Wole Soyinka: Aké – barndomsåren

Oj vad jag hade svårt att komma in i den här boken. Jättesvårt var det. Jag tror att det beror på en grej som hände efter kanske 70 sidor. Boken inleds med berättelser från när Wole är cirka tre år. Det hoppar lite i tiden, men allt handlar ändå om barndom. Men plötsligt ändras tidsperspektivet och berättaren säger att Aké har förändrats och man inte längre ser det som det var förut. Alla de bästa lekställena är borta och det ligger skräp överallt. Jag väntar på att få veta när han säger detta och varför detta har hänt.

Men det kommer inte. Boken byter tillbaka till att berätta om barndomen och så fortsätter det jättelänge. Samtidigt läser jag hela tiden med det där i åtanke (allt har blivit förstört men varför och när?) och plötsligt kommer en till episod om att saker har förändrats. Huvudgatans delikatesser har bytts ut mot amerikanska kloner som inte alls smakar lika gott. Jag tänker ”äntligen får jag veta var berättaren befinner sig nu, vilken utgångspunkt han har när han ser tillbaka”. Men det får jag inte. Berättelsen fortsätter som inget. Boken slutar också mitt i en händelse, mitt i en diskussion nästan, så jag får aldrig reda på var berättaren befinner sig i tiden när han berättar om förfallet. Detta hakar jag upp mig på och det stör mitt läsande hela tiden.

Det verkar som att Aké är en bok med en fortsättning. Det påminner om Coetzees ”Pojkår”. Den heter till och med ”Barndomsår” som har en viss, svag, subtil likhet. Finns det då en ”Ungdomsåren”? Det skulle förklara det avhuggna slutet.

Förutom svårigheterna med att komma in i boken så gillar jag den. Jag tycker att han beskriver sin vardag och sin uppväxt på ett bra sätt, med humor och kärlek. (Till exempel är barnen konfunderade över hur deras mor kan veta om de har Temperatur och därför är sjuka på riktigt.) Jag antar att det är en uttänkt plan att skriva förvirrat om saker som händer när han är liten, eftersom barn inte förstår allt och inte får allt förklarat för sig. Särskilt inte Wole som är ett mycket frågvist barn.

Ett tag tyckte jag att han påminde om Mr Biswas, och då höll jag på att ge upp läsningen. Huvudpersonen hade en period när han dagdrömde mycket, kände sig förfördelad och hamnade i problem för att han tänkte och drömde för mycket. Men efter en stund kom han ur riskzonen för att bli en Mr Biswas 2 och då kunde jag fortsätta som vanligt.

Allt eftersom han blir äldre blir boken mindre förvirrad och som läsare får man fler samband förklarade för sig. Det är skönt. Men när jag tror att han nästan är vuxen så visar det sig att han bara är tio och ska börja på realskolan. Det kanske inte är så konstigt eftersom han börjar skolan på eget initiativ när han är tre.

Boken myllrar av karaktärer och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Särskilt eftersom alla har ett förnamn, ett Mrs/Mr + efternamn samt ett smeknamn (eller flera). Vissa har även en eller flera titlar.

Förutom många människor innehåller boken i allmänhet mycket av allt. Nigeria på 30/40-talet är en värld där andar och magi finns sida vid sida vid kristendom och andra religioner. Allt är lika verkligt. Det finns många olika sorters mat, många olika sorters livsöden och många olika sorters tankar och idéer. Det gör att boken känns lång för att bara vara 279 sidor. Sammanlagt ger allt detta boken en 3:a i betyg.

Fakta

Wole Soyinka, Nigeria, ”som i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama” fick priset 1986.

Naguib Mahfouz – Mellan de två slotten

Här får man uppleva Egypten från 1917 och framåt. En fascinerande resa! Känns som att jag rotat runt i en hel familjs dagböcker. För familjen är den centrala huvudpersonen här. Alla är lika viktiga även om det inte står lika mycket om dem i boken.

Jag har träffat Amina som hittar sin självkänsla i att underordna sig, döttrarna Khadiga (den med stor näsa och vass tunga) och Aisha (den vackra som står i burspråket och tittar på en polis) som vill gifta sig så gärna att det är mindre viktigt med vem. Jag har träffat familjens tre söner. Jag är ganska less på de två äldsta just nu så jag hoppar över dem.

Och så har jag träffat Kamal, den yngsta av syskonen. Han är ett sånt där barn som egentligen bara vill väl och göra alla glada men hamnar i olyckor och svårigheter gång på gång. Lite som Madicken. Han frågar de vuxna om allt som han inte begriper och får nöja sig med halva svar. Han vill så gärna ha uppmärksamhet att han ljuger ihop historier, men de andra genomskådar honom. Delarna om honom är mina favoriter.

Sist har vi Fadern/Patriarken/Tyrannen/Dubbelmoralisten. Familjen fruktar och älskar honom. Det gör hans makt oinskränkt. Han är intressant eftersom han faktiskt älskar sin familj och tror att han gör dem gott. Han är fruktansvärd och irriterande av samma anledning. Han blir inte en schablon av en muslimsk patriark? Eller blir han det? Jag kan inte bestämma mig. Jag tror inte det. Han är för mångfacetterad.

I boken sker det små förändringar inom familjen och större förändringar i landet. Egypten blir självständigt, även om engelsmännen fortfarande är kvar för att hålla koll på Suezkanalen. Det är ”lite kul” att det både i boken och alldeles nyss har varit stora demonstrationer och revolutioner i landet. Historien och nutiden liknar varandra och folkets engagemang är stort. Man kan nästan känna dammet pusta upp mellan sidorna när demonstranterna drar förbi och jag ska definitivt leta upp mer fakta om revolutionen 2011 (och antagligen Egyptens 1900-tal också av bara farten).

Mellan de två slotten är en lättläst och trevlig bok som jag tyckte mycket om under läsningen. Men karaktärerna hinner inte utvecklas så mycket som man kan vänta sig på nästan femhundra sidor. Jag vill ha MER drama och MER frigörelse och MER förändring. Att jag inte får det är säkert en väl uttänkt plan från Mahfouz sida, men det är det som gör att den får ett medelbetyg.

Att boken är del ett i en trilogi påverkar antagligen också intrycket. Ingen får till exempel säga att Sagan om ringen är dålig efter att bara ha sett första filmen. Nej. Helheten är grejen. Så tror jag att det är även med Mellan de två slotten.

Fakta
Naguib Mahfouz, Egypten, fick priset 1988 eftersom han ”genom valörrika verk - ömsom skarpsynt verklighetsnära, ömsom suggestivt mångtydiga - har format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet”.

PS: På sajten 100 vägar till Afrika finns en heltäckande sammanfattning av bokens handling som du INTE ska läsa om du har tänkt läsa själva boken. Kolla här: www.nai.uu.se

Nadine Gordimer – Husvapnet

Spännande bok! Jag har knappt velat lägga den ifrån mig. Den är ett typiskt exempel på fenomenet ”jag lägger i vad som helst som bokmärke, ska ju ändå inte vänta länge innan jag börjar läsa igen”. Handlingen i korthet: En ung man verkar ha dödat sin vän med ett skott i pannan. Föräldrarna (välutbildad vit medelklass boende i fint radhusområde i Sydafrika) förstår ingenting. Som läsare får man följa främst föräldrarna under tiden från besked till rättegång. Hur de slits mellan förnekelse och förståelse, förakt och fördomar. De vacklar liksom omkring och försöker bete sig korrekt och man vill hjälpa dem på något sätt.

Gordimer lyckas på ett fantastiskt sätt (jag har ingen aning om hur, har hon upplevt detta själv?) förmedla maktlösheten hos de som står bredvid. Och känslan av ”vad gjorde vi för fel?”. Jag drar paralleller till ”Vi måste prata om Kevin” – en bok som skildrar en skolmassaker ur förövarens mors perspektiv. (En bok som fastnar – läs den också!)

På ett mycket skickligt sätt vävs svåra ämnen in, som vad man har för ansvar att göra något åt missförhållanden i sitt land, om dödsstraff är rätt eller fel, hur våld i ett samhälle påverkar människor, vilka fördomar man egentligen har och i vilka situationer de dyker upp.

Jag bryr mig mycket om hur det ska gå för föräldrarna. De känns mycket mer utsatta än sonen själv. De känns också mycket verkliga, realistiska och äkta. Kanske för att de inte är perfekta. Deras relation påverkas mycket av Det Ofattbara Som Inte Kan Hända. Även detta är fint beskrivet och intressant.

Genom hela boken får man inte något egentligt grepp om sonen, Duncan, som kanske egentligen är huvudpersonen. Vissa kapitel berättas av honom, i första person. Det gör dock bara att man får en aning om hur han är, men man vet inte. Och genom hela rättsprocessen är det ett återkommande tema – hur är han egentligen? Hur vet man om man känner en människa?

Kan vem som helst döda någon? Jag svarar med ett citat från en av de finaste karaktärerna i boken:
- Jag förstår mig inte på mord.

Den enda lilla minuset är att saker som karaktärerna säger är inbakade i övrig text. Ibland finns citationstecken, ibland inte. Först störde jag mig på det, sedan vande jag mig. Men – luft och ny rad, sånt som underlättar läsandet, är ändå något jag förespråkar.

Jag rekommenderar definitivt den här boken.

Fakta
1991 utdelades priset till Nadine Gordimer, Sydafrika, ”som genom storartad episk diktning har - med Alfred Nobels ord - gjort mänskligheten den största nytta”.

J. M. Coetzee - Pojkår

Det är alltid klurigt att skriva något om helt eller delvis självbiografiska böcker. Det känns lite som att jag kommenterar författarens liv och inte författarens bok. Pojkår är tydligen en blandning av verklighet och fiktion. Och oj vad nyfiken jag blir på att veta vad som är vad!

I Pojkår följer man en person, en pojke. Han växer upp i världens kanske dystraste del av Sydafrika och gillar en farm där släkten Coetzee bor (självbiografiskt I think). Man följer honom i skolan, på fritiden och i hans huvud.

Han har en bror, men bryr sig inte så mycket om honom. Han har en far som han hatar. Han har en mor som älskar honom för mycket, vilket gör att han måste ta avstånd från henne. Han avskyr att hon hade ett liv före han kom. Han har det bättre än han tycker att han borde eftersom han har skor och inte blir slagen hemma. Han tycker själv att han är konstig i princip hela tiden.

Det är i princip handlingen. Den skulle ha kunnat vara en blogg idag, av en självanalyserande unge/tonåring som hela tiden jämför sig med andra och är rädd att vara annorlunda. Och då skulle det ha dykt upp arga artiklar här och där om hur unga inte förstår hur det de skriver på nätet kan påverka deras framtida anställningar. Att de måste tänka på vad de skriver på Facebook etc etc. Det har ju dock gått ganska bra för J. M. Coetzee, så det där med framtida anställningar kanske inte gäller för biografier.

Största behållningen av boken är att 1) få tjuvkika in i en annan värld, 2) skratta åt Coetzees snillrika skildringar av hur vuxenvärlden ibland är helt obegriplig och till synes ologisk. Vissa saker är så roliga att man skrattar högt.

Jag blir alltid imponerad av böcker där barndom och uppväxt beskrivs. Mitt minne av den tiden håller sig till enstaka händelser och spektakulära grejer. Typ semesterresor och abborrar på 3,15 hekto. Coetzee minns småsaker, attityder, episoder, stora skeenden. Han minns också känslor OCH kan beskriva dem (vilket bara i sig är en bedrift), eller hittar på väldigt bra.

En uppväxtbeskrivning är ofta intressantast för den som själv upplevt den, men efter att ha läst denna var jag tvungen att kolla Alex (författardatabasen som är bloggens favvo i hela världen) för att se "vad som hände sen". Och tja, det kan hända att jag läser fortsättningarna "Ungdomsår" och "Sommartid". Boken har också gett mig en stor nyfikenhet på Sydafrikas historia före fotbolls-VM.

Betyg? Svårt. 3 nobelisar så länge.

Fakta

J. M. Coetzee fick priset 2003 för ett skrivande ”som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”.