätta värdering” eller ”Trendelenburg fann Fischers filosofiska metod mycket själfull, men alltför subjektiv.” Och då nickar jag vist och låtsas att jag förstår.

En bok om arbetet, även om han hade familj…
Familjen nämns på några få rader. Man får veta att han är gift, har tre barn och att de bor i en villa i lantlig idyll. Trots att hans hustru inte var lärd är han mycket glad över att hon ”var full av andliga intressen och ägde en utpräglad konstnärlig begåvning, varmed förband sig en stor praktisk och organisatorisk förmåga.” Detta gav ”åskådlighet och friskhet” till hans liv och filosofiska tänkande. Han verkar ha höga tankar om henne, även om han väljer ovanliga ord för att säga det.

Nobelpris 1908 – en kompromiss
Och om Nobelpriset då? Han skriver att ”möjligheten härav var väl här och var antydd av svenska vänner”, och den 14 november kom meddelandet om att han fått priset. Han går på en rad fester där den dåvarande konungen berättar om ”det livliga intresse, som hans fader, konung Oskar, hyste för min filosofi”. I Espmarks bok Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag beskrivs han som ett dåligt val, en kompromiss när kommittén inte kunde enas om antingen Lagerlöf eller Swinburne. Men det visste han ju inte då, utan var glad och stolt över priset.

Saker jag irriterar mig på
Vissa gånger blir jag irriterad på hans sätt att se på saker. Han får skriva ett tröstande och uppmuntrande brev till det bulgariska folket, som publiceras i bulgarisk press. Han får ett tackbrev, undertecknat av ”alla ledande personer i Bulgarien” och gläder sig sedan åt att ha kommit i personligt förhållande till ett helt folk. Han fick ett brev! Hur känner han genom det ett helt folk? Personligen?

Han är inte heller mycket för sociala reformer. Enligt hans åsikt behöver kulturens utveckling tydliga distanser och uppdelningar i högre och lägre skikt. Det är nödvändigt att ”en begränsad livskrets har den förnämsta omsorgen om mänsklighetens andliga självbestånd”. Undrar vad han tyckt om bokloggar. Arbetar vi i omsorg om mänsklighetens andliga självbestånd? Är vi i det högre skiktet?

Slutligen
Eucken får 2 poäng och en eloge för att hans memoarer inte är oläsbara. Dock får man inte skriva mer än 1000 ord om en och samma pristagare. Nya regler sedan första januari. Over and out.

Fakta
Rudolf Eucken, Tyskland, fick priset 1908 ”på grund av det sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka i framställningen, varmed han i talrika arbeten hävdat och utvecklat en ideal världsåskådning”.

Bertrand Russell – Strid för freden

Av Bertrand Russell har jag läst en samling tal och artiklar från 1964–1966. De riktar sig till olika publiker (t. ex. ”ett massmöte i Havanna”, ”London School of Economics”, ”en brittisk konferens om solidaritet med Vietnams folk”) men handlar ganska mycket om samma ämne: imperialismen är grunden till mycket ont, och USA håller på med fruktansvärda saker i Vietnam.

Först kändes det lite tungt att hela tiden börja om med samma ämne i varje tal och artikel. Men som jag tidigare konstaterat så hann vi aldrig fram till Vietnamkriget i skolan, så det var till sist ganska bra att repetera olika händelser så att jag nu faktiskt lärt mig något.

B. R. är mot kapitalism, imperialism och håller flera kraftigt fördömande tal över västländernas agerande överallt i världen. Jag tycker att han är bra på att skriva tal och artiklar. Det fungerar förvånansvärt bra att läsa dem istället för att lyssna på dem, men det hade varit intressant att höra honom själv hålla talen.

Vad har jag då lärt mig av boken? B. Russell var/är en av Vietnamkrigets största offentliga motståndare (jag känner i och för sig inte till några fler), och stod bakom Russell-tribunalen, som sammanställde bevis om brott under Vietnamkriget. USA med dess stödjare anföll och bombade och satte upp läger och betedde sig sjukt svinigt åt. Citat från sidan 88:

”Enligt amerikanarnas egna uppgifter placerades åtta miljoner vietnameser i tvångsarbetsläger i Södern. Också genom amerikanska uppgifter vet vi, att 1 500 ton bomber dagligen fälls över Nord-Vietnam; det innebär ett medeltal av 650 räder i veckan och ett tonnage, som överstiger det som gällde för Andra Världskriget och Koreakriget. Utöver detta använder de amerikanska styrkorna vapen som kemikalier, gas, napalm, fosfor, splitterbomber (lazy dogs) och bakteriologisk utrustning.”

Det är brutalt och fruktansvärt och jag håller med författaren i att USA:s agerande inte är ett dugg bättre än nazisternas under andra världskriget. Boken kan med fördel läsas innan man ser någon amerikanskt vinklad film om Vietnamkriget.

Bertrand Russell är en intressant person. Jag kommer inte läsa någon av hans filosofiska verk, men kanske en eller annan biografi. Spoilerboken vill få det till att hans anti-amerikanska inriktning efter 1962 berodde på hur han bemöttes som professor i New York. Men det tror inte jag. Han går lika hårt åt Storbritanniens regering och även fredsrörelsen, när den kräver ologiska saker av ett ockuperat folk.

Det märks tydligt att boken är från 1960-talet i språket. Ordval och vilka känslor som han anspelar på. Är man medveten om det är den ändå läsvärd.

Fakta
Bertrand Russell, Storbritannien, fick priset 1950 ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.

Karl Gjellerup – Kvarnen

Genre 
”Stillsam dansk landsbygdsskildring”. Eller: ”Triangeldrama på bondgård. Kärleksroman med ängeln-och-djävulen-tema och en mjölnaränkeman i mitten.” Eller: ”En deckare/mordhistoria med tjuvskyttar.” Eller: ”En spökhistoria med otäcka vålnader”. Eller: ”En moralisk-poäng-roman.”

Det är en mångsidig läsning Kvarnen bjuder på. Det kan väl hända att K Gjellerup har en underliggande idé om ett moraliskt budskap genom hela boken, men de olika delarna växlar i stil och handling så att jag faktiskt blev riktigt fängslad av boken. Bladvändare är väl att ta i, men jag började inte städa ugnen för att slippa läsa vidare.

Handling
Vi har ett danskt kvarnhushåll där hustrun dör och pigan Lisa direkt sätter igång sin plan för att bli ny mjölnarhustru. I kulissen väntar kärlekskranke drängen Jörgen, ett tamt rådjur, f.d. svärmodern Drakemadammen, samt två fromma syskon varav den ena möjligen skulle kunna vara ett tänkbart parti för mjölnaren. Bring on the drama.

Andra funderingar
Boken är ett exemplariskt exempel på hur kvinnan beskrivs som natur/icke-rationell varelse. Det andra könet – oh yes.

”[-] där i hennes vilda, otuktade kvinnofantasi, vilken ej hindrades av någon som helst förnuftsskranka eller någon länk av logisk sammanknytning, med en viss mytbildande urkraft hade skapats en föreställning om hemlighetsfull förbindelse mellan rådjuret Jenny och dess härskarinna”

Jag instämmer inte i författarens syn, men jag kan sortera ut dessa passager under läsningen och ändå fortsätta med boken. Språket består av långa meningar med ganska invecklad meningsbyggnad på sina ställen. Vissa uttryck tänker jag mig är ovanliga för en nutida läsare:

”Saken hade ej ryckt ett tuppfjät framåt.”

Det har dock en viss charm. Gjellerup är också bra på att beskriva vissa av karaktärerna i boken på ett mycket sarkastiskt sätt som verkligen gör att man fattar hur inbilska, fåfänga eller dumma de är, utan att han säger det rakt ut.

Trots den sega starten blev boken ändå rätt så intressant, och jag ger den en stark 2:a.

Fakta
Karl Gjellerup, Danmark, fick priset 1917 ”för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning”.

Maurice Maeterlinck – Fågel blå

"Feeri i fem akter och tio tablåer" är undertiteln till detta drama av Maurice Maeterlinck. Enligt NE.se är ett feeri ett "sagoaktigt sceneri el. sagostämning" och en tablå är en underavdelning till en akt i ett skådespel. Fast det är inte så viktigt när man läser. Men jag gillar ord.

Fågel blå handlar om två skogshuggarbarn som en natt får besök av en fe. Fen ber dem att leta reda på Fågel blå, för det är det enda som kan rädda hennes sjuka dotter. Till hjälp får de en hatt med en diamant som man kan vrida på. Vrider man åt ena hållet, då kommer sakernas och trädens och djurens själar fram och man kan prata med dem, vrider man åt andra hållet – då kryper själarna tillbaka igen.

Tyltyl vrider på diamanten så att hans Hund, systern Mytyls Katt samt olika livsmedel börjar prata och blir deras följeslagare på färden. Självklart är Elden och Vattnet inte så goda vänner, och Hunden och Katten ogillar varandra och kör lite förräderi och liknande. Det blir lite makabert när Brödet skär av en bit av sin mage när barnen blir hungriga, och när Sockret bryter av sina fingrar.

Det här var en väldigt enkel pjäs att hänga med i. Kanske för att den är i sago-fantastystil, och upplagd som en resa. De möter olika personer/själar, och letar efter en specifik sak hela tiden. Inga avvikelser och så.

Den mest oväntade scenen (också lite skruvad, men ok) är när de träffar alla blåa barn som kommer att födas genom alla tider. Barnen väntar på den dag när de ska födas, och förbereder sig noga med vad de ska ta med sig. Vissa tar med sig en uppfinning (typ en extra bra förgasare) eller ett specialsätt för att odla extra stora tomater, vissa tar med sig "två brott som de ska begå" eller "scharlakansfeber och lunginflammation".

Somliga säger att Fågel blå är en symbol för längtan, eller Fågel Fenix och återfödsel. Det kan också vara en symbol för hopp. Eller lycka. Jag vet inte vad jag tror. Men antingen kan man läsa pjäsen som en underhållande saga för barn (och kanske blanda upp mellan könen vem som gör saker och vem som står bredvid och gråter, är rädda och vill gå hem i princip hela tiden) eller så kan man läsa den som en metafor över valfri symbolisk sak, typ längtan.

Pjäsen ingår i en samlingsbok med flera pjäser, så vill man kan man ju alltid fortsätta med Trolovningen, där Tyltyl och Mytyl är med igen. Fast 7 år senare.

Fakta
Maurice Maeterlinck, Belgien, fick priset 1911 ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.

Michail Sjolochov – Ett människoöde

Sjolochov har skrivit ett långt (mäster)verk om människorna vid floden Don. Det har jag inte läst. Istället valde jag den novelliska Ett människoöde. I samma bok läste jag även novellen Husbonden. Den kanske är lite mer Don:sk.

Ett människoöde är en klar och tydlig berättelse, berättad av en person i boken för en annan person i boken. De har ingen relation utan träffas vid en vägkant. Berättaren, människoödet,  är en man som varit med under andra världskriget, förlorat sin familj, och nu tagit hand om en föräldralös pojke som tror att han är hans pappa.

Berättelsen innehåller, om jag ska vara krass, inget nytt som jag inte läst förr. Det finns väldigt många böcker som liknar denna. Och just Sjolokovs version var inte på något extra speciellt sätt extra bra. Det känns lite hemskt att säga så, för jag tycker att huvudpersonen är väldigt sympatisk.

Den andra novellen, Husbonden, handlar om hur ett äldre par som är bönder ger bort sina djur till kolchosen, typ det kollektiva jordbrukandet, för att kunna se fram emot en lugn ålderdom där de inte behöver slita. Men det blir inte riktigt som de tänkt, för mannen upptäcker att hans liv helt plötsligt saknar mening när han inte har några djur att ta hand om. Förr i tiden alltså. Inte så olikt nutiden.

Fakta
Michail Sjolochov, Sovjetunionen, fick priset 1965 ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv”.

Henryk Sienkiewicz – Korsriddarna del 1: Strid och förräderi

Nej men är författaren från Polen? Det hade man inte kunnat ana! Eller jo, det hade man faktiskt. De polska adelsmännen äter mest kött och är störst och starkast och kan kasta de största spjuten och spänna armborst utan veven, klämma ihjäl (de största) björnar med händerna och grensla väldiga stridshingstar. Detta kan även de polska riddarna. Och de polska furstarna, kungarna och jägarna. Dessutom är de mest kristna. Och ärorika. Och ärliga. Och modiga. Punkt.

Boken handlar om en ung man i det medeltida Polen, ett rike som tydligen hade många påhälsningar av tyska korsriddare. Han heter Zbyzko och har en impulsiv läggning. De som läst Sagan om Belgarion skulle finna vissa likheter med en arendier.

Zbyzko och hans riddarfarbror Macko har varit med i många strider. På ett värdshus blir Zbyzko förtjust den unga Danusia och väljer ut henne till sitt hjärtas dam. Han lovar att kämpa för hennes heder överallt, och icke att förglömma – ge henne tre påfågelsfjädrar från tyska korsriddares hjälmar.

Boken fortsätter sedan med Zbyzkos jakt på dessa fjädrar (och en fru för att kunna föra ätten vidare). Man får en bild av medeltiden, men eftersom författaren berättar sin berättelse så uppenbart i favör för vissa, vet jag inte vad jag ska tro om alltihop. Det verkar oavsett ha varit mycket strider och dödande. Och utmaningar ”på stampad mark till död eller träldom”. Och ära. Ständigt denna ära. Inte en sida i boken förgår utan att någon pratar om ära. Eller brister ut i bombastiska tal:

– Ers furstliga höghet! Vi begär rättvisa och straff, inte för en oförrätt utan för tusen, inte för en strid utan för femtio, inte för en gång utgjutet blod utan för under åratal begågna brott, så fräcka, att eld borde falla ner från himlen och förtära detta ondskans och våldets gudlösa näste.

Språket är så där hela tiden. Ibland påminner det om Karl-Bertil Jonssons julafton, dock utan ironin. Eller? Jag vet inte. Så här kan det stå på fullaste allvar:

Drottningens rena ande svävade som en rättfärdighetens och fridens ängel över landet, uppmjukade människornas hjärtan, mildrade fångarnas lott, domarnas stränghet och herrarnas övermod.

För mig blir karaktärerna aldrig något mer än karaktärer i en bok, de känns inte som levande personer. De tänker väldigt lite, de gör mest saker på impuls verkar det som. Kastar sig ner och kysser folks knän. Man får aldrig lära känna dem. Men de är alla antingen höljda i ära eller så inte.

Boken känns väldigt, väldigt lång och ändå är den bara del 1 av hela boken. Skulle ha slutat efter ett kapitel eller två i vanliga fall. Lite medryckt blir man ändå mot slutet och undrar hur det ska gå, men aldrig att jag läser fortsättningarna. Kan nog googla hur det slutar.

Dock vet jag nu hur man bäst bör bota ett livshotande sår och få ut en bit av ett järnspjut från bröstet: Drick smält björnister. Då kommer biten ut. Och råkar du ha en relik som till exempel rost från Petrus nycklar eller en tå från ett helgon så hjälper det absolut till.

Fakta
Henryk Sienkiewicz, Polen, fick priset 1905 ”på grund av hans storartade förtjänster som episk författare”.

Jacinto Benavente – Mors rival

Visserligen är pjäser bra för genomsnittet, men just denna var kanske inte det som gjorde gårdagens eftermiddag till världens bästa.

Mors rival är en pjäs i tre akter. Den handlar om relationerna mellan en mor och dotter plus moderns nya man, två byar snara till rivalitet, toppat med en skara hängivna och/eller skvallriga tjänare. Jag tyckte inte så mycket om den. Eller - den stannar inte kvar och känns betydande i mitt liv.

Acacia har just förlovat sig med Faustino. På väg hem blir han mördad. Först pekar alla ut Acacias ex, kusinen Norberto. Ryktesspridningen börjar.

”Idag har allt utarbete legat nere, alla stå i stora skockar och prata, och kvinnorna gå från hus till hus och från port till port, och de här dagarna har det inte varit bestämda mattider i något hus.” s. 89

Men är det verkligen ett så enkelt triangeldrama? Cliffhanger!!!

Andra ingredienser: det viktiga i kvinnans heder och goda namn, helgonikoner som förlovningspresent (tack, men hon tillber inte henne så mycket), fruktan för skärselden, skuld, svartsjuka och moral, samt många namn. Raimunda, Esteban, Eusebio, Benabe. Otippat även Rödluvan.

Den får två svaga poäng. Och jag kommer att ha glömt den snabbt.

Fakta
Jacinto Benavente, Spanien, fick priset 1922 ”för det lyckliga sätt varpå han fullföljt den spanska dramatikens ärofulla traditioner”.

Johannes V. Jensen – Dunderkalven

Dunderkalven är en man som föll av en häst när han var ung. På grund av detta fall gick han från stark, reslig yngling till puckelryggig krympling. Novellen handlar om hur han vandrar omkring i bygderna och samlar in skrot. Hans talanger är att veva ner män i brunnar (för rengöring) och att sjunga visor som ger "utförliga topografier över liderlighetens land".

Och sedan är det inget mer.

I förordet till Fler Nobeller beskriver Gun Ekroth väldigt snyggt hur en bra novell är:

"Novellen fångar nyheten i flykten – den är kort utanpå och lång inuti. [-] Utmärkande för en bra novell sägs vara att historien öppnar sig först på slutet. Inte förrän på de sista raderna ska det hända något, det är där historiens vändpunkt ska komma. Hur det sen går, kanske vi aldrig riktigt får veta. Slutet på berättelsen är bara början."

Och Jensens novell är väl för all del kort utanpå och ganska lång inuti eftersom den berättar om en persons liv i ett koncentrerat format. Men slutet är bara ett slut, och ingenting spännande öppnar sig alls faktiskt.

Författaren beskriver Dunderkalven på ett målande sätt och jämför honom med en gammal jordbruksbygd: "med den toppiga hatten, som liknade en gravhög, och ögonen lyste som brända rutor i ett gammalt hus. Hans skägg och hår var som en frostig snårskog, hans puckel liknade en backe och hans öron grustag. Det stod en grumlig pöl i varje mungipa, och hans handryggar var mörka och fårade som trädesåkrar."

En speciell karaktär, sannerligen. Men intresserad av honom och hans öde blir jag icke av att läsa denna novell. Och det måste man nog bli för att den ska ge något.

Fakta
Johannes V. Jensen, Danmark, fick priset 1944 ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”.

Salvatore Quasimodo – Dikter

Denna läste jag klart förra veckan och minns nu inget av innehållet. Det kan ha varit dikter om natur och kanske relationer (ganska oriskabla gissningar). Däremot minns jag hur fantastiskt bra papperskvalitet boken hade, och att texten var satt med rejält luftigt utrymme på sidorna. En trevlig läsupplevelse rent visuellt men inte på något annat sätt.

Stilen är ganska typiskt dikt-aktig, så som jag fördomsfullt trodde förut att alla dikter var. Ett litet exempel från ”Att efterbilda glädjen”:

Där träden gör aftonen
än mer övergiven,
hur livlöst var ej ditt sista steg försvunnet,
som blomman i lindarna knappt syns
och vidhåller sitt eget öde.

(När jag bläddrade igenom boken igen för att hitta exemplet ovan kom jag på att det fanns en dikt som jag ändå tyckte hade en poäng, och det var Soldaterna gråter om natten.)

Men på grund av Odysseus får boken endast ett poäng. Det är väl i och för sig inte bokens fel, men jag börjar bli innerligt trött på att det ständigt hänvisas lite kryptiskt till Odysseus och hans irrfärder i vart och vartannat diktverk. Kan folk inte skriva om någon annan person? Är man inte en lyriker innan man skrivit något med Odysseus i? Måste man gå tillbaka och tillbaka i tiden för att hitta den ursprungligaste metaforen och så hamnar alla hos Odysseus och hans vänner? Nej, en Odysseus- och pinjefri diktsamling skulle pigga upp.

Fakta
Salvatore Quasimodo, Italien, fick priset 1959 ”för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla”.

Ivo Andric – Bron över Drina

Jag har läst en bok där huvudpersonen är en bro. Det var inte så konstigt som det låter, även om den första fjärdedelen kändes lite som att titta på ett sånt där program på Kanal 10 eller Discovery där de Bygger Jättestora Saker eller Flyttar Gigantiska Grejer. Vill man ha en manual till att bygga en bro med elva valv finns det här.

Bakgrunden till bron är i korthet denna: En ung pojke som rövas bort till det osmanska riket minns för alltid överfarten över floden Drina i en ranglig färja. När han blivit en mäktig pascha beslutar han att bygga en bro över Drina och på så sätt förbinda västerlandet med orienten.

Genom boken får man sedan följa vad som händer med bron och dess stad, Višegrad, från det att bron börjar byggas år 1566 fram till första världskriget. Författaren är en allvetande berättare som dyker ner här och där och beskriver olika människors livsöden som korta noveller, samtidigt som samhällets utveckling (i hans tolkning) är den röda tråden.

Ibland får det mig att associera till Stad-serien om Stockholm av Per-Anders Fogelström. Men Fogelström låter läsarna följa med samma familj och släkt genom generationer och det känns verkligen som att jag känner dem. Här beskrivs stadens liv och människorna mer duttigt. Det blir ingen som jag bryr mig om. Men det kanske är så när det är en bro som står i centrum. Den är som en ent, finns i så många år att några fjuttiga människoår bara är en liten suck.

Det som boken gör bra är att den lyckas ge ett intryck av hur de etniska motsättningarna och spänningarna i den här delen av Europa har byggts upp. Det är turkar och schwaber och ungrare och österrikare och bosnier och judar och serber och kroater med flera. Och maktpositionen växlar.

Var den då läsvärd? Ja. Den första halvan något mindre läsvärd. Jag ger den en mycket stark 3:a.

Andra som skrivit om boken: Mimmimarie, som också tyckte att bron är huvudpersonen. Bloggen Världens litteratur, som har en mycket bra genomgång över egentligen allt runt omkring boken. Där kan ni även få veta hur det gick för bron efter bokens slut!

Fakta
Ivo Andric, Jugoslavien, fick priset 1961 ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”.

François Mauriac – Ormboet

För det första: ett fantastiskt omslag. Precis så ser huset ut. På ena sidan. På andra sidan är det en veranda med balkong där folk sitter i en cirkel på natten och smider planer.

För det andra: ett fantastiskt innehåll. Den börjar som en skrivelse i en dagbok, en slags bikt, en uppgörelse där advokaten Louis berättar för sin fru hur han upplevt sitt och deras gemensamma liv.

Hans liv har kretsat kring pengar, fast han egentligen helst ville bli älskad. Och nu när han snart ska dö (så säger alla, både han och doktorn och barnen) vill han på något sätt lura dem på arvet. Fast barnen med respektivar vill ha pengarna nu.  Eller åtminstone sen.

Men från kapitel till kapitel ändrar han sig lite angående hur han ska göra med arvet. Och sitt hjärta. Och sin självbild. Och sin tro. Utgången är in i det sista oviss, står det i förordet, och det stämmer sannerligen.

Ormboet var inte alls vad jag väntade mig. Det var en bok som jag gillade mycket och jag sitter här och försöker förmedla varför den är så bra, men kanske är det för att den är tidlös? Och för att berättaren inte tror att han är sjukt bra och vet allt bäst? Eller för att den är skriven på ett vådligt vackert språk?

”Sådana var de tankar som förföljde mig denna kväll, medan jag irrade omkring i den mörka salongen och stötte emot de tunga möblerna av mahogny och jakaranda, dessa vrak som sjunkit ned i den sand en familjs förgångna utgör och på vilka så många idag förmultnade kroppar hade vilat och sträckt ut sig. Barnens skor hade smutsat ned soffan när de kröp upp i den för att bläddra i Le Monde Illustré av 1870, och fortfarande var möbeltyget svart på samma ställen som då.”

Jag måste sluta citatet nu för annars skriver jag av hela boken. Måste visa hur bra den är! Bara lite till! Så bra är den.

Fakta
François Mauriac, Frankrike, fick priset 1952 ”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”.

Frans Eemil Sillanpää – Silja

Silja handlar om folk som hade det svårt i Finland i början av 1900-talet. Jag borde alltså gilla den, och det gör jag nog också. Första halvan av boken handlar om Siljas pappa, den sista bonden på Salmelus, och andra halvan om Silja, den enda av de fyra barnen som levde längre än barndomen.

Det är som Kulla-Gulla fast istället för upp går det ner. Får även Kejsarn av Portugallien-vibbar av far-dotter-relationen. Och så tror jag att Anne på Grönkulla skulle älska hjältinnan i berättelsen: hon har ett rent sinne, kinder med röda rosor och ögonfransar som skuggar den genomskinliga kinden. Ibland står hon också och spejar ut över vattnet. Och så blir hon förälskad.

Får intrycket att Sillanpää vill gestalta den perfekta människan, och berättelsen känns lite som en saga. Siljor kan inte finnas i verkligheten. Men med den inställningen kan jag liksom ändå acceptera hur hon är och vad hon gör, och jag tycker faktiskt riktigt mycket om henne.

Jag gillar språket. Skulle kunna försöka beskriva det som en blandning av vardagligt och filosofiskt, utan att farten i texten försvinner. ”Kustaa på Salmelus – senare Siljas far – vandrade leende alla sitt livs stigar” kan det till exempel stå på en sida. Och på en annan står det ”Hans far var en vanlig butter och tvär gubbe, modern också hon en ganska bastant gumma som hade fött hela tio barn”. Punkt slut, inga krusiduller.

I slutet dyker också striderna mellan de röda och vita upp, och en liten glimt av Finlands historia visas upp genom Siljas ögon. Boken är en vacker och sorglig berättelse som jag inte riktigt vet vilken genre den tillhör. Kanske ”moralisk resa mot döden”? Den får tre starka poäng. Om den inte hade känts så idealisk i sin inriktning hade den nog fått en fyra.

Fakta
Frans Eemil Sillanpää, Finland, fick priset 1939 ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”.

Claude Simon – Vägen till Flandern

Vägen till Flandern är kanske den bok jag tyckt minst om under hela projektets gång och anledningarna till det är många till exempel sättet den är skriven på, den är inte högtidlig krånglig utan snarare vardaglig i stilen, men genom att den har så långa stycken utan ett enda skiljetecken blir det mycket ansträngande att läsa (det är precis som jag läste intog i min hjärna på en blogg men naturligtvis hittar jag inte igen det nu när jag söker: om en historia är berättad på ett krångligt sätt tappar man bort berättelsen och bara formen finns kvar) och jag somnar vilar med ögonen flera gånger helt ofrivilligt som när man är väldigt trött och inte kan hålla sig från att somna i soffan den är inte lång boken men texten är satt med rak högermarginal och det är bara tre kapitel i hela boken så man får aldrig en liten paus en luftig andningsmöjlighet utan den bara matar på så man tror man ska dö av tristess eftersom handlingen knappt finns och personerna inte är särskilt tydliga ja kanske en eller annan men det finns absolut ingen jag bryr mig det minsta om eller gillar även om de brister ut i betraktelser av hur de känner sig som ett med gräset på andra sidan vägkanten eller tittade på en tavla med en roströd fläck på när de var barn och sköter om sina hästar bra eller dåligt jag vill bara läsa klart boken så jag blir av med dem alla (eventuellt har författaren tänkt ut detta och vill förmedla känslan av hopplöshet i ett krig och det lyckas han i så fall bra med) även huvudpersonen vill jag bara slippa läsa om mer och jag är ofta svag för huvudpersoner i böcker fast i just denna så får vi inget klick jag och den som kanske heter Georges – kanske för att han mest pratar om sina döda släktingar och en jockey som kanske låg med någons fru och då ville den personen hämnas – dessutom går boken i cirklar i tiden och saker sprängs in i andra händelser ibland i samma mening ja det är ju inte så svårt eftersom nästan hela boken består av en enda lång, de rider runt och återkommer till ett hästlik med flugor på vilket inte är så trevligt, men Flandern kanske är en symbol för något men jag vet inte vad, jag fattade först inte vilket krig det handlar om dessutom har de klistrat täckt över baksidestexten med en streckkod med klister på så att det inte framgår tydligt där heller men det ska visst vara andra världskriget har jag googlat sökt på internet för att få reda på hursomhelst ska visst Claude Simon vara en förnyare av den franska romanen men jag önskar att den hade fortsatt vara som den var

fakta
Claude Simon, Frankrike, fick priset 1985 för att han ”i sina romaner förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor”.

Jean-Paul Sartre – Muren

Muren är en novellsamling på 250 sidor innehållandes fem noveller. Jag läste de fyra första och valde att spara den sista till en annan gång (ty den var 100 sidor och kändes mer som en kort bok i boken än en novell).

Jag hade stora misstankar om att Sartre var en Svår och Djup och Intellektuell och Komplicerad författare. Bara för att hans namn nämns här och där med vördnad. Eventuellt kallas han för existentialismens främsta namn, och existentialism vet jag ju inte vad det är.

Men jag kunde inte ha mer fel. Det var riktigt bra noveller som innehöll allt som en novell ska ha: tydliga karaktärer, en lagom lång intrig, oväntade slut. Dessutom var de skrivna på ett helt vanligt sätt som man kunde läsa även utan att veta något om Sartres inställning till människan och moralen.

Det bästa var hur han beskriver karaktärerna utan att döma dem. Om de här berättelserna kom till kvällspressens kännedom skulle löpsedlarna säga ”TJOCK KVINNA FÖRNEDRADES AV MÖRDARMANNEN” eller ”OSKYLDIG DOTTER FÖRFÖRD AV STATYGALNING” eller liknande. Men i boken är de bara olika personer som har lite olika tankar och gör lite olika saker. (Det är mycket möjligt att Sartre använder boken för att exemplifiera någon ism, men jag tycker inte att det stör läsningen. Det är fullt möjligt att det istället berikar läsningen, ifall man kan något om herr S.)

Dessutom har han med detaljer som man sällan tänker på. Det gillar jag när det är med i en bok. Det känns som att man aldrig läst det förut. Det här till exempel:

”Madame Darbédat höll en bit turkish delight mellan fingrarna. Hon förde den försiktigt mot läpparna och höll andan för att inte det fina sockerstoftet, som den var pudrad med, skulle flyga bort när hon andades ut.”

4 starka poäng även till dessa intressanta noveller.

Fakta
Jean-Paul Sartre, Frankrike, fick priset 1964 ”för hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid”.

PS: Sartre avböjde frivilligt priset. Enligt vissa källor (Wikipedia) ville han inte klä ut sig i frack, enligt andra källor (NE) ville han inte förknippas med några som helst institutioner. Med mera.

George Bernard Shaw – Pygmalion

Häjn jär en båok om en fåtti fleekk (som pråta bonschka fast opa engelscka) som sääl blommen, dells en da då’n proffesor kom på att han sku djära e exshperiment å sei om hon koonn läär sä å pråta fint.

He jär gåode göudat å läsa om när han profässorn sko lär a Eliza vörre hon sko pråta för å låt som en fin dam. N’ grevinn allradåminscht. Men I konnd et rektit håål reda på vem som vaar vem borte’n Higgins å en Pickering, så he wart nalta tjorvat.

Ätt mang tiim i n’ Higgins skåol fåå a Eliza fåra dell e kalas å pråta vä folke denna. Dom wart åll gå:pat för hon var grann na så hämst, å pråta som en prinsess. Men etter kalase trådd hon att döm et våor intressere na meir åna, så hon wart harmsk å fåor dääda. Nö sko I et säj na meir, jä konna läsa schölv om jä velle veta vörre hä gjick.

I töck att häjn jär en båok som et jär så dåli. Hä tåo et läng å läsa’na å hä jär en gåode så tjäänd historia som kan våra bra å tjänn dell. Båoka ha vorte musikal å töckedenna. I töck faktiskt jä sko läsa’na.

Åh, pitemål, vad du är fint. För er som inte är bekanta med målet sammanfattar jag här:
Jag gillade boken även om jag blandade ihop Higgins och Pickering så att jag blev helt lost i dialogerna dem emellan. Valde att läsa just denna bit av Shaw för att i allmänbildande syfte bilda mig lite om den pjäs som ligger till grund för musikalen My Fair Lady, men efter ett par sidor upptäckte jag att jag faktiskt redan har sett en version av Pygmalion på Engelska teatern i Göteborg. Det gjorde dock inget eftersom jag inte kom ihåg hur den var.

I slutet på boken har Shaw skrivit en (ganska rolig) efterskrift om hur det gick sen, och hur Eliza resonerar om vem hon vill gifta sig med. 4 poäng delas med nöje ut till detta charmanta stycke.

Fakta
George Bernard Shaw, Storbritannien, fick priset 1925 ”för hans av både idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet”.

Anatole France – Drottning Gåsfot

Drottning Gåsfot. En satir. Äntligen är den slut.

Satir är enligt Nationalencyklopedin en framställning som är ironisk eller hånfull på ett elegant sätt. Genren uppstod i antikens Rom, och innebar att folk skrev om sin samtids fel och laster.

Och ja, det kanske herr France gör. Men jag instämmer till fullo med encyklopedien: med sina tidsbundna anspelningar mister den lätt sin begriplighet.

Handling: Jacques, uppvuxen på ett parisiskt värdshus vid namn Drottning Gåsfot, utbildas i latin och grekiska och annat av en abbé. En dag kommer det dit en filosof vid namn d’Astarac som ser salamandrar i elden (de är någon sorts eldskvinnor som bara visar sig bara för visa män. Descartes hade till exempel en i en låda. Men hon var inte gjord av eld. Mkt konstigt?).

d’Astarac anställer dem omedelbart för att översätta texter. I övrigt har han som mål att betvinga materien, förstå naturen och komma på hur man äter metaller. För det måste ju vara det som är den mest praktiska maten i framtiden. Abbén och Jacques hamnar dock i svårigheter och det hela spårar ur. Jag kan inte ta till mig berättelsen och tycker bara att den är obegriplig och fånig.

Herr d’Astarac håller gärna långa monologer sida upp och sida ner. Om teologi och naturvetenskap och filosofer. Han kan till exempel utbrista i följande tal:

”Betrakta denna sublima kör av stjärnor, denna församling av solar. De äro jämnbördiga med vår sol eller henne överlägsen i storhet och makt, och om jag någon klar vinternatt visar er Sirius i min tub skall den blända edra ögon och er själ.” (s. 110)

Abbén är inte sämre när det gäller långa haranger. Han kan svara på en liten liten fråga till exempel så här:

”Detta är hämtat ur femte boken av Stromata, vars författare Clemens av Alexandria icke blev inskriven i martyrernas bok av åtskilliga skäl, vilka hans Helighet Benedictus XI med lärdom har påvisat, och av vilka det förnämsta var att denne kyrkofader ofta for vilse i frågor rörande tron.” (s. 49)

Är det satir? Eller bara ointressant? Vet ej. Har för liten kunskap om martyrernas bok och påvar.

Men den anstötliga erotiken då? Japp, jag har hittat den. Håll tillgodo:

”Jag svarade henne med en kyss. Hon återgäldade den. Vilken kyss! Jag trodde mig känna skogens smultron smälta i min mun. Mina begär vaknade på nytt, och jag tryckte henne häftigt till mitt hjärta.” (s. 142)

Fakta
Anatole France, Frankrike, fick priset 1921 ”såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne”.

Glömde säga: den har även bilder. Till vänster: en salamander? Till höger: en levande kvinna och en munk.