Giorgos Seferis - Dikter

"Seferis är havets och stenens diktare" står det i Spoilerboken. Det håller jag med om. Det är mycket natur. Särskilt pinjeträd. Men för att liksom connecta mer med dikterna så bytte jag diskret ut alla "pinje" mot "tall" under läsningen. Allt blev mycket mer begripligt, när jag kunde se trädet framför mig och har känslomässiga band till det.

Fast för det mesta connectade jag och dikterna inte alls. Men vissa hade något speciellt. Tankar om läsningen: Det är som att gå runt i en mindre stad på en söndag eftermiddag när nästan allt är stängt. Jag tror att det regnar också. Men mitt i allt hittar man en liten affär/café/kiosk som är öppen. Fröjden! Det känns som att det är meningen! Den här affären är bara för mig, det finns en mening med att just den här var öppen! Ska jag kanske köpa en trisslott? Men när man gått ut så infaller en lite pinsam självrannsakan. Var den så speciell, egentligen? Var det inte en lite väl... klyschig butik? Typisk kiosk sådär. Jag ska verkligen inte skriva på Facebook att jag var här. Och resten av affärerna är stängda. Ungefär så kändes det att läsa denna bok. De öppna affärerna var "Den sista dagen" och "Vårt land är stängt".

Jag har läst i en samling av dikter från olika tider. Det är oklart vem som valt ut dem, men jag gissar på översättarna, i samband med samlingens tillkomst. Den är nämligen utgiven 1963, samma år som Seferis vann. I förordet står följande upplysande mening: "Seferis ser som i en stor vision hellenismens långa historia, han vill leva sig tillbaka till det gångna och söka vad som döljer sig bakom konkreta minnesmärken." Och det kanske han gör, men jag lyckas inte förstå/fatta/förnimma/ana riktigt vad han har hittat eller exakt var han har letat.

Ord på pluslistan: morgonrodnad. Ord på minuslistan: blott, ack, rosor, törnetaggar. Och seriöst, man skriver inte dikter om älskande ORMAR. Nej.

Fakta

Giorgos Seferis, Grekland, fick priset 1963 ”för hans framstående lyriska diktning, inspirerad av djup känsla för den hellenska kulturvärlden”.

Odysseus Elytis - Axion esti

För mig är Axion esti en till stora delar obegriplig bok. Den är bombastisk och öser på med vilddjur och blod och offer och skökor och ormar. Vissa saker får en förklaring längst bak, vissa namn och berg förklaras. Men ändå - Greklands historia i form av symboler, "gestaltat genom författarjagets utveckling", är svårläst.



Saker som hade underlättat: 1) att läsa boken på orignalspråk, 2) att vara grek, 3) att känna till Greklands historia i modernare tid än antiken.



MEN. På något sätt får man en upplevelse. Man får ta del av hur mycket känslor Elytis vill förmedla (även om man inte alltid förstår vilka). Man får ett intryck. Man känner stor lättnad när boken är slut.



MEN. Jag kommer inte att rekommendera denna till någon. Jag kommer inte att läsa fler saker av O. Elytis. Jag kommer inte att minnas denna som mitt läsande livs höjdpunkt.



PLUS I KANTEN. Det intryck som består är att Grekland är fantastiskt. Därför har jag försökt att på ett ytterst diskret sätt smyga in bilder från detta land i recensionen. Så att ingen ska märka hur kort den är och hur lite jag har att säga. Funkar?



POÄNG: 1 (Förlåt Grekland, det känns som att jag hugger dig i ryggen med detta betyg! Men det är ju inte ditt fel. Jag gillar dig faktiskt skarpt. Och Kapten Corellis mandolin är ju en av mina favoritböcker, kan det väga upp denna sågning?)

Fakta
Odysseus Elytis, Grekland, vann priset 1979 ”för hans poesi som mot bakgrund av grekisk tradition med sinnlig styrka och intellektuell klarsyn levandegör en modern människas kamp för frihet och skapande”.

OBS! Jag har gjort en ny bedömning och uppdaterar därför betyget till en tvåa. Detta skedde helt oväntat och frivilligt den 5 juni 2011 på grund av att världen är fantastisk.